Sheila Heti Moderskap del 2

Vi fortsätter längre in i berättelsen, i velandet mellan barn eller inte barn...

”Och jag vill inte att ’inte mamma’ ska utgöra en del av den jag är, att min identitet ska vara ett negativ av någon annans positiva identitet. Så istället för att vara ’inte mamma’ skulle jag kunna vara inte ’inte mamma’. Jag skulle kunna vara inte inte. Om jag är inte inte så är jag det jag är. Det negativa tar ut det negativa och jag bara är. Jag är det jag är, eftersom inte framför inte skyddar mig från att bara vara inte mamma.” 

Det här är en intressant fundering, och kanske delvis en av svårigheterna i att vara barnlös. Barn och mödraskap är så starkt en norm ännu i vårt samhälle, att andra livsval enbart relateras till som avsaknad. Visst, man har andra roller - men så har också mammor. Så, hur uttrycka att inte vara mamma, utan att det är en negation? Inget svar från mej heller...

”Om jag fundera på att skaffa barn och sen väljer att inte göra det, vad har jag då valt, om något. Språket räcker inte till för att beskriva den erfarenheten. Därför är det inte en erfarenhet vi kan prata om. Jag efterfrågar ett ord som är helt oberoende av moderskapet, on jag ska kunna fundera på det här valet - ett ord som beskriver det som är, inte det som inte är.” Lite fortsättning på föregående här - varför är allt (åtminstone i samhällets ögon...) ett bortval, inte ett val av annat? Det är det antagligen för många frivilligt barnlösa (här igen definierade av frånvaro, inte av allt det övriga), och också för många som trots längtan valt att avsluta försök att bli föräldrar - som jag. Valet var inte att välja bort barn, valet var välja annat. Oftast i senare fallet för att man bara måst välja så, för att kunna leva, klara av att orka vidare... Barnet hade vi valt, men fick inte möjligheten. Att välja annat är svårt att uttrycka i ord, när annat är så brett. Samtidigt känns det ju lite dumt att definieras som barnlös om man inte nånsin velat ha barn, och väljer att fokusera på allt annat i livet.

”Vilken är den främsta sysslan i en kvinnas liv, om inte moderskapet? Hur ska jag kunna ge uttryck för avsaknaden av den erfarenheten, utan att sätta just avsaknaden i centrum? Kan jag skildra den livserfarenheten utan att sätta den i relation till moderskapet? Kan jag skildra vad det livet är?” Igen fortsättning på tidigare - även om jag nu inte är hundra procent av samma åsikt om det där med främsta syssla... Hur ge uttryck för avsaknad av moderskapserfarenhet, utan avsaknaden i centrum? Vet inte om det går? Jo, man kan ju berätta om annat man gjort, eller se moderskap som brett fenomen och kommentera om andra synvinklar på det... Men att berätta om ett liv utan barn och moderskap, i dagens samhälle, utan att tomrummet (verkligt för ofrivilligt barnlösa, inte så synligt för en själv antar jag om man valt det) är med - det är knepigt. Mycket för att samhället frågar efter barnen... För mej är avsaknaden nog en så stor del av min erfarenhet att jag inte ser möjligheten till att den inte är i centrum av berättelsen.

”Jag är rädd att man om man inte skaffar barn framstår som om man inte gjort ett val, eller som att det enda man gör är fortsätter som vanligt, låter sig föras med. De som inte skaffar barn kan nog ge ett intryck av att inte röra sig framåt, förändras och utvecklas, ha berättelser som bygger vidare på berättelser, eller liv vars djup och kärlek och smärta bara växer och växer. Kanske tycks de stå och stampa på stället - ett ställe som de som har blivit föräldrar redan har lämnat bakom sig.” Här en av de punkter man som ofrivilligt barnlös nog känner av själv - avsaknaden av allt det man hade hoppats få uppleva. Och som en frivilligt barnlös säkert kan få känna på att samhället anser och påtvingar en - man borde ”skaffa” barn som en del av att vara och växa som människa. (Suck, säger jag.) Aning skrämmande att vi tänker så, och rejält fräckt att vi signalerar så. Att jag gör det åt mej själv lite - funderar på vem jag är utan, hur mitt liv kan hitta mening och innehåll utan (trots att jag ju vet att de verkligen finns), det är en sak. Men att vi tror och uttrycker att andras liv inte har kapacitet och möjlighet till utveckling, djup, kärlek osv om de inte har barn - det är bara fräckt. Och bullshit. Liv kan vara så oändligt mycket, innehålla allt möjligt, och vara alldeles fullgoda.

”En del försöker föreställa sig hur det skulle vara att inte ha barn, och föreställer sig då sig själva utan barn i stället för att föreställa sig någon som de kanske aldrig kommer att bli.” Och här är en aspekt som vi gör fullständigt fel, om än fullständigt mänskligt. Vi utgår från oss själva. Har du alltid velat ha barn anser du att det är så det borde vara, och ser andras livsval med dina glasögon, försöker pracka på dem din åsikt. Intressant prackar folk också på ofrivilligt barnlösa åsikter om att man inte borde längta så mycket, har det alldeles bra utan, ska njuta av friheten osv, samtidigt som de åt folk som inte vill ha barn försöker poängtera vikten av att ha dem... Ibland är vi mänskor lite bakvända, mycket irrationella. Det går liksom mycket sällan att föreställa sej sej själv i nån annans liv, och totalt veta vad som är rätt för hen, eller hur något känns för just hen. Så, lite mer öppenhet kanske...?

”Jag vet att det inte finns någon skillnad mellan en människa med barn och en människa utan - att huruvida hon har barn eller inte bara är en del av det som hon har varit med om, eller det som tiden och världen tvingade henne att vara med om, och det är klart att den människan är en del av världen, och människan hon lever med likaså, precis som människan hon inte lever med, och hennes kultur och hennes föräldrar och hennes arbete och hennes kropp och hur mycket hon tjänar och bebisen som föddes eller inte föddes eller dog. Jag uppfattar inte världen som lika tudelad som jag gjorde förut, med föräldrar å ena sidan och icke-föräldrar å den andra. Att en människa har barn säger ingenting om hennes tidigare tankar och upplevelser nu, precis som det faktum att en människa inte har barn inte säger någonting om hennes tankar och upplevelser. Livet drabbar oss alla i samma utsträckning, slumpen och omtanken och alla andra krafter som påverkar en människas liv, som vi bara kan ana oss till men fortfarande inte vet någonting om. Så ställ inga frågor som sådant som kan gå på flera sätt än ett. Att du inte hittar något svar, när du inte gör det, beror på att svaret, när allt kommer omkring, inte spelar så stor roll.”

Vet inte om jag ska säga så mycket om den där delen - it speaks volumes on it’s own... Bara att det väl just är så det är - erfarenheter har vi olika, som människor, oberoende. Personligheter likaså. Att vara förälder eller inte vara förälder är bara en erfarenhet av många. Människor är vi alla, och alla på vårt eget sätt. Så skillnaderna är större mellan individer inom grupperna än mellan grupperna som helhet, i den här aspekten med. Allt är bara en del av vad vi varit med om, och detta allt formar oss på olika sätt, denna erfarenhet som alla andra. Som människor är vi sist och slutligen just precis oss själv...

”Jag vet att ju mer jag funderar på att skaffa barn, desto mer ger funderandet form åt ett barn som inte finns, ju mer jag skriver, desto verkligare blir detta icke-existerande barn, denna varelse som inge finns, en tydlig individ som förnekas livet. Kanske kan det här negativa varandet ge barnet liv ändå. Barnet kan leva som sin egen motsats: barnet som aldrig föddes.” <3 För mej kändes det där lite knepigt... Både sorgligt, lite som ett ”tröstpris”, och problematiskt - för är då mitt skrivande ett sätt att hålla fast i längtan och drömmen på nåt plan? Att inte behöva släppa barnet, och därmed då ”hålla fast barnlösheten” också. Som erfarenhet finns den ju med oberoende förstås, och jag anser åtminstone själv att skrivandet är ett bra sätt att bearbeta - men kan det också vara en sak som håller mej fastnaglad i barnlösheten, mentalt? Kanske. Något att vara lite uppmärksam på...

”Men med åren antog min rädsla en annan form: hur skulle jag kunna bli en tillräckligt bra författare - lyckas sätta detta med att vara människa på pränt - utan att ha upplevt moderskapet? Utan någon som helst kunskap om det som jag alltmer hade börjat betrakta som den mest centrala av livserfarenheter?” Oj suck, egentligen, och ändå känner jag igen, både samhället och mej själv... Min åsikt är att det inte finns något som hindrar att man kan vara en bra vaddetnuär utan barn, utan att ha upplevt moderskap, och ändå signalerar vårt samhälle såå ofta och så kraftigt att man inte utan den erfarenheten är tillräcklig. T.o.m. då själva rollen, uppgiften, inte har någonting med moderskap att göra. Som då författare t.ex. - varför skulle man inte vara en tillräckligt bra författare som barnlös!? Och ”mest centrala av livserfarenheter...?!” - håller inte med om det alls, trots att jag gärna hade haft den.

”Ibland känns det som om dilemmat bara kan lösas på ett sätt: genom att skaffa barn. För även om man slutligen bestämmer sig för att inte skaffa barn, blir man aldrig kvitt den skugga som hänger över en - möjligheten - att det kommer ett barn ändå. Eller att livets omständigheter gaddar ihop sig och får en att ändra sig...” Jep.  - Och härmed inte sagt att jag kommer att fortsätta med nå försök, men ibland känns det lite så att hur jag än bestämt mej för att inte fortsätta så kan livet alltid ändra det beslutet senare, och den osäkerheten gör det ganska mentalt jobbigt ibland...

And the story still continues...