När sorgen inte kan synas?

Lite filosofering idag, så kanske inte helt välstrukturerat... Men har funderat kring detdär med fasader. Och vad det är som gör att de ibland känns så tunga och ibland är mer en bisak... Tror det beror på egna känslan kring situationen. Eller kring nödvändigheten av fasaden. Såhär; när det är en självklar sak att det man bär på för stunden inte kan få rum, inte kan få synas, och man själv är av samma åsikt om det - då är det lättare att orka hålla fasaden uppe. Men i situationer där det nog kunde finnas rum men inte finns - då är det så mycket svårare. På jobbet, under ett mer officiellt möte, hos frissan, i en flyktig kontakt med någon man inte känner och inte kommer att möta igen... Där finns inte ofta möjligheten, inte behovet. Då anser jag att själva saken borde kunna hållas utanför. Är inte alltid nödvändigt, men enligt situation... Just nu har jag haft väldigt svårt att hålla sorgen utanför på jobbet, för jag har varit så trött, så sårbar... Har sovit för lite, har haft för många tunga stunder, och det höll inte riktigt. Sorgen var så på ytan, så nära, och hota att svämma över. Blev för svår att tvinga undan. Mitt team vet om, så där finns folk som ser och visar empati, och det hjälper lite. Men sorgen kan inte få finnas närvarande där, och det blev ohållbart... Fick ta en dag andningspaus, och fick sen sömntabletter för att åtminstone försöka få tillräcklig vila. Så, för- och nackdelar med att tvingas lämna utanför också där nog. Hos frissan häromdagen kändes det som en befrielse att en stund fokusera på helt vardagliga saker och småprata. Så där en fördel. Men framför allt upplever jag det ofta som en nackdel att tvingas lämna sorgen utanför. Tvingas hålla upp fasader som jag inte själv är bekväm med. Med vänner som inte orkar prata om det, med familjen då vi är alla tillsammans (eftersom alla inte är bekväma med de tyngre samtalsämnena), i grupper där en del vet om och andra inte, och sådär allmänt överlag i samhället där det inte är okej att prata om missfall, om barnlöshet eller vadsomhelst annat tungt och jobbigt. Mer och mer lyfts ju nog också denhär katten på bordet, men det är ännu i stort ett tabu-ämne. Folk blir så ställda när man säger sånt... Och så känns det jobbigt för dom, och man borde tagit hänsyn och inte satt dom i en knepig sits där dom inte vet vad dom ska säga... Och så låter dom bli att ta kontakt sen, och frågar inte hur man mår, och så är man utelämnad med sin sorg. Men jag tar ändå hellre upp den, och berättar ärligt hur det är, än låtsas. Min uppfattning är fortfarande den att murar helst sku få raseras, att fasader bara är fånigt och att vi verkligen vinner enormt på att våga och orka ta upp också tunga ämnen. Alla gånger kan inte sorg och annat tungt få synas, men jag tror att vi mår bättre av att låta den leva med, och ge den rum där var den kan få finnas synlig. Alla bär vi på nånting, så varför tror vi att fasaderna behövs?