Råddigt inlägg kring resurser

Så lite extra tid och så mycket jag sku vilja skriva om...

Har en hel lång lista med inlägg jag sku vilja kommentera, tankar att fundera kring, citat som träffat rätt som jag sku vilja dela med mej av osv. Och alltför lite tid att göra det. Så nu kommer en bunt av dem i ett säkerligen rätt råddigt inlägg. Kring bra saker att läsa och ta in, personer att följa, resurser som finns tillgängliga för oss bestående barnlösa...

Under World Childless Week var det några inlägg som träffa mej mer. Länkar till dem här, ifall ni inte ren följde, eller tyckte det var väldigt mycket att försöka komma igenom.

Never ever

Childless Empowerment

The Child That Never Was

Många andra texter förtjänar också att lyftas upp, och de här hade jag gärna också kommenterat, men de får nu stå för sej själva så här bara. De säger nåt som jag kan relatera starkt till...

Både WCW och andra tillgängliga sidor/bloggar etc. kring bestående barnlöshet listar olika resurser att följa, bekanta sej med osv. Sätter några såna listor här, ifall nån behöver nåt; 

WCW - bloggers

WCW - support groups

Gateway Women - resources

Tutum Global - resources

NotSoMommy - resources

Ju mer jag följer med vad som finns, desto mer inser jag att också det här fältet nog har synlighet - bland oss som söker efter stödet och informationen. I samhället överlag? Tja... 

Och sen kommer vi till Instagram. För där finns mängder! Följ hashtaggen #childlessnotbychoice eller #childfreeafterinfertility... Mängder med folk som delar sin verklighet.

Några jag vill rekommendera är @mstiagendusa, @chasingcreation, @childless_and_confident, @zoeadelle (mer sorg/missfall än CNBC), @anotherhood (både childless och childfree). Finns många fler, som man kan hitta via taggarna eller genom de här kontona och vad de följer.

Katy som är bakom Chasing Creation har många fina, tankeväckande ord kring barnlöshet. Likaså Tia, @mstiagendusa. En av hennes senaste bilder poängterar att det inte så mycket är skrämmande i sej att leva barnlös, men samhällets brist på förståelse gör det skrämmande.

Texten under den bilden lyfter t.ex. upp hur jakten efter barn (också i hennes fall via ivf) kan bli för mycket, för tungt, och det enda rätta för en själv är att stänga den dörren. Att det ofta ses som fel, att få förstår det beslutet - men att också det livet är alldeles bra.

Mycket av det jag hittat nu, t.ex. på Insta, hade jag behövt höra tidigare. Men det är inte lätt att hitta de röster som talar om vad bestående barnlöshet är, good and bad. Tyvärr...

Hoppas ens nån som behöver nåt sånt kan hitta nånting här...

Om att hitta kamratstöd

Att vara ofrivilligt barnlös är en enormt tung sits, process, känsla. Oberoende på vilket sätt du än berörs - allt från livssituationsbarnlöshet till försök på egen hand till fertilitetsvård till adoption till bestående barnlöshet - är det en oerhörd sorg, en alldeles fruktansvärt tung bergochdalbana. Och jag sku rekommendera att du inte lämnar dej ensam med det.

Familj, vänner och andra nära kan vara ett bra stöd. Likaså olika former av terapeuter och psykologer. Men en stödform som jag ju talar varmt för är kamratstödet - stödet av andra i samma eller liknande sits. För att där finns den starkaste formen av förståelse, gemenskap och erkänsla. För att alla tunga och ibland skrämmande känslor där är helt accepterade.

Om du befinner dej i Finland är Simpukka the place to go. Under fliken stöd (tukea) hittar du diverse olika modeller av kamratstöd - chat, videoträffar, liveträffar (sen igen nån gång), kamratstödsförmedling (vertaisvälitys), diskussionsspalt m.m. På Facebook finns det bl.a. grupperna Simpukka på svenska, Suljettu Simpukka, SYKE-nätverket, SYKE-verkosto.

I Sverige finns för ännu försökande/längtande sidan villhabarn.se. Känner inte till andra resurser där, så om nån vet får ni gärna tipsa andra i kommentarerna. Facebook-grupper t.ex. För bestående barnlösa finns Andra sidan tröskeln, som också finns på Facebook under namn Ofrivilligt barnlös - andra sidan tröskeln. Obs, för bestående barnlösa!

Och när vi sen går över till engelskspråkiga stödresurser finns det hur mycket som helst. Finns ingen chans att hitta, känna till och lista alla, men här kommer några som jag har hittat och tycker om. Största delen nog med tema/målgrupp bestående barnlöshet.

Ska kanske börja med Gateway Women, ”the global friendship and support network for childless women”. Gateway Women har målgrupp bestående barnlösa, och en bra resurs för oss i den här gruppen är bl.a. grundaren Jody Days bok Living the life unexpected.

The Dovecote är också för bestående barnlösa, och finns både som blogg och i form av Facebookgrupp. Gruppen fungerar som diskussion och stöd för permanent barnlösa, och tar också ofta upp olika saker som är bra med livet trots att barnen inte fick komma.

Walk in our shoes kallar sig ett socialt designprojekt som vill öka kunskap om och förståelse för ofrivillig barnlöshet. På sidan finns sko/fot-självbilder och berättelser av personer som är ofrivilligt barnlösa, och en blogg som tar upp olika barnlöshetsfrågor.

The Fullstop Pod är, som namnet säger, en pod. Tre bestående barnlösa från olika håll i världen talar om sin barnlöshet, och har också med sig gäster som talar om olika frågor. Fullstop, antar jag, för att alla barnförsöken har kommit helt till sitt slut. Kanske.

Sen finns sidan Not So Mommy, som också är nån form av community. För permanent barnlösa. ”Living this imperfectly perfect life”, konstaterar den blogg-ägaren.

En del riktigt bra finns också på World Childless Week. Bl.a. en lista på stödgrupper där med. Den första World Childless Week gick tydligen av stapeln i september.

Sidan Childless Not By Choice innehåller mycket - text, pod, community. Även här som målgrupp permanent barnlösa. Rekommenderar framför allt podcasten.

Sen finns bloggen No Kidding in NZ, med underrubrik an infertility survivor’s thoughts on life without kids. Alltså även här bestående barnlöshet som tema.

På Facebook finns förutom redan nämnda t.ex. Childless Path to Acceptance, Childless Perks (med inlägg bara om fördelar med barnlöshet), Childless Not By Choice - Support, Childless Not By Choice - Embracing Life. Och säkert en hel del mera.

Så, här nu en del åt er. Hoppas ni hittar nåt forum som passar, ifall ni inte gjort det ren... Och ni får jättegärna tipsa mej om era bra supportnätverk i kommentarerna!

Bestående barnlösa

Simpukka ordna träff för SYKE-gruppen (de bestående barnlösa) igår. Med psykologinlägg kring resiliens och anpassning till liv som går vidare utan barn, gemensam lunch och sedan kamratstödssamtal med skumppa. Jag var med och drog den senare delen. Det var en jätte lyckad dag med både allvar och skratt, och lite tårar. Stödet av andra i samma sits är viktigt!

Det är många teman, tankar och känslor som spelar in i både vardag och livsperspektiv då barnlösheten fortsätter livet ut... Många av dem kom upp under dagen. Här ryms bara med en bråkdel av de saker jag ställdes inför, tänkte och kände under dan. Tumlar nog om lite...

Mirka (psykologen) tala om barnlöshetssorgen och dess särdrag som långt utdragen process med osäker slutpunkt, med ständiga kast mellan hopp och förtvivlan, och som dessutom är socialt rätt oacceptabel och oförstådd som sorg. Äänioikeudeton suru, citera hon från boken Surutyö (Poijula). Och visst är det så - en jättetuff och knepig sorgeprocess både för en själv och omgivningen. När kan man sörja, när det hela tiden kommer nya delar i processen, nytt hopp? Fast, sorgen är nog där hela tiden ändå. Hon visa också en mycket stark bild på skillnaden mellan vårt samhälles uppfattning om sorgeprocesser och verkliga erfarenheten som folk har av det - vi tänker oss nåt lineärt med skilda krisskeden, när verkligheten egentligen är mera ett enda pendlande fram och tillbaka. Bra bild!

Vi tala sen mer om anpassning och vad man kan göra för att komma vidare. Om att hitta balans i att ta emot och bearbeta känslor men också ge rum för annat. Om att fundera på vilken beredskap man har att ta emot känslor för stunden, på en skala mellan 0 och 10 typ (kanske rätt bra redskap ibland). Om att fundera på vilka redskap man har för sorgearbetet - annat än gråta. Vad finns det mer? Vad sku kunna hjälpa? Kan jag utöka min ”repertoar”?

Hon plocka också upp de synliga känslorna kontra de som finns där under. Ofta syns kanske ilska, irritation, bitterhet osv - medan det som ligger bakom och tynger är sorg, ensamhet, skam, rädsla... Och de är så mycket svårare att berätta om och visa, för det gör en så sårbar. Ändå är det just de som borde få rum, få bli hörda, åtminstone för en själv, för annars tar bitterheten och tomheten lätt över. De får också finnas men våga ge sorgen rum!

Mest prata vi om resiliens och livsmening. Om att klara av att ”bounce back”, att ”gå vidare”, att hitta annat livsinnehåll istället för den föreställda barnvardagen. Om hur det är allt annat än enkelt, men en av förutsättningarna för att kunna släppa bitterhet och sorg ens delvis småningom. Nå, sorgen följer nog med, i olika former, men påverkar allt mindre med tiden. Och efter den tyngsta krisen kan man smått börja jobba på det... Att hitta annat i livet.

Vad gäller resiliens lista Mirka några saker som ökar resiliensen (och också känslan av mening). Hit hör nära relationer (ens någon sådan), känsla av samhörighet med någon grupp (t.ex. andra barnlösa), självkänsla och att möta sina känslor, förmåga att hantera stress och att tydliggöra och leva ut sina värderingar. Hon prata om hur barnlöshet ofta leder till en omformning av värden i livet, och hur sätten man förverkligar dem mitt i allt måst se annorlunda ut än man tänkt sej, men att det kan underlätta sorgeprocessen att fundera på värderingar och hur man kan bygga mening i sitt liv via dem. Ofta hittar man känsla av mening genom att bygga på värderingarna, konstatera hon, men man måst ju också ”suostua suremaan”, gå med på att sörja. I grunden handlar det kanske egentligen om att så småningom se livsinnehåll lite vidare än man tänkt tidigare, att gå från fokus på tom famn till att öppna famnen mot livet... ”Joskus tulevaisuudessa sitten ehkä pystyy”, sa en av de som varit längre med i processen åt oss yngre. Och så är det, det tar tid att hitta dit. Ingen gör det annat än ”väkisin”, sa Mirka på tal om resiliens... Man bara måst ta sej vidare, på nåt vänster. Småningom lättare... Men kanske aldrig utan en gnutta irritation, ångest och sorg med. Som denna, också helt härliga bild. Goda sidor (blomman) men också lite vituttaa... Och de känslorna har absolut rätt att finnas. Småningom lättare.

Lite om Simpukka-engagemang

Simpukka-föreningen har jag ju nämnt ett antal gånger ren, men inte gått desto mer in på min koppling till den. Jag har under åren deltagit i mycket av deras verksamhet, bl.a. har gruppen för kreativt skrivande som jag deltog i synts här också för ett tag sen, i form av texter. Kamratstödsgrupper har jag också deltagit i, på flera håll. Och annan verksamhet.

Det senaste dryga året har jag själv mer aktivt varit en del av frivilligverksamheten, och på Simpukkas dag för aktiva tidigare i höst blev jag förvånad över hur många roller jag haft, så skrev en lista åt mej... Tappa tydligen sen bort den, men åtminstone har jag hittills översatt texter, haft mina texter med i Simpukka-tidningen, ordnat träffar för bestående barnlösa i regionen, varit intervjuad i tidningen (och på pärmbladet), varit med och modererat två facebook-grupper på svenska och startat och lett en kamratstödsgrupp i min hemstad.

Alla dessa är alltså mer eller mindre fortgående uppgifter nog, fast det står har. Och på höstmötet i lördags fick jag äran att få en uppgift till när jag blev invald i Simpukkas styrelse. Fint att få vara med också på den nivån av verksamheten, stöda arbetet i föreningen så!

Vid den snabba genomgången av verksamhetsplanen på mötet konstatera jag igen hur oerhört värdefullt jobb Simpukka gör! Med bl.a. samhällelig påverkan för barnlösas sits i samhället och lika möjligheter till vård, adoption etc, arbete för att öka förståelsen för barnlöshet i omgivningen och stöd för alla oss som berörs av barnlöshet - i vitt skilda situationer. Ett stort arbetsfält, men mycket finns med! Känns värdefullt att få delta.

Och sen försöker jag ju också sprida ordet om barnlöshet och Simpukka förstås, både via denhär bloggen, på sociala medier, i traditionella medier (när jag blivit ombedd/tillfrågad...) och face-to-face (irl, men gillar inte riktigt det uttrycket så mycket). Med hopp om att folk 1) inser att fenomenet existerar och att barn inte är någon självklarhet och 2) kanske får en lite ökad insikt om hur det kan kännas och vad det kan löna sej att försöka låta bli att fråga och kommentera, eller ens ha förståelse för reaktioner ifall man får såna på sina kommentarer.

Long way to go there, känns det som just nu. Kanske delvis pga. nativitetsdebatten...

Men alltså - Simpukkas arbete är delvis beroende av medlemsavgifter, som tyvärr är på dalande. Arbetet de gör är som sagt oerhört viktigt, och både ett stöd och en såå behövlig påverkan för oss som finns i denna sits. Är du målgrupp men inte medlem - överväg att bli det! Jobbet görs verkligen för oss. Och man kan också bli understödsmedlem...

Info om medlemsskap finns på www.simpukka.info/jasenyydesta/

Simpukka-arbetsfält

Simpukka ordna idag sk. ”minisuperdag” för sina aktiva frivilligarbetare av olika slag. Vi var ett gäng olika former av kamratstödsledare, textskrivare, styrelsemedlemmar m.m. på plats. Många av oss med många roller. Flera av dem sådana jag träffat eller haft annan kontakt med, några nya. Nu efteråt, som oftast, överst i tankarna hur viktigt och fint det är med samvaron och stödet av varandra, förståelsen från andra som finns i samma sits.

Fint var också att igen påminnas om allt det goda som redan görs, och få en bild av nytt som är på kommande. Verkligt viktiga, värdefulla, värmande saker! Händer massor inom Simpukka just nu, och det känns såå fint med allt det engagemang som finns! Framför allt arbetstagarna som är engagerande, innovativa, kunniga och ivriga. Men också alla härliga frivilliga, som ger av sin tid och sig själv för att andra ska ha möjlighet till information och stöd. I styrelse, tidning, på nätet och via sociala medier, i grupper, via evenemang...

Fundera själv igenom under dagen vilka roller jag själv har. Fick ihop en liten lista faktiskt. Jag har översatt texter och skrivit texter, och fortsätter säkert med båda... Jag är med och leder en grupp, och ordnar verksamhet för ett par andra målgrupper. Jag modererar ett par fb-grupper. Och jag delar en hel del på egna sociala medier. Får se i framtiden, kanske blir nåt slags delande via Simpukkas some också... Och annat, möjligen... Möjligheterna finns iallafall, av massa olika slag, för den som vill delta i att göra livet lite lättare för folk som ställs inför ofrivillig barnlöshet. För mej känns det iallafall väldigt viktigt och värdefullt.

Simpukka sysslar med informationsspridning, intressebevakning, kamratstöd i en mängd olika former, och mycket mer. Viktigt arbete. Som bl.a. fungerar med medlemsavgifter. Alltså - medlemmar behövs... Om du själv hör till målgruppen - visst är du medlem? Förutom medlemsavgifter behövs också frivilliga som vill delta i arbetet. Du?

Känns åtminstone efter en sånhär dag som att man med varmt hjärta kan rekommendera Simpukkas verksamhet för den som berörs av ofrivillig barnlöshet... Öppenhet hjälper och känslan av att man inte är ensam kan underlätta väldigt mycket - vertaistuessa on voimaa.

Vikten av att få hjälp att känna

Konstatera här tidigare att avvaktar och söker mer stöd vid behov. Konstatera också rätt snabbt att behovet nog finns. Efter nämnda mera stöd känns det nu (åtminstone tillfälligt) mycket lugnare. Visst finns sorgen där ännu, men den skrämmer inte. Mera/tillfälligt?

Ibland är en barnlöshetssorg, som vilken annan större sorg som helst, för stor och för tung att bära. Den senaste svängen med ”sen finns ingen” har jag inte ens vågat släppa in helt nu hittills faktiskt. Redan att artikulera det - jag vågar inte, om botten inte finns - hjälpte.

Nackdel med känslor är att de ibland är för mycket. Och då kan man behöva säkerheten som någon som hjälper en se på dem, hjälper en känna, kan utgöra. Behövs inte alltid så mycket mer (men ibland gör det förstås det). Just nu tror jag detta räckte denna gång.

Och det betyder inte att känslan är ”över”. Det betyder att jag tror att jag nu vågar låta den finnas. Jag tror jag vet vad den är, lite vilka dimensioner den har. Och litar på att den inte drar ner mej för långt. Det finns en botten nånstans också i denna aspekt av sorgen.

På ytan är den ändå. Idag har den ren gett upphov i en diskussion om barnlöshet med en kollega som inte mer än anat (tack vare Facebook) men som ändå så oändligt fint kunde relatera till min berättelse. Och några ”tårarna precis bakom hörnet-situationer”.

Både fint och jobbigt. Som med så mycket annat i denna sits. Är glad att också det fina finns, hade definitivt varit såå mycket jobbigare att klara av detta annars. Om jag alls hade gjort det. Vikten av att få hjälp att känna, att bearbeta, att bära - den är helt enorm!

Igen en gång tacksam över yrkesmänskor som vet vilka frågor som behöver ställas, vilka speglar man kan behöva syna berättelsen i och var känslorna behöver ges mera rum och tillstånd att finnas. Och tacksam över vänner och bekanta som lyssnar och finns till. Till det dessutom ännu kamratstödet av andra i liknande sits, där man både ger och får... Framför allt delar. Och känner igen sig i de känslor andra bär på. Och i och med det hittar lite mer acceptans och fotfäste i dem. Alla tre viktiga, på olika sätt, i att hitta plats för känslorna.

Lottovinst, mor eller barn?

Jag hörde idag av mej till en bekant som har (haft) det tungt ett tag. Pga helt andra saker än mina, men ändå är det nog på nåt sätt så att man känner igen sej i det att någon annan kämpar, på många sätt. Och i hennes svar fick jag också en "kram från en medkämpe".

Och så skrev hon nånting som gick rakt in i hjärtat, och väckte både värme och sorg;

"Jag vet ju att du har din egen kamp att jobba med och tänker ofta på dig när jag läser om eller träffar andra som vill ha barn. Tänker också på vilken lottovinst det skulle vara för det barn som får dig till mamma. Ibland förstår vi bara inte allt..." 

Kändes på nåt sätt så härligt, och jag blev innerligt glad åt att hennes uppfattning är att jag skulle vara en bra mamma. Känns fint, trots att... Och samtidigt väckte det nog en gnutta av sorgen också. Över att jag trots önskan och eventuell god "förmåga" inte får uppleva det.

Fundera sen på vem som egentligen drar den största vinstlotten där, ifall att om ändå... För själv upplever jag nog det som att jag är den överlägset största vinnaren. Om jag efter alla processer och sorger trots allt ges lyckan att få barn är det nog jag som är lottovinnaren.

Kan hålla med min vän om att ibland förstår vi bara inte allt. Definitivt. Vissa saker är nog på nåt sätt så alldeles ofattbara. Världen kan kännas så konstig ibland, och det finns såna mängder av saker som går till på sätt som bara känns så totalt fel, bakvänt, ofattbart...

Sen finns det som tur är också så mycket gott. Och din fina kommentar värmde, verkligen!

Varför krånglar vi till det??

Fick idag föra ett fint och öppet samtal med en barndomsvän kring stora och tunga frågor i livet. Kring såntdär som vi, åtminstone här i landet, har svårt att tala om. Saker vi uppfattar som för knepiga, för svåra, för privata eller t.o.m tabu. Och jag har såå svårt att förstå den uppfattningen. För det är ju ändå saker vi alla ställs inför, eller har i vår absoluta närhet.

Relationer och kommunikation, och hur man kan handskas med dem. Mående och ork och tunga perioder. Barnlöshet. Och jag blir alltid själv så glad åt sådana öppna samtal. De ger mej så mycket. Närhet, förståelse, stöd, erkänsla. Också en känsla av att inte vara ensam med tunga saker. Och att de, när man får dela, iallafall för stunden inte är riktigt lika tunga.

Dessutom är de ju inte alls så ovanliga, konstiga, privata, annorlunda som man lätt tänker när de sopas under mattan och stängs in i garderoberna. Alla bär vi på tunga sidor i våra liv. Vardagliga jobbiga saker, som drabbar var och en i olika grad och på olika sätt. Varför krånglar vi då till det så och kallar det tabu, signalerar att folk borde vara lite tysta om det, tycker det är skamligt eller för privat, eller vad vi nu sen än kollektivt tycker...??

Jag hade iallafall inte fått en bråkdel av allt det välbehövliga stödet, den fina gemenskapen, den bärande förståelsen och den omplåstrande empatin ifall jag inte hade berättat om det jag går igenom. Varför signalerar då vårt samhälle så ofta att det är bäst att vara tyst? Jag har fortfarande svårt att förstå det. Min vän var av samma åsikt. Och just då kan sådana härliga, nära och inkännande samtal uppstå. Och det gillar jag! Verkligen, innerligt.

Bara genom att tala om våra tunga frågor kan vi hitta andra som kan relatera, och lite öka förståelsen hos dem som inte kan det. Öppenhet har, som ni vet, varit väldigt viktigt för mej i denhär barnlöshetsprocessen. Och samma öppenhet sku vara viktig också i andra frågor som har sin tabu-stämpel kvar. Blev igen påmind om det i samtalet med barndomsvännen.

Dessutom var hon en person som verkade verkligen förstå och respektera mitt läge just nu och de beslut som finns gällande barnfrågan, och det kändes också såå väldigt, väldigt bra. Att ta ett beslut att inte fortsätta försöka få barn får ändå ofta folk att höja på ögonbrynen, eller opponera sig. Det är svårt för många att godta. Även om det är mitt beslut att ta.

Lapsettomien lauantai, igen

Igen har ett år gått, och jag får/måst uppmärksamma de barnlösas dag i år igen... Det ser starkt ut som att det är lapsettomien lauantai jag får "fira" som min dag i fortsättningen, inte morsdag. Tyvärr, men jag kan leva också med det, som vi har sett under veckan... Från de föregående par de barnlösas dag jag har varit medveten om och uppmärksammat så har känslan svängt väldigt mycket. Och bra så! Jag är på ett helt annat ställe nu än för ett år sen, eller två, eller tre. Och jag är innerligt tacksam över det. Verkligen!!

För två år sen skrev jag att "Känslan är faktiskt mest tacksamhet idag... Vemodet finns där, men också glädjen över att min resa har en fortsättning." Jag fixa då en liten egen ceremoni för att släppa en del av sorgen över ett mycket tidigt missfall lite tidigare under året. Och jag såg framåt, nya möjligheter. "Jag är ledsen att det inte har lyckats, att jag firar de barnlösas dag istället för morsdag, men jag känner att jag kan leva ändå. Jag kan hoppas ändå."

För ett år sen innehåller blogginlägget bl.a. orden "Än "firar" jag min dag idag, inte imorgon. I hoppet om att sen någon dag få byta. Helst så fort som möjligt, men bättre sent än aldrig. Eller? För i nåt skede tar nog orken att hoppas slut, tar möjligheterna slut, och senast då blir endera dagen permanent. Får hoppas det före det har visat sej att det är morsdag jag i fortsättningen får fira. Men det finns ju inga garantier. Bara hoppet finns kvar. Ännu." Också då ett missfall strax innan, i vecka sju, konstaterat under tidiga ultran, och jag var ännu inte färdig att ta farväl och släppa sorgen. Men gjorde det nog, sen. Och hoppades ännu, lite.

I år fira jag faktiskt stort. Och hade en bra dag! Jag var på Simpukkas brunsch, tillsammans med ett gäng andra ofrivilligt barnlösa, i olika situation. Många som jag på olika sätt har lärt känna under vägens gång. Och det kändes fint! Det var en gemenskap som var konstruktiv och uppbyggande. Samtidigt kunde jag konstatera att jag har ett helt annat förhållningssätt till den gemenskapen nu. På ett bra sätt. Jag är, som sagt, på ett helt annat ställe nu. Och jag har det bra. Jag har min dag idag, men det är okej. Och det går att fira lapsettomien lauantai! Ofattbart, men sant... Det var en riktigt, riktigt bra dag idag. Glad över det!

Ren nu, eller just nu, kan jag säga att det är helt ok också att vara barnlös.

Dagens länkar;
Pauliinas berättelse om missfall & barnlöshet
Tidigare barnlöshets-inlägg på Lujasti lempeä
Barnlöshets-tema i Lapin kansa & Pääsky-lehti
Inlägg på Helmiä-blogi om att bemöta barnlösa
Bloggen Vitun syöpä om Lapsettomien lauantai
Riikkas berättelse om fertilitetsvård och graviditet
Maaseudun tulevaisuus om nya fotoboken Odotus
Många inlägg idag... Och det tycker jag är jättefint!!

Är jag tillräckligt barnlös?

Dethär med vad som räknas eller inte räknas är ofta på tapeten. I många olika sammanhang. Vad är tillräckligt? Vad är bra? Vem är med i innecirkeln? Så även i barnlöshetssammanhang. Man kan tävla i allt, och tydligen också i vem som är mera barnlös, och vad som egentligen kan räknas. Tyvärr ofta med rätt otrevliga följder. I sej förstår jag att det uppstår kontroverser när själva frågan har så starka känslor involverade, men jag tycker ändå det är synd att vi trampar på varandra trots att vi borde vara varandras största stöd. Har skrivit om dethär tidigare, I know, men tangerar det ändå nu igen en gång.

Sådär rent konkret är ofrivillig barnlöshet ur medicinsk synvinkel ett år av försök utan att en graviditet börjat. Eller konstaterad total infertilitet förstås, då några försök egentligen är helt uteslutna. Ur mental synvinkel handlar ofrivillig barnlöshet mera om ouppfylld barnlängtan... Och då kan den dyka upp utan minsta lilla vårdförsök. Känslan. Som för en singel, som inte vill gå in för vård på egen hand. Eller för någon vars partner inte vill ha barn. Också ofrivillig barnlöshet. Och ofta ack så stark känsla även här. Livssituationsbarnlöshet. Räknas också. Men ändå inte. För att vi väger på våg och mäter med måttstock. Tillräckligt? Duger det??

Till och med jag frågar mej nu om jag duger som ofrivilligt barnlös. Är jag tillräckligt barnlös? Trots dryga tre år av försök, fjorton möjligheter, tre tidiga missfall och elva negativa besked. Med egna celler och med donerade. Är det tillräckligt? Frågan dyker upp för att jag själv har valt att avsluta vården.. Kan jag räkna mej som barnlös när jag inte har gjort totalt, absolut, uttömmande allt? Har jag velat det tillräckligt om jag klarar av att avsluta? Och kan göra det utan att totalt ramla samman? Hur kan jag påstå att jag är ofrivilligt barnlös när jag ju slutat försöka ändra på det...? Har jag alls längre rätt att använda den titeln? Är jag tillräckligt?

I slutna diskussionsgrupperna försöker man dra skarpa linjer för vem som får och inte får vara med, och det går ibland hett i kommentarsfälten när folk har olika åsikt. Och själv får jag kommentarer som att "ja, men du kan ju bara få en ny donator!!" eller "har du tänkt på adoption?". Och det vi signalerar, utan att nu väl egentligen mena så, är att det inte duger. Att något är inne, annat utanför... Och att man borde försöka ännu mera för att det ska vara tillräckligt mycket. När tar det slut sen då? Om vården inte får ett klart slut. Det riktiga svaret där är att det tar slut när individen väljer att avsluta. Men vi tolererar inte riktigt det. Inte helt.

Att diskussionsforum behöver ha nå form av målgrupper är ju klart. Men samtidigt behöver man vara rätt ödmjuk i dedär gränszonerna. På samma sätt som man också inom gruppen behöver vara ödmjuk och lyhörd för varandras olika situation. Om man inte kan relatera kan man låta bli att skriva någon kommentar. Eller skriver man nåt ur egen vinkel så borde man kunna vara väldigt konstruktiv i sitt sätt att skriva. För utan att vilja det sårar vi nu varandra, bygger upp murar, och strider om vad som räknas och vad som inte räknas. Varför klagar du, när min sits är mycket tyngre? Vem är du att säga, med bara ett år vård på nacken!?

Sen håller jag nog med om att jag gärna skulle se lite mer förståelse ibland från dem som haft en kortare väg att gå... Jag vill inte ta bort någons känsla, inte alls, men jag tänker att man ju kan välja vad man säger eller skriver åt vem. Och att man någonstans kan komma ihåg att andra också har det tungt i dehär frågorna. Att rätten att vara sorgsen absolut finns, men att vem man uttrycker det åt, och på vilket sätt, borde väljas rätt noga. Med lyhördhet. Sekundärbarnlöshet har jag t.ex. i teorin full förståelse för, men förståelsen finns inte alltid där om någon klagar åt mej om att de inte fått så stor familj som de önskat. Inte riktigt.

Så det är svårt dethär. Jag vill själv ge alla möjlighet och rum att identifiera sej som ofrivilligt barnlösa, och inte trampa på någons barnlängtan. Ändå signalerar jag säkert ibland att din sorg inte får jämföras med min. Eller reagerar på att någon är så fruktansvärt ledsen efter bara några månader av oskyddat sex som inte lett till graviditet. Så också inom mej finns tillräcklighetsfrågan där. Är detdär nu tillräckligt för att känna sådär starkt?? Också jag har tappat kontakten till hur svårt det var i de första försökens besvikelser. Också jag kan tänka att ids nu inte gnälla, när många andra... Men jag hoppas att jag aldrig uttrycker det åt nån!!

Och vad gäller huruvida min egen barnlöshet är tillräcklig eller inte så vet jag ju egentligen. Det som kanske snarare förbryllar är känslan. Det att jag inte är mer nedbruten, borttappad och sorgsen. Jag fick inte bli mamma, trots upprepade och rätt förtvivlade försök, så jag är ju definitivt ofrivilligt barnlös. Men barnlösheten definierar varken mej eller mitt liv i nån stor utsträckning, och jag kan rätt så gladeligen gå vidare med annat... Så det är väl den biten som mer får mej att fundera på frågan... Är väl så att jag i princip är ofrivilligt barnlös ja, men alla de andra bitarna av mej får så mycket mer rum att barnlösheten syns rätt lite.

Och bra så! Att vara mindre bottenlöst sorgsen över sin barnlöshet är ju inte fel.

Sen är jag ödmjukt medveten om att den känslan kan ändra.

Mer än 9 månaders väntan

Idag ordna Simpukkaföreningen Parisuhteen voimalauantai. Av förekommen anledning var jag inte speciellt intresserad av temat i sin helhet, och skippa alla delar med barnlöshetens påverkan på paret och tips om hur man tar han om sitt förhållande och så. Däremot ville jag gå med på programdelens avslutning - dansuppvisningen Enemmän kuin 9 kuukautta (mer än 9 månader)... Har hört om den, och var intresserad av hur barnlösheten kan uttryckas i dans. Iofs också där ett par, men samtidigt är det ju mer känslorna som porträtteras, och de är i mångt och mycket samma oberoende om du är par eller singel, så där tänkte jag att jag nog ändå kan identifiera mej och relatera.

Och visst fanns där aspekter som skulle ha varit annorlunda i en solodans. Aspekter som inte såg likadana ut för mej som singel som för de barnlösa paren. Men känslorna; där var det allra mesta sådant jag verkligen kunde känna igen... Oron, förtvivlan, frustrationen och sorgen. Så tydligt och så jätteberörande i den kroppsliga dimensionen som dansen utgör. Budskapet gick fram, verkligen. Strongt att göra ett så personligt och berörande verk, och dessutom själv ställa sig på scen och dansa det!! Men samtidigt - vilket ofattbart värdefullt bearbetande! Lyfter på hatten åt hennes mod och ork... Och också åt hur tydligt och klart hon lyckas visa hur det kan kännas i en sånhär process.

Från mitt eget personliga läge och min utgångspunkt just nu tog jag till mej det vackra i det öppna slutet. Det blev inte alls klart hur det gick med deras över nio månaders väntan. Men slutet var positivt... Slutet hade hopp. Slutet såg framåt mot en ljus framtid. Och det kändes så fint. Det kändes som en erkänsla av det ställe där jag är - där vården är slut, där väntan aldrig gav upphov i den väntan som jag väntade på - men där framtiden nog ändå kan vara nånting hoppfullt och vackert. Så en föreställning med ett tungt tema fick ändå ljus betoning för mej. Gav mej en än starkare känsla av att det jag gör nu är rätt. Åtminstone just nu. Och att också här finns det hopp, om än i annan form.

European Fertility Week

Senaste vecka har takorganisationen Fertility Europe (dit också finländska föreningen för barnlösa, Simpukka, hör) organiserat European Fertility Week. Den första i sitt slag. Tanken med veckan har varit att man på sitt lokala håll sku ordna olika tillställningar och infotillfällen samtidigt som en gemensam kampanj snurrat på nätet och sociala medier... Allt med syftet att öka kunskap om vad infertilitet handlar om och minska tabut kring att tala om barnlöshet och svårigheter med att få barn. Applåderar som vanligt öppenheten! Men har varit aningen skeptisk till de "Infertility myths" som Fertility Europe delat på bl.a. Facebook. Kunde funnits viktigare kunskap och info, tänkte jag där nånstans. Visst är det bra att ta itu med allmänna feluppfattningar och oförstående kommentarer som vi kan tänkas möta, men en del av det som spreds kändes väldigt marginellt på nåt sätt. Kanske bara var min syn det... Nå, good effort och en bra grej nog in alles! Här i Finland har det inte ordnats några specifika jippon direkt, vad jag vet... Men det beror säkert till stor del på att vi här ren har uppmärksammat barnlöshet och infertilitet länge, speciellt i maj på Lapsettomien lauantai & Simpukkaviikko. Resten av Europa följer i våra fotspår nu alltså, bara med annan tidpunkt. Heja Finland för den pionjär-rollen!! Mycket gott arbete görs av dom föreningar och förbund som för de här frågorna vidare, så även nu i och med denhär veckans kampanj och tillställningar runtom i Europa. Tillsammans är vi starkare, och barnlöshet går att tala om. Here's to that!

Och en kort kommentar om gårdagen. Alla helgons dag. Mitt ljus tändes nog igen en gång även för de två pyttepyttesmå som bara fick börja sin bana alldeles kort inombords innan dom direkt försvann. Också någon som aldrig funnits här i världen kan saknas och sörjas.

Kreativt skrivande igång

Idag är det dags för den tredje träffen med Simpukkas grupp för kreativt skrivande. Fundera ju länge om jag sku delta eller inte... Behovet av att bearbeta barnlösheten känns inte mera lika stort. Eller, rätt nonexisterande mestadels faktiskt. Men bestämde mej nu för att fara. Av två orsaker. För att jag inte vill överge gruppen. Den som sig i leken ger, osv... Och det är ju trevligare för övriga om folk inte sen bara droppar ur. En del har för all del gjort det, men det ser jag som desto mer orsak att hållas kvar. Men framför allt för att dagens program kan ge mej nåt också ur den synvinkeln att jag ju själv funderar på terapeutrollen. Vi har nämligen idag en fackmänska med. En kirjallisuusterapeutti. Vad det nu sen sku heta på svenska? Litteraturterapeut? Vet inte faktiskt. Anyway - tänker att det greppet kan ge tankar inför eventuella kommande uppgifter...? Så tanken är att dagen kan ge mej mycket både ur personlig barnlöshetsvinkel och med tanke på psykologistudier och eventuell senare barnlöshetsterapi-roll.

Barnlöshetsterapeuten körde en tvåtimmars-session under vår träff idag. Inledde gjorde vi själva och avrunda gjorde vi också själva. På detta blev det ännu en mer inofficiell träff med hela gänget. För vi kom sen överens om att dela gruppen i två... Ha de icke-gravida och de gravida skilt. För att det ändå för så många är så pass jobbigt att ställas inför det som man själv inte ännu har fått uppnå. Eftersom det just är det som är orsaken till att nåt behöver bearbetas... Gravida gruppen fick del av terapeut-delen via Skype. Men sen bearbeta vi uppgifterna på var sitt håll, för att det inte sku bli för känsligt för oss som fortsättningsvis finns i den icke-gravida gruppen... För, som konstaterat - det är verkligt tunga känslor ren utan att de ska behöva lyftas upp inför personer som ren lyckats bli gravida, hur mycket vi än unnar våra ödeskamrater den lyckan. Knepigt och känsligt och rätt sorgligt delvis, men jag tror att vi bara måst acceptera att det är så den barnlösa hjärnan och hjärtat fungerar. Iaf i det skedet av bearbetningen.

Anyway - dagen i sej var riktigt bra! De uppgifter dagens ledare kom med var breda men gav en god ledning in i tankar, känslor och texter. Var och en kunde koppla till just det som för just hen var viktigt för stunden, men samtidigt gav allt det som sen delades i gruppen en känsla av samförstånd och likadana upplevelser. De olika synvinklarna och utgångslägena till trots. De stora temana var berättelser och kvinnlighet, men inom de orden rymdes nog barnlösheten in, i många olika former. Därmed blev vars och ens arbete just det som just hen behövde just då. Vi fundera på vilken bild som passa ihop med ens egen uppfattning av kvinnlighet just nu... Vi berätta om oss själva utgående från bilder från olika skeden av vårt liv. Och vi skrev vår egen berättelse ur olika utgångspunkter. Sånt jag inte gillar i den berättelse jag berättar om mej själv - vad jag vill låta fara. Och sånt jag gillar, och vill förstärka. Och bra att avsluta den delen där. Med det som just nu är bra i den egna berättelsen om en själv.

Vi fortsatt sen för egen kraft, med ett par kortare övningar som vi gruppmedlemmar själv hämtat med oss. Den första med meningsstart "vad jag vill säga åt...", och sen tre valfria fortsättningar. För mej en text åt "alla er som kommenterar", en åt "er som oroat sig för mej" och sista åt "dej, mitt barn"... Visa sej vara en bra och behövlig övning. Många saker som redan varit på tapeten, men som ändå är bra att ta upp igen. Om också bara för sej själv. Som konklusion av dagens arbete kan konstateras att för mej är processen med att stå på två olika stigar just nu det aktuella. Att acceptera ett nuläge som ännu är oklart, men att se att vilkendera stig jag än får/tvingas gå på så kommer jag att klara den. Med de redskap jag sen för just den stigen behöver kan jag hitta och bygga en ny vardag. Med barn, eller som fortsatt barnlös. Men trots att acceptansen finns där så existerar ännu hoppet om barnet kvar inuti. Jag kunde idag igen se att min mamma-roll finns där nånstans, helt oberoende, och att barnet kommer att existera på nåt plan alltid, även om hen inte får komma hit till den fysiska världen.

Du och jag

Alltid ändå

Någonstans tillsammans

I drömmarna och rymderna

I livet utanför och bortom

I gemensam glädje och kärlek

Lika, men ändå så olika

Funderar på dethär med vertaistuki. Kamratstöd. Där tanken är att folk med samma erfarenheter genom att dela får stöd av varandra. Lika, gelikar och på samma nivå. (I motsats till ett förhållande mellan terapeut-klient.) En verkligt fin och värdefull verksamhet! Men... Vi som där deltar är bara människor. Helt utan utbildning i att ta in och beakta andra. Och med våra svåra situationer med i bagaget, som förstås är (ska vara) den erfarenhet som gör att vi har utbyte av varandra, händer det ibland att vi bygger upp hinder för att se de andras situationer och känslor i just det läge där hen är. Det är lätt att utgå mer från sitt eget läge än från andras. Tänka att den egna känslan är den rätta(re), det sätt man själv förhåller sig till saken på kan och borde gälla också för andra, osv. Vi sårar lätt, när vi försöker visa den andra hur hen kunde tänkas göra/tänka/känna/vara. Oftast gör vi det i välmening, men regelrätta övertramp och elakheter förekommer också. Tänker här främst på ett nätforum där jag för ett tag sen ännu var med, men sen lämnade just på grund av detta. Det gjorde mej så ledsen att se när folk som mådde dåligt blev rätt skarpt och fult tillrättavisade för sina starka känslor. Och sånt borde aldrig få vara okej! Jag tycker att vi barnlösa, om någon, borde ha förståelse för den tunga process som var och en av oss går igenom, och tillåta den andra att vara just där hen är, utan att trampa på hens upplevelse och känsla. Barnlöshet är en kris, en sorg, och en sådan process har helt enkelt sina faser. Man kan på inga vis tvinga nån att ha ett "bättre" förhållningssätt innan hen har kommit igenom de tyngre faserna av ilska, bitterhet, avund och bottenlös sorg (m.m) först. Piste. Först när man kommit över allt det är perspektivet ett längre, bredare och lite lättare. Att kräva det av någon innan hen är färdig för det är alldeles totalt fel och idiotiskt. Ändå syndar vi ofta där. Inte bara vad gäller barnlöshet. Anyway.... Orsaken till att denhär funderingen är aktuell är att skrivargruppen har träff på kommande. Och även om vi alla tillhör övergruppen barnlösa så finns där undergrupper. Och de ställer till det. Vi kom nog överens om reglerna när vi börja, men folk har sen starka känslor för deltagande och förstås starka behov av att bearbeta. Så de som enligt överenskommelsen borde utebli (dvs de som blivit gravida) har nu en stark önskan att ändå få delta. Förståeligt, för alla upplevelser man har i bagaget försvinner inte i en handvändning bara för att en graviditet är igång, och behovet av att ventilera och bearbeta är förstås fortfarande stort. Den som har ett barn var och är väldigt orolig över hur hen mottas i gruppen. Och bland oss som inte (ännu) har barn är känslorna delade. Någon anser att det är fräckt att dela gruppen och anser att alla ska ha rätt att vara med för man vill träffa alla, medan andra upplever det som svårt och tungt att bearbeta den egna tunga saknaden och tomheten ifall personer som ren är påväg ut ur den finns med. Jag sympatiserar främst med de senaste... Inte för att jag själv mer har lika svårt med att ställas inför gravida, men för att jag fortfarande livligt kan koppla till den känslan och känner med de personer som är där nu. Dessutom fick jag nog konstatera att jag inte är så okej med det som jag har trott. Det kändes ändå för jobbigt att tänka mej att bearbeta min egen barnlöshet med gravida med i rummet. Jag tror att det för båda grupperna sku vara svårt att förhålla sej. Att veta hur man kan uttrycka sej. Att få igång skrivandet, när man inte vet om det man skriver går att ta upp sen. Vad kan man sen säga för att inte såra? Vilka frågor är okej att ta upp? Hur lämnar man avundsjukan utanför för att den som nu får uppleva en graviditet inte ska ta illa upp? Vi är självklart alla glada för den som äntligen får vara där, men det är ändå jobbigt att ställas inför det. T.o.m för mej. Jag tror att det framför allt känns jobbigt att bearbeta möjligheten att barnlösheten fortgår om där finns folk som nu har stigit över tröskeln till fd barnlös. Vet att de mentalt inte gjort det, men nog i praktiken. Så vi finns i så pass olika lägen, vi har rätt stora saker som särskiljer, och därför känns det knepigt att kombinera. Enligt mina tidigare ord borde vi ju... Alla stöda varandra i det läge där den andra är... Men jag tror att här finns en för stor skiljevägg. Vi som kommit längre i vår sorgeprocess borde klara av att stöda de som är i början. De ska däremot inte avkrävas samma sak, åtminstone inte i samma mån. Men det känns väldigt jobbigt att som ännu inte (och kanske aldrig nånsin) gravid kunna vara förstående och stödjande för den som redan kommit dit, hur mycket man än vet att också den har samma behov av stöd. Så det är ju verkligen knepigt! Vi visste när vi starta årets arbete att medlemmarna i gruppen kommer att hamna i olika läge och olika situation vartefter. Än mer än då vi börja. Men man kan ändå inte vara helt beredd på hur vi då klarar av att tackla det och hur det då sen känns. Tudelat, för mej. Jag sku vilja ge alla chans att delta, och jag sku gärna träffa alla. Men jag har, trots att jag kommit långt med att bearbeta, ännu för svårt att se mig kunna dela en diskussion kring barnlöshet med någon som är gravid. Så att vi bägge har samma rätt att tala om barnlöshet. För det ska vi ha om vi alla deltar i samma kamratstödsgrupp. Vi har ännu inte riktigt nått en lösning. Och jag är inte ännu säker om jag deltar. Men det beror mer på att mitt behov av att bearbeta inte längre är lika stort. Jag har mer fokus på annat. Borde gjort detta för ett år sen. Nu är jag ren så pass mycket påväg åt andra håll att det inte känns alldeles motiverat och viktigt att jobba kring barnlösheten mer. Min egen iallafall. Fast... Om jag reagerar såhär på en fundering kring att också de gravida får delta så kanske jag ändå har ett behov av att vara med...

Bäst att låta hen berätta

Kommentarer kring graviditet och kropp är mycket på tapeten nu. Helsingin sanomat hade ett inlägg på temat, med kommentarer av Simpukkas ordförande Miia Rajamäki. Onnittele vauvasta vasta, kun äiti on itse kertonut raskaudesta vill påpeka hur viktigt det är att tänka innan man kommenterar. En antagen gravidmage kanske inte alls är det, och då kan den situationen ju bli väldigt pinsam för bägge två. Speciellt om den som får kommentaren är ofrivilligt barnlös och inte kunnat bli gravid trots upprepade försök kan sorgen där triggas väldigt starkt. Så det är alltid bra att låta den andra ta upp själv. Men också här är vi olika. Jag minns själv en situation där en vän var upprörd över att en annan vän inte fråga. Hon hade försökt ge vinkar, och tänkte att den andra plockar upp dem och spinner vidare. Men det är säkert för svårt och för känsligt för att våga ställa en sån fråga. Är du gravid kanske, är knappast något man säger på basen av lite vinkar. En gravidmage ska nog vara ytterst tydlig för att det kanskekanske sku kunna vara ok att fråga och gratulera. Men helst, som inlägget påpekar, ska man låta den gravida berätta själv. Det är alltid bäst så... Att ställa frågan mer öppet - hur mår du? eller hur är det? Då är det upp till den andra att välja hur hen vill svara, vad hen vill berätta. Känns alltid bäst för mej så också. Sen om jag själv tar upp nåt kring barnlöshet, eller hoppeligen senare kring graviditet - då kan mer diskussion uppstå... Men även där bra att undvika kommentarer och råd - helst också då mest bara lyssna. Ett ämne som varit uppe här många gånger... Också i inlägget säger Miia att även gällande barnlöshet kan det vara bra att inte fråga rakt ut, utan snarare låta förstå att man finns där ifall personen i fråga vill tala. Uttalat ge sitt stöd istället för att fråga efter specifika saker. Hur mår du? är alltid ett bra sätt att inleda. Med en genuin närvaro som tydligt visar att man på riktigt vill veta. Jag finns här! är också ett bra uttryck. Så - hellre visa stöd, och lämna rum för berättelse och låta den andra bestämma om och hur och vad...

Stöd & info, på svenska

Har efter sommarpratet snöat in mej lite på dethär med stödgrupp och info på svenska... Det är ju nämligen nåt som inte direkt är speciellt tillgängligt här. Simpukkaföreningen finns, men fungerar i princip sgs helt på finska. Det går inte att ta kontakt med dem på svenska och få svar på svenska. De lokala kamratstödsgrupper de har är alla på finska (väl...?). Kanske i teorin tvåspråkiga, men tror inte ändå det funkkar att tala svenska själv om alla andra (eller sgs alla) är finskspråkiga, och kanske inte ens förstår svenska. Dessutom är alla Simpukkas informationshäften på finska, och infon på deras hemsida, osv. Böckerna i deras webshop är alla på finska eller engelska. Nån gång dyker det upp nåt på svenska i medlemstidningen nog. Men det är ungefär det. Så jag har spånat en del idag på vad man kunde göra åt det. Hur man kunde få mer info på svenska, och mer tillgängligt stöd också i de svenska områdena. Anneli efterlyste ju också i sitt prat en stödgrupp där i sina faggor. Och jag undrar... Borde vi ha en svensk enhet inom Simpukka, som sen sku delas i lite regionala filialer? En egen svenskspråkig förening för hela kustremsan känns lite långsökt när det finns en nationell förening vars kunskaper och administration man kunde använda. Men samtidigt känns det ju dumt att ha en mängd olika lokala svenskspråkiga små grupper utan direkt samband med varandra. Eventuellt är behovet störst just i Österbotten, som har stora starkt svenskspråkiga områden, och vad jag vet inte några lokala Simpukkagrupper. Men har själv också funderat på en stödgrupp i mina faggor, och sku gärna förstås själv kunna prata mitt eget språk. Så även om det jag tidigare funderat på är en lokal stödgrupp kopplad till Simpukka så undrar jag nu om man/jag/vi borde tänka i större cirklar och dra igång nåt svenskspråkigt för hela regionen och försöka få igång stöd på svenska lite på olika håll. Gärna i Simpukkas regi, eller med hjälp av dem. Och också försöka få den info och kunskap som finns inom Simpukka översatt och spridd också inom de svenskspråkiga delarna av landet. Tänker stort och i många banor idag, så är lite råddigt och ofokuserat ännu... Men jag tror att det sku vara bra att på nåt sätt få igång stödet och informationen också på svenska här i landet - för det är ju faktiskt ett tvåspråkigt land dethär, och i en såhär jobbig sits så är info och stöd på sitt eget språk ofta väldigt viktigt. Men också bara det att stöd sku finnas på alla håll. Att man inte behöver känna att för att få stöd av andra i samma situation så borde man finnas i Helsingfors eller Tammerfors, eller på någon av de andra större orter där någon har gjort slag i saken och startat en lokal Simpukka-stödgrupp. Det borde vara synligt och klart att Simpukka finns till och hjälper i det rent administrativa om man vill få igång verksamhet på den egna orten - och också på svenska. Har ren satt ett mail till Simpukka kring dethär, men lär få svar först efter semestrarna. Lite bollar är nu satta i rullning på olika håll iallafall, så tror nog att det kan bli nåt bra av dethär ännu! Mer synlighet åt barnlöshet, mer stöd åt de barnlösa... Bra! Stöd och info behövs... Har du tankar och önskemål får du gärna kommentera eller skicka ett mail!

Dagens sommarpratare

I radio Vegas sommarprat kom idag turen till lyssnarnas val - ett prat om barnlöshet. Det enda jag hade spetsat mej på att lyssna på i år. Som tur är kom en påminnelse på fb, hade nog glömt annars. Men, det finns ju förstås på Arenan att lyssna på; areena.yle.fi. Prataren Anneli Heikkilä-Nordmyr berättar öppet och ärligt om sin barnlöshet och sin kamp för att få välkomna ett barn till familjen, via ivf till adoption. Känslosamt och tungt, satt många gånger med tårar i ögona här. Och kände ju igen mej i en hel del. Tack för ett fint sommarprat, och tack för att du orkar ta upp en så tung sak, så att vi andra som är i liknande båtar ska kunna känna igen oss och få stöd. Och, som du säger, så att övriga vid sidan om kanske sku få en liten förståelse för hur det kan kännas, och vad det kan löna sej att inte säga... Detdär med finkänslighet, liksom. Tycker som Anneli (som ni som läst bloggen redan väl vet) att det sku vara viktigt att möjligheten att tala öppet också om barnlöshet sku finnas, så att alla de som råkar ut för det inte blir så ensamma i sina kamper och i sin sorg... Det är fint att folk vågar trotsa tabut och prata. Det är fint att ett så tungt ämne småningom blir mer och mer öppet. Det är fint att stödet finns där, att signalerna om att man inte är ensam blir fler och fler. Det går att tala om barnlöshet. Vi är många, och på nåt sätt borde det synas, tycker jag.

42 berättelser om missfall

Den andra boken jag ville plocka lite citat ur heter Keskenmeno - Yli 40 tositarinaa. Med många skribenter, som delat sina berättelser om missfall. Berörande och sorgligt men också trösterikt och fint. Missfall är så ofattbart vanligt, fast det inte syns. Det är också så ofattbart genomgripande och skrämmande stort för dem som går igenom det, så det att det händer många är trots allt till väldigt lite tröst i den enskildas sorg. Samtidigt lättar det ändå lite att veta att man inte är ensam om att ha haft ett missfall, och om sina känslor kring det.

Kerttu Lähteenmäki som samlat in alla berättelser skriver såhär;  "Keskenmeno on musertavaa. Olen tarinoiden myötä todennut, että ihminen putoaa hyvin korkealta kovin alas ja vielä nopeasti saatuaan tietää vauvan menehtyneen kohtuun." Musertavaa är ett bra ord. Förkrossande. Och också bilden "faller väldigt högt ifrån väldigt långt ner och med fart" passar in på min upplevelse av missfall. Så mycket som går i kras just i den stunden man erfar att drömmen inte längre bär, barnet inte mera finns. Hjärtat, livet, drömmen, marken runtom, allting. Förkrossande. Min upplevelse och mina känslor delas av många av dem som delat sina berättelser i boken. Nedan några citat från dem.

Först lite kring själva graviditeten, barnet, och att förlora det; "Sain hetken pitää häntä kohdussani, nyt hänen paikkansa on hieman ylempänä: minun sydämessäni." / "Vaikkei raskaus ehtinyt kuin vasta alkuun, minulle se lapsi oli jo olemassa, häntä jo rakastin ja rakastan." / "Olo tuntuu tyhjältä. Sain rakastaa vauvaani vain niin pienen hetken, pienen mutta sitäkin kauniimman hetken. Kova kaipaus palaa usein, kaipaan niin..." Dehär citaten talar om saknaden, om kärleken och om längtan. Om tomheten, efter någon som än var så liten men ändå hade tagit en så stor plats ren, i hjärtat, i livet, i drömmarna och i tankarna. Om kärleken till den som fanns ett kort tag på riktigt, och sen fick flytta in bara i hjärtat och tankarna. Finns bara i saknaden. "Jag fick ett tag hålla hen i min livmoder, nu är hens plats lite högre upp: i mitt hjärta."

Sen lite kring delande och stöd; "Olin onnellinen, että niin moni tiesi raskaudesta, näin saatoin myös monelle kertoa tuskaani." / "Huomasin kyllä, että vaikka oli raskasta ilmoittaa keskenmenosta, sain kuitenkin sellaista tukea, että olin iloinen että olimme raskaudestakin kertoneet." / "Koen, että minulla on oikeus iloita ja nauttia hyvistä uutisista alusta pitäen. Ja toisaalta, jos jotain sattuu, minulla on myös oikeus surra ja saada läheisiltäni tukea." / "Minulle paras apu surutyössä ovat olleet ihmiset, joille on saanut kertoa kokemastaan ja jotka ovat jaksaneet kuunnella. Ihmiset, jotka ovat uskaltaneet ottaa yhteyttä." Och dethär är nu förstås citat som passar mej - andra tänker och vill annorlunda, och det är lika okej. Men för mej föll dehär rätt. Jag har känt som de gjorde - att det har varit lättare att få prata. Att även om det ju var väldigt tungt att bli tvungen att berätta om missfallet så gav det mej stöd och styrka att få prata om det. Och jag tycker också att jag har rätt att både glädja mej och sörja - öppet om jag så väljer. Även för mej har den bästa hjälpen varit de personer som orkat finnas där, orkat lyssna, velat ge sitt stöd. Tack!

Sist lite citat kring sorg, och kring att gå vidare; "Varmasti aika parantaa haavat jotenkin, ikinä ei tämä unohdu, eikä tarvitsekaan, mutta suru varmasti muuttaa muotoaan." / "Pikkuhiljaa päivät lähtivät menemään. Oli kyllä rankkaa, mutta kyllähän se arki vaan vie mukanaan. Takapakkia otin aina silloin tällöin. Välillä huusin kurjuuttani niin suureen ääneen, toisinaan taas nyyhkytin hiljaa pimeydessä." / "Välillä jaksan hetkeksi unohtaa, välillä suru repii kappaleiksi." / "Antakaa itkun tulla kun itkettää. Hän oli teidän pienokaisenne. Älkää vähätelkö suruanne, vaikka joku sanoisikin, että hän oli vielä niin pieni." / "Surusta toipuminen ei omalla kohdallani etene lineaarisesti, vaan on parempia ja huonompia päiviä. Joka päivä en enää asiaa ajattele, mutta jostain saattaa yks kaks yllättäen tulla asia mieleen." / "Suru on monimutkainen prosessi ja se etsii vielä muotoaan. Toisina hetkinä olo on hyvä, toisina mustan musta. Koetan olla armollinen itseäni ja puolisoani kohtaan. Meillä on oikeus kaikenlaisiin tunteisiin, eikä kiire ole mihinkään." Och allt detdär är så sant... Detdär med att det kommer och går, ibland är lättare och ibland så nattsvart. Ibland är sorgen det enda man ser, och ibland finns den där knappt märkbar i bakgrunden. Inte nån lineär process nej, utan en bergochdalbana med mycket ojämna svängar. Ibland långt nere, ibland på säkrare och rakare mark. Bättre och sämre dagar. Eller stunder. Men - vi har rätt till alla de känslor som finns, och det är bra och viktigt att tillåta dem att finnas.

"Pelko menee ja tulee, mutta päivä kerrallaan. Ihmeelliseltä tuntuu, että selvisin tästäkin koettelemukselta, se antaa voimaa elämässäni eteenpäin. Vaikka yksi unelma murenee, niin elämä jatkuu. Nämä asiat ovat suuremmissa käsissä, elämä ja kuolema." Ja... Dethär är i större händer (vad man än läser in i det). Liv och död är inget jag kan påverka. Hur jag än hoppas och ger livet möjlighet så är det sist och slutligen helt utom min, och läkarnas, kontroll. Men även om en dröm dör så fortsätter livet. Ännu med hoppet om att barnet ska få komma, men hur det än blir med det så finns det ett liv ändå. Med eller utan - mamma eller inte - frågan kvarstår ännu. Och jag vet ju vad jag hoppas på. Men jag vet att jag kan gå vidare också om svaret blir inte.

"Tuulen henkäys poskellasi

on kosketus lapsen sen,

jota et sylissä pitää saanut,

kultahiuksia silittää,

kertoa kuinka paljon rakastat.

Mutta ajatuksesi hän kuulee,

kun kulkee mukana tuulen,

vapaa lapsi."

Idag mer kreativt skrivande

Idag var det dags för andra träffen med Simpukkas grupp för kreativt skrivande. Jag hade ren meddelat tidigare att jag inte deltar, för vet att det för många sku ha varit jobbigt om en närvarande var gravid, hur lite det än sku ha synats. Så det var med blandade känslor jag ändå deltog. Ytterst blandade. Det var bra att vara med, bra att bearbeta, men hade förstås mycket hellre varit tvungen att avstå. Mycket hellre haft graviditeten igång fortfarande... Så lite bittert nog. Och en tung dag överlag. Tårarna hota ren på vägen till träffen, och har varit på lut eller runnit hela dagen igenom. Bearbetande är bra, men tungt. Sorgen behöver gås igenom, men det är inget lätt arbete. Det är jobbigt, jätte. Ändå fint att dela med de andra i gruppen, som alla på olika sätt kan relatera till barnlösheten. Så gav också en hel del trots allt det tunga. Lite undrar jag bara hur jag sen ska plocka upp mej till vardagen igen...

Blev en dag med många olika former av kreativitet idag, i en hel process i flera moment. Trolldeg, målning, skrift och installation. Olika former av samma tema. I mitt fall tomheten, frånvaron av liv, ensamheten och upplevelsen av att vara utan. Också utanför. I text såhär;

Inuti henne är tomhet. Igen. Ännu värre än förut, eftersom den nu är avsaknaden av någon. Någon som hann finnas. Någon som växte ett slag, men som sen stanna upp. Hjärtat sluta slå... Någon fattas nu, finns inte mera, och därför är tomheten så mycket större, så mycket värre. Saknaden likaså. Saknaden tog plats än kraftigare, i tomrummet hen lämnade efter sig när hen for. Och hon är tomrum, sorg, en blå bubbla mitt i vårens nya spirande liv. Alla små bladen och späda blommorna gör henne ännu mer vemodig och ledsen, triggar den sorg som finns i tomheten. Påminner om livet som kunde varit men som inte längre är... Livet som nu är bara tomhet.

Att ta del av helheterna, både den egna och andras, var känslosamt. Plågsamt nästan emellan... Det är starka bilder, starka texter och gripande processer. De egna känslorna blandas med andras, och allt får ett ännu större djup. Nästan mer outhärdligt en stund, men samtidigt, i gemenskapen, också lättare. Jag är inte ensam. Tårarna, sorgen, känslorna och tankarna delade. Tungt, men ändå upplyftande. Väldigt trött nu efteråt, och ännu återstår nu att ta mej hem. Med både gamla och nya tankar och känslor i bagaget. Hemväg utan tårar eller med, det bryr jag mej inte så mycket om just nu. Också sorg bör väl egentligen få finnas, få synas - fast vi verkligen inte är bra på det...

1 av 5; Ofrivillig barnlöshet

Denhär veckan är det simpukkaviikko. Den kulminerar i lapsettomien lauantai på lördag. Under veckan ordnas en del program för barnlösa och om barnlöshet. Men framför allt just nu är kampanjen #yksiviidestä på gång. En av fem... Med den vill Simpukka-föreningen ge ofrivillig barnlöshet en större synlighet i samhället. Visa andra att vi finns, visa varandra vårt stöd, och visa att det går att prata om barnlöshet. Helt up my alley, alltså. Sånt gillar jag.

Barnlöshet är tungt men behöver inte vara tabu. Det går att prata om barnlöshet! Eftersom vi är så många som berörs av det, i olika former och i olika skeden av våra liv, är det desto viktigare att det är ett ämne som får beröras. Som kan öppnas upp. Som räknas. Och som folk runtom har ens någon form av förståelse för. För stödet behövs. Det av ödeskamrater, det från näromgivningen. Ju mer vi talar desto mer förståelse. Desto större delaktighet.

En av fem är ofrivilligt barnlös. Det är en stor grupp. Du är inte ensam, vi är många. Och hör du inte till gruppen så känner du garanterat nån som gör det. Du kanske inte alltid vet om det, men med den statistiken är sannolikheten stor. Genom #yksiviidestä vill Simpukka ge barnlösheten mera rum och synlighet. Den finns just nu som bilder och berättelser i mitt flöde på sociala medier, både via föreningen och från de vänner jag själv har som delar min erfarenhet, som är i en liknande sits som jag. Jag tycker om att vi får synas. Jag står för att vi får prata och berätta om hur barnlösheten känns. Du är inte ensam, en av fem finns här med dej. Och det kamratstödet tycker jag är värdefullt... Likväl som jag tycker den ökade förståelsen som andra har en möjlighet att få är värdefull. Öppenhet är värdefullt.

En av fem kan ge varandra nånting, och en av fem kan öka andras insikt. Yksiviidestä.

Denhär dikten skrev jag för ett år sen, kring delaktighet och kamratstöd;

Här är min hälsning till dej.

Du som bär samma sorg inom dej.

Som har hoppats och längtat som jag.

Bara för att igen och igen bli besviken...

Jag vill säga att du inte är ensam om det.

Även om din känsla förstås är bara din.

Så finns här andra runtom som delar.

Som kan relatera till det du känner.

Med liknande farhågor och sorg.

Du är inte ensam, vi är många!

En liten stund kan vi länka in.

Förstå och stöda varandra.

Vara tillsammans i sorgen.

Och göra den lite lättare.

Lite mindre smärtsam.

Iallafall för stunden.

Du är inte ensam.

Vi är många.

I längtan.

Enade.

Och vad är barnlöshet för mej? Barnlöshet är en stor sorg. En längtan inte uppfylld. Ibland mer vemod, ibland nattsvärta. Barnlöshet är en bergochdalbana av känslor. Av hopp och tro som byts i oro, tvivel och besvikelse... Barnlöshet är drömmar om hen som inte fått komma. Om föräldraskapet jag inte har fått axla. Om barnet jag inte fått ge liv. Barnlöshet är en tung process. Ett berg att bestiga, med snåriga skogar och djupa raviner. Men barnlöshet är nog också inlärning. Hur gärna jag än hade sluppit gå igenom detta så är jag en annan nu. Lite visare. Lite mognare. Lite mer accepterande. Barnlöshet är för mej just nu en sorg jag vet att jag vid behov kan leva med. Hur detta än slutar så kan jag gå vidare.