Du är ännu ung, du hinner nog

Fortsätter lite på senaste inläggs citat och tankar. För dethär med du är ännu ung, det är nåt jag ännu får höra med jämna mellanrum. Och nåt jag nog inte är alldeles tillfreds med att bli itutad. Ska försöka förklara lite varför den kommentaren irriterar och inte känns okej.

När jag får höra att jag ju är ung, ännu har tid, nog hinner, och annat på samma tema, så är det förstås yttrat i största välmening, och som ett sätt att trösta och inge hopp eller nåt sånt. Tyvärr har det inte den effekt folk tänker sej, och de kan få en lite irriterad uppsyn till svar.

Here’s (a few of the reasons) why;

1) Du vet egentligen inte tillräckligt för att ställa några ”diagnoser” om huruvida det finns hopp, tid och möjlighet. Och att vara ung är ingen garanti. Någonsin. Så att ta till ung ålder som ett gott tecken är i det stora hela statistisk sett ok, men inte i enskilda individuella fall.

2) Alla mirakelstoryn som finns i svang och eldar under uppfattningarna om att det kan gå lite i vilka situationer som helst, när man minst anar - de ger en falsk känsla av tilltro till att möjligheterna är sgs ändlösa. Men de historierna är statistiskt sett en liten minoritet. Sorry.

3) Jag har ren mentalt gått vidare från allt detdär, och att förklara att det ännu finns hopp känns som att underkänna min livssituation. Om jag förklarar att vården inte lyckades men livet kan vara bra ändå vill jag inte höra att ”men du hinner ännu”, för det är som att säga att min ”plan B” inte duger. Att det på något sätt inte är okej om livet fortsätter utan barn. Ibland har jag berättat om mitt nuläge och konstaterat att det är bra såhär trots allt, och ändå gång på gång fått ett ”jamen ge inte upp” eller ett ”det kan nog ännu” osv osv till svar... Not cool! Lyssna lite innan ni svarar, please! Livet kan vara helt bra också utan barn, så ids inte underkänna det genom att insistera på att jag ännu hinner eller det ännu kan gå osv.

Sen vet jag också själv att livet ibland kommer med överraskningar, att man kan ändra åsikt eller att nåt som inte funkkar mittiallt kan göra det sen ändå. Sånt händer nog ja. Men det är som sagt statistiskt sett en mindre sannolikhet, och sku ju också kräva antingen en partner eller ett nytt vårdbeslut (eller båda, rätt sannolikt, om den förstnämnda sku bli aktuellt, och om barn isf sku vara en fråga). Saker händer anyway, så visst, det kanske finns möjlighet, och rent åldersmässigt har jag lite tid kvar. Men i mitt nuläge är det på inget vis pointen, liksom. Pointen är att just nu är jag bestående barnlös, och lever med det, och det kan också vara bra. Please let it be. Om jag accepterat så kanske ni också sku kunna...?