De barnlösas dag idag

Lapsettomien lauantai är här. Den första jag uppmärksammar, även om den funnits sen 93 tydligen. Känslan är faktiskt mest tacksamhet idag... Vemodet finns där, men också glädjen över att min resa har en fortsättning. Jag uppmärksamma mej själv med en blombukett. En som får symbolisera hoppet, längtan och kärleken... En som ger mej själv lite credit, för all den styrka som har behövts och behövs under denhär processen. En jag kan titta på med glädje, en som får mej att tänka framåt. Livet finns.

Jag köpte också en ensam blomma. En som står här på bordet ännu, men som sedan, senare idag, kommer att få flyta iväg med strömmen. För att symbolisera alla de tidigare skedena, misslyckanden, besvikelser och sorg. För att hjälpa mej släppa. Släppa en del av sorgen och besvikelsen. Även om den ju säkert alltid i nån mån kommer att finnas där. Men udden av den låter jag nu sköljas iväg. Känns som att det är dags för det nu. Jag är färdig för det. Jag är ledsen att det inte har lyckats, att jag firar de barnlösas dag istället för morsdag, men jag känner nu att jag kan leva ändå. Jag kan hoppas ändå.

Jag höll en blomknopp i min hand.

Ett ögonblick fick jag njuta av dess skönhet.

Dra in doften, känna allt det ljuva som den var.

Glädja mej åt vad den kunde bli när den växte.

Men den var så skör, spröd och liten, känslig.

Knoppen fick aldrig växa till en blomma.

Aldrig ens inleda sin livsbana i världen.

Och jag har bara minnet kvar.

Ljuvt, men smärtsamt.