Barnlöshet i kulturens glasögon

Som alla andra frågor så bottnar ju förstås också uppfattningar om barnlöshet i viss mån i kultur. Sorgen och saknaden delar vi säkert alla, då barnlösheten är ofrivillig, men även om det är tungt nog här hos oss så slipper vi en del av de allra tyngsta kulturella kraven och de allra jobbigaste uppfattningarna. Som att det är kvinnans allra högsta uppgift att ge sin man barn. (Fast vissa tänker nog ännu så här med...) Eller som att om man inte kan ge mannen ett barn är man besatt av onda andar eller nånting. Mannens fel kan det på en del håll inte tänkas vara överhuvudtaget. Och allt man kan tvingas göra för att blidka gudar eller familj eller ho vet vem, och locka till sej detdär efterlängtade och av familjen krävda barnet... Skrämmande, och ledsamt. Som om man inte sku ha nog med egen sorg och oro...

Läste boken Stanna hos mig av Ayobami Adebayo. Därav denna fundering. Och den tacksamma tanken kring att åtminstone slipper vi det, även om också vår kultur kan ställa krav, utgå ifrån att barn är en självklarhet, komma med kommentarer och råd, lägga sten på bördan osv osv. En stor del av det som kvinnor i andra kulturer ställs inför slipper vi ju ändå här, och ur den synvinkeln kan vi väl tacka och ta emot, och konstatera att vi kommit en bit. Även om det nog ännu finns mycket jobb att göra också här.

Detdär med att mannen tar (eller tvingas ta) fler fruar om man inte kan ge dem barn t.ex. Endel gör det ju iofs annars också, men i denna bok pracka släkten på karln en ny fru (som han inte ville ha) när fru 1 inte blev gravid. Svärmor konstatera till fru 1 att ”Kvinnor tillverkar barn och om du inte kan det är du bara en man. Ingen borde kalla dig kvinna. ... Om du inte kan få barn måste du låta min son få några med Funmi. Du förstår, vi ber dig inte att avstå din plats i hans liv, vi ber dig bara att du ska maka lite på dig så att någon annan kan slå sig ner.” Och herregud vilken sits va - att bli tvingad att se på när din karl eventuell får barn med nån annan, medan du själv fortfarande längtar och väntar.

Många andra saker var också annorlunda, sämre och tyngre. Men annat likadant. Som detdär med att parera eller tolerera kommentarer och råd. ”Jag hade förväntat mig att de skulle prata om min barnlöshet. Jag var beväpnad med flera miljoner leenden. Urskuldande leenden, ömkanstörstande leenden, leenden som utstrålade att jag satte min tillit till Gud - alla leenden som kunde tänkas behövas för att ta sig genom en eftermiddag med en grupp människor som påstod sig bara vilja ens eget bästa medan de grävde runt i ens öppna sår med en pinne - jag hade dem i beredskap. Ibland behövs ett härdat hjärta.

Och en tanke kring kärlek, som inte direkt gäller mej, men som kanske kan vara sann för många andra i dethär sammanhanget, och som kändes som en bra beskrivning... ”Innan jag gifte mig trodde jag att kärleken kunde klara vad som helst. Jag lärde mig tids nog att den inte mäktade med bördan av fyra år utan barn. Om bördan är för stor och håller i sig för länge kan till och med kärleken böjas, spricka, komma nära bristningsgränsen och ibland faktiskt brista. Men till och med när den ligger i tusen bitar runt ens fötter betyder det inte att det inte längre är kärlek.” Och oberoende om det gäller kärlek eller annat så är barnlöshet, speciellt om processen blir lång, en väldigt tung sak att bära. Så det är mer än bara kärlek som kan brista. Orken också. Hoppet. Självkänslan. Modet. Tilliten. Och ekonomin. Tiden. Möjligheterna. Sen bara att plocka upp de bitar man kan, och se vilken bild man kan bygga av det istället. Så gott man bara lyckas, orkar, förmår, mäktar, ids och vill... En bit i taget.

Och här i landet har vi tack och lov möjligt att vara allt möjligt annat än ”bara” mamma, och räknas nog (i de allra flesta sammanhang) som kvinna även om vi inte fått barn. Visst, den egna önskan sa något annat, och jag sträva verkligen efter dendär mammarollen - men det att jag inte fick uppnå den rollen är inget hinder för andra viktiga roller, trots att jag ju gärna hade fått uppleva just den specifika. Tacknämligt nog hör jag till dem som inte heller känner att min kvinnlighet är hotad för att jag inte kunde få barn, och jag tror att vi som samhälle i stort har kommit ifrån den tanken, även om den ju nog lever kvar hos en del av oss barnlösa kvinnor, och hos en del folk runtomkring. Tyvärr.

Som sagt - jobb kvarstår även här. Men i det stora hela är vår kultur rätt ok, i jämförelse.