Om toxisk positivitet

Kopplat till sorg - och till rätten att visa den - är fenomenet toxisk positivitet. Toxisk som i giftig, skadlig - för att det är ett sätt att använda positivt tänkande som tystar sorgen och vägrar ge den rum. Fler av inläggen kring sorg tangerar också den här problematiken.

Har hittat några inlägg med tema toxisk positivitet kopplat till ofrivillig barnlöshet. Det är ett rätt kraftigt förekommande fenomen i det här sammanhanget - fokus på framtidstro, hopp, andra möjligheter, goda råd osv osv, istället för att ge plats åt sorgen.

På bloggen Blooming with care finns en text med rubrik Infertility and Toxic Positivity. Skribenten Carrie skriver om hur vi behöver få rum och rätt att sörja, att vara oroliga, att känna ilska, att falla i bitar osv osv... En för lösningsinriktad och överslätande positivitet signalerar att vår situation och vår känsla inte är rättfärdigad - och åsidosätter därmed det vi går igenom och det vi upplever.

”I am worthy of feeling the emotions I have. ... We need to process all of the emotions we encounter. We are worthy of this time and attention. This self work makes us better as we are learning more about who we truly are. This work is essential.”

En annan resurs kring barnlöshet och toxisk positivitet är Katy (Chasing Creation) och hennes samtal med Carrie (Blooming with Care) och Sadie (This Curious Life), Toxic Positivity in Infertility and Childlessness. Verkligen värt att lyssna på! Orkar du inte lyssna kan du läsa en bloggtext kring samtalet på Childless by Marriage blog.

Katy, Carrie och Sadie pratar om samma överpositiva, åsidosättande tankesätt och stil att kommentera, som för all del är menad som ett stöd och en hjälp - men som gör allt annat än hjälper. Att säga nåt som ”tänk på allt du har”, ”du kan åtminstone...”, ”det kommer att lyckas”, ”din tur kommer ännu” osv osv - det åsidosätter den sorg och oro som har rätt att finnas och synas - och bemötas. Det sätter munkavle på den som försöker öppna upp för det tunga hen har svårt att orka bära ensam.

Och det, känner jag åtminstone själv, är väldigt frånstötande. Det tar bort all rätt att uttrycka sin oro, sorg, rädsla osv osv. Det skuldbelägger, för att man inte lyckas ”vara positiv”. Det åsidosätter den tyngd som hela situationen faktiskt innehåller - vare sej det som i detta fall är barnlöshet, eller nån annan oro eller sorg. Att påstå att ”ja men tänk nu på”, ”fokusera nu på det fina”, eller annat sånt - det sårar. För det säger att du inte har nån förståelse för den andras tunga känslor och situation. Att du inte vill eller orkar höra om dem. Att du inte anser vi har rätt till dem, eller rätt att känna dem. Och då börjar man lätt ifrågasätta dem själv.

Istället - föreslår de - är det en vettig idé att bara finnas där, berätta att man inte vet vad man ska säga eller göra, men att man gärna lyssnar om den andra vill prata. Fråga vad man kan göra.