På telefonen stod namnet på kliniken. Hjärtat slog tre volter och händerna skaka, ett leende sökte sej upp på läpparna. Mina arbetskamrater som stod bredvid såg direkt att nånting var på gång. Och sen sa tjejen i andra ändan att hon "när du nu närmar dej ändan av kön" bara ville kolla vad jag har för hår- och ögonfärg, för det stod av någon orsak inte i mina papper.
Hon undra också om jag fortfarande var intresserad av att stå i kön...? Svara att det är jag, och att jag bara väntat på samtal, och nog ärligt talat var lite besviken när det nu bara var detdär hon ville. Men nå - närmar mej ändan av kön - sa jag sen åt mina kolleger när jag lagt på luren. Och fick ta några (läs: ganska många) djupa andetag för att lugna ner mej.
Inte många minuter senare stod samma namn på telefonen igen. Denna gång med beskedet att läkaren hade tänkt att jag kanske sku vara intresserad av äggceller de har i frysen, vars genetiska ursprung ville donera dem vidare. Konceptet det att ifall vården med dem inte lyckas så behöver jag inte betala, då det är aningen osäkrare med frysta ägg.
Jag gick med på saken, varpå en noggrannare plan sku göras. Men pointen är alltså den att dessa ägg (eller en del av dem) tinas upp och befruktas med de donerade spermierna. Eventuella embryon som uppstår är mina. Ett sätts in, övriga i frysen. Lite mindre hormoner, överlag enklare, smärtfriare. Kanske. Återstår att se. Exakt vad som händer är ännu oklart.
Men - det är ON again!! Planen oklar, men nu händer det äntligen nåt! Så nu kan jag bara hoppas sen. Ivrig, spänd, nervös, råddig och innerligt, innerligt glad!!! Äntligen, äntligen!! Härligt!!! Det samtalet kändes helt underbart, väckte längtan och hoppet igen... Tog länge att skaka av mej övervarven jag hamna i efteråt, och kan inte påstå att jag helt lyckats än.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar