Mer problem dykt upp...

Sen kom nästa orosmoment. Har haft en infektion under en tand här tidigare, men den har verkat vara under kontroll... Efter en vecka med mer inneluftssymtom värkte den i slutet av förra veckan. Ok igen på veckoslutet. Enligt tandläkarn fullt möjligt att infektionen väcks av inneluftsreaktionerna. Enligt fertilitetsläkarn ingen bra idé att köra vård om tanden har nån infektion på gång. Mera strul. Och är emellanåt rätt färdig att bara lägga mej ner och gråta över alltihopa. Igen bara att vänta och se vad som händer. Hoppas verkligen att det nu inte blir ännu mer uppskov i alltihopa!! Orkar inte mer med sånt nu!! Varför bara strular allt!?!

Cykelstart, inget händer

Nu börja den cykel i vilken jag hade planerat att köra vårdförsök. Sku innebära letrozol-tabletter från imorgon... Men pga inneluften så blir det inte det. Cykeln starta, men inget händer. Blir bara ännu mera paus. Och det känns inte vidare roligt, måst jag säga. Ibland blir saker inte som man tänkt sej, nej, men att inneluftsproblem ska få förstöra en sånhär grej känns idiotiskt. Och rätt ledsamt... Nya cyklar kommer. Får hoppas på bättre tur då.

Hm, ja, och fjolårsmissfallet skulle ha haft beräknat datum idag för ett år sen. Att sånt.

Eller om jag ändå ska...?

Till min förvåning är känslan just nu en annan än den varit de senaste månaderna. Gällande fortsättning av vården. Har känt att det sen räcker, om det sista nu tillgängliga frysembryot inte planterar sig och blir till. Men nånstans har det svängt, och idag känner jag tydligt att det rätt så säkert finns en fortsättning. Hur det sen känns efter kommande pas får vi se. Det får vara det som styr. Men i nuläget är känslan den motsatta - klart jag måst ge det ännu en chans. Är intressant dethär hur känslan svänger. Men visste ju att den kan komma att göra det. Avvaktar och ser. Fast det ibland är svårt och enerverande att inte kunna "veta" hur kommande tider/år/liv ska se ut. Kan man ju aldrig ändå, så är alldeles onödigt att försöka, I know, men det är ju liksom så stora saker dethär. Och också så att de tankar jag har om jobb och studier och byten och omändringar är väldigt beroende av detta. Så det är ofta svårt att orka vänta och se. Har ibland svårt att ha tillit till att det löser sej fast jag inte har klara planer och jobbar på att komma dit. Eller jo, det gör jag ju också, men det blir så råddigt i tankarna med så många olika plan och alternativ som ska hållas i beaktan för att om eventuellt... Knepigt. Nu idag går jag igenom boken till kommande tent, ett varv genom hela, och känner bara att dethär blir ju till ingenting, och får panik med alltihopa. Och inte bara tenten utan hela studierna och jobbet och livet och allt. Sån dag idag.

Helt uppochner just nu!!

För ovanlighetens skull många inlägg idag... För att detdär med drömmar väckte en hel del. Och för att jag just nu annars också är väldigt uppochner och inte vet ut eller in med vad jag ska göra... Spenderat mycket tid med att fundera dom senaste dagarna. Och med att gråta. Står i en valsituation som jag inte hade velat ställas inför. Jobb mot vården. Pga inneluften, som jag skrev om tidigare... Vill vara där men kan inte om jag ska köra mitt försök nu (i nåt skede). Vill inte skjuta på försöket men har svårt att klara av att ta beslutet att bli borta. Vet varken ut eller in! Och är alldeles uppochner pga alltihopa. Skrivandet om drömmar väckte längtan ännu mer idag, och det hjälpte inte saken precis. Borttappad, alldeles totalt, känns det som just nu. Och jag vet inte vad jag ska göra. Allt känns bara helt uppochner just nu.

I mina drömmar är du...;

Blev ännu en text på tema drömmar;


I mina drömmar är du…


I mina drömmar är du alla åldrar. I mina drömmar finns många versioner av dej;


Jag har sett så många plus på test, så många ultraljudsbilder. Jag har känt dina rörelser i mej och försökt föreställa mej hur du kunde tänkas se ut, vem du kan vara. Jag har sett på och känt på min gravida mage. Jag har fött dej. I mina drömmar, bara.


Jag har sett dej som en liten nyfödd. Skrynklig och ynklig, så oändligt beroende av mej och min omsorg. Känt rädslan över att du ska gå sönder, att nånting ska hända. Hört dina kvidanden och dina skrik. Strukit med handen över din hud. I drömmarna.


Jag har hållit dej i mina armar. I min famn. I takt med att du växt lite tyngre hela tiden. Hissat dej i luften, hört ditt kiknande skratt. Sett in i dina plirande glada ögon, lett mot dej när du ler mot mej. Fått spegla mej själv i din glädje och din kärlek. I min dröm.


Jag har läst för dej och fört oändligt många samtal, om dej och mej, om livet och om allt som det innebär. Om vem du är och var du kommit ifrån. Jag har föreställt mej de ord du sku kunna ha, de tankar och känslor du sku kunna bära på. Drömt fram dem.


Jag har grälat med dej också. Varit trött och upprörd, inte haft ork. Och varit orolig, ack så orolig, för vad som sku kunna tänkas hända. Känt otillräcklighet och rädsla. Redan i mina drömmar kan jag känna att man ju aldrig är tillräcklig som mamma.


Jag har lekt med dej. Spelat spel. Ritat. Sprungit. Cyklat. Klättrat. Låtsats. Drömt. Låtsaslekar och fantasier, där vi kan vara allt möjligt och på alla möjliga ställen. Hela din tillvaro är än så länge en låtsaslek och en fantasi. I drömmen kan vi vara ett vi.


Jag har sett dej gå på dagis. Leka med andra barn. Jag har sett din första skoldag. Din kamp med läxor. Dina småningom allt mer självständiga steg medan du blir stor. Jag har känt vemodet över att se dej behöva mej allt mindre. Starkt också i drömmen.


Jag har upplevt dej bli kär. Bli arg. Bli sviken. Jag har sett mej trösta och stöda. Jag har hoppats att jag ska klara av att möta alla de känslor du kommer att ha. Finnas för dej i alla svåra situationer som jag sku vilja bespara dej. Också i drömmen så svårt.


Jag har sett dej träffa den rätta. Kanske gifta dej. Kanske få egna barn. Jag har sett hur livet går vidare genom dej. Men jag har varje gång tänkt att ditt liv är ditt, och de val du gör är alltid okej, så länge du får ha det bra. Om du så bara är en dröm…


Jag ser oss sväva genom rymderna. I drömmarna vara tillsammans, obehindrat. Den dimensionen är den enda vi har just nu. Där finns min kärlek till dej. Där finns alla de oändliga situationerna jag bara kan föreställa mej. I drömmarna finns du. Bara där.


Jag ser det lilla hopp som finns kvar. Intellektuellt ser jag det, fast mitt mod inte räcker för att ta in att möjligheten faktiskt finns. Tänk om ändå, säger min dröm. Och jag ger den rum att säga så, men tar inte riktigt in det. Dröm eller verklighet? Det får vi se...

Drömmar, om dej & mej

Kreativa skrivandet sista inlämningstext har tema drömmar. Kändes svårt...

---

Tankarna flyger
på flyktiga vingar,
är svåra att fånga -
vad säga om drömmar?


---


Du fanns alltid i mina drömmar om framtiden. Barnet. Eller ni, kanske sku ni vara flera barn. Sånt kan man ju inte veta, men på något undermedvetet självklart sätt fanns idén om barn där. Alltid. Exploderade i tydlighet och klarhet när jag gav dej möjligheten att bli till. Oj vilka vackra drömmar det blev då! Älskade att kunna se dej för mitt inre. Du bara fanns där, så självklart och så klart. Dagdrömmar, och drömmar om natten. Där fanns du. I min enfald tänkte jag att ännu bara där, men snart finns du på riktigt.


---


Drömmar väcker längtan väcker vemod väcker sorg. Så gick det med drömmen om dej. Barnet. En framtidsdröm blev en utopi. Drömmarna som var så tydliga fick sakta ge vika. Lämna rum för mardrömmen. Bara den blev sann. Jagade mej med tvivlena, med hånet om att jag hade trott, med de rivande klorna i sorgens mörka vrår. Visade mej att jag inget hade att säga till om, att det inget fanns jag kunde göra. Trängde dej längre och längre bort, spräckte önskans och hoppets späda bubblor gång på gång.


---


Via sorgens djupa snårskogar syntes sen nya stigar, med nya drömmar. Drömmar som inte innehåller dej, och som därför aldrig kommer att vara detsamma. Aldrig kan kompensera. Men ändå vara okej. Drömmar om ett liv efter alla tunga processer, ett där jag kan gå vidare, vara jag, och leva ett liv som trots allt är bra. Som är nåt annat och nåt nytt. Drömmar om att få ge vidare, få vara till stöd för andra. Drömmar om att du, och den process jag gick igenom i hoppet om dej, kan ge mej nånting, trots allt.


---


We’ll always have our dreams, sa den döende mamman till sitt barn i filmen, och jag tänkte att så är det också med oss. Du kanske aldrig får finnas här på riktigt, men du finns för alltid i mina drömmar. Länge kunde jag inte se dej där, när mardrömmen och sorgen la sitt täcke över, men glimtarna av dej kommer tillbaka igen. I mina drömmar. Det räcker inte, och de väcker vemod, men nånstans är jag ändå glad att du ens där får finnas. För mej var du verklig. Då. I drömmarna kan du ännu få vara det. Alltid.


---


Lite, lite finns möjligheten ännu kvar. Lite, lite kan jag hoppas att drömmen blir sann.

Bara lite mycket jobbigt

Världen är upp och ner. Är så mycket man inte kan förstå just nu! Skakar på huvudet i fullständigt oförstånd. Men skakar också inombords. Världen känns mer skrämmande idag än igår. Inte direkt varit tryggt tidigare heller, i det globala perspektivet, men kom ju en rejäl osäkerhetsfaktor till nu. Mera påverkan på vår egen vardag i denhär antagligen. Och jag gillar inte läget. Jag gillar inte läget alls!

Annars också flera jobbiga faktorer, på det mindre planet. Flera vänner och bekanta som har det väldigt tungt. Och det känns väldigt ledsamt! Fick själv en tydlig tankeställare också häromdagen. Mötte en bekant påväg med sin dotter till dagis. Mötte dem igen påväg hem på eftermiddan. Och insåg tydligt just då att jag också kunde ha ett barn att föra till dagis. Det var en smärtsam insikt. Gillar inte det läget heller.

European Fertility Week

Senaste vecka har takorganisationen Fertility Europe (dit också finländska föreningen för barnlösa, Simpukka, hör) organiserat European Fertility Week. Den första i sitt slag. Tanken med veckan har varit att man på sitt lokala håll sku ordna olika tillställningar och infotillfällen samtidigt som en gemensam kampanj snurrat på nätet och sociala medier... Allt med syftet att öka kunskap om vad infertilitet handlar om och minska tabut kring att tala om barnlöshet och svårigheter med att få barn. Applåderar som vanligt öppenheten! Men har varit aningen skeptisk till de "Infertility myths" som Fertility Europe delat på bl.a. Facebook. Kunde funnits viktigare kunskap och info, tänkte jag där nånstans. Visst är det bra att ta itu med allmänna feluppfattningar och oförstående kommentarer som vi kan tänkas möta, men en del av det som spreds kändes väldigt marginellt på nåt sätt. Kanske bara var min syn det... Nå, good effort och en bra grej nog in alles! Här i Finland har det inte ordnats några specifika jippon direkt, vad jag vet... Men det beror säkert till stor del på att vi här ren har uppmärksammat barnlöshet och infertilitet länge, speciellt i maj på Lapsettomien lauantai & Simpukkaviikko. Resten av Europa följer i våra fotspår nu alltså, bara med annan tidpunkt. Heja Finland för den pionjär-rollen!! Mycket gott arbete görs av dom föreningar och förbund som för de här frågorna vidare, så även nu i och med denhär veckans kampanj och tillställningar runtom i Europa. Tillsammans är vi starkare, och barnlöshet går att tala om. Here's to that!

Och en kort kommentar om gårdagen. Alla helgons dag. Mitt ljus tändes nog igen en gång även för de två pyttepyttesmå som bara fick börja sin bana alldeles kort inombords innan dom direkt försvann. Också någon som aldrig funnits här i världen kan saknas och sörjas.