Bäst att låta hen berätta

Kommentarer kring graviditet och kropp är mycket på tapeten nu. Helsingin sanomat hade ett inlägg på temat, med kommentarer av Simpukkas ordförande Miia Rajamäki. Onnittele vauvasta vasta, kun äiti on itse kertonut raskaudesta vill påpeka hur viktigt det är att tänka innan man kommenterar. En antagen gravidmage kanske inte alls är det, och då kan den situationen ju bli väldigt pinsam för bägge två. Speciellt om den som får kommentaren är ofrivilligt barnlös och inte kunnat bli gravid trots upprepade försök kan sorgen där triggas väldigt starkt. Så det är alltid bra att låta den andra ta upp själv. Men också här är vi olika. Jag minns själv en situation där en vän var upprörd över att en annan vän inte fråga. Hon hade försökt ge vinkar, och tänkte att den andra plockar upp dem och spinner vidare. Men det är säkert för svårt och för känsligt för att våga ställa en sån fråga. Är du gravid kanske, är knappast något man säger på basen av lite vinkar. En gravidmage ska nog vara ytterst tydlig för att det kanskekanske sku kunna vara ok att fråga och gratulera. Men helst, som inlägget påpekar, ska man låta den gravida berätta själv. Det är alltid bäst så... Att ställa frågan mer öppet - hur mår du? eller hur är det? Då är det upp till den andra att välja hur hen vill svara, vad hen vill berätta. Känns alltid bäst för mej så också. Sen om jag själv tar upp nåt kring barnlöshet, eller hoppeligen senare kring graviditet - då kan mer diskussion uppstå... Men även där bra att undvika kommentarer och råd - helst också då mest bara lyssna. Ett ämne som varit uppe här många gånger... Också i inlägget säger Miia att även gällande barnlöshet kan det vara bra att inte fråga rakt ut, utan snarare låta förstå att man finns där ifall personen i fråga vill tala. Uttalat ge sitt stöd istället för att fråga efter specifika saker. Hur mår du? är alltid ett bra sätt att inleda. Med en genuin närvaro som tydligt visar att man på riktigt vill veta. Jag finns här! är också ett bra uttryck. Så - hellre visa stöd, och lämna rum för berättelse och låta den andra bestämma om och hur och vad...