Never give up - ever

Lite självplågeri här på gång kanske, men försöker förstå... Mina egna tankar, vår mentalitet, våra sätt att försöka ”uppmuntra” och peppa osv osv. Ge inte upp-synsättet...

Som ren kommit fram har jag ju ibland svårt att själv komma överens med min sits. Med att jag avsluta vården. Med att jag ”gett upp”, i vissas ögon. Ibland i mina egna med. Jag valde att avsluta, jag måste avsluta, trots att jag inte hade gjort allt vad medicin eller annat kunde göra. Jag gjorde allt jag kunde göra, och oftast vet jag det, ofta är jag ok med det. Och ser det inte som att ge upp. Jag behövde avsluta, behövde ta in annat, och det är ju fullt okej.

Sen andra dagar, andra stunder, har jag svårt att se det så. Själv. Och de stunderna är tunga. Då är känslorna lätt ganska ångestladdade, och tankarna oroliga. Räckte det sen faktiskt, att jag gjorde allt jag kunde? Duger det, är det tillräckligt, har jag gjort allt jag borde ha gjort? Tänk om jag ändå borde...? Är det okej att vara okej med att avsluta där? (Jep, en rejält fånig mening det där, men så undrar mitt hjärta och min hjärna allt som oftast just nu.)

Det finns en stor fara i de här citaten, de här tankesätten om att inte ge upp, att följa sina drömmar no matter what (typ), att aldrig sluta tro, att aldrig sluta försöka - att sedan en dag kommer nog din dag... För det gör det ju faktiskt inte alltid. Ändå har vi en tendens att tro det, och att försöka indoktrinera både oss själva och varandra med den tanken. Din dag kommer, bara du tror, bara du försöker tillräckligt, bara du aldrig någonsin ger upp.

More difficult to regret? Ja kanske, men vem ska säga när man har rätt att ”ge upp”, att ta ett steg tillbaka och låta livet vara något annat? Om att fortsätta, att inte ge upp, antagligen innebär att slå huvudet i samma sten gång på gång igen en gång, komma in i samma jvla återvändsgränd och fortsättningsvis vara utan sin dröm - hur kan det vara okej att bara fortsätta signalera ”ge inte upp”!? Tja, finns så mycket mirakelstoryn som stöd för det...

Great things take time. Tja, kanske. Men alla drömmar går inte att uppfylla, hur mycket tid de än får... Och att köra slut på sej själv medan man försöker är inget bra alternativ. Ändå fortsätter signalerna, från omgivningen, från mej själv, om att jag ”gett upp för lättvindigt”, om att jag måst fortsätta, inte gjort tillräckligt... Senast i en dröm där en bekant skällde ut mej. Ja, min inre röst som tala, förstås... Ganska obehagligt att ta in den tanken ändå.

Och mitt i allt detta kom en slutkläm i en samlingsvolym, kapitel med tema barnlöshet. Där storyn (som oftast) sluta med barn efter försök från a till ö. ”Ge aldrig upp om det ännu finns en chans.” (min översättning), lydde det citatet. Oh thanks. Det hjälpte ju massor just nu... Fick nästan ångest av att läsa det, måst jag erkänna. För det finns ju i princip ännu en chans. Men jag har inte kapacitet att ta den. Och är jag ”för svag” då...? Ger upp?

Sen fortsatt texten, sista två meningarna, med att konstatera att man ska lyssna på sina känslor. Nå, hur ska hen sen ha det!? För del två går inte alltid ihop med del 1! Om känslan säger nu räcker det, men det ännu finns en chans - ska man köra med ”ge aldrig upp” då, eller med känslan...? Lustigt. Anyway - min känsla för alltihop är rätt hakusessa just nu. Men tanken på att fortsätta ger mej ännu ångest, så not applicable...

Vad ska vi riktigt tro om alla dessa jäkla citat här va...!? Suck med oss mänskor...