Farsdag... För en del bara glädje, för en del bara sorg, och för många bägge två i lite olika proportioner och konstellationer. Antar att den sistnämnda är vanligast...
Till alla er som får vara pappor - ett stort grattis! Jag hoppas att ni får njuta av dagen, får ha kontakt med barn (och barnbarn), och kan ta in den fina roll som är er!
Till alla er som hade önskat sig barn, hade önskat få bli pappa - kramar! Det är en enorm sorg att inte få välkomna det barn man längtar efter och hoppas på.
En kram också till alla er som inte får fira dagen med er pappa eller med ert/era barn (och barnbarn). För att de inte finns mer, eller för att kontakten inte finns.
Farsdag är en väldigt känslosam dag för många. Absolut ska vi fira pappor, och deras viktiga roll för oss - men vi behöver också ge rum för att alla inte får och kan bli pappor, att alla inte har en pappa att fira, att många är utan kontakt med sin pappa eller sina barn, och att den familjesituation man finns i kan kännas än mer tung en dag som denna, som så tydligt lyfter upp ”normen” eller idealet.
Också för mej har dagen varit tung. Allt det som inte är fanns mer på ytan, mer synligt. Gick en lång promenad i solskenet, och hade för mitt inre öga med mej det barn som inte kom... Hade första inseminationen lyckats hade hen nu varit 6 år, om sista embryoinsättningen tagit sku hen vara 3 - och där emellan 12 andra möjligheter, andra tidtabeller, som inte heller blev till. Det känns... Kunde inte hålla tårarna borta under promenaden idag.
Megan Devine prata om kratern som finns där vid sidan av det vackra som livet också är. Kratern som sorgen gett upphov i. Ibland finns den bara där, men fokus är på annat. Ibland sneglar man lite, eller får en glimt av den i ögonvrån... Och ibland finner man sig där nere i kratern igen, i sorgen. För sorg lever med, som en del av den man är och det liv man lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar