Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

söndag 23 augusti 2020

Sorg som inte finns

Har de senaste veckorna ställts inför situationer och kommentarer som signalerar att min sorg - barnlöshetssorgen - inte räknas, inte duger, inte finns. På engelska används termen disenfranchised grief - sorg som inte erkänns i samhället. Ofrivillig barnlöshet hör definitivt till den kategorin sorg. Hur kan man sörja något som inte finns, är en av de meningar som Simpukka plockat upp ur samhällets synpunkter - i ett försök att påvisa hur verklig den sorgen är, hur galna de kommentarerna är. Det lyckas tyvärr selektivt, för de kommentarerna är fortfarande väldigt vanliga. Och de gör ont.




Låt dem inte påverka, säger många. Och nej, man borde bara acceptera att folk inte förstår. Borde rycka på axlarna och konstatera att det viktiga är att jag själv ger mej rätt att sörja då när det behövs. Att jag har sådana runt mej som förstår, och ger sorgen erkänsla. Och ofta kan jag. Däremellan kryper de tyvärr in, de där kommentarerna. De som förminskar min upplevelse, min förmåga att känna, min situation, min sorg. Som signalerar att det inte räcker som sorg, att bara ha blivit utan barn. Du har ju annat, fokusera nu på det bara. Dessutom kan din sorg inte vara så stor, när du ändå inte vet hur stort det är att vara mamma. Det kan du ändå inte förstå. (Så hur kan du sörja det då...?)

Att inte förstå och veta hur stort det är att vara mamma, aldrig få chansen att uppleva det, det är en stor del av den sorg som är min. Att vara permanent barnlös är att gå miste om den rollen. Det enorma i att få vara mamma åt ett barn. Det enorma i att vänta barn, föda barn, hålla sitt eget barn i famnen och se det växa upp. Det är att aldrig få följa milstolpar, upptäcka världen med sitt barns ögon, eller för den delen upptäcka sitt barn - få se vem hen är och hur hen utvecklas... Så nej, jag kommer aldrig att få veta och förstå hur stort, enormt, det är att bli och vara mamma. Att få ha barn.

Samtidigt hör det till barnlösheten, eller för mej som singel ren till beslutet att försöka få barn, att man hinner drömma och längta väldigt mycket. För att ta ett beslut om att försöka behöver man se framför sig väldigt starkt hur livet som mamma, livet med barn, sku kunna tänkas vara (som singel). Genom alla försök och besvikelser hinner man drömma om vem som kanske kommer, drömma om sin roll som mamma - och se den gå i kras igen och igen och igen. Då en graviditet börjar hinner man räkna ut (eller få det beräknat åt sej) beräknad födelse, och tänka sej hur livet då ser ut - i november, då barnet sku komma. Och sen drogs den mattan under en totalt, igen en gång.

Så nej, jag fick aldrig - får aldrig - uppleva hur stort det är att vara mamma. Men de drömmarna sa mej nåt om hur det är. Längtan sa mej nåt om den kärleken. Och jag får aldrig se dem uppfyllas. Hur det inte räknas som sorg, hur den känslan inte kan mätas med andras - det har jag svårt att förstå. Ändå ifrågasätts den i samhället om och om igen... Inte lika kraftig som annan sorg. Duger inte, väger inte lika mycket... Fast det är att få alla sina framtidsdrömmar krossade, och tvingas omvärdera både sin egen roll och det man hade föreställt sej om sitt liv. Men nej, ditt liv fortsätter ju som vanligt, du vet inte hur det är att vara mamma, så njut nu av det du har bara.

Delvis är det väl också så att jag själv ”späder på” den uppfattningen, tänker jag... Genom att välja att avsluta vården (för att det var vad jag måste göra). Vända ryggen åt eventuella kvarvarande minimala chanser. Inte orka gå in för adoption. För jag kan ju inte ha ”velat det tillräckligt”, när jag ”ger upp”...? Jag kan inte sörja så kraftigt, när jag väljer att gå vidare. När jag klarar av att ta in annat, att faktiskt njuta av det jag har (t.o.m. av barnlösheten - friheten och lugnet). När jag ser glad ut, har energi och livsglädje, ser framåt och riktar fokus mot annat. Det kan ju inte vara nån stor sorg då.

Sku jag faktiskt ta in allt jag går miste om (vilket jag tvingas göra ibland, när nåt påminner, när det trycks upp i ansiktet på mej genom folks kommentarer osv) så sku jag gå i bitar. Det gör jag ibland. Idag är en sån dag. Att aldrig få bli mamma, aldrig få barn - det är så enormt att man inte riktigt kan ta in det utan att gå sönder. Och av den orsaken måst man - sen när man klarar det - aktivt jobba på att försöka göra allt det andra bra. Inte för att längtan inte var så stor, inte för att sorgen inte finns där - utan för att klara av att leva. Att gå vidare, trots att barnet inte kom, att man inte fick bli mamma.

Att vara permanent barnlös är livslångt. Massor med aldrig. Och de känns. De lever med. De är en sorg som finns i bakgrunden emellan, och emellan sköljer över i vågor. Små och skvalpande eller stora dränkande. Det är inget man kan åsidosätta med ett ”njut nu av din frihet”. Och sen är det nog också att njuta av sin frihet. För att man är tvungen att se annat, tvungen att jobba på att göra det andra bra, tillräckligt, tillfredsställande. Ibland lyckas man, ibland inte. Men jag insåg att jag måste svänga drömmarna ryggen för att kunna hitta fotfäste i livet igen. Hitta till ett annat jag.

Jag är inte skyldig någon en förklaring. Det räcker att jag själv ger min sorg erkänsla och rum. Och det räcker att jag vet hur mycket barnet betydde för mej, hur stor längtan var, hur mycket jag ville bli mamma. På många plan borde jag bara skita i kommentarerna och bara avskriva det som oförstående - men sen har jag valt att försöka öka förståelsen. Jag har en roll där påverkan finns med. Och jag tror själv på att det bara är genom att dela som vi kan få inblick i varandras upplevelser. Det här är min (och många andra barnlösas vad gäller disenfranchised grief åtminstone).

Ett ofrivilligt barnlöst liv innehåller en massa törnen. En massa saker som sticker till ibland, som gör ont, som väcker sorgen. Och ändå behöver man kunna hitta till att njuta av det vackra. Det betyder inte att sorgen inte finns.




Brandy Lytle beskriver lite samma i inlägget The Strength of the Childless Woman på sin blogg Not so Mommy. Om hur tungt det är att tvingas fokusera på allt det som är bra, i en värld som missförstår sorgen. Om hur att vara barnlös (också) är att vara en kämpe.

The strength of the childless woman is like no other.  Our hearts break and yet, we keep going.  Our grief is misunderstood and still, we are empathetic towards others.  Our life choices are judged and even then, we try to look at the bright side.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar