Barnvardag - blessing or pain?

Lapsiperhevalitus saa lasten hankkimisen kuulostamaan kamalalta, skriver Helsingin Sanomat, och meddelar att man inte ska lyssna på föräldrar till småbarn... Skribenten funderar kring hur klagandet på hur tungt det är med småbarn får barnlösa att bli rädda, och är en orsak till att folk skjuter på barn”skaffandet”. Hon tycker i princip att ”lyssna inte på oss”, för man får nog också mycket glädje av att ha barn. Visst får man också berätta om det jobbiga, för att få stöd, skriver hon, men tycker att diskussionen just nu är rätt snedvriden. För mycket fokus på allt det tunga och jobbiga i dagens samhälle.

Jag kan inte direkt relatera till hur det kan tänkas påverka den frivilligt barnlösa, eller den som inte vet ännu, men som ofrivilligt barnlös reagerar jag på folks negativa kommentarer om barnvardag och barn. Det känns nog tungt att lyssna på hur andra klagar, när man själv innerligt gärna hade varit där... Visst, jag kan inte veta hur det kan vara, men jag utgår ifrån att det ju också är allt möjligt annat än tungt. Att det är tungt emellanåt är liksom självklart. Jag vet att folk älskar sina barn men ibland låter det faktiskt som allt annat än det. Och ja, man får sucka och stöna, men mängden och intensiteten i suckandet stör mej nog ofta. Dessutom kunde man välja vem man klagar åt... Den ofrivilligt barnlösa slipper gärna.

En ödeskamrat i barnlöshetscirklarna, som också bloggar på temat, under namn Illusia på http://toiveissa.blogspot.fi/, kommentera i diskussioner kring detta inlägg på Facebook att även om också ”hehkutukset” (typ beundrande e.d.) var jättejobbiga då krisen var som störst, så var alltid klagandet och varningarna tyngre. ”Det är på nåt sätt absurt att kämpa så mot något som i andras tal är en oundviklig livsdödare.”, kommenterar hon. (Min övers.) Visst får man klaga, tycker hon med, bara man inte gör enbart det, och bara man väljer sin åhörare så att man inte samtidigt träffar rakt i allra sårbaraste punkten i nån annans kris.

Illusia tar också upp dethär med att jämföra och sätta olika värde på lidande. Många med barn är duktiga på att kommentera hur mycket tyngre de har det, hur mycket tröttare de är, hur mycket svårare det är för dem, med allt barnvardagen för med sej... Vi barnlösa, vi ska njuta. För vi har ju inget att klaga på, vi har det lätt, vi är fria, lediga och bekymmersfria. Not a worry in the world, om man jämför med dem med barn. ”Aikamoinen oletus kyllä”, skriver Illusia. Vilket antagande. Tror de att utan barnen skulle alla problem och allt krångel vara borta? Och - skulle de på riktigt byta ut sina barn mot ett ”mera bekymmerslöst” liv?

Tror inte folk riktigt tänker på vad dom säger där. Vad det betyder. Att påstå åt nån att det nog är så tungt med barn, att man ska njuta av att vara utan - det känns inte som en riktigt smickrande utsaga om de egna barnen. (Dessutom sägs det ibland t.o.m. inför barnen. Not cool!!) Efter något som enligt föräldern kan vara en jobbig och stressig stund med (ett/flera) barn kan man t.o.m. få frågan om man nu fortfarande är säker på att man vill ha barn, med underliggande antagande att man på nå sätt sku ha ändra sej, eller kanske borde göra så. Eller så ska man ta över barnen ett tag, så vill man nog mukamas sen inte mer ha barn.

Jag är nog lite fundersam över om det stämmer att folk kan skrämma andra ur att få barn genom att klaga på sina egna. Samtidigt så förstår en del av mej det. Om man inte vet om man vill ha barn eller inte så kan säkert såndär fruktansvärt dålig reklam nog få en att välja bort... Eller skjuta på det tills man är äldre och på nåt sätt anser sej ha lättare att få in det i systemet. Har mer tid, mer ork, eller inte mera behöver hinna göra allt möjligt annat... Eller nåt. För annat liv är tydligen rätt omöjligt om man har barn, enligt historierna som går runt just nu. Liv med barn är snart en raritet, om folk lyssnar på och följer horrorstoryna.

När jag tänker efter så har t.o.m. folk som tyckte att jag kommer att bli en så bra mamma senare varnat mej, och tyckt att jag nog har det bättre utan. Lite skrämmande och ledsamt, faktiskt. Suck... Det är idag fullständigt okej att klaga på allt det jobbiga som livet med barn för med sej, eller snarare är. Vi uppför oss som om det jobbiga är det enda som finns. Att också det jobbiga är ok att ta upp, det är ju ett framsteg, för moderskap ska ju inte heller framställas som nåt upphöjt saligt tillstånd. Men come on - det betyder ju inte att man uteslutande kan klaga heller! Liv med barn innehåller nu rimligtvis allt möjligt.

Ofrivillig barnlöshet är i krisens tyngre och aktivare skeden ingen walk in the park. Det är fruktansvärt. Att då som förälder komma och påstå att man har det bättre, lättare än de, och att man ska njuta av sin ”frihet” - det känns som ett hån. Så här har vi nog igen en situation där man kunde tänka efter före, och fundera lite mera på hur ens ord tas emot. ”Frihet” är ingenting för den som innerligt hade önskat få uppleva den vardag med barn som någon annan klagar över. Så please - klaga nu helst inte åt mej, välj gärna nån annan. Det existerar säkert många som bättre kan relatera, som gärna lyssnar, som vill höra.

Iochförsej klarar jag ju av det bättre nu. Det är inte lika tungt. Jag blir inte lika upprörd och ledsen. Men det känns inte okej nu heller. Kommer kanske aldrig att göra det. Även om jag nu faktiskt t.o.m. kan ”njuta” av ”friheten” så vill jag inte höra andra kommentera det... Hade ju ännu också gärna haft barnet här istället. Detta även om jag inser att livet med barn inte alltid är en dans på rosor. Så nej, jag vill fortfarande inte lyssna på andras klagan om hur jättejobbigt det är att ha barn. Och för all del inte heller en massa ”hehkutuksia” om hur härligt det är. För det väcker liv i saknaden. Ibland är man lite ”knepig” och ”känslig”.