Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

fredag 19 oktober 2018

Prestationer, överallt

Ibland blir vissa saker och snurra i skallen på en, gnaga lite nånstans i bakhuvet. En sån grej dök upp i medvetandet igår, från ett blogginlägg kring stress och dess påverkan på fertilitetsvården. I sej ett bra inlägg, som försöker slå hål på myten att ”om man slutar stressa går det”. Men insåg att nånstans tog en liten del av mej åt mej att jag borde fungerat ändamålsenligare, gjort annorlunda, presterat bättre...

Inlägget konstaterar att stress inte minskar sannolikheten för att vården lyckas, men att den psykiska belastningen ofta är orsak till att vården lämnas på hälft även om det kunde finnas medicinskt hopp att den lyckas... Det är alltså väldigt viktigt att ta hand om sin mentala ork och använda stresshantering för att orka även då vården inte lyckas snabbt, konstateras det i inlägget. Och visst, alldeles rätt är det ju för all del...

Men nånstans känner jag att nu blev också detta en prestation. Inte alltså i frågan få barn eller inte få barn, men orka vara inom vården, orka göra sitt allt. Och det orka jag inte. Jag har typ nånstans inte hushållit med orken tillräckligt, inte klarat av stresshanteringen snyggt nog, inte varit mentalt tillräckligt ... taggad, eller vad vi nu ska kallat det...? Det hela blev ett maraton, och jag var inte tillräckligt duktig i mina prestationer för att klara av att ta mej hela vägen i mål med det. Jag klarade inte måttet för detta...

Och egentligen vet jag att jag gjort massor. Både vad gäller att jobba på ork och hopp och mående och stresshantering, och rent konkret i fertilitetsvårdsprocessen... Jag har gett det många chanser, även om jag inte gav det precis alla möjliga chanser. Och jag har verkligen gjort massor för att orka, för att klara av. Ibland funkka det bra, ibland nu inte just alls. Och i slutändan tog orken slut ändå. Fast jag gjort så mycket. Bra men inte tillräckligt bra? F*n att också mental hushållning kan bli en fråga om prestation och nederlag i detta sammanhang, och påverka en långt senare... Borde jag klarat det bättre?

Inlägget hittar ni på Simpukkas sidor eller i senaste tidning.

torsdag 18 oktober 2018

Så, här har ni mej nu

Skrev i augusti att jag gick igenom stora delar av min barnlöshetsberättelse och att ni kanske får se sen varför... Så here you are - Inhimillisiä uutisia, Kun sitä eniten odottaa.

Shh, hemlighet... ;)

Kan nog konstatera att aningen utmanande att få in en sammanlagt nästan 7 års process (funderingar till nutid) i en text, om än en rätt lång sådan. Tillräckligt bra för att våga dela.

måndag 15 oktober 2018

Gamla, kända & nya

Spann lite vidare på gårdagens tankar, och en diskussion med en vän häromdagen, och kommer till att jag typ borde göra skillnad på tre kategorier av sorgevinklar, som antagligen alla behöver sin plats. Gamla sorger, kända sorger och nya sorger...

Gamla sorger är i detta sammanhang de tunga erfarenheter som fertilitetsvården innebar. Sådant som i princip redan är genomlevt, delvis bearbetat, men som ändå delvis påverkar ännu, och åtminstone kan aktiveras via minnen och platser etc.

Kända sorger är sådana som lever med... Ofrivillig barnlöshet och uppfylld barnlängtan är ett konkret tomrum i vardagen och livet, med mer eller mindre känslomässig påverkan. Saknaden dyker upp med jämna mellanrum, som en ”invand” aspekt.

Nya sorger är sådana synvinklar i känslor och uppfattning som dyker upp och överraskar. Som inte tidigare varit på tapeten, som man inte förr insett är en del av barnlösheten, som på nåt sätt är en ny botten, ett nytt lager av sorgen, nåt oväntat.

Man blir med tiden ”bättre på” de kända sorgerna. De kan kännas frustrerande när de dyker upp igen, och alltid orkar man kanske inte riktigt med dem eller kan ta dem lika bra, men man vet iallafall vad de är och varifrån de kommer, rätt bra iaf.

Nya sorgerna är tunga. De är förbryllande, när de kommer med aspekter man inte sett. De är svåra att greppa och knepiga att förstå. Hör till förstås, men då de kommer innebär det ofta en större svacka, mera krävande bearbetning... Det är rätt tungt...

Gamla sorgerna har jag som igår konstaterades inte riktigt insett att också behöver leva med och kan behöva bearbetas mellan varven. Minnena från vårdtiden är tunga, så det var en rejäl smäll att ta det sådär rätt pang på nu i veckan... Mitt i resten...

Och sen då det faktum att en sak triggar en annan sak. En ny sorg väcker de kända sorgerna, och visst har ju också de gamla sorgerna lite funnits med på nåt hörn mellan varven. Ibland blir det så fruktansvärt många lager och aspekter som triggas igång och påverkar så man inte hittar någon botten alls... Just nu åtminstone inblandat både nya, gamla och kända aspekter i soppan. Till slut vet man inte ens vad det är för sorts soppa.

Tycker du att det går snabbare att komma ur svackorna med tiden, undra min vän, som vet en hel del (ur egen synvinkel) om vad svackor kan handla om. Vi enades om att inte då när det är en ny sorg... Då är gropen nog inte helt lätt att hitta ut ur.

söndag 14 oktober 2018

Promenad & känslor

Idag igen en miljö med minnen. Vanlig söndagspromenad på en väg där jag inte gått på ett tag. Tänkte inte på det när jag valde den men insåg när jag kom dit att det måst vara länge sen, med tanke på hur minnesbilderna och känslorna dök upp... Vägen är starkt förknippad med åren av försök, då jag gått där otaliga gånger, i mina försök att komma underfund med tankar och känslor, få lite av sorgen ut ur systemet och någonstans hitta trådändar att nysta fram nytt hopp med. Många, många gånger om under åren, ofta just på denna väg.

Ren i början av vägen, när jag nyss svängt in på den, var det en annan jag som fanns inuti. En försökande jag... Misströstande och sörjande å ena sidan - ändå ännu med längtan och hoppet kvar. Kände tydligt och starkt hur mycket alla faser varit med och bearbetats på just denna väg. Tårar har trillat, så även nu. Glädjen har också fått finnas där, några gånger. Men mest sorg och besvikelse... I såna helt ofattbara mängder och proportioner!

Konstatera för mej själv att 1) det inte är konstigt att jag inte orka längre och att 2) jag nog definitivt inte kan kräva av mej själv att all den sorgen och besvikelsen ska vara bearbetad och ”bakom mej” nu, bara knappa två år efter att vården avslutades. Ändå har jag svårt att ge den rum och acceptans. Hitta balansen i att livet som barnlös kan vara ett helt bra liv, samtidigt som det också är en stor sorg. Och att ”ännu” ge mej rätten att sörja åren av misslyckade försök, det har jag inte kanske ens tänkt på. Även om det är självklart.

Sorgen är som tidigare konstaterat på nåt sätt så knepig att få grepp om. Den kommer och går, i större och mindre vågor. Barnlöshet är ett enormt tomrum, och jag har accepterat att det påverkar, och kommer att fortsätta göra det. Tomrummet känns i varierande mån i min vardag, och den sorgen försöker jag ge tid och rum att finnas. Men jag har kanske inte i tillräcklig mån insett att också tidigare år och erfarenheter ännu behöver bearbetas.

onsdag 10 oktober 2018

Möte bakom kliniken

Checka platsen för ett jobbrelaterat möte igår under förmiddagen, och insåg halvt med fasa att mötet är i samma byggnad som fertilitetskliniken jag anlita i slutskedet av vården, bara i ett annat hörn. Min första reaktion var en lite oförstående känsla, följd av fasa och matthet. ”Vill inte gå dit!”, sa hjärnan. Känns smått omöjligt att promenera förbi klinikens dörrar, ta in alla minnen av det som pågått där, och så effektivt och fokuserat ta itu med mötesagendan.

I natt vakna jag vid halv 4, med bilderna av kliniken i huvudet... Minnen av att gå dit, med olika mängd hopp och besvikelse, omvartannat. Av läkarsamtal, ultraljudsundersökningar, läkemedelsrådgivning, äggplock, embryoinsättningar... Av ett tidigt ultra utan hjärtslag. Av hormoner att blanda och sticka. Av negativt besked efter negativt besked. Inte de lättaste tankarna att somna igen till. Låg lääänge och vred mej. Just före en alldeles skitlång dag.

Och det var helt overkligt att gå där, samma väg som jag hittills bara gått, gång på gång, till kliniken. Helt overkligt, och ganska så skrämmande. Första delen av mötet, en ganska lång räcka av presentationer, stördes av minnesbild efter minnesbild som sköljde över. Sånadär som får kalla kårar att gå genom en, hjärtat att sjunka och magen att knyta sej. Aning svårt och stundvis nästan omöjligt att försöka hålla fokus på agendan och klara av att lyssna.

Lätta lite under följande del med aktivare arbete i team, när jag fick tydligare och klarare svänga tankarna till annat, och måste koncentrera mej på det. Lättare, ett tag. Efter kaffet, sista timmarna, var orken slut. Då var jag så trött att tårarna på allvar låg på lut och jag inte klara av att se något som möjligt och engagerande mera. Riktigt på vippen att börja gråta flera gånger. Men klara mej. Tills läkaren kom emot på gatan, på vägen från mötet.

Ganska utpumpad nu efteråt. Och pendlar mellan gråten i halsen och fundering över varför det var en så starkt negativ och obehaglig upplevelse. Minnena det väckte är inte lätta och trevliga, så ur den synvinkeln ganska klart. Men obehaget känns onödigt stort på nåt sätt. Nå, det är vad det är. Försöker nu mest bara ta in att såhär kändes dethär, och se sen i förlängningen var känslorna landar. En del obearbetat tycks finnas i det hela iallafall...

En del av mej undrar om detta är ”universums” sätt att säga att jag ska fortsätta försöka, en del är mera på linjen att jag behöver jobba på den egna acceptansen för och tilliten till mitt beslut att förbli barnlös. Som tidigare konstaterat känns bägge sidor tunga och omöjliga just nu, något som är annorlunda än hittills, då först beslutet att försöka (när det en gång fanns) var rätt självklart, och sedan beslutet att avsluta lika självklart. Om än inte direkt lätt nej.

Återstår att se var funderingar, tankar och känslor landar - men en sak som är säkert är att orken för fortsatta försök inte finns. Blir totalt matt av alla tunga minnesbilderna, och känner väldigt starkt den totala hopplöshet som på nåt sätt ändå är mest framträdande känsla som ”summa summarum” av alla åren av försök och besvikelser. Visst fanns det glimtar där av glädje och hopp, men de fick ju inte stanna... Och visst kanske den lillalilla möjligheten till hopp ännu finns kvar, men den räcker inte för att ge mej ork att kämpa vidare, ingjuta ork att tro att det kanske kunde gå. Jag bara inte kan... Jag har bara inte den orken kvar mer.

Trevligt nog lär denna sammansättning träffas på samma ställe ännu flera gånger till.

måndag 8 oktober 2018

Barnlöshet på podd!

Ooh - bonga ett fint samtal om barnlöshet mellan Anne Hietanen och Ida Henrikson nyss. Den sämsta sexscenen någonsin är rubriken, men från 17:10 rör sig samtalet kring frivillig och ofrivillig barnlöshet, och Anne delar sin erfarenhet och sina tankar och känslor kring sin ofrivilliga barnlöshet. Många viktiga frågor kommer upp... Såå fiint - lyssna!!

De talar om kommentarerna och råden, välmenande men ack så jobbiga. ”Dom tog inte min sorgsenhet och oro på allvar.” Om känslor; ”Det går ju fram och tillbaks.” Om öppenhet; ”Vi måst prata mycket mer om dethär.” och ”Det är ju helande att prata om dehär sakerna.”

Om livet och barnlöshet flera fina kommentarer, som jag måst sätta till bearbetning lite... ”Det är lite jobbigt att hitta på en livsmening.” - just precis det jag kämpat med nu... ”Man måst ju hitta på sin egen berättelse så att det blir så att man orkar.” Trying, trying...

”Man kan vara lycklig och olycklig utan barn, och man kan vara lycklig och olycklig med barn.” Och framför allt i diskussionen frivillig-ofrivillig barnlöshet är det verkligt sant. Liksom annars också. Alls livssituationer har sina sidor. Alla, eller de flesta, har lite av bägge.

Tack för att du delar med dej Anne - det är sååå viktigt och värdefullt!!

lördag 6 oktober 2018

Simpukka-arbetsfält

Simpukka ordna idag sk. ”minisuperdag” för sina aktiva frivilligarbetare av olika slag. Vi var ett gäng olika former av kamratstödsledare, textskrivare, styrelsemedlemmar m.m. på plats. Många av oss med många roller. Flera av dem sådana jag träffat eller haft annan kontakt med, några nya. Nu efteråt, som oftast, överst i tankarna hur viktigt och fint det är med samvaron och stödet av varandra, förståelsen från andra som finns i samma sits.

Fint var också att igen påminnas om allt det goda som redan görs, och få en bild av nytt som är på kommande. Verkligt viktiga, värdefulla, värmande saker! Händer massor inom Simpukka just nu, och det känns såå fint med allt det engagemang som finns! Framför allt arbetstagarna som är engagerande, innovativa, kunniga och ivriga. Men också alla härliga frivilliga, som ger av sin tid och sig själv för att andra ska ha möjlighet till information och stöd. I styrelse, tidning, på nätet och via sociala medier, i grupper, via evenemang...

Fundera själv igenom under dagen vilka roller jag själv har. Fick ihop en liten lista faktiskt. Jag har översatt texter och skrivit texter, och fortsätter säkert med båda... Jag är med och leder en grupp, och ordnar verksamhet för ett par andra målgrupper. Jag modererar ett par fb-grupper. Och jag delar en hel del på egna sociala medier. Får se i framtiden, kanske blir nåt slags delande via Simpukkas some också... Och annat, möjligen... Möjligheterna finns iallafall, av massa olika slag, för den som vill delta i att göra livet lite lättare för folk som ställs inför ofrivillig barnlöshet. För mej känns det iallafall väldigt viktigt och värdefullt.

Simpukka sysslar med informationsspridning, intressebevakning, kamratstöd i en mängd olika former, och mycket mer. Viktigt arbete. Som bl.a. fungerar med medlemsavgifter. Alltså - medlemmar behövs... Om du själv hör till målgruppen - visst är du medlem? Förutom medlemsavgifter behövs också frivilliga som vill delta i arbetet. Du?

Känns åtminstone efter en sånhär dag som att man med varmt hjärta kan rekommendera Simpukkas verksamhet för den som berörs av ofrivillig barnlöshet... Öppenhet hjälper och känslan av att man inte är ensam kan underlätta väldigt mycket - vertaistuessa on voimaa.

onsdag 3 oktober 2018

Respektera din ork...

Med botten i de senaste dagarnas känsla av att varken fortsätta eller låta bli känns möjligt skrev jag ett mail, som väl nog var mer ett hjälprop än nånting annat. Med ganska samma andemening som söndagens inlägg här... Och fick ett svar som hjälpte en hel del, trots att jag inte ännu håller med helhjärtat känslomässigt. Intellektuellt jo, men inte känslomässigt ännu. Svaret var i korthet att ”respektera din ork”! Säg inte åt dej själv att det är fel att inte orka och hur kan man bara inte orka... ”Man kan! Och får!” Försöker ta in det... Men, ännu är känslan den att jag borde ha ork att göra allt som bara går att göra, när det är möjlighet till barn det handlar om... Och fastnar i träsket av att jag inte orkar tänka mej det, men inte heller klarar av att ge mej rätten att inte orka. Försöker nu ta detta som mantra då ett tag - respektera din ork! Just nu allt jag kan försöka göra... Ta in och finnas i de känslor som aningen övermäktigt kört in, och låta sorgen och saknaden finnas just nu. På nåt sätt.

måndag 1 oktober 2018

De är inte mina barn

Påväg hem från jobbet nyss blev jag omsprungen av två rätt små barn på gångvägen. De sakta ner till gångtakt strax framför mej, och vi kunde ha hört till samma gäng ett tag. Såhär kunde det ha varit, sa min hjärna, och hjärtat stanna lite en sekund. Hoppades innerligt att ingen sku tolka bilden så och komma med nån kommentar, för jag undrar om jag hade klarat av att svara ”de är inte mina barn” utan att gå sönder. Inga kommentarer. Men meningen snurra i mitt huvud resten av vägen hem. De är inte mina barn.