Vi tänder ett ljus för dem vi saknar

Utan liv ingen död, utan död inget liv. Men... Var börjar vi räkna? Vad är liv?

Idag är det alla helgons dag, och vi tänder ljus för dem vi förlorat. De som dött. I kyrkor läses namnen på de som avlidit sen förra alla helgons dag upp. Jag satt med på en sån tillställning idag. Hade ingen nära som var med bland namnen. Kände igen ett par namn.

Men satt själv och tänkte på det faktum att den jag saknar egentligen inte räknas... Hen hann inte finnas till, mer än som ett svagt plus på test, som ett par dagar senare försvann.

Utan liv ingen död. Så du fanns inte med bland dem som avlidit. Du fanns till så kort bara. Ändå är det dej jag saknar. Ändå föll mina tårar pga dej. Ändå är det dej jag har tänt ljus för. (Här hemma, för jag täcktes inte gå fram och tända ljus i kyrkan... Förlåt! Var besviken på mej själv för det.) För mej fanns du, ett tag. Så för mej är du bland de saknade.

Och jag tänker också i samma veva på alla de som inte ens blev ett plus. Alla andra varv som var en möjlighet, men inte ens försökte bli till. Nio inseminationer, två ivf-insättningar. Ett plus. Men en hel del möjligheter som blev besvikelser. Som kunde ha fått liv, men inte fick det. Det livet, det barnet, det fattas mej idag. Det saknar jag. Avsaknaden av liv är också i nån mån död. Så för mej räknas det. Ouppfylld längtan är en stor sorg.

(Mor- och farföräldrarna, som gick ren tidigare, finns också i tankarna idag.)