Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

fredag 20 december 2019

Sheila Heti Moderskap del 1

Nästa rekommenderade bok; Sheila Heti - Moderskap. Sheila skriver som funderare - vill jag ha barn eller inte, så det är ju en delvis annan berättelse än min. Samtidigt så passar mycket in på barnlöshet helt överlag, och mycket in på min fundering nu - borde jag ändå på nåt sätt orka fortsätta? Så, här kommer det lite citat och tankar från den;

”Hur ska vi veta hur det kommer att gå för oss, oss kluvna kvinnor på trettiosju? Å ena sidan: lyckan som följer med att skaffa barn. Å den andra: eländet som följer med att skaffa dem. Å ena sidan: friheten i att inte skaffa barn. Å den andra: sorgen i att inga barn ha skaffat...” Det är ju ganska så just detta jag lever nu. Fast, opponerar ju mej mot ”skaffa”, och hade verkligen gärna fått de(t) där barnet/n... Men balansen mellan att njuta av frihet och sörja tomrum är ju nog konstant där. Sorgen över att inte ha fått barn och samtidigt glädjen över allt möjligt annat i livet... Många sidor i det... Lite lustigt att jag läser den här just nu, som 37-åring... Hur ska det gå för denna kluvna kvinna på trettiosju?

”Det sägs ofta att beslutet att skaffa barn är det största i en människas liv. Kanske stämmer det, men samtidigt saknar det betydelse. Ett beslut fattas i tanken. Det är inte en handling. För att saker och ting ska ske måste andra människor delta. Man måste frammana det. Många olika saker måste samverka. Livet självt måste frammana det. Ett beslut som fattas i tanken är någonting ganska litet. Det räcker inte för att ett barn ska bli till.” Det här har ännu mer orsak att poängteras ur vinkeln ofrivillig barnlöshet. För du kan ta ett beslut allt du vill, och ibland också sätta till handling, utan att det leder till något barn. Tyvärr. Alltid så mycket med i spelet, och långtifrån allt sådant man kan påverka, varken själv eller ens med medicinsk eller annan hjälp. Inte ens fast man sååå vill, sååå har beslutat...

”Det finns någonting hotfullt med en kvinna som inte är sysselsatt med barn. En sådan kvinna väcker en känsla av att någonting inte är som det ska. Var tänker hon syssla med i stället? Vad kommer hon att ställa till med för besvär?” Intressant nog har vi något av detta kvar i vårt samhälle än idag ja. Alldeles ofattbart nog. När alla möjligheter till att vara och göra nästan vad man vill finns, och ändå är normen om att ha barn så stark att en kvinna utan väcker både funderingar, frågor och oro. Vad är hennes roll då, och varför är hon inte mamma? Tungt nog med de egna funderingarna på det, så jag hoppas vi småningom kommer bort från omgivningens ifrågasättande och kommentarer.

”Jag har en känsla av att livet står och bidar sin tid, rullar tummarna, väntar på att jag ska skaffa barn. Den liksom kryper över huden, känslan av att livet står och stampar och väntar på att jag ska föda ett barn sin inte kan födas av någon annan än mig.” Biologisk klocka eller annan, ”egen” känsla? Hur som helst var det här något man levde nästan konstant under längtansåren, och framför allt de tider då försöken var igång. Allt annat står stilla, nästan håller andan, i väntan på att en graviditet ska börja, ett barn få bli till och födas. Allting vänta, allt längta, allt var på paus - och tiden och tomrummet bara bredde ut sej, utan att någon kom. Också en orsak till att säga stop, trycka upp pausknappen tillbaka.

”Som kvinna ska du inte tro att det räcker med att säga att du inte vill ha barn. Du måste ha en ambitiös plan eller en tanke om vad du ska göra i stället. Och nåde dig om den inte är storslagen. Och nåde dig om du inte är övertygande när du - innan den ens har tagit sin början - beskriver hur din livsberättelse kommer att se ut.” Puh... Känner igen den tanken. Både i mej själv och i övrigt, trots att min barnlöshet inte är självvald. Väljer du kanske det signaleras ännu starkare? Men jag hade nog åtminstone själv starkt tanken om att jag måst ”bli nåt stort”, uppnå något, när barnet inte fick komma. Egentligen är ju livet tillräckligt i sej själv, människan tillräcklig i sej själv, men ack så svårt det är att tro på det - åtminstone om du verkligen längtade efter det där barnet, moderskapet, att få uppleva allt det.

”Precis som med en konstnär som skapar verk som kan säljas, är det enkelt att belöna någon som skaffar barn; meningen med den personens liv är så uppenbar i sin påtaglighet och sitt värde. Personens framtid är så tydligt utstakad. ... Om man lever ett liv utan barn är det ingen som vet någonting om meningen med ens liv. Kanske misstänker de att det inte har någon - ingen mitt runt vilket det är byggt. Värdet i ens liv är osynligt...” Heti fortsätter med ”Tänk så underbart att vandra längs en osynlig stig, där det som har störst betydelse nästan inte syns.” Och här är ju hennes tanke klart en helt annat än min. Min fundering och oro ligger nog kring hur jag själv ska hitta meningen med mitt liv, bygga mening i det, och också kunna signalera den meningen med det jag är och det jag gör. Jag har nog ännu kvar känslan av att jag behöver vara, behöver göra, behöver bygga nåt annat, när jag inte fick bli mamma. Egen känsla eller samhällets? Hur som helst är ju nog det här med barn som livets mening något som är väldigt starkt inbäddat i vårt sätt att tänka ännu...

”I natt drömde jag en intensiv dröm om att mitt (framtida) barn hade börjat sin nedstigning mot jorden: jag såg att det hade blivit tilldelat en själ eller delar av en själ och att det fortfarande befann sig mycket högt upp och långt bort, och att processen hade börjat för sju månaders sen. För sju månader sen hade barnet alltså förenats med mitt hjärta, som om ett barn börjar med att långt i förväg födas i moderns hjärta.” Ouch! Så kändes det nog för mej nånstans då också, som om barnet ren fanns i mitt hjärta. Men, sen fick hen inte komma hit...  Och längtansbarnet försvann tillbaka ”upp”. Platsen i hjärtat blev tom.

Lämnar den här bokredovisningen här nu - Heti nånstans mitt i velandet över barn eller inte barn. Längtan syns allt mera, känner jag, men vet ju ännu inte hur hon kommer att besluta, och hur det sen går. Fortsättning följer... (Även om jag kanske inte avslöjar, får se.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar