Och sen när möjligheterna är slut...?

Bok och barnlöshet igen en gång... Denna gång dök barnlöshetstemat upp ur synvinkel ”sen när det är för sent”. En karaktär som, när maken (i ett barnlöst äktenskap - han ville inte, hon godtog det) dött, ställs inför en dagboksanteckning där han funderar på hur deras gemensamma barn hade sett ut, och hon slungas in i insikten om vad hon gett upp, och sorgen över att det är för sent. Att hon, genom att vara med honom, inte fick uppleva barnet. Och först då inser hon vad hon egentligen hade velat själv i frågan...

Och som alltid så blir jag lite ställd av att barnlöshetsvinkeln igen dyker upp... Ibland med lite road känsla. Tyvärr inte så denna gång... Nu blev jag snarast rädd. Och väldigt, väldigt känslomässigt påverkad... För de känslor som tillskrivs denhär karaktären (med små medel, men ändå väldigt tydligt) var så lätta att relatera till. Pga min egen historik. Och de kröp in under huden... Insikten om att det inte kommer att... Att barnlösheten fortsätter... Och att det är verkligt, verkligt ledsamt. Att om det hade gått annorlunda...

De tidigare (några) gånger som bestående barnlöshet har dykt upp i skönlitterära böcker har det varit ur vinkeln godta och gå vidare. Nu var det en sorge-vinkel. En sorg jag kunde relatera till, men inte förstås har helt tagit ur synvinkeln ”nu är det för sent”, ännu... Och det kändes skrämmande att ställas inför den. Det lämna mej med en oro över om det sen är så det kommer att kännas...? När det faktiskt är för sent... Och det - det leder till frågan ifall beslutet ändå är det rätta...? Om jag kommer att ångra det sen...?

Det är att gå händelserna i förväg jo. För det är ännu inte för sent, och jag behöver inte ta den funderingen nu. Men, samtidigt skrämmer den tanken mej... Att jag går vidare med det beslut jag har - men sen när tiden tagit slut ställs inför det enorma som fattas, för att jag inte fortsatt försöka. Det är en alldeles bottenlös brunn av sorg i det, känns det som just nu. Jag vet, enligt nuvarande (vanliga) känsla, att också det barnlösa livet är ett ok liv, men just nu ifrågasätter jag det. Just nu tappa jag lite bort mej i alltihop...

För jag kan ju inte veta hur det känns sen. Jag har tänkt, och också fått beskrivet av andra, att det snarare känns som en lättnad när man inte själv behöver fundera att tänk om ändå, och inte behöver ställas inför andras funderingar om när... Men nu undrar jag. För det kan ju också bli såhär... Att när det inte finns några möjligheter alls mer är tomheten enorm. Skrämmande! Vad gör man med den känslan sen isåfall!? Hur går man då vidare??

Det gör man ju antagligen. Också då. Liksom jag gjort nu. Men om det går så är skillnaden till nu förstås den att jag då verkligen inte kan mera... Nu har jag ändå en litenliten möjlighet kvar, ifall jag sku bestämma mej för att fortsätta. Och det är i det oron sitter i mej just nu... Att borde jag ändå...? Det är också en skrämmande och tung fundering. För det är så enorma frågor. Mentalt, framför allt. Och jag är just nu lite borttappad i allt dethär.

Just nu, i stunden, kan jag ändå ingenting annat än andas in i den oron och smärtan... I tyngden som satt sej i maggropen, och sorgen som kramar om hjärtat. Andas, och avvakta. Se hur det känns, sen, senare... Jag tror att det (igen) visar sej vara en övergående känsla. Som det varit många gånger tidigare. Känns som att det är ett tag sen dock. Och som att det är starkare än på länge. Men kan ändå bara avvakta, låta känslan klinga av, se sen.

Att denhär sitsen inte nu heller är enkel och utan känslor - det blir jag påmind om gång på gång... Denna gång igen starkare. Sorgevågor, som hotar att dra mej under en stund. Sen mindre och lättare igen. Så, i väntan på det just nu... Att vågorna ska dra sej tillbaka och låta mej dra andan. Men fick nog lite tankar och känslor att ta itu med här nu... Suck.

Jag har ibland en tendens att vara aningen onödigt kategorisk med känslor. Tappa bort det positiva, mer ”normala” känslotillståndet direkt när en tyngre stund kommer. Vet nog hur det brukar vara, men är aning orolig för att inte hitta dit igen. Fånigt. Men också tvärtom - att jag i vanliga vardagskänslan glömmer bort hur tungt det också kan vara ibland. Får nog sen en påminnelse igen mellan varven. Tyvärr. Men sånt hör ju till livet. However - vetskapen om att jag fungerar såhär säger mej att detta nog är en våg som kommer över just nu, som många gånger tidigare, och som sen ger vika igen... Ger rum för den vanliga, lugna, positiva framtidstron, också i förhållande till den bestående barnlösheten.