Tankar om sorg, del 3

Ett pod-inslag att rekommendera till; The howl at the center of grief.

Underbart inkännande inlägg kring hur sorg fungerar, och hur vi som samhälle har så svårt att hantera sorg. Vi är en kultur som är ”illitterate” när det kommer till sorg, säger Megan Devine som intervjuas. Hon är författare till boken It’s okay that you’re not okay - inte läst men hört mycket gott om.

Finns massor jag kunde plocka upp ur det här inlägget, men väljer nu några...

Megan talar om samma bekräftande som Kessler - witnessing. Om hur vi försöker tysta det skrik som finns i sorgen - smärtan - när det den sörjande behöver är att få smärtan, skriket, ekat tillbaka till sig. ”That is the only thing that helps in the moments where the world desolves.” - ”Having people witness; that is how we survive.”

Hon pratar också om vår önskan om att fixa, att göra det lättare. Om hur det inte finns något man kan göra för att lösa det - och det är okej. ”Our job is not to relieve someone’s pain, but instead to support them inside it.” Vad vi kan göra är att finnas där, med den andra i sorgen en stund. Bara se, lyssna. Witness. ”Acknowledge that something is what it is.” 

En annan myt/ovana Megan pratar om är tanken på att komma över, move on eller get closure. We don’t move on, we carry it with us. Det är inte något man kan lämna bakom sej - det finns med, och integreras som en del av en själv och ens liv. Hon talar t.o.m. om att det är fräckt att ens tänka sej att personen bara ska lämna det/den som varit så viktig för hen bakom sej - som om hen inte betydde nåt. 

Dessutom, konstaterar hon, förlorar man inte personen (eller i mitt fall det barn som aldrig kom) i den stund de dör - man förlorar allt hen skulle varit och blivit, hela den framtid man hade haft tillsammans, alla stunder och milstolpar och situationer osv osv. Det är ett helt liv som från och med då inte får bli mer. Ingen del av det. Så det är inget som händer bara isolerat helt just där och då.

Megan listar också några don’t:s - t.ex. jämför inte sorg, ta inte upp din egen - du skiftar bara fokus från den som sörjer till dej själv och signalerar åt den andra att du inte vill höra, tystar hens story. Kom inte med din agenda eller med några råd - ”we don’t need your false confidence, we need your awkwardness”. Och förvänta dej inte att den andra ska ”återgå” till det ”normala” - se det som är. 

Till slut kommer tankarna kring förändringen i sorgen... Megan talar om hur man inte har nån som helst möjlighet att vara där innan man är det, att ta in det innan man kommit dit; ”the idea of this loss not taking up as much space feels horrible”. (Och där är samhället alltför snabb i att ”se framåt”, vilja visa möjligheterna och det ”ljusa” som kommer...) I nåt skede gör det ofta det ändå - blir lite lättare. Inte alltid, men sådär överlag. ”Now it doesn’t feel terrible to have a beautiful life.” ”That crater is still there, and there’s a beautiful life alongside it.”