”Jag är full av rädsla och hopp och skam. Jag oroar mig för att vara tom eller för att vara full av fel saker. Jag oroar mig för att jag håller på att försvinna, erodera, misslyckas. Jag vet inte vad jag ska göra av alla dessa känslor. Jag vill bara bli mamma. Varför är det så enkelt för vissa och så svårt för andra? Varför är det så svårt för mig?” Ack alla de känslorna, all den oron, alla tankar! Och all den önskan, som sen ändå inte får uppfyllas. Alltför tungt...
”Hon föreslår att jag ska sluta tänka på det, för uppenbarligen är det allt tänkande som gör att spermierna och äggen inte vill lyda det biologiska imperativet. Som råd betraktat känns detta farligt nära hävdandet att kvinnors tankar är skadliga för deras kroppar.” Blir som alltid ledsen över att vi ännu har de här kommentarerna så starkt runt oss. Förstår inte riktigt hur det sku kunna vara så att vi ”tänker för mycket” på det, och därmed gör oss infertila, men sånt signalerar folk ännu idag. Hoppas vi småningom kommer bort från de formerna av kommentarer. De har ingen sanning i sej, och de sårar bara, och ökar pressen.
”Fastän missfallet är det enda jag kan tänka på och det känns som om jag ska gå sönder pratar jag inte om det. Jag vill inte ens prata om det. Det är för sårigt och det är för svårt och det är för skamligt.” Den här kommentaren känner jag delvis igen, men delvis fungera jag nog annorlunda. Prata, men i utvalda sällskap och situationer. Och hade kanske ibland behövt säga, för att kunna fungerar, men det känns nog många gånger såå sårbart. Hela barnlöshetskonceptet, men speciellt missfall. Det gör så galet ont, är för svårt.
”Om det bara handlade om att betala den där kliniken de 9000 euro de begär av oss och i slutändan få en bebis skulle jag vara där och vifta med checkhäftet på momangen, oavsett antalet injektioner och mängden stress som hormonerna skulle förorsaka. Men chansen är liten och det är dyrt och jag vet inte hur mycket mer besvikelse jag orkar med.” Såå amen to that!! Är just detta det handlar om för mej med - om jag visste att barnet sku komma så sku jag gladeligen ... eller nå, kanske inte fullt så gladeligen, men iallafall - sku gå igenom allt det där. Men inga garantier, snarare pyttesmå chanser, och jag har inte ork mera.
”Jag slits mellan att erkänna vilken prövning par under fertilitetsbehandling utsätts för och tron att om jag bara försöker lite till så kommer jag att bli mamma. Men jag kan inte längre undvika rädslan att jag ska förlora det jag har i jakten på det jag kanske aldrig får.” Och så ändå (trots föregående punkt...) finns också detta - den lilla lite galna tanken om att om jag bara... Ännu också, en liten del av mej, ibland. Trots att ingen ork finns, jag inte klarar av att tro, hoppas och ha tillit. För tänk om ändå...? Men, finns nog för mycket som kan gå miste också, om jag ändå sku... Mycket i vågskålen, på båda sidor. Och, som sagt, ingen ork.
”Det kan vara svårt att lämna försökandet bakom sig. När vi försöker återgå till hur vi brukade vara och börjar acceptera att det kanske inte blir något barn för oss kommer stunder som utmanar mitt beslut. ... Vart vi än vände oss blev vi påminda.” Well, verkligen. Överallt sådant som påminner, som väcker längtan, som synliggör tomrummet, som eldar på sorgen. Och som man på nåt sätt måst lära sig att leva med, existera i, kunna fungera trots... Det går, men är nog såå tungt ibland. Och ibland känns det som om det inte går.
”Fast jag innerst inne vet att jag gjorde allt jag kunde hittar jag fortfarande sätt att klandra mig själv.” Oh yes, tyvärr. Lite sånt jag nån gång gjort eller inte gjort som kanske orsakat det här, att jag inte orkat och inte gjort tillräckligt under processen, och att jag inte orka fortsätta. Det här med att klandra sej själv är ju inget som är begränsat till bara det här sammanhanget, men det är väldigt stora saker att lägga på sina egna axlar.
”Men sanningen, vad jag har accepterat, är detta: Jag kan försöka få barn och jag kan misslyckas varje månad och vara olycklig. Eller så kan jag låta bli att försöka få barn och låta bli att misslyckas varje månad. ... Jag väljer att vara lycklig. Denna lycka är inte perfekt eller smärtfri. Den har sorg inom sig. Och den blir starkare av det.” ”Jag kommer aldrig att få barn. Jag är ängslig över detta faktum. Och jag sörjer. Och jag är lycklig.”
Och här har vi på nåt sätt kommit igenom hela processen - både i konkreta åtgärder osv och i tankar och känslor - en utvecklingslinje från längtan till oro och sorg till acceptans och lycka i annat. Inte en rättfram och enkel process, men en som hittar sina vägar och som går framåt ändå. Ett ”slutmål” med en stor portion sorg med, men där man ändå kan känna att det är bra. Ofta. Och det var så nyttigt att få läsa igenom den här tillväxtprocessen, och känna igen sej. Bra med berättelser om bestående barnlöshet! De berättas för sällan.
”Det är svårt när någon frågar mig, som folk ofta gör, om jag har några barn. De menar inget illa, men det är en hemsk fråga att ställa till en kvinna som närmar sig fyrtio. För det finns verkligen inget enkelt svar.” Nej, det är inte enkelt att svara, finns inget helt enkelt svar. Speciellt som folk blir så ställda om man som barnlösa svarar ärligt. Otroligt nog, fortfarande i dagens samhälle. Och det är tungt att måsta svara nej, trots all längtan.
”Oförmögen att bli mor bestämde jag mig för att jag skulle identifiera mig med mitt jobb istället. I efterhand kan jag se att detta var ett misstag, eftersom jag istället för att sörja försvann in i mitt arbete allt mer.” Suck ja... Det här har jag nog också alltför lätt att göra... Gå in i jobb och studier, och låta det sluka allt för mycket... Försöker också bearbeta och sörja, men lyckas nog inte alltid. Orkar inte alltid heller med det. Men försöker hitta balans.
Och sen då en liten fundering som dök upp i boken, och som jag nog inte heller vet vad jag ska svara på. Det är verkligen ingen alldeles lätt sak att försonas med de händelser som en barnlöshetsprocess innefattar. ”Människor pratar om att försonas med svåra livshändelser, men vad gör man om den händelse man försöker försonas med sker inuti den egna kroppen?” Som sagt - har nog inga svar riktigt där. Har inte funderat på det heller...
”Även om vi inte har förärats med biologiska barn finns det många sätt att ha ett barnfyllt liv. Och det visar sig att det finns många sätt att njuta av ett barnfritt liv, ett nytt och viktigt betoningsskifte för mig. Jag är färdig med att definiera mig själv utifrån frånvaro.” Fin beskrivning där! Jag har inte kommit till ”sluta definiera mej själv utifrån frånvaro”, och kanske aldrig helt gör. Men det är en bra påminnelse om allt annat som finns.
”Det här är stunden då vi får se oss omkring, hitta vår egen balans
och njuta av utsikten från platsen vi står på”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar