Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

lördag 31 oktober 2015

Vi tänder ett ljus för dem vi saknar

Utan liv ingen död, utan död inget liv. Men... Var börjar vi räkna? Vad är liv?

Idag är det alla helgons dag, och vi tänder ljus för dem vi förlorat. De som dött. I kyrkor läses namnen på de som avlidit sen förra alla helgons dag upp. Jag satt med på en sån tillställning idag. Hade ingen nära som var med bland namnen. Kände igen ett par namn.

Men satt själv och tänkte på det faktum att den jag saknar egentligen inte räknas... Hen hann inte finnas till, mer än som ett svagt plus på test, som ett par dagar senare försvann.

Utan liv ingen död. Så du fanns inte med bland dem som avlidit. Du fanns till så kort bara. Ändå är det dej jag saknar. Ändå föll mina tårar pga dej. Ändå är det dej jag har tänt ljus för. (Här hemma, för jag täcktes inte gå fram och tända ljus i kyrkan... Förlåt! Var besviken på mej själv för det.) För mej fanns du, ett tag. Så för mej är du bland de saknade.

Och jag tänker också i samma veva på alla de som inte ens blev ett plus. Alla andra varv som var en möjlighet, men inte ens försökte bli till. Nio inseminationer, två ivf-insättningar. Ett plus. Men en hel del möjligheter som blev besvikelser. Som kunde ha fått liv, men inte fick det. Det livet, det barnet, det fattas mej idag. Det saknar jag. Avsaknaden av liv är också i nån mån död. Så för mej räknas det. Ouppfylld längtan är en stor sorg.

(Mor- och farföräldrarna, som gick ren tidigare, finns också i tankarna idag.)

söndag 25 oktober 2015

Från skam till förståelse; öppenhet

En av mina medbloggare skrev ett superfint inlägg kring öppenhet, som jag vill göra lite reklam för, och diskutera lite kring... Saken har varit uppe här tidigare, och kommer att komma upp igen. Ju mer vi pratar om det - desto större förståelse har vi möjlighet att få. Häpeästä ymmärrykseen heter Rowans inlägg - från skam till förståelse.

Genom öppenhet kring min egen barnlöshet vill jag, liksom Rowan, öka förståelsen för ofrivillig barnlöshet i samhället. Det berör såå många, men så få vill prata om det. För mej är barnlösheten ingen skam - så jag har inga problem att prata om det. Det är tungt och sorgligt, gör mej arg, ledsen, bitter, uppgiven osv, men jag skäms inte för det.

Från skam till förståelse. Ju fler som talar öppet, desto mindre skam för andra. Hoppas jag. Det är ett ämne där man sen när man lyfter på locket inser att många andra står runtom en, med samma problem. Det finns en hel sjö av andra ofrivilliga barnlösa, men vi simmar ofta isolerade från varandra mellan vågorna, vågar inte lyfta huvudet och se oss om.

Öppenheten kan där bygga broar, kasta ut livlinor mellan ödeskamraterna. Ge någon annan en känsla av att hen inte är ensam med sin kamp. Och att den inte behöver vara något skamligt... Det gör dej inte till en sämre människa att vara barnlös! Tillsammans kan vi omkullkasta skammen, ta bort tabut. Om vi orkar fortsätta ta upp det, prata om det.

Barnlöshet är så tungt ren i sej, med all oro och all sorg, att skam verkligen inte gör nånting bättre. Ändå tar man det såå lätt på sej själv. Det är mitt fel, jag är felaktig, jag duger inte... Och där blir sen skammen en del av känslopaletten. Men den behöver inte finnas! Jag kan vara ledsen över att det är som det är, men jag behöver inte känna skam!

Så ja, till stor del talar jag öppet om detta för att andra i samma situation ska kunna få stöd och tröst. Därför att jag upplever att jag kan göra det, alla vill och kan inte. Jag talar också öppet om det för att folk som inte är i det ska få en lite större förståelse för vad det handlar om, hur det kan kännas, vad det kan innebära. Och - hur man kan förhålla sej.

Men - framför allt talar jag öppet om barnlösheten för att jag vill. För att det känns mest rätt för mej. Ibland av helt själviska skäl som att det är lättare för mej att finnas i olika situationer om jag inte där behöver visa upp fasader och låtsas som ingenting. Om jag vet att folk vet kan jag slappna av. Jag har åtminstone en känsla av att folk förstår mej bättre då.

Det gör det kanske inte lättare för dem, inser jag. För folk börjar då undra hur de ska förhålla sej. Blir obekväma, på sin vakt. Antar jag. Endel. Men jag kräver inte att ni gör nåt. Var som vanligt bara om du vill. Strunta i det, låt mej vara, bete dej som du brukar... Det är ok. Men om du vill ta upp det, säga något - det är också ok, jag har ju valt att vara öppen!

Öppenhet ökar förståelse, och i hopp om det pratar jag jättegärna med dej om min barnlöshet. Du får ställa frågor, du får ta upp det. Men jag hoppas du gör det med en god portion lyhördhet och mycket ödmjukhet, för det är trots allt väldigt känsliga saker. Ofrivillig barnlöshet är tungt, så det är inte ett lätt ämne att prata om, även om jag väljer att göra det.

En liten bit i taget mot att släppa skammen och tabut.

lördag 24 oktober 2015

Dilemmat med att förstå varandra

Av nån orsak är acceptans och förståelse så svårt ibland. Detdär med att inse att vi alla är olika, har lite olika sätt att tänka och reagera. Ett ställe där jag ändå alltid har uppfattat att samförstånd finns är grupper för andra som är i samma situation. Som också går eller har gått igenom barnlöshet. Men. Just nu är förståelsen också där lite på gungfly. Nån är för negativ, nån annan är för positiv, och jag vågar just nu sällan kommentera eller ens gilla. För att inte tala om att posta nåt själv. Därför skriver jag såhär idag;

Bara den som är i samma situation själv kan förstå, säger man. Men stämmer ens det? Just nu verkar inte ens vi ödeskamrater kunna låta varandra vara just där var och en är, kunna förstå och acceptera varandras olika skeden. Nån är för negativ, nån annan är för positiv. Och om det är något jag lärt mej i denhär processen så är det att det pendlar något alldeles enormt. Känslorna svallar, bergochdalbana hit och dit. I de tyngre stunderna är det så svårt att vara positiv, ens det minsta lilla. Och det anser jag inte heller vi då ska kräva av varandra. Just då bör man ha rätt att vara besviken, ledsen, arg och bitter osv osv. Och det är också just då man som mest behöver stödet av andra. Så vi andra, som inte just för stunden är i den svackan, vi behöver ha stora portioner förståelse! 

Likaså för all del också åt andra hållet. Det är klart att man också ska få vara positiv och glad, kanske förvänta sej en del förståelse för det med. Men - här beror det mycket på i vilket tonfall, sammanhang osv man tar upp det positiva. Som svar på ett rop på hjälp är uppmaningar om att tänka positivt inte riktigt okej. Och jag tror inte att vi ska kräva att alla orkar kommentera glatt på alla statusar som finns här, men det kan väl ändå få vara okej att de finns? Låt bli att kommentera och gilla om du inte kan säga nånting som tillför. Vara glad med den som är glad, ge stöd åt den som är i ett tyngre skede. Var och en är där var hen är - och det borde vi, om någon, ha förståelse för... För var i hela världen ska vi kunna få vårt kamratstöd om inte just här!? Låt varandra få bara vara just i den situation där var och en är - för det är inte mycket annat man kan än vara det, leva igenom det. Du har säkert också varit i den negativare sidan av saken, eller hur? Har du kommit ur den så lyfter jag på hatten och gratulerar - men försök ha förståelse för att andra ännu inte kommit dit.

Det är ofruktbart ifall folk (som jag) inte orkar och vågar kommentera för att man är rädd för att stämplas som för negativ (eller för positiv). Var och en bör få känna igen sej i nånting, ta upp sånt som hen känner och tänker, utan att skjutas ner av någon annan. Situationerna är många, skedena i processen är vitt skilda, men jag tycker ändå det är viktigt att vi alla ryms med. Ledsen eller glad. Med lite ödmjukhet och förståelse för varandra.

onsdag 21 oktober 2015

Det ordnar sej, vill ni så gärna säga

"Det ordnar sig nog, är en kommentar jag ofta fått höra. Det har uttalats i all välmening, men känns ändå malplacerat och okänsligt. Istället för att släta över min sorg med tomma ord hade jag hellre önskat att någon bara lyssnat och funnits där, gett mig rätten att vara ledsen. För faktum är att ingen kan veta att det ordnar sig. Det kanske inte gör det."

Dethär är det sista citatet jag plockat ur boken Utan, författare denna gång Ann Sandqvist. Och igen en gång ett citat som jag relaterar starkt till. För jag har också fått höra just det, många gånger. Att det nog kommer att ordna sej. Och jag vet, liksom Ann, att det är med verkligt goda intentioner som folk tar till det uttalandet. Men jag reagerar likadant - att det känns fel, malplacerat, okänsligt, fräckt. För att det känns som att min sorg och min oro då inte ges rätt att finnas. För att det, hur sant det än kan vara, inte ser mitt nuläge, inte tar in mina känslor i beräkningen. Och för att det faktiskt inte är säkert att det är så. Det kan ordna sej, men det kanske inte gör det. Ingen kan veta.

Nu är jag just nu såpass långt i bearbetningsprocessen av det hela att jag faktiskt kan gå med på, just nu, att det ju nog ordnar sej. Med detta menar jag inte att jag är säker på att vården sedan lyckas, att jag kommer att få mitt så efterlängtade barn. För där finns inga som helst garantier. Jag menar att det, hur det än går med den saken, kommer att ordna sej för mej, för mitt liv, på nåt sätt. Det blir nåt annat, om inte barnet får komma. Och det kan bli bra det med. Inte utan en lång sorgeprocess, men efter den eller vid sidan av den, småningom mer och mer. Det är inte nåt jag ser framför mej utan ett styng av oro och sorg, men jag vet att det kan lyckas. Så på det sättet - det ordnar sej.

Men då när man/jag/någon är inne i rullorna, i saknaden, och i bergochdalbaneprocessen av hopp och förtvivlan - som jag säkert igen kommer att vara i när nästa skede av vården kommer igång - då kan man inte känna att "det ordnar sej nog" är ett okej uttalande... Då känns det som ett åsidosättande. Då behöver man enbart just det som Ann skriver - någon som bara lyssnar, finns där, ger en rätten att vara ledsen, orolig, sorgsen, besviken, arg och upprörd osv osv. Då finns inte rum för just nåt annat alls. Då är enda acceptabla betydelsen i "ordnar sej" att vården lyckas, barnet blir till. Och det måst få vara så då. Det går inte då att se att också nåt annat kan vara "ordnar sej". Finns inte.

Så snälla - även om jag vet att ni verkligen vill säga nåt, verkligen bara menar väl, bara försöker få oss att må ens lite bättre, försöker underlätta det för oss lite - lyssna mer och tala mindre. Det finns just ingenting man kan säga... Jag vet det... Det är tungt och det är svårt när det inte finns det. Men det är ändå bättre att faktiskt då säga lite mindre. Du som finns där, lyssnar och ger en kram - du är så innerligt, innerligt värdefull! Och också om du säger nåt som kanske inte alltid känns så bra (jag ska försöka säga till och förklara då, för jag vet vad du menar men det känns ändå jobbigt) - snälla du, fast jag reagerar - ta inte åt dej!! Jag försöker också vara så förstående jag orkar och kan... Jag vet att du menar bara väl, jag vet att det är fruktansvärt svårt att veta hur man ska/kan/borde säga/göra/vara... Vi är jätteknepiga att vara runt, vi som finns mitt i barnlöshetssorgen. Just nu klarar jag av att förstå, att förklara. Ibland bara reagerar jag. Jag hoppas ändå att vi förr eller senare bägge förstår var den andra stod/står och varför saker kan kännas jobbiga eller se konstiga ut...

Det är en djungel ibland det här med känslor. Ord är en snårskog, som kan betyda så olika saker för olika mänskor. Men detdär med att det ordnar sej - hur sant det är i princip kan vara - det kan det alltså löna sej att undvika att säga.

söndag 18 oktober 2015

Barnlöshetssorgen sköljer över oss

Lapsettomuuden suru huuhtelee mutta ei hukuta heter ett inlägg på Ovumia perheklinikkas blogg. En väldigt fin och inkännande text kring hur sorgen kan upplevas för den barnlösa. Här några tankar utgående från den...

Barnlöshet är en sorg som det ofta tigs om. För att det är en så privat sak. För att det är tungt att tala om den. Och för att den inte riktigt upplevs som en riktig sorg. Det är en sorg som inte ens den som är i den alltid till fullo känner att hen är riktigt berättigad till. Många barnlösa upplever att de inte "borde" reagera så starkt, vara så sorgsna och ledsna, sakna så väldigt, sörja... Allt annat är ju bra. "Bara" det att barnet inte kommit. Man borde ju kunna njuta av livet, nu medan man har tid för det. Men det är inte alltid så lätt, när sorgen sköljer över. För vem av oss skulle inte byta ut den egna tiden, möjligheten att njuta av livet, mot barnet och vardagen med det, hur jobbig den situationen än också kan vara. Det är ändå det vi alla så innerligt önskar oss.

Barnlöshetssorgen går inte att komma ifrån. Det är en fruktansvärt tung situation att gå igenom, och sorgen finns garanterat där. I tider tar den över allt, lämnar inte rum för just nåt annat. I tider mer där nånstans i bakgrunden, kommer över en bara stundvis. Dyker upp av något man ser, hör eller tänker. Kan vara en liten våg i maggropen eller hjärtat, som går om på en stund. Eller en storm av vågor som en efter en sköljer över, lämnar en kippande efter luft mellan varven. De sköljer över men dränker inte, skriver Mirka som skrivit texten... Jag har ett litet frågetecken här. Inte gällande mej själv, men sådär i allmänhet. Jag är nämligen inte så säker på att barnlöshet inte kan dränka. Jag tror faktiskt den kan det. Kan tänkas få en att gå under. Det är liksom inga småsaker.

Det Mirka vill komma till är iallafall att det är av största vikt att ge sorgen rum. Acceptera den. Låta den finnas. Sorgen över barnlösheten är verkligen ytterst berättigad. Du har rätt till den. Jag har rätt till den. Att längta men inte få längtan uppfylld är tungt, och vi har all rätt att sörja. Låt känslan finnas där! Ge den tid och rum. Det är fruktansvärt tungt, jag vet. Jag har varit väldigt noga med att ge mina känslor rum i denhär processen, och jag vet att det kan bli både skrämmande och nästan övermäktigt ibland. Men det har för mej varit vägen till att komma igenom det. Sorgen har sköljt över mej i stora tsunamivågor tidigare, nu mer sällan och i mindre vågor. Den finns där, den är ytterst verklig. Men jag går inte under. Jag kan leva med den. Även om det är tungt.

Just nu kommer sorgen över mej ibland. De senaste dagarna har några vågor av den envisats med att dyka upp. Jag tänker fortfarande "varför?". Jag tycker fortfarande ibland det är lite onödigt. Jag blir fortfarande lite upprörd över att jag igen dras med, sköljs över. Men jag vet att det helt enkelt bara är så. Sorgen finns alltid med där, och den kommer att komma och gå. Som vågorna. De envisas. De är ständigt där. Mindre ibland, större ibland, ibland sgs lugna, ibland fullständigt rasande. Alltid där. En såhär fruktansvärt stor sak går inte att ta med en klackspark, går inte att åsidosätta. Jag accepterar, en smula med långa tänder ibland, att det påverkar mej alldeles enormt emellanåt. Att sorgen finns där. Den kommer att fortsätta skölja över mej stundvis.

fredag 16 oktober 2015

Goda stunder väcker ibland sorgen

Det är väldigt mångfacetterat och sammankopplat dethär med känslor. Glädje kan trigga sorg. Har haft det bra ett tag nu, och har det nog fortfarande. Jag mår bra, jag känner mej tillfreds. Men sen är också det ibland en port till sorgen och längtan. Bad i tanken om ursäkt av det kommande barnet när jag gladdes åt och njöt av ledighet och vackert väder. Fånigt, jag vet, men kändes nu så just då... Och där, efter det glada leendet, kom tårarna. Där dök längtan upp. Och där sörjde jag en stund det faktum att jag gick ensam och inte med barn. Eller ens med gravidmage. Kunde ju ha... Och hade hellre... Men jag vet att jag trots det har rätt att njuta av stunden, att också känna glädje. Jag vet att det är bara bra.

torsdag 15 oktober 2015

Sisters are doing it for themselves

Fick ett tips om ett inlägg på sidan Single Mothers by Choice - en websida och en organisation för kvinnor som väljer att bli mammor på egen hand. Frivillig singelmamma. Detta inlägg, Baby Steps, är skrivet av en kvinna som liksom jag tvingats gå över till donerade äggceller. En fint skriven text, så vill plocka in några tankar därifrån...

"Can you imagine the thrill of the realization that I didn't need anyone to start my family? Fertility may be a ticking clock, but love has no deadline. Throw your hat up into the air, Mary Tyler Moore, because sisters are doing it for themselves!" 

Dethär citatet tog jag med främst för den första meningen. Känner igen dendär spänningen och ivern i beslutet att ta saken i egna händer. Glädjen i att inse att jag påriktigt kan och får. Själv hade jag ju haft möjligheten i tankarna ren länge, visste att den fanns, men när jag faktiskt gav mej tillåtelse att gå in för singelmödraskapet så dök ivern och glädjen upp.

"'Why are you buying sperm? Why don't you just go to a bar and sleep with a guy?' My response? 'Uh, yeah, cause having unprotected sex with men is totally a safe and responsible way to bring a human into this world. Plus, as a lesbian, having sex with random guys is definitely something I am into'."

Nå, nu är jag då inte lesbisk, men likafullt kvarstår det faktum att det liksom inte riktigt är fiffigt i vilketsomhelst sammanhang att "bara ha sex" med första bästa kille, och dessutom utan kondom. Ren för att det inte direkt är säkert för mej själv (vad gäller könssjukdomar och sånt), men framför allt för att det nog verkligen inte är det bästa sättet för ett barn att komma till världen, om det görs sådär medvetet och planerat. Inte rätt mot barnet, inte rätt mot killen i fråga och känns verkligen inte rätt för mej.

"And when people found out I was choosing to become a mother as a single woman (or, a single mother by choice), I got reactions such as: 'You're choosing to be a single mother? As a mother myself, I am concerned for you. Do you know what you're getting yourself into?' My reply? 'No. I have no idea. I'm a 39-year-old, financially independent woman, yet I never thought this through."

Vet du nu riktigt vad du ger dej in på? Nej. Men jag har nog verkligen tänkt igenom det. Ingen går in för ett frivilligt singelmödraskap utan en mängd funderingar innan. Jag vet vad jag gör. Jag vet att jag vill göra just såhär. Vad jag ger mej in på, det vet jag inte. Visste, som tur är, inte t.ex. hur jobbigt det sku komma att bli med fertilitetsvården. Det sku ju gå bra liksom. Jag sku ju vara mamma ren vid dethär laget. Bidde icke så. Hur livet är med en liten vet jag inte heller. Men vilken/vilka föräldrar vet det innan första barnet kommer? Jag vet inte riktigt vad jag ger mej in på, men jag vet vad jag gör. Det är ett ytterst medvetet och genomtänkt beslut att försöka bli mamma på egen hand.

"However, the most frustrating, and surprisingly common negative comment was: 'You know your life is going to change, right? It will never be the same.' And I would think to myself, 'Well, I certainly hope it will change. I want more meaning, more depth and more love in my life. In fact, I'm banking on it changing'."

Behövs det ens kommentarer till detta? Ett litet barn kommer självklart att förändra ens liv. Fullständigt. Och det är liksom meningen. Det är inget jag, eller nån annan som medvetet väljer att gå in för föräldraskap, har missat att räkna in i ekvationen. Vi väntar på att förändringen ska få komma.

"I assumed the biggest hurdle was coming to the decision to become a single mother by choice. I would then get pregnant, have my baby and start my new life. But a trip to the OB - and later a fertility specialist - confirmed that I had Diminished Ovarian Reserve. That meant, at age 36, my egg quality was poor, and I was already in the early stages of menopause, hormonally speaking."

Här hade jag precis samma vision. Att ta beslutet var den tuffa biten, och sen var det bara att tuta och köra, bli gravid på om inte första inseminationen så typ andra, och leva livet som singelmamma sen. Haha. Jag fick iofs inte från början veta att mina ägg är av dålig kvalitet, det kom fram först i ivf:en, och jag är inte ännu påväg in i klimakteriet (som tur är), men min situation är i övrigt ganska samma. Många inseminationer, ivf-försök med egna celler, men får nu också jag föra över mitt hopp på nån annans celler. Så detdär med bara ta beslut och sen få allt fixat, det lyckades liksom inte nej.

"The most ignorant piece of advice I received while struggling with infertility? 'Just relax, and it will happen for you.' 'Yeah, totally', I would think, 'I'll sit back, relax, watch Orange Is the New Black, and sperm will fly magically through the air, inseminating the perfect egg at just the right moment - and poof! I'll be pregnant. Age isn't a thing, and relaxation solves everything'."

Jep. Händer när du minst anar det, bara du tar det lugnt och inte stressar. Visst. Vilken del av singel var svår att förstå? Det är väldigt knepigt att bli gravid utan att tänka på saken när man är singel. Det kräver ju liksom en hel del planering och fixande, räknande av dagar, ovulationstest, läkarbesök osv osv. För att inte sen tala om provrörsbefruktningens alla sprutor och ultraljudskontroller och äggplock med mera. Men visst, ta det lugnt bara så lyckas det. Fel på äggcellerna är dock fel på äggcellerna, så här hjälper det nog inte hur lugnt jag än tar det. Och nej - det kommer inte att 'lyckas nu i mellantiden när du inte tänker så mycket på det', som jag fick höra, eftersom jag liksom som singel inte riktigt har nån som helst möjlighet att bli gravid mellan fertilitetsvårdsförsöken, ren om vi räknar bort äggcellskvaliteten.

"What I do know is that I want to tell my story. I want to encourage those of us who have dreams outside the box to go for it. Children need love, but they don't require two parents - or a perfectly rated school district. I want to break the silence surrounding infertility and lift the shame that haunts those who have suffered and their children. I want people to stop saying negative things to those of us who are single parents by choice, and I want everyone to understand that family rights involve more than marriage equality."

Fin önskan, som jag till fullo delar. Och hoppas kan vi ju alltid... Öppenhet är åtminstone bra! Vi delar våra berättelser i hopp om att förståelsen ska öka, drömmar ska få se olika ut och familjer av alla de slag ska ha möjlighet att finnas.

torsdag 8 oktober 2015

Barnlängtan kontra självisk krävan

"Ensamma kvinnor, två kvinnor, två män, två kvinnor plus en eller två män, ensamma män - dessa kräver själviskt att få barn. En kvinna (A) plus en man (B) - dessa längtar efter barn. Ursäkta, men jag hänger inte med."

Såhär skriver Lotta Moring i sitt Utan-kapitel. Och ursäkta, jag håller inte heller med. Verkligen inte. Varför sku min önskan att få barn vara självisk, medan ett heterosexuellt par rentav förväntas längta efter barn? Att i ett samkönat parförhållande ha barn, vilja ha barn, få barn - det är nästan självklart. Förväntat. Konstigt om det inte är så. Kan t.o.m uttryckas vara själviskt ifall man där låter bli, inte vill ha barn... Medan man i vilken som helst annan konstellation, singelfamilj, regnbågsfamilj eller stjärnfamilj eller vad det nu annat kan tänkas kallas, är självisk i sin barnlängtan. Jag "kräver själviskt" min rätt till barn. Va? Jag har en längtan efter ett barn, och jag vill ge den drömmen möjlighet att bli till. Jag har ingen som helst möjlighet att kräva, för det lyckas om det lyckas. Men jag längtar, och jag har valt att ge den längtan rätt att finnas, rätt att bli uppfylld. Själviskt? Tja. Det är att följa mitt inre. Men visst väljer jag att försöka få barn för att jag (själv) vill. Alltså därmed själviskt? Men vad är då en bättre orsak att 'skaffa' barn? Är det ändå inte allra bäst att göra det just av den själviska(?) orsaken att man vill? Jag vill ha ett barn, jag har en längtan efter barn. Är det då själviskt så är det. Men anser inte det är mer själviskt i mitt fall än i någon annans. Mycket medvetet, ett mycket aktivt val, men inte mer själviskt. Inte mindre längtan. Inte på något vis mindre kärlek. Kärleken till barnet finns nog. Jag längtar också.

onsdag 7 oktober 2015

Mitt dna påverkar barnet i magen

På ett av mina kamratstödsforum dök det upp en länk igår. En länk till en artikel kring äggdonation. Med rubrik ungefär "infertila mammor ger vidare sitt dna". (Inte vidare trevligt ord att använda om sej själv, detdär infertil, men det är ju iofs faktum...) Enligt ny forskning för en mor som får sitt barn via äggdonation över sitt eget dna till barnet under graviditeten.

Det har varit känt ren att barnet påverkas en hel del av den kvinna som bär det, så ett barn som kommer till genom äggdonation beräknas ren ha tre biologiska föräldrar - i mitt fall en spermadonator, en äggdonator och mottagande, alltså jag, som är barnets mamma. Men nu verkar alltså t.o.m. mitt dna delvis föras över till barnet. Och även om jag anser att den genetiska biten är en pytteliten bit av min relation till barnet så känns det förstås bra ändå.

Det barn jag bär är mitt barn, på såå många sätt och vis, även genetiskt präglat av mej. Så den genetiska kombination som mitt barn har är en unik blandning av tre personer. Mej och två donatorer, som jag redan nu och för evigt (om allt går väl...) är tacksam emot. Vem den personen, barnet, blir är ju en spännande upptäcktsfärd sen, liksom för vilka föräldrar som helst. För hen är sen ändå alldeles sin egen person. En jag ser fram emot att få lära känna.

Själva artikeln kan ni läsa här; Infertile mums 'pass on DNA'.

söndag 4 oktober 2015

Längtan är full av saknad och sorg

"Min längtan är inte glad och förväntansfull. Den är full av saknad och sorg. Den känns mest som sorg. Därför orkar jag inte längre längta medvetet. Bara ibland hugger det till. Vanligen är det något jag läser eller hör - några ord bara - som tar sig in på ett hudlöst ställe." - Lotta Moring, boken Utan.

Glad och förväntansfull i början, sorg och saknad nu. Känner sååå igen det. Hur längtan inte mer finns där, eftersom det är så svårt att få tag i den. Eftersom den känns mest som sorg. Eftersom jag inte orkar längta mer. Självbevarelsedrift. Spara lite på orken. Fast egentligen gör man väl inte det, för ändå går man där med tomrummet, saknaden, besvikelserna och sorgen. För dom finns nog där ändå.

Så tycker t.o.m själv att jag då hellre sku ha bägge - de glada drömmarna och längtan å ena sidan, och genom det en större sorg å den andra. Eller snarare lite mer kontakt med sorgen som finns där. För när jag verkligen släpper in den kärlek, glädje och förväntan jag hade i början så dyker också alltid den djupa sorgen upp i släptåg. Problemet är sen bara detdär med att orka och kunna fungera mitt i allt det då...

Så delvis kanske dethär med mellanläge kan få vara att lämna dom känslorna ens en aning emellanåt. Inte ha varken längtan eller sorgen så speciellt aktiv. Låta dem finnas med på ett hörn, men fokusera mera på annat. Haha. Dom finns alltid med. Men jo, inte alltid så aktivt. Dyker upp gör dom, precis som Lotta skriver, i alla möjliga situationer. Nåt jag ser, nåt jag hör, nåt jag tänker, nåt jag känner... Ändå alltid där, nånstans.

Boken Utan, Ann Sandqvist: "De finns alltid där, tankarna. Saknaden, sorgen, melankolin, tystnaden, längtan, maktlösheten, bitterheten, tyngden. Inristade för evigt i mig. Det syns sällan utanpå, men inom mig är värken påtaglig och närvarande. Jag jobbar med den dagligen, sorgen som är jag."

Hm. Delvis lite motsats till föregående på ett sätt, men också delvis samma sak. Det finns alltid där, men går inte alltid att få tag på. Längtan är svår att se, sorgen såå mycket lättare. Lite idiotiskt nog. Men den är så stor och så närvarande efter alla besvikelser och bakslag. Tomheten så stor, mycket som saknas. Nån så liten, men som ändå kan lämna ett så stort tomrum, fast hen aldrig ens har funnits till ännu.

Inristade för evigt i mej, så många olika känslor. Så komplext, även om det mesta av det kanske är i den gråare ändan av skalan. Just nu nog verkligt mycket lättare ren, jämfört med tidigare i år. Då tog de svarta känslorna helt övertaget. Nu är de mer grå. Nu finns också de färgglada. Det är fortfarande inte lätt, jag jobbar med den dagligen, sorgen. Tankarna och känslorna finns alltid där. Saknaden.


Längtan är fylld av saknad och sorg.
Drömmen i början bytte sakta skepnad.
Från iver och glädje, från alla fina bilder.
Till tomheten, oron, misstron och sorgen.
Och drömmarna försvann, gick upp i rök.
Blev svårare och svårare att alls få tag på.
Gömdes under alla lager av misslyckande.
Orkade inte ta sej igenom sorgedimman.
Längtan blev undanskuffad, bortgömd.
Som en självbevarelse, för att överleva.
Längtar ännu, men har svårt att känna.
Sogen täcker över det, känns starkare.
Finns du nånstans där ändå mitt barn?
Försöker du nå mej genom dimman?

torsdag 1 oktober 2015

Simpukka-tidningen dök upp idag

En av de tidningar som dyker upp hos mej är Simpukka, medlemstidningen för de barnlösas förening, som bär samma namn. Det är en tidning jag ren lärt mej vänta på, fast jag inte varit medlem speciellt länge i föreningen. Idag dök senaste numret upp, och jag har sträckläst den nu, för att säkert senare ännu gå tillbaka till delar jag vill begrunda ytterligare.

För mej betyder tidningen, liksom föreningens övriga verksamhet, främst igenkännande, fast där också finns en hel del information. Det jag mest behöver där jag är nu är insikten om att jag inte är ensam om det jag känner, tänker och går igenom. Kamratstöd, vertaistuki. Och det hittade jag igen i dethär tidningsnumret.

Vill plocka in några saker hit också. Några saker som jag kände igen, som träffa rätt i mej. Som beskriver ganska bra hur det kan vara för mej, eller som faller in i mitt sätt att hantera barnlösheten.

För det första en artikel med rubriken "I misstron och sorgen behöver man stöd" (min översättning), och som i ganska träffande ordalag förklarar hur barnlöshetskrisen kan se ut. Hur barnlösheten kan vara väldigt traumatisk, en räcka kriser som ger upphov i långvarig stress, och påverkar självbilden, kontrollen man har över sitt liv (elämänhallinta, finns säkert nåt bra ord...), och hur mycket man överlag litar på livet. Känslorna är många och tunga, bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan. Det är kort väg från de goda stunderna till desperationen och misstron. Och det är en tung börda att man inte kan se ett slut på krisen, hur mycket man än ger sitt allt.

Likadana beskrivningar och tankar finns i en av de andra artiklarna, Att klara sej ur barnlösheten. (Lapsettomuudesta selviytyminen.) Simpukka definierar här barnlöshet som en stark känsla av att barnlängtan inte har fått bli uppfylld. Det tycker jag är en rätt så bra definition. Då handlar det just om den känsla som jag skrev om i föregående blogginlägg. Att barnlöshet inte handlar om huruvida man har barn eller inte, utan huruvida man känner sej barnlös eller inte. En ouppfylld barnlängtan förklarar rätt bra vad barnlöshet är.

Och att klara sej ur den...? Artikeln bygger på en gradu, som lyfter upp den stora betydelse som kamratstödet har. Vertaistuki. Andra i samma situation, som förstår vad det är man går igenom. "Barnlöshet tigs ofta om trots att det är så vanligt, och många upplever sig vara de enda och annorlunda än andra." (Min översättning.) Och därmed kan kamratstödet ge så mycket, när man ser hur andra också befinner sig i samma båt. Anne Lindfors, som skrivit gradun, konstaterar att det viktigaste i att klara sej igenom barnlösheten är att man inte blir ensam i det. Det klingar rätt i mina öron, jag som valt att vara så öppen med dethär. För det är just det som ger mej mest kraft - stödet från andra. Andra i samma båt och såna som har varit där, men också såna som är villiga att sätta sej där en stund medan de lyssnar på mej, utan att vara ofrivilligt barnlösa själva.

"En ouppfylld barnlängtan är en situation där den egna idogheten inte hjälper just alls: man kan inte garantera ett barn åt någon." Också detta från samma gradu. Och det skrämmer. Min längtan må vara hur stor som helst, det finns ändå inget som säger att den sen med säkerhet uppfylls. Snarare blir man nog nästan irriterad och upprörd då nån säger (för att den vill hjälpa och stöda, jag vet) att det nog säkert kommer att gå bra. För det vet du inte. Inte ens jag vet. Ingen vet. Det går som det går, och hur jag än längtar och försöker finns det inget jag kan göra åt det. It sucks, men så är det. Livets realiteter... Det finns många saker man kan påverka och kontrollera, men dethär är inte en av dem. Och just nu är jag hellre realist än optimist. Det känns liksom säkrare, lättare. Det kan gå, det vet jag. Det kan också hända att det inte går, och det behöver jag minnas. Oberoende hur det går leder det nånstans. Det ena alternativet, att det går, leder till det jag hoppas på, det liv jag drömt om. Det andra till nåt annat. Som inte kommer att vara sådär bara att gå in för, som kommer att ta tid att ta in, men som också kan vara bra. Sen. Just nu liv i limbo och väntan. I ett hopp som finns kvar, men med realiteterna som ramar.

I ledaren skriver Miia Rajamäki att "Var och en hittar sin egen överlevnadsväg, i nåt skede. I början känns tanken omöjlig, inte kan man överleva dethär. Stora frågor krossar en, sorgen tynger i hjärtat. Krafterna räcker till det nödvändigaste, och inte alltid ens till det. Vänner som vill väl ger en rådet att fokusera på nåt annat, men det egna sinnet klarar inte det. Men småningom kommer små saker. (...) Det är bra att ge sig lov till att hitta också annat innehåll i livet än barnlängtan. Det betyder inte att man inte längre vill ha barn. Det betyder inte att man inte längre sku vara värd ett barn. Det betyder att man vill leva det liv som är bäst för en själv, oberoende om man sen får ett eller många barn eller för alltid förblir barnlös. Det är att överleva barnlöshetskrisen." (Min översättning.) Det är en lång process, så en viktig insikt är att man är just där man är. I ett tidigt skede av barnlöshetssorgen ser man ingen utväg, kan man inte ta in nåt annat. Och då måst behöver man få förståelse för det. Sorgen är där, det går inte så mycket att göra åt det. Låt det få vara. Det kommer sen, i små steg, allt detdär andra i livet. Det finns där, kan gradvis skönjas igen. När den akuta krisen lagt sej. I tillräckligt långa väntelägen som mitt nu tillexempel. Det finns också annat. Jag säger inte att min sorg är över, jag säger att den har gett mer rum för också annat. Ouppfylld barnlängtan finns, så jag är såklart ännu barnlös, men jag är också annat. Riktigt kanske jag inte kan säga att jag lever det liv som är bäst för mej, för jag lever i väntan på nästa möjlighet i projektet, men jag lever rätt mycket i nuet, och jag tycker det just nu får räcka bra så. Just där är jag nu.