Barn & familj som samhällsnorm

I senaste Simpukka-tidningen bonga jag ett par meningar med en fundering...

Joonas Lönn skriver ”Lasten saanti ja perheen perustaminen on yhteiskunnassamme normi. Sen sanotaan olevan osa elämää ja yksi vaihe muiden joukossa. Miten tämä ajatus näyttäytyy heille, joille se ei ehkä ole osa elämää?” - Ungefär ”Att få barn och bilda familj är norm i vårt samhälle. Det sägs vara en del av vårt liv och ett livsskede bland andra. Hur ser den här tanken ut för dem som kanske inte har det som en del av livet?”

Well... Finns ju helt massor som man sku kunna säga om det, känns det som.

Talar nu mest för mej själv förstås, och andra sku kanske ta upp andra saker eller inte alls fundera såhär, men för min del handlar det om en sak i första hand. Utanförskap. Ju mer vi uppfattar barnfamiljen som norm desto svårare är det att se sig stå utanför, tror jag. Frivilligt barnlösa tvingas förklara sej, och ofrivilligt barnlösa får ännu en sten till på bördan. För den senare gruppen är sorgen över att inte få uppleva barnet och familjelivet tillräckligt stor ren helt ur det personliga perspektivet utan att man dessutom ska behöva bära på samhällelig norm, och via den alla uppfattningar om att man inte duger, inte uppfyllt sina uppgifter och inte är lika värd, när man inte har uppfyllt normen, inte gått igenom de skedena i livet...

Att säga att barn är en del av livet (vilket i princip då innebär allas liv) är som att säga att det inte är nåt liv utan barn. Och det stämmer ju rimligtvis inte... Man kan leva ett alldeles fullt liv, ett lika mycket värt liv, också utan barn. Och den egna kampen för att inse det sku kanske vara lite lättare om inte samhället så tydligt sku signalera att barn hör till och borde vara... Jag vet att ett liv utan barn är okej - numera också ur min egen personliga synvinkel. Tidigare tyckte jag att andra naturligtvis kan ha ett bra liv utan barn, men mitt kändes ju inte som att det kan bli bra om inte barnet kommer. För att längtan fanns där så starkt. Numera känns mitt liv ok, för det mesta, också såhär. Alldeles rätt, och mycket bra, men det tog ett tag att komma dit. Kunde kanske varit ens snäppet enklare utan samhällsnormen...?

Miten tämä ajatus näyttäytyy - hur ser den här tanken ut? Tja - den borde ju besvaras med ett rungande ”bullshit!”, men det går ju inte riktigt så. För den som inte får uppleva det, trots önskan, känns den tanken som en spark rakt i hjärtat och salt i såren. Och med alla trevliga varianter som den ger upphov i finns det nog tamejtusan trevliga sätt att gnida in saltet lite till med, för den som så vill... Andra varianter på ”barn hör till livet” finns det gott om, tyvärr.

”Man vet inte vad kärlek är förrän man får barn.”
”Man är ingen riktig kvinna/man förrän man får barn.”
”Först när man får barn kan man förstå (sätt in valfri fortsättning).”
”Inget i livet går upp mot att ha barn - du borde verkligen skaffa!!”
”När har ni tänkt skaffa barn då? Ni ska inte lämna det för sent...”
”Nästa skede nu sku ju nog vara att få barn, det hör liksom till.”
”Men du kommer ju att ångra dej sen om du inte skaffar barn!”
”Du har säkert små barn hemma och måst fara därför?”
”Hur gamla är dina barn?” (Svar; Aj vilka?)

Har ni andra bra och trevliga citat på lager? Finns en hel drös av dem. Suck...

Vad om vi nu, såhär under Helsingfors Pride-vecka, sku försöka vara ett snäpp skickligare på att låta alla vara den dom är, välja som dom gör, och öppna för att ibland är barn inte ett val man kan göra. Så därmed är en samhällsnorm som utgår från barn alltså inte okej.

Säger detdär sista en gång till: En samhällsnorm som utgår från barn är INTE okej.

Punkt.

Och egentligen - lever inte du DITT liv (inte eventuella barns)? Så då borde ”värdet” vara kopplat till DEJ (inte till eventuella barn). Eller hur? Så tycker nu jag åtminstone. Punkt.

Vilket i sin tur automatiskt innebär att värdet finns där.