Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

söndag 19 september 2021

World Childless Week 2021



Den här veckan har det varit World Childless Week. Fullspäckat med texter, sånger, dikter, webinarier od hela veckan. Lite väl mycket, kände jag. Har läst texterna, vissa bara snabbt skummat. Stannat där jag fastnat för nåt. Inte haft tid och ork att ta itu med webinarierna - de är så långa. Men verkligt fint att allt det här finns, för den som behöver det... För den som behöver se att vi är många som berörs av temat.

Skrev själv en text till temat Leaving a Legacy - It’s Enough that I Am. Kring utvecklingen från att ha svårt med tanken på vad som blir kvar efter mej, till att nu kunna känna att det viktigaste är det jag sprider runt mej medan jag är här. I form av bemötande, värderingar... Hitta sen samma tanke i en text av Sikhumbuzo Dube - Legacy Living (istället för Leaving). Jag kan leva mitt ”arv” - sprida det nu när jag är här.

Och tänker här då inte på saker, utan på identitet. På hur den jag är syns och finns. Lever efter, finns i minnen, var tanken tidigare. Men nu känner jag mera att den biten inte är så viktig - utan just att visa på den jag är här och nu... Leva mitt Legacy - vara den jag är (så gott jag kan och vet hur), så att mina värderingar och mitt varande syns i det jag är och gör. Och kanske den vägen har nån liten påverkan runtom mej.

En annan tanke jag fastna för var termen Pivot Day - som ett tanke om att ge steg över till bestående barnlöshet legitimitet och erkänsla. Pivot kan översättas med svänga, kanske i det här sammanhanget också skifte, förändring. För många är kanske inte skiftet just en viss dag, utan mer gradvis, men det kunde ändå vara bra att ge erkänsla åt det stora i övergången - ”fira” den lite på nåt sätt varje år.

Idag är temat Moving on, att gå vidare. Vidare med, inte kommit över - men ändå så att efter process (vilken den än varit) och sorg (m.fl känslor) kommer det en tid när annat liv tar mer plats, och sorgen och saknaden är mindre närvarande, mindre kraftig. När man är allt möjligt annat än barnlös, i första hand. När livet är liv - mitt liv - och det också är bra. När barnlös kan kännas mera som barnfri (efter infertilitet).

Andra frågor får ta allt mer rum, och barnlösheten är - inte nu direkt insignifikant - men inte heller direkt något fokus. Livet löper på, med alla andra saker som ingår i det. Rätt många av dem utan nå som helst koppling till min barnlöshet, vare sej konkret eller känslomässigt. Förutom när det sen ibland dyker upp och sticker till. Som en sån här vecka när det varit så mycket fokus på det. Bra, visst, men också rätt tungt. 

Får ofta frågan varför jag då fortsätter prata om det, jobba på det... Och jag tycker ibland också själv jag borde ”pensionera mej” från barnlöshetsfrågorna. Men så länge det finns ett så stort behov av stöd som det finns, och så få som organiserar det, så försöker jag orka fortsätta. Det finns behov av stöd för barnlösa, och behov av större förståelse i omgivningen. För tyvärr möter många av oss på massa ignorans.

Och inte är jag heller totalt ur stödbehovet själv. Barnlösheten kommer att följa med mej genom livet. I perioder bara i bakgrunden, i perioder med mer känslomässig påverkan. Ett kommande skede jag antar att kan kännas mer (hur vet jag inte) är när tiden rent fysiskt faktiskt tar helt slut (menopaus). Ett jag vet att troligen kommer att vara tungt är barnbarnlöshetsfasen. Så nej - det är inte ”over and done with”.

Men for now är jag diverse allt möjligt annat, och barnlösheten en mindre synlig del i livet.