Kort om att möta oss barnlösa

Hitta en länk på Illusias blogg när jag var inne där häromdagen. (Måst väl erkänna att jag nu inte direkt följer andra bloggar aktivt, inte ens sådana med barnlöshetstema.) Anyway, denna länk går till en annan barnlöshetsblogg, Päivän paisteessa, och inlägget Viisitoista vinkkiä lapsettoman kohtaamiseen. Jag har länkat till, och kommenterat, inlägg med dylika tips tidigare, så det finns nog en viss risk att jag upprepar mej, men jag vill ändå ta fasta på några av dehär tipsen. För att just de är sådana som faller rätt hos mej. Som känns viktiga.

De som just nu främst gäller min relation till barnlösheten är punkterna 8 och 10, som nämner avslutad vård. När vården är avslutad utan resultat, säg inte att ”man kan aldrig veta”... (8) För att det inte är rätt att upprätthålla någons hopp då sådant inte finns, skriver bloggaren här, men också för att det i det läget helt enkelt inte är det som är grejen. Kopplat till detta också punkt 7 - säg inte att det säkert lyckas när man slutar försöka. Och om den barnlösa väljer att avsluta vården, acceptera det, och beskyll hen inte för att ha ”gett upp”. (10) Det måste rimligtvis få vara den personens sak om, och hur länge, hen finns inom fertilitetsvården, och ingen har rätt att insinuera att hen borde försöka mer, om mer fertilitetsvård inte är vad som är rätt för hen. Alla har vi vår väg att gå. Punkt.

Och sen detdär med adoption... Säg inte nonchalant att man ju alltid kan adoptera! (2) Adoption är verkligen ingen lätt process, och det är inte för alla. Adoption är en enda lång process av väntan, pappersarbete, byråkrati, och en massa pengar. Och inga garantier där heller. Att bli förälder via adoption är inte sådär bara. Så det är ju nog inte så att man ”alltid” eller ”bara” kan adoptera. Möjligheten kanske finns ja, men inte alltid, och inte bara sådär. Och det är inget som vemsomhelst har rätt att komma och påstå att nån annan ska eller borde göra. Eller ens kan. För alla kan inte. Möjligheter att få barn är inget sådär bara.

Säg aldrig att liv utan barn är utan mening, eller att man inte förstår nåt om livet (eller meningen med det) innan man har barn! (9) Det finns många andra liknande uttalanden kring vad man inte kan förstå, veta, ha en aning om, känna, uppleva osv osv om man inte har barn. Eller insinuationer kring hur man ju inte riktigt är lika mycket värd eller har ett lika viktigt liv. Kanske inte uttalat så ofta, men underförstått. Oftast inte uttalat med illvilja, men ack så dräpande ändå. Varför skulle jag inte duga, varför skulle mitt liv inte kunna vara alldeles gott och meningsfullt, även om jag inte fick barn!? Och vilken rätt har någon överhuvudtaget liksom att fälla omdömen om den jag är och det liv jag lever?

Några punkter handlar på olika sätt om dethär med kontakt, samtal... T.ex. punkt 3 om att vara närvarande och lyssna, visa omtanke och intresse för personens livssituation, särskilt om personen är närstående. Dock på hens villkor - enligt hens önskan om att tala eller inte tala... Och dethär med att inte byta samtalsämne, eller bli alldeles ställd och illa berörd om personen vill tala. (Punkt 4.) Här konstaterar bloggaren att man nu iofs inte kan så mycket åt det om man inte klarar av sånt, och tyvärr är det ju många som inte gör det. Åtminstone sådana som försöker febrilt fixa och göra rätt genom att komma med nån bra kommentar eller ett gott råd, vilket egentligen (oftast) bara gör det värre, när det bästa hade varit att bara lyssna och finnas där. Närvaro, omtanke, lyhördhet, värme, acceptans, stöd...

Och det som nu ren har kommit upp många gånger, men som får komma med här också för att det är så viktigt - punkt nummer 1 - fråga inte folk när de har tänkt skaffa barn eller varför de inte har gjort det! Den frågan (eller insinuationer om stor mage, frågor om varför man inte dricker, osv dylikt på graviditetstema) kan sända någon ner i djupa mörka hålor. Det kan kännas alldeles fruktansvärt då allt man önskar är att barnet sku få komma, och någon undrar när man tänkt... Konstaterar som många gånger tidigare: samhället borde lära sej att lämna bort den sortens frågor, kommentarer och insinuationer nu. Borde nu småningom inse att det kanske inte alltid är sådär bara att ”tänka” i barnfrågor.

Hm. ”Kort om...”, skrev jag i rubriken. Blev nu inte direkt alldeles kort nej.