Fastna lite i tankarna ännu på den där #henkilökohtuisesti-kampanjen. Det är en väldigt bra kampanj, tyckte jag, som tar upp barnlöshet på rätt bred front... Förstås inte allt, men några aspekter. För det första både frivillig och ofrivillig barnlöshet, vilket mera sällan kommer upp samtidigt. Och ofrivillig finns med både som misslyckade försök och som missfallssynvinkel. I bilderna. I text ännu mer. På Felicitas-Mehiläinens sidor. (Länk i tidigare inlägg.) Texterna tar upp siffror och fakta, men framför allt situationer och känslor, och varför något som barnlöshet är så privat. En bra sak att poängtera! Och samtidigt lite tudelat nog...
Ska förklara varför... Kampanjen, liksom många andra - både Simpukka, andra barnlösa, jag själv osv - plockar fram att det behövs mera öppna berättelser om barnlöshet, för att andra ska kunna förstå mer. Och samtidigt poängterar vi att man inte får fråga om folks barnplaner, om varför folk inte har barn, om dom inte har tänkt ”skaffa” osv osv. Kan ju kanske kännas lite bakvänt för nån - om man ska tala mera om det, men inte får ta upp det? Men - det handlar ju om att var och en bör få välja själv om hen är bekväm med att prata om det, känner sej stark nog att ta upp det... Och det är man inte alltid. Alla är inte överhuvudtaget ok med att prata öppet, och det ska man ha rätt till, att låta bli... Och inte ens jag som är rejält öppen med det tycker alltid det känns ok eller rätt att prata. Ibland är situationen fel, folkmängden runt för stor, fokuset på annat, egna orken för låg osv osv. Det är ändå så stora, tunga och känsliga saker, så det behöver kännas rätt för att förmågan att berätta och prata ska finnas där. Därför så viktigt att det sku komma från personen själv, inte nånsin tvingas fram av någon annans frågor, kommentarer, påståenden...
Dessutom är det frågor som väcker enormt mycket känslor, speciellt då man är mitt inne i det och inget går som man hade hoppats. Det är tungt att ställas inför de känslorna, pga en insinuation om vad man borde ha eller borde göra, en fråga om när man har tänkt skaffa..., eller någon kommentar om barn som livets mening osv. Även om man alltid har full rätt att svara nåt intetsägande, dra till med en lögn eller bara byta samtalsämne så kommer man sällan undan utan att frågan eller kommentaren gör ont. Visst, man kan välja att låta bli att prata - svara mer svävande eller så - men känslan väcks ju ändå. Ibland bara ett styng av saknad, ibland så att hen som fick frågan går ut och ramlar ihop totalt känslomässigt, i de värsta stunderna. Och det vill vi ju inte åstadkomma, någon av oss, egentligen.
Barnlöshet har varit väldigt på tapeten den senaste tiden, påpekas också i kampanjen, och det glöms ofta bort att det ligger väldigt mycket känslor i de här frågorna, för alla dem som berörs... De frivilligt barnlösa blir skuldbelagda och känner sig pressade att vilja och tänka annorlunda. Och de ofrivilligt barnlösa känner än mer press att klara något som inte går, än mer mindervärde i att något som borde vara så självklart förvägras dem, än mer tomhet, än mer sorg, än mer... Tja - ingen enkel debatt för oss barnlösa, i korthet... #henkilökohtuisesti vill lyfta fram att debatten egentligen glömmer bort de viktigaste aspekterna - känslorna i barnlösheten, och att det är varje persons sak om man vill prata om barnlöshet eller inte.
”Det som händer eller inte händer i någon annans livmoder (kohtu) är vars och ens privatsak” (henkilökohtainen asia) -> henkilökohtuinen. ”Därför är det på vårt allas ansvar att komma ihåg att man får berätta om barnlöshet, men inte fråga.”
#henkilökohtuinen tror jag på ett mycket bra sätt lyckades lyfta upp de här frågorna i allmänheten och ge dem lite mer synlighet, kanske starta lite diskussion, och också förhoppningsvis öka förståelsen lite för en orsak till att barn inte är ett neutralt och lätt samtalsämne för alla. Finns andra med. Jag tycker själv att vi borde komma ifrån att barn är något man kan ta upp när som helst, fråga om hur som helst och kommentera om hur man tycker. Det är verkligen inte ovanligt med frågan ”har du barn”, eller t.o.m. antagandet om barn och frågan ”hur gamla är dina barn”. ”När har du tänkt skaffa barn” är också enligt många i allmänheten en okej fråga. Men tänk om man tänkt då, så det knakar. Tänkt, försökt, gjort sitt allt - och ändå inte. Det är inte alldeles lätt att svara på den frågan då.
En orsak till att det är svårt att svara, svårt att berätta (förutom de egna tunga känslorna) är också att det ännu är så svårt för många att ta emot det beskedet. Folk vet inte vad de ska säga då, för de hade inte förväntat sej ett sånt svar, att frågan kanske var tung och knepig. Och då blir de ställda, oroliga, och det känns allt annat än bekvämt att berätta nåt. Och så är det man själv som slätar över, försöker lindra, nästan tröstar den andra eller nästan totalt nonchalerar sina egna tunga känslor för att det alls ska gå. Och det är ju inte riktigt som det ska vara heller. Så, låt hellre bli att fråga om du inte klarar svaret!
Jag är, som ni väl ren vet, mycket för att också tunga saker ska gå att tala om. Men det bör alltid vara på ”bärarens” initiativ och önskan, vad det än gäller. Den som bär det tunga ska själv få välja om hen vill berätta åt dej, om hen orkar ta upp det tunga just då, och vad hen i så fall säger. Många gånger är ett genuint och närvarande ”hur är det?” mycket bättre än en specifik fråga om nån sak, för då kan hen du frågar själv välja vad hen vill säga, på vilken nivå hen vill svara just då. Visst ska vi fråga varandra saker, finnas där för varandra - men låt det vara finkänsligt, lyhört och öppet för vad den andra är okej med att berätta.
Kom ihåg #henkilökohtuisesti - det är en viktig påminnelse om att alla frågor inte är neutrala. Alla har vi tunga saker vi bär på, och då bör vi själv få välja om vi berättar om dem! Barn är en tung fråga för många, så jag hoppas vi i vårt samhälle småningom börjar lära oss att vara lite mer förstående, lyhörda och accepterande gällande olikheter och mångfald i barn”skaffande” och barnlöshet. Vad som händer i nåns livmoder är en privatsak, och var och en får själv bestämma om hen vill berätta eller låta bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar