Julefrid och saknad

Med risk att låta som alla andra - vilket konstigt år det har varit. Vi går mot en jul som för de flesta är annorlunda än andra jular. Och i de flesta fall kanske inte på ett positivt sätt. En jul där saknad har en större roll än samvaro, för mycket flera mänskor än normalt.

Också i vanliga fall bär julen med sej ett strå av saknad för många. Saknade familjemedlemmar, ett sammanhang som saknas - och som blir så mycket mer synligt när gemenskapen i egna kretsen får så stor synlighet och tyngd vid jul - och för oss bestående barnlösa saknad efter det/de barn som aldrig kom. Den dröm om en jul, ett liv, med barn som aldrig kommer att få upplevas... Och många fler sorger, som syns än mera när allt bara borde få stanna upp inför julefrid och samvaro.

I år kan den saknaden bli ännu större, när de alternativa sammanhangen inte finns. Det går inte att åka utomlands, att fira med vänner, att ordna en öppen julträff m.m. dylikt. Alla bör hålla sej till egen nära krets, helst eget hushåll. Så isoleringen kan bli helt enorm.

Och för andra kanske uppmaningen om närkrets kan öka möjligheten till julfrid. Inga släktingar att åka runt till, inga ställen dit man kan eller behöver fara - man får rå om sej själv och den egna kretsen bara, i lugn och ro göra julen helt sådan som man själv önskar. 

Som singel är jag glad att vi har räknat närkrets som föräldrar och syskon - och firar den tillsammans, men bara vi. Sju vuxna, en pytteliten. Ingen som hör till riskgrupp. Inga besök nånstans. Bara vi tillsammans. I stort faktiskt rätt som vanligt, på många sätt, ändå.

Det stora nya blir för oss att se julen genom litens ögon. Systerdotterns. Hon är väldigt fascinerad av ljus, julgran, musik, t.ex. Och det är härligt att följa med, kunna njuta av det genom hennes ögon med. Och så är den egna sorgen lite tydligare också, via det.

Jag hoppas innerligt att ni alla har något sammanhang att finnas i under julen (också) - hur det än ser ut. Att ni trots de här galna tiderna kan hitta ljus och värme, gemenskap och hopp. Att julen, trots allt tunga, också kan få vara fin, njutbar och avkopplande.

En riktigt god och fridfull jul åt er alla!

Ett ordförandeår till

Simpukka hade höstmöte igår, och valde styrelse och ordförande för 2021. Jag fick förtroendet att fortsätta ordförandeskapet ett år till. Som ofta tycker jag själv att det hade funnits andra mycket mer lämpade som kunde ställt upp i ordförandevalet (fanns bara en kandidat denna gång), men fortsätter gärna arbetet om det upplevs som att jag klarat det tillräckligt väl. Första året är dessutom mer lärande, andra har man ren lite koll på saker.

För mej är det främst viktigt att Simpukka känns som en förening där alla känner sej välkomna och sedda. Att Simpukka är lätt att hitta, att man upplever att Simpukka ger stöd och information. Att alla organisationer som rör sej i de här frågorna har kunskap om att Simpukka finns med som möjlig påverkare och partner. Expertis, tillgänglighet, värme, delaktighet. Mycket sånt som också syns i Simpukkas värderingar, vision och mission.

Simpukkas arbetsfält är brett - innefattar både barnlängtan och barnlöshet. Problematiken med en längtan som inte ännu uppfyllts och där vägarna känns svåra och tunga, väntan för lång och osäker (försök på egen hand, adoption eller fosterföräldraskap mm - men också livssituationsbarnlöshet, där längtan inte ens kan kläs i försök och förhoppning...). Och bestående barnlöshet - där alla försöken är slut och vägen fortsätter utan barn livet ut. Både sorg och annat livsinnehåll... Och sen de som har bakom sig en upplevelse av barnlängtan/barnlöshet men fått barn, eller de som längtar efter fler barn. Många att bemöta, att ge rum - och det är jätte viktigt att rum och förståelse finns.

Temat för nästa år är också barnlöshetens många ansikten. Med fokus nu främst på marginaliserade grupper, små grupper som berörs på än mer specifika sätt. Mer om det sen. I alla de mängder av storyn som Simpukkas målgrupp innefattar finns spår av samma sorg, längtan, rädsla, oro - och en hel del olika situationer som skiljer upplevelserna åt. Jag hoppas själv att vi hittar sätt att förenas kring kärnan, sätt att ge rum för varandras upplevelser, och sätt att prata om dem utan att såra eller utesluta.

En del av oss längtar ännu - andra har tvingats stänga dörren om det hoppet. En del fick lämna titeln barnlös bakom men bär ännu med sej upplevelsen - andra får lära sej leva med barnlösheten. Hur vi hittar ett språk som ger alla rum, som alla kan känna igen sej själva och varandra i - det är en utmaning. Men det är också något som finns på agendan -21.

Jag är glad att få fortsätta arbetet, tillsammans med en kunnig, engagerad och diskuterande styrelse, ett diamantgäng anställda och en superb verksamhetsledare!