Aldrig med eget barn...

Ibland kommer dom där vemodsvågorna rätt oväntat, kan jag igen en gång konstatera. Eller nå, inte helt oförståeligt denna gång (heller), men varför nu när inte annars i liknande situationer...? Läste in saga på video (pga den här galna distans-situationen vi är i nu), och slog sen av konstaterandet att aldrig med eget barn... Älskar att läsa saga - speciellt vissa. Som den här, Muminbok. Och det är något jag aldrig får göra med mitt eget barn. Dela de böcker jag själv älskar, sitta och läsa för och med hen. Den tanken smällde till hårt idag.

Hela den här situationen är nog också, som livet i övrigt, rätt både-och. Har främst hittills känt att det är skönt att bara kunna fokusera på mej. Inte ha ett barn i distansundervisning samtidigt med eget jobb, inte behöva hålla någon ”dagvård” hemma. Men samtidigt är det ju nog mycket mer tomrum också. När man avråds från att umgås med andra än de i eget hushåll blir det som singel inte mycket umgänge annat än på distans. Och även om jag är ok med att vara för mej själv blir det ju väldigt mycket av den varan i den här situationen.

Vem ska trösta knyttet passar för övrigt rätt bra just nu, åtminstone början där han sitter i sin ensamhet eller håller sej undan. Så som så många tvingas göra nu i den här tiden av social distansering... Och som för många (barnlösa) singlar blir väldigt tungt. Ensamt och dystert. Kontakt på distans är ju ändå inte helt samma sak, och att vara utan beröring kan också bli knepigt i längden. Och distanskontakt är ju inte ens möjligt för alla.

Mycket handlar det för mej ändå om perspektiv. Om att båda sidor finns - tomrum och frihet - och att stunden avgör vilken som syns mer. Som för Susanna (bilden ovan) vilka glasögon man har på. Är det den mer positivt riktade frihet, annan mening, fullvärdigt liv eller glasögonen/perspektivet som lockar fram känslorna av tomhet, mindervärde, meningslöshet, sorg...? Varierar minsann det...

I bästa fall är jag som Snusmumriken - fri och sorglös. Haha. Tror jag ingen av oss till hundra procent är - inte ens vi barnlösa (surprise). Men i goda stunder lutar jag mer åt det hållet iallafall, i mitt förhållningssätt till barnlösheten alltså, inte lika ofta till liv sådär som helhet, till jobbet t.ex. Jobbar på att hitta mer av den förmågan. Eller Tootikkis - allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mej.

Coronasits som barnlös

Får man säga dethär...? Just nu känns det som att i hela denna otroligt konstiga, obehagliga, knasiga situation kommer jag otroligt lätt undan. Jag har en tryggad lön och arbete (om än annorlunda än vanligt på många sätt), jag trivs rätt bra med att bara vara för mej själv och njuter av att läsa och diverse sånt, och jag har inte barn som jag ska klara av att hemskola medan jag jobbar eller vid sidan av jobbet... Jag är normalt inte nöjd med att vara barnlös, även om jag kan njuta av de fördelar den situationen har, men just nu är jag faktiskt nöjd med barnlösheten. Ingen som klagar över inget att göra när alla hobbyn och kamratrelationer är borta eller begränsas. Ingen som ska handledas i skolarbete hemifrån. Lugn och ro att njuta av de distanskonserter och dylikt som den här situationen har lockat fram... Fräckt kanske, men tillåter mej att ta ut den lilla ”skadeglädjen” och galghumorn...

Först lättnad - sen sorg?

Läste berättelsen om Emma och Arnold, och kände igen mej i en sak Emma konstatera;

”Första året därefter kändes som en lättnad för Emma, hon la det bakom sig och började planera för ett liv utan barn. Men efter ett par år kom sorgen åter över henne och hon hamnade i en depression och gick in i väggen.”

Oj, tänkte jag där, för just precis samma är det för mej. Första året efter beslut om avslutad vård var mest lättnad. Nog också stunder av sorg, panik, tomhet osv, men mest lättnad över att det nu var slut, och jag visste hur livet fortsätter. Tomt och ledsamt utan barn, visst, men med fokus på annat som fick ta mer plats, och också kunde vara bra och gott.

Sen dök jag. Inser jag nu efteråt liksom. Hamna i en depression och gick i väggen. Vilken som kom först och orsaka vilken vet jag inte, rätt intertwined bägge två. Och allt påverkar allt. Men med barnlöshet som definitiv ingrediens.

Är väl fortfarande inte helt ute ur den djupdykningen, tror jag. Pendlar på, men delvis ännu rätt tungt med barnlöshetsfrågan. Nya aspekter som påverkar med jämna mellanrum. Dom kommer man ju inte undan liksom, barnfrågan ställs man inför stup i kvarten. Men jag fick nyligen en tankeställare som kanske lite hjälper att hållas på benen känslomässigt;

Jag hatar vårt samhälles tanke om att allt ska bearbetas och lämnas bakom. Sorg? - ja, men den går ju över, och sen är det bra. Nej, funkkar inte så! Och ändå har jag tänkt så med mina egna känslor. Bearbeta, och sen är det förbi.

Många gånger tänker och känner jag att ”nej, inte nu igen!?” när sorgen dyker upp pånytt. Den här aspekten av sorgen har jag ju ren tagit in och bearbetat - måst jag ta det nu igen!? Nå hallå - jo... Sorg kommer ju i vågor, ibland bara lugnt vemodigt och ibland stormvågor, men den kommer och går. Med diverse saker som väcker den, i tid och otid.

Så jag konstatera att jag måst sluta tänka bearbeta och vara färdig med, när det kommer till mina egna känslor. Tänka låta finnas, acceptera, berätta om istället. Andas igenom, ge förståelse, finnas i dem. Så sabla jobbigt det med, men bättre...

Också bestående barnlöshet är en jäkla bergochdalbana av känslor. Har konstaterat tidigare, men ger mej tydligen inte ändå känslomässigt rätt till det. Suck. Working on that one. Ibland är det bara skönt faktiskt - barnfrihetskänsla, och däremellan så är det tomrum som en ouppfylld barnlängtan ju ändå är allt annat än frihet. Bara tomt och sorg.

Hur många gånger ska jag behöva säga det, skriva det, konstatera det intellektuellt innan mitt hjärta också fattar det tror ni? Innan jag ger mej själv rätten till det, när det gäller mina egna bergochdalbanekurvor? Några till ännu, verkar det som.

Ge upp, eller gå vidare?

Lite fortsättning på gårdagens funderingar...

Vände mej, som ofta, till kamratstödsforumen på Facebook. (Ska komma till dem nåt tag bara jag orkar och hinner, fb och nät... Finns så många fina stödnätverk!) Förklara min fundering, och fick några riktigt fina och förstående kommentarer som stöd.

Kontentan av dem var att det inte så mycket handlar om att ge upp som att veta när man ska gå vidare. Ingen lätt sak alla gånger, även om det för mej, just då, bara fanns ett sånt inre beslut. Ändå har jag (som konstaterat) många gånger ifrågasatt det också.

Ibland måst man bara ge upp, om man vill behålla sin mentala hälsa, skriver en ödeskamrat. Och jag håller fullständigt med om det... Var nog mycket det som det handla om för mej. Att ingen ork fanns, och hade jag ändå fortsatt hade jag kört slut på mej själv.

En annan konstaterar att det enligt henne inte handlar om att ge upp, utan om att förstå att den här tunga och svåra saken har pågått så länge att man måst göra ett beslut om ändrad riktning. Att man måst hitta lösningar som sårar och belastar mindre, så att man har några krafter kvar att göra annat med sitt liv än att försöka få bara den enda saken. Att kalla det, en vuxen mänskas beslut i en fråga där hen kämpat och gett sitt allt, för att ge upp - det påstår hen är rätt idiotiskt. Och jag håller med, samtidigt som jag ibland har svår att inte tycka att jag gett upp iallafall. Att verkligen totalt ge mej själv rätten till det beslutet.

Och den kommentaren som resonera mest i mej, som gav mest stöd och tröst;

”It’s not a matter of giving up - it’s knowing when you just can’t take one more unsuccessful attempt; that emotionally, physically, mentally you are just exhausted. It’s knowing that you need to find a way to move forward somehow before your whole life becomes lost in this process. I think it’s the hardest, wisest, most heartbreaking decision you have to make.”

Amen to that! Och ändå så svårt att ta in ibland. Så svårt att ta till sej, för att man sku vilja annat. Trots allt. För att saknaden finns där, och längtan, och tomrummet. Och ändå, trots att hjärtat brister mellan varven, är det det beslut man måst ta. Det tyngsta, det visaste, det mest hjärtskärande. Att veta att man måst hitta en väg vidare, innan man tappar sej själv.

Sen tappar jag ju mej själv också i detta beslut ibland. Och i livet i övrigt. Tappar rätten till beslutet, tappar insikten (åsikten?) om att beslutet är rätt. Tappar min egen tillräcklighet och duglighet, som människa, och som icke-mamma framför allt. Och får jobba på det igen...