Inställning på annan metod

Nu är jag framme vid (eller tillbaka till, beroende på hur man väljer att se) årsskiftet 14-15. I december ställde jag in mej på ny metod, efter de 9 misslyckade inseminationerna. Nästa steg var ivf, provrörsbefruktning (in vitro fertilisation). Bytte klinik samtidigt, av olika orsaker. Var inställd på behandlingsstart i januari, men vid första läkarbesöket på nya stället tyckte läkaren att nej, nog får vi in en provrörsrond mellan julrumban också! Så det blev igen en jul med pirrigt räknande av dagar och förhoppningar om att allt ska klaffa så att ronden går att fixa. Men samtidigt var jag innerligt glad åt det, för hellre en jul med nytt hopp i ny metod än en jul med 9 misslyckanden och besvikelser i tankarna.

Trots iver och glädje blev det ett snäpp mera stressfaktorer. Att tajmingen sku vara rätt, att jag sku göra rätt med alla hormoner och annat (mer om det sen senare), att kroppen sku reagera som den sku, att det sku finnas tillräckligt med äggceller osv osv. Är massor med orosmoment i en ivf-rond! Och jag var nervös, stressad, orolig, rädd... Att nåt sku vara fel, att allt inte sku lyckas... Ja, lite vad som helst. Och en vän som varit med om samma saker svara mej att det ju är klart jag är nervös när det är så galet mycket som står på spel. Och alldeles rätt hade hon! Redan det rent praktiska som ska klaffa, men sen också förstås önskemålet, slutresultatet, som är så jättestort och vid det laget ren så hett efterlängtat.

Ivf-rundan betades av ett steg i taget - hormonsprutor och kontroller, äggplock efter nyår. Allt väl, tajmingen lyckades. Och hoppet steg, ren för att metoden byttes till lite "hävare" sort med ett större procenttal för lyckade resultat, och sen lite till med varje lyckat steg i processen. Inseminationerna gick inte, men ivf - det sku ju ge resultat! Rädslan och "tänk om" fanns där i bakhuvet, men igen en gång trodde jag ju inte på det. Varför sku det inte fungera nu!? På kliniken sa sköterskan att "bara vi får dej gravid nu så är allt bra". Och det kunde jag inte annat än hålla med om. Tilliten stod högt, i det stora hela, mellan alla orosmolnen. Och glädjen över att komma ett steg vidare gav också mer hopp.