Hur jag tänker om mitt läge

Okej. Det har gått två veckor och jag står på benen trots vemod och sorg. Tack vare att jag klarar av att acceptera att såhär gick det nu. Sörjer det jo, men det är bara så... Sådär rent teoretiskt så tänker jag att när det nu inte lyckades så gjorde det det på bästa sätt. Sku jag fått ett negativt graviditetstest så sku jag inte veta om det berodde på embryot eller på mej. Sku jag ha fått ett spontant missfall så sku det ha varit samma sak, ingen kan säga vad det beror på. Sku läkaren inte ha hittat något embryo alls (isf sk tuulimuna) så sku igen orsaken till nederlaget vara mera oklar. Nu i och med att det konstaterades i ultran att embryot hade dött, men min kropp fortsatte fungera, är det med hög sannolikhet embryot det var något fel på. Så kommentera även läkaren. Så i en verkligt tung och ledsam situation är det nåt som hjälper mej gå vidare. Hjälper mej fortsätta hoppas... (Fast det är inte alls lätt...) Jag kan bli gravid, och min kropp verkar veta vad den ska göra. Denna gång höll nu inte embryot hela vägen, förhoppningsvis går det bättre en annan gång. Och jag har ju två i frysen ännu. För sen nån gång när kroppen hunnit repa sej och hjärtat och hjärnan håller för det igen... För trots att jag lugnt kan acceptera att nu gick det såhär är jag nog innerligt, innerligt ledsen.