Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

onsdag 13 maj 2015

En mjukiskanin och en bok

I min lägenhet sitter en kanin och väntar. Väntar på sin ägare. Den har väntat ett bra tag ren, och kommer att få göra det ett tag till. Men den sitter snällt, tyst och tålmodigt.

Jag konstaterade, smart nog, i ivern under projektets början, att jag inte ännu kan skaffa saker åt ett barn som det inte finns några garantier för. Men helt höll jag mej inte. Av nån orsak visste jag, kände på mej, att en mjukiskanin ska finnas. Var tanken kom ifrån, och varför just kanin, det vet jag inte. Gav nu mej iallafall lov att köpa den, som en symbol för hoppet och väntan. Hoppades förstås att också kaninens ägare sku dyka upp rätt snabbt därpå. Men vi väntar. Kaninen tålmodigare än jag. I viss mån tröstar den mej, när hoppet tryter och längtan blir för stark. Den blir en koppling till den lilla som inte velat bli till än... Kan ta den i famnen en stund, krama om och gråta med.

En mjukiskanin sitter och väntar.
Väntar på den ägare den är köpt för.
Sitter stilla och tyst, med vemod i blicken.
Tittar upp på mej. Köparen, medväntaren.
Undrar när den riktiga ägaren ska komma.
Väntar på närheten, kramarna, händerna.
Hoppas lika mycket som jag, att snart...
Men än får vi bara vänta, bara längta.
Än är hoppet det vi lever på.
Tillsammans, vi två.
Tills hen är här.

En annan sak har jag skaffat till barnet ren. Boken Mamman och fröet, som handlar om mamman som hade nästan allt men saknade någon. Saknade ett barn.

"I mammans hjärta växte en längtan. 
En längtan efter det lilla barn 
som i tanken redan var hos henne." 

Mamman får frön av en snäll farbror, och barnet blir till... Får lite revidera den, eftersom allt inte var fullt så rättframt och gick så smidigt i mitt fall som i boken, men ser fram emot att få läsa högt ur den. Längtan efter det lilla barn som i tanken redan finns hos mej - den biten stämmer iallafall. Redan då, fortfarande nu. Den försvinner ingenstans, och jag kan bara hoppas att jag får den längtan uppfylld sen senare nåt tag.

Så vi väntar. Boken ligger tryggt i en låda, kaninen sitter snällt på sin plats. Det är bara jag som åker den bergochdalbana som både dethär projektet och livet i övrigt ställer mej inför.

2 kommentarer:

  1. Det är svårt det där med att köpa något på förhand till någon man längtar så innerligt efter..i något skede, redan något år före jag fick min skatt, gjorde jag åt mej själv en sk längtans låda..i den lådan kunde jag samla sådana babygrejer som jag bara av en eller annan orsak "måste" ha..där fanns ett par pyttesmå tossor, en sagobok, en klänning, ett täcke osv..alltid ibland tog jag fram lådan och drömde, längtade och tårarna rann..det blev en slags terapi. Det att lådan fanns och jag "tillät" mig själv att då och då köpa nåt att fylla den med kändes lättande och befriande. Tänkte också då att ifall det går så att lådans innehåll aldrig kommer i användning så har den åtminstone samtidigt fungerat som en slags terapilåda..något konkret för längtan. Och den underbara känslan då min lilla lskatt för första gången hade på sig den pyjamas som i flera år legat och väntat i lådan..speciellt minsann! Din lilla kanin sitter tålmodigt och väntar..och önskar så innerligt att det riktigt snart finns en knubbig liten babyhand som kramar den <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jessica! <3 Och det är en bra idé detdär med lådan! :) Kan tänka mej att det blir en liten terapi som kan samla och bära en del av längtan, och av alla de tankar och känslor man bär på, samtidigt som den hyser alla fina föremål. Och ofattbart härligt att sedan få ta dem i användning!! <3 :D

      Radera