Donator framvaskad

Ja, innan man som singel kan börja på med inseminationerna behöver det ju finnas en passlig donator. Telefonsamtalet med beskedet att donator hittats kändes verkligt speciellt! Var nu knappast nån risk för att det inte skulle finnas en, men ändå var det spännade och nervöst. Sista (mikroskopiska eller jättestora, beroende på perspektiv) biten föll på plats. Verkligt ivrig den dagen!

Det jag vet om donatorn är enbart längd, hårfärg och ögonfärg. Den förstnämnda hade jag inte så stor skillnad med, sa nu nåt om gärna nära medellängd, eller lite längre. De övriga bad jag att om möjligt skulle vara rätt nära mina egna färger. Det är inte självklart att man har möjlighet att påverka, men visst försöker de om möjligt tillmötesgå de små önskemål man har rätt att ha.

Donator har sen bytts tre gånger under processens gång. Den första gången under inseminationerna, för att se om det skulle göra nån skillnad. Det gjorde det inte. Sedan av andra orsaker ännu två gånger till. Första bytet kändes konstigt. Som att den som valts ut åt mej inte dög. Handla ju förstås inte om det, och vilken donator det är spelar ju ingen roll när jag ändå inte vet nåt om personen.

Barnet har sen rätt att veta som 18-åring. Och det tycker jag själv är viktigt. Ursprung är en stor sak, och barnet kommer säkert att ha frågor och funderingar kring det. Det är något vi kommer att behöva tala om under barnets uppväxt - hur hen kom till. Men alla frågor har jag inte svar på, när jag inte vet. Därför hoppas jag att hen kan få reda på en del sen, i mötet med den som gjorde hen möjlig.

Själv kan jag inget annat än vara enormt tacksam för att de finns - de personer som är villiga att ge den lilla men så jättestora uppoffringen och gåvan för att någon annan ska ha möjlighet att få barn. Oberoende om det är för att man som singel inte har tillgång till andra uppsättningen celler, eller för att de egna cellerna inte är funktionsdugliga. Gåvan är ofattbar: ett liv, ett barn, ett föräldraskap.