Bergochdalbanans bergstoppar

Känns som att jag fokuserat mycket på mörka stunder, tunga känslor, bergochdalbane-svackor här under hösten. Delvis för att det varit mycket såna - hösten har känslomässigt varit tung. Men dalarna är ändå inte hela sanningen - också topparna har funnits. Just nu tydligare igen, trevligt nog. Och de kan vara innerligt sköna när de dyker upp! När känslan är frihet snarare än tomhet... För det är ju nog det som är den stora skillnaden - den egna känslan inför den egna sitsen. Ofattbart hur det kan svänga - ena stunden är barnlösheten bara sorg och tomrum och vemod och nedstämdhet... Andra stunder mera frihet, lugn och förnöjsamhet. Svårt att förstå sej på det ibland, hur mycket det kan ändra. Och inte så lätt alla gånger att veta vad som orsakar perspektivskiftet... Inte heller så lätt att veta hur man ställer sej de gånger båda är där parallellt. För så är det ju egentligen, frånvaro av barn är både en tragedi, en sorg, tomhet och en möjliggörande frihet. Just nu ett par dagar där jag riktigt njutit av frihetsaspekten. Inte gjort nåt extra direkt, men fått köra lugna tempon, göra saker i egen takt, bestämma program och ordning, och snöa in mej på studieuppgifterna i timmar. Egentid och frihet. Och ibland kan det bara kännas så alldeles förbaskat skönt. Däremellan är det allt annat - men njuter av bergochdalbanetoppen just nu iallafall.