Citat & betraktelse - Simpukka

Senaste Simpukka-tidning innehöll (igen) en del tankar och citat kring slutgiltig barnlöshet. Kring att avsluta vård och gå vidare utan. Vill plocka ut några fina och för min del träffande citat, och ge er lite betraktelser och funderingar kring dem...

”Periaatteessa surutyö asiaan liittyen on tehty. Tätä on mietitty ja pohdittu. Tietyllä tavalla hirveän surullista, mutta jollain tavalla helpotus.”

Ack ja. Tänkt och funderat. Iochförsej hade jag ett klart inre beslut, men visst har jag funderat ändå. Vänt och vridit, och undrat om jag gjort rätt... Vetat helt klart emellan, och sen funderat igen. Och via allt det har småningom sorgearbetet betats av. I princip gjort nu.

Tudelat detdär med både så evinnerligt sorgligt, och ändå en så stor lättnad. Att ge upp om det största, det viktigaste - det är så ofattbart sorgligt och skrämmande och stort. Och ändå en lättnad. Ändå rätt. Genom att stänga dörren ges möjlighet till annat. Sorgligt, men skönt.

”Suru seuraa arkielämässä koko ajan melko vahvasti mukana, vaikka lapsettomuuden käsittelyssä onkin päässyt eteenpäin.”

Bearbetat och gått vidare ja, men ändå är sorgen där nånstans. För min del inte hela tiden i vardagen, men med jämna mellanrum. Inte så ofta ”melko vahvasti”, rätt starkt, utan oftare som ett stilla stråk. Tyvärr ibland i större vågor. Men det hör ju nog till, helt enkelt.

”Hoidot ja niiden epäonnistuminen tuntuivat rankalta ja isolta taakalta, mutta päätöksen jälkeen olo on ollut kevyempi.”

Känner igen mej här med. Vården var tung, och tärde på mej mer och mer. Så känslan efter var verkligen lättare, trots sorgen. Det fanns så mycket som var så mycket enklare utan de tidtabeller, vänteperioder och oroskänslor som vården obevekligt förde med sej.

”Ennen ajattelin, että ei saa koskaan luovuttaa. Nyt olen ihan eri mieltä: joskus on vaan pakko luovuttaa, jotta pystyy jatkamaan elämää.”

Amen. Huruvida man sen kallar det ge upp eller inte... Men från att nånstans på vägen ha tänkt att jag åtminstone måst göra ”mitt allt”, med tanke att det betydde gå längs precis alla möjliga vårdvägar, så var tanken i nåt skede att nu räcker det - nu har jag redan gjort mitt allt, i betydelsen det jag förmår. Och då måste jag lämna det där, för att kunna gå vidare.

”Odottaen kuukausi toisensa jälkeen, pettymyksiä toisen perään. Josko nyt jo tärppäisi. 

Toivoa. Haaveita, unelmia. Sitten kun. Joskus. Vuoden päästä. Ei ikinä. 

Kysymyksiä, joihin ei vastauksia saa.”