När alla förberedelser var gjorda och donatorn hittats var det bara att tuta och köra, liksom. (När rätt tidpunkt infann sej, alltså, men återkommer till det.) Konstatera redan ett tag innan att mitt beslut hade blivit en verklighet, och i och med att allt var klart för inseminationer var det också på riktigt. Äntligen sku jag komma till the real deal! Det kändes skrämmande, jättestort, men sååå härligt!
I årsskiftet 2013-2014 var dagboksanteckningarna stora ord och grandiosa visioner. Jag såg framåt mot det nya året som ett med enorma möjligheter, som jag förstås hoppades sku infrias. Talade om 2014 som "mitt största år hittills". Och det var det, mentalt... "Året då mitt barn blir till", hoppades jag. "Hoppas så att det går bra, och inte blir en bergochdalbana av en massa olika känslor. Fast det lär det väl bli oberoende." Ja, det sku det nog ha varit oberoende. Men hade hoppats på positivare känslor...
Anyway, känslan när jag stod där fem före de faktiska försöken var helt härlig, och samtidigt var det bara just så som det skulle vara. Det var på riktigt. Det var just vad jag skulle göra. Ofattbart, men självklart. Senare tappades dendär på riktigt-känslan lite, för eftersom det gick som det gick var det svårt att förstå, svårt att uppfatta att det faktiskt var min verklighet...
Men just då, i inledningen, när alla möjligheter ännu fanns, då var allt bara som det skulle vara. Och sen var det bara att konstatera - ready, set, GO!
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar