Så känsligt allt dethär!

Kom igen igår en situation där jag tänkte på hur känsligt dethär är. Barnlöshet, alltså. Dethär med att andra lyckas och inte jag... Dethär med att vara glad för nån annan men samtidigt reagera med sorg och bitterhet. Jag gör det fortfarande, lite. Inte lika starkt som för nåt år sen, men reaktionen finns. Numera inte så mycket när andra helbarnlösa får ett plus på test, speciellt inte om dom försökt länge. Där är reaktionen övervägande glädje för hens del. Men det jag reagerar starkare på är andrabarnen. För under det senaste halvåret har flera som var försökare samtidigt med mej (eller alldeles strax före mej) innan dom fick sitt första barn hunnit bli gravida med det andra innan jag ens hunnit komma till den första graviditeten. Och hur väl jag än unnar dem det så är bitterheten den starkare känslan där. Känslan av orättvisa tar över... Sorgen över att andra ren hunnit få ett och bli gravid med följande tar över. Helt overkligt, ofattbart att det kan gå så. För visst känns det som en lång väntetid (även om mina dryga två år inte är nåt jämfört med flera andras väntetider) - men att man hunnit få ett barn och börja vänta ett annat under samma tid jag bara fortfarande går och hoppas på det första - det känns ju ändå liksom helknäppt. Ofattbart. Hur gick det så!?! Och förlåt alla ni som kanske läser dethär och känner er träffade... Jag missunnar er inte. Det tror jag ni vet... Och jag tror också ni förstår min känsla. Tudelat och knepigt, och så jätte känsligt. Det är inte en känsla jag går och bär på, men den dyker alltid upp då när nyheterna kommer och stinger till en smula. Säkert alldeles förståeligt och rätt universellt i denhär situationen, men ändå känner man sej en aning elak också. För att jag känner så inför nån annans lycka. Försöker vara enbart positiv och glad i bemötandet iallafall, även om det inte alltid känns så. Lite för mångfacetterat ibland allt detta... Känsligt, som sagt.