Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Visar inlägg med etikett fertilitetsvård. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fertilitetsvård. Visa alla inlägg

lördag 5 oktober 2019

6 år senare, allt slut

Facebook påminner idag om den ”mest gillade bilden” för 6 år sen. En bild med ett hav av färggranna blommor. Med texten ungefär ”this is how I feel right now”. Orsaken bakom det, som inte berättades då, var det första samtalet till fertilitetsvårdsklinik och ett bokat besök. Jag stod precis inför att inleda vården, försöken att bli mamma, och jag kände mej sååå otroligt lycklig. Vet inte om jag nånsin förr (eller efter) känt riktigt så starkt. Lycka, alltså.

Visst fanns de där mellan varven, lyckan och glädjen, också när processen starta, men då så väldigt uppblandat och varvat med oron, besvikelserna och sorgen... Glädjen fanns i de inre bilderna av barnet, av mej som mamma, och i takt med processens gång försvann de bilderna allt mer. Våga inte längre tro, orka inte se de bilderna riktigt, för tänk om inte...?

Och de skräckbilderna, om inte, var de som processen sluta i. Och hur innerligt ledsamt det än är så lärde jag mej nånstans under vägen att förlikas med den tanken... Med att trots all längtan, all glädje i bilden av barnet och föräldraskapet, så kan livet vara okej också såhär. Ändå förstås med tomheten och sorgen med, allt som oftast. Och att se tillbaka på den glädjen, nu med facit på hand, det känns rejält tungt. Väldigt, väldigt vemodigt.

Men att det bara är 6 år sen!? Känns som ett helt liv.

söndag 1 september 2019

Hoppets mörka sida

Hedelmöityshoidot vievät toivon pimeälle puolelle, fertilitetsvården leder till hoppets mörka sida, heter ett inlägg kring fertilitetsvård och dess påverkan på mående och ork. Jag kände igen mej i såå mycket i det inlägget, och tänkte plocka upp och kommentera ett par saker;

Skribenten påpekar (baserat på egen forskning...) att många kvinnor upplever vården som en tung och mörk period, med dess ideliga pendlanden mellan hopp och misstro. Det här upplevde jag också känslomässigt just precis så. Mörkt, tungt och sååå utmattande med den konstanta bergochdalbanan. Tills jag inte mera orka ta mej upp till hoppet igen, tills tilliten till möjligheterna tog slut. Också i efterhand känns den perioden nog rejält mörk.

Allt det som hört till vården lyfter också enligt respondenterna upp frågor kring vad det egna livets värde är, om det man längtar mest efter inte alls får uppfyllas... Vem är jag om jag inte är mamma, vad har mitt liv för mening om det inte finns barn i det?? Det är inga lätta frågor att bära och tampas med. Vet inte om man nånsin helt kommer underfund med dem heller. Ett steg framåt, två tillbaka - emellan går det bra och man har fotfäste, däremellan inte.

Vad gäller de av oss som fortsätter livet utan barn efter vården så konstatera studien att många klara av att avsluta vården först när aversioner mot den blev omöjliga att tåla, och t.ex. bara tanken på nya vårdförsök gav upphov i illamående. Den biten känns också jätte bekant. Det finns just nu inte i min föreställningsvärld ens att jag senare sku kunna känna annorlunda kring vård. Orken tog slut, och tilltro till att det sku kunna lyckas finns inte.

Idag en dag då många saker känts starkt. Har inte hunnit bearbeta en del kommentarer, situationer osv från veckan, så det dyker upp vart efter idag. Ett föräldramöte där jag som personal fick se många av mina årskamrater sitta på föräldrasidan. En föreläsning med konstaterandena ”barnen var den bästa skolan för mitt jobb” och ”det som får mej att fokusera på annat än jobb och hjälper mej orka är barnen”. En promenad med flera gravidmagar som kom emot. Och idag gjorde det ont. Rejält.

lördag 27 april 2019

Offentliga vården breddas!

Rubrikerna om att HUCS startar vård med donerade celler, för både heteronormativa par, samkönade par och singlar, dök upp här för ett tag sen. En alldeles suverän nyhet!! Singlar och kvinnopar har inte fått vård kommunalt, då de inte har ”medicinska orsaker”... Och som svar på diskrimineringsanklagan svara universitetssjukhusen med att slänga ut all vård med donerade celler för några år sen. Nu tar de dem tillbaka, och inkluderar också singlarna och samkönade paren i vårdklientelet. Alldeles som det ska vara, och kunde/borde ha gjorts för länge sen - men bättre sent än aldrig, och superbra att det sker!! Mej hjälper det nu inte det minsta - man får max 3 konstbefruktningar och vård privat räknas in - men mängder andra kan äntligen få del av möjligheten att ha barn, utan att betala sej totalpanka, eller i värsta fall tvingas avstå från drömmen om barn för att finanserna inte räcker. Hurra!!!

Här lite mera på ämnet.

lördag 15 december 2018

Innehållsöversikt & liten historik

Imorgon postas ett gästinlägg av mej på Simpukkas blogg Helmiä (pärlor). Skrivet på svenska. Länkar till det sen när det dykt upp där. Detta inlägg är skrivet med tanke på sådana läsare som ev. hittar denna blogg via det gästspelet, men kan förstås också vara intressant för andra som läst bara kortare tider, eller för vem som helst. Och framför allt för mej. Här kommer alltså en liten översikt över vad denna blogg innehåller, både i text och i lista på några inlägg enligt teman, och samtidigt en liten historik över min resa från funderare till försökare till bestående barnlös. I korthet, förstås.

Mitt namn är Katja, jag är 36 år gammal och ofrivilligt barnlös singel. Jag starta denhär bloggen i mars 2015 när jag avslutat vården med egna celler och stod i kö för donerade, som ett led i bearbetningen. Bloggen består av berättelser kring min egen process, tankar kring barnlöshet, kommentarer och funderingar kring böcker, artiklar, andras inlägg o.d. Och en maassa känslor. Det är verkligen ingen enkel process, det hela.

Min barnlöshetsberättelse börjar egentligen för ca 15 år sen, när jag kommentera åt en vän att ”har jag inte familj när jag fyllt 30 anlitar jag en spermabank”. Ett skämt som var mer på allvar än vad jag förstod själv ens. När tanken dök upp på nytt före 30-års-dagen tog det sen 1,5 år av funderingar innan jag var där... Alldeles lätt är det inte att ge sej den rätten. Men härligt och rätt när jag gjorde det. Tills processen satt igång och det inte var härligt mera. En evinnerlig tur att man inte vet vad saker leder till, ibland.

Under mina 3,5 år i fertilitetsvården blev 14 möjligheter till 10 negativa graviditetstest, 3 ytterst svaga plus (antingen väldigt tidiga missfall eller sk. kemiska graviditeter) och 1 så starkt plus som bara vara kan. Varje negativt svar och försvinnande svagt plus en oerhörd besvikelse med ett starkt fall neråt i känslobergochdalbanan, som sedan på nåt sätt måst fås att svänga uppåt igen för att nytt hopp och ny styrka ska finnas för nästa försök. Det starka plus som börja så bra, det sluta i tidigt ultra utan några hjärtslag. Och det var en ordentligt kraftig sorg. Något hann börja, och försvann igen.

Någonstans växte med tiden en inre insikt om och känsla av att nu måst det räcka - nu orkar jag inte mer. Och med ett sista negativt graviditetstest avsluta jag vården i februari 2017. Inte ens två år sen, och ändå på nåt sätt långt borta. Det var ett beslut som nu bara fanns inuti, men som ändå förstås inte var lätt. Önskar allt som oftast att jag kunnat besluta annorlunda, men samma beslut finns ännu. Känner ibland att jag borde besluta annorlunda, och sörjer att jag inte kan. Inte orkar. Men gör mitt bästa att respektera mej själv och det jag känner jag klarar. För mycket mer än så kan jag inte.

Idag lever jag som bestående barnlös, med en ny sorts känslobergochdalbana. Ofta är livet allt möjligt annat - som delvis möjliggörs av barnlösheten - och det kan kännas som en stor frihet. Dessutom är det verkligen så att livet innehåller mycket annat är barn som är oerhört tillfredsställande och gott - så ett liv som barnlös är trots saknaden och ofrivilligheten ändå ett alldeles bra liv. Och samtidigt så innehåller det ju också tomrum, saknad och sorg. Mer eller mindre, beroende på stund, dag och annat. Ibland känns saker tyngre, i detta liksom gällande mycket annat. Tyngre aspekter hör till livet.

Orsaken till att jag skriver, att jag delar inlägg om barnlöshet, att jag pratar öppet om det, att jag är aktiv som frivillig inom Simpukka - det är för att 1) jag behöver göra det - det ger mej stöd, krafter, förståelse för mej själv och mina känslor och tankar, 2) om möjligt signalera åt andra i liknande sits att de inte är ensamma, att andra går igenom samma sak och känner liknande känslor och 3) ge folk som inte berörts av barnlöshetsproblematiken en liten inblick i och förståelse för vad det kan handla om. Jag har fått kommentarer om att sistnämnda två lyckats, vet att första gjort det - och är innerligt glad över det!

Vad livet blir här framöver, det vet jag inte. Ingen av oss vet, för all del. Med nuvarande facit och känsla tror jag inte det blir nån fortsättning på barnförsöken - i någon form alls. Ändrar känslan tar jag det till ny bearbetning sen. Just nu lever jag med att livet fortsätter på egen hand, och klarar det mer eller mindre bra. Känslobergochdalbanan kvarstår... Och sorgen, saknaden och vemodet - de går antagligen aldrig helt ur. Och det är nu väl inte meningen heller - sorger fungerar inte så. Gör mitt bästa att orka ge dem plats.

Och däremellan försöker jag i tankarna sätta former på det nya livspussel som jag måst bygga när barnet inte fick komma... Den bild jag såg framför mej har jag inte bitar till, och nu vänder jag på de jag har och ser vilka nya jag kan hitta, för att småningom ha ett annat sorts pussel under arbete. Det jobbet är nog påbörjat ren. Och det är ungefär där jag är nu.

Blogga, det fortsätter jag med, mest för att det ger mej själv så mycket. Framför allt om egna tankar och känslor kring barnlösheten i egna vardagen, stunder när nånting påminner eller saker jag reagerar på. Vilket nog lätt blir sorgebetonat. Men också glädjen och friheten försöker jag få med. Annat som ännu dyker upp här är förstås länkar till barnlöshets-inlägg annanstans, och kommentarer på det om jag orkar. Som del i egen bearbetning det med.

Så om du är intresserad och orkar läsa - välkommen med på resan!

Och sen ett litet inläggs-urval då...

Funderingar & beslut...
Kan jag? Får jag? Vill jag?
Funderingarna blir beslut
Skrämmande stora känslor

Fertilitetsvårdsförsök
Om ägglossningstest
Insemination, äntligen
Hormonsprutor och tabletter
Om att vänta genom odlingen
Läkarbesöket avklarat
Gravid / inte gravid?
Ofattbart - men sant!
Tidiga ultran var idag
Dags att gå på annan stig

Känslomässigheter
Väntetid på väntetid
Känslobergochdalbana
Ta ett steg i taget bara
Skrivargruppen tema 1
När sorgen inte kan synas
Nå, jag överlever, sa hon
Om att göra nåt jäättestort
Stunder av känslosvängar
Djupdyk igår, uppe igen idag
Kommer alltid att vara utan
Bergochdalbanans toppar

Och ett med lite allting;
Text på tema synvinklar

Dethär var nu förstås bara ett ytterst litet urval ur 4 års bloggande (detta är inlägg nr 410), efter en rätt snabb genomgång... Och jaa - får väl konstatera att helt lätt var nog inte den genomgången, emotionellt. Men samtidigt på nåt sätt också rätt bra att göra.

fredag 19 oktober 2018

Prestationer, överallt

Ibland blir vissa saker och snurra i skallen på en, gnaga lite nånstans i bakhuvet. En sån grej dök upp i medvetandet igår, från ett blogginlägg kring stress och dess påverkan på fertilitetsvården. I sej ett bra inlägg, som försöker slå hål på myten att ”om man slutar stressa går det”. Men insåg att nånstans tog en liten del av mej åt mej att jag borde fungerat ändamålsenligare, gjort annorlunda, presterat bättre...

Inlägget konstaterar att stress inte minskar sannolikheten för att vården lyckas, men att den psykiska belastningen ofta är orsak till att vården lämnas på hälft även om det kunde finnas medicinskt hopp att den lyckas... Det är alltså väldigt viktigt att ta hand om sin mentala ork och använda stresshantering för att orka även då vården inte lyckas snabbt, konstateras det i inlägget. Och visst, alldeles rätt är det ju för all del...

Men nånstans känner jag att nu blev också detta en prestation. Inte alltså i frågan få barn eller inte få barn, men orka vara inom vården, orka göra sitt allt. Och det orka jag inte. Jag har typ nånstans inte hushållit med orken tillräckligt, inte klarat av stresshanteringen snyggt nog, inte varit mentalt tillräckligt ... taggad, eller vad vi nu ska kallat det...? Det hela blev ett maraton, och jag var inte tillräckligt duktig i mina prestationer för att klara av att ta mej hela vägen i mål med det. Jag klarade inte måttet för detta...

Och egentligen vet jag att jag gjort massor. Både vad gäller att jobba på ork och hopp och mående och stresshantering, och rent konkret i fertilitetsvårdsprocessen... Jag har gett det många chanser, även om jag inte gav det precis alla möjliga chanser. Och jag har verkligen gjort massor för att orka, för att klara av. Ibland funkka det bra, ibland nu inte just alls. Och i slutändan tog orken slut ändå. Fast jag gjort så mycket. Bra men inte tillräckligt bra? F*n att också mental hushållning kan bli en fråga om prestation och nederlag i detta sammanhang, och påverka en långt senare... Borde jag klarat det bättre?

Inlägget hittar ni på Simpukkas sidor eller i senaste tidning.

tisdag 14 augusti 2018

MTV.fi synar barnlöshetstemat

Simpukka dela en länk till ett inlägg kring barnlöshetsmyter och fertilitet(svård) på mtv. Lapsettomuusmyytit lääkärin syynissä tar upp en del kring vad barnlöshet på riktigt handlar om, rent fertilitetsvårdsmässigt och medicinskt främst, och bemöter en del av de myter som finns kring saken. Som detdär med vad som påverkar fertiliteten och så.

Den känslomässiga sidan ryms tyvärr mest med bara som små bildtexter, trots att den sidan också har en enorm påverkan för den enskilda personens ork, och på hela livet. ”Barnlöshet kan kännas som ett stort tomrum i livet.”, säger en bildtext. En annan kommenterar att ”Barnlöshet kan vara en av de största livskriserna.” That’s it.

Ett par svar på myter fick mej att lite hicka till, och också dra ett sorgset andetag. ”Största delen av de som går in för fertilitetsvård får barn.” Svaret; ”Det stämmer.” Och så ”En del av dem som avslutade fertilitetsvården ’på hälft’ skulle ha fått barn om de bara hade fortsatt försöka.” Svar; ”Det stämmer.” Och det är väl sant, men känns ju nog väldig ledsamt.

I det första fallet är det ju för all del bra att det är så - att största delen nog får barn via fertilitetsvård. Tyvärr sku den myten snarare behöva slås hål på, eftersom folk har onödigt stor tillit till vårdens effektivitet. Att mirakelbarn blir till är en story folk känner, så det som behöver berättas är att det inte alltid slutar så. Att största delen ju ändå inte är alla.

Att en del (obs - en del) av dem som avslutat sku ha fått barn om dom fortsatt, det känns lite som a) en spark i magen, b) ett skuldbeläggande av dem som inte orkat eller av andra orsaker valt att sluta och c) en dold uppmaning om att fortsätta eller sluta ”gnälla”. Säkert mest för att jag själv mentalt kämpar med dehär frågorna, som ni kan ha märkt.

Det är absolut inte helt oproblematiskt att konstatera att det stämmer. Visst, det stämmer, men vad sen då? Det ger ju vatten på kvarn åt dem som bara konstaterar att ”ge inte upp”, ”min fasters väninnas syster fick också efter 12 års försök...”, ”du kan ju ännu ’bara’ x/y/z...”. Det ger folk rätt att tänka och tycka att hade man bara fortsatt så hade man haft barn.

Och man borde så tydligt observera detdär ”en del”. Och det är det folk inte gör. ”En del” hade fått barn via vården om dom fortsatt. ”En del” kanske kan få det på naturlig väg i ett parförhållande trots att vården inte lyckades. (Enligt texten.) Men en del är inte alla. Och det glömmer folk bort. Dom ser bara vad dom vill se här. Och kör stenhårt med det.

Jag vet inte vart jag sku höra, den delen som hade fått barn om jag fortsatt eller den del som inte hade det, men jag ogillar argumentet och sättet att tänka... Man kan inte veta om man skulle få/fått eller inte, och det kan inte vara ett argument för att puscha folk till något dom inte orkar eller kan. Om ett beslut att sluta är taget borde ju det kunna respekteras.

Läkaren som bemöter myterna kommenterar nog sen att beslutet att avsluta ju alltid ska vara den enskilda personens eller parets. Att de upprepade försöken och kasten mellan hopp och förtvivlan inte gör gott åt en del (ei tee joillekin hyvää). Aning understatement!! Gör knappast gott åt någon, men påverkar en del kraftigare, sku jag nu mera påstå.

I det stora hela gav dethär inlägget mej dålig fiilis. Bra med myter som spräcks, och en del av de aspekter som togs upp är viktig info, för folk som själva är inne i fertilitetsfunderingar och för allmänheten. Men att späda på tankar om att vården nog hjälper nästan alla och att de flesta nog har fortsatta möjligheter att få barn - det känns nu inte speciellt vettigt.

Vi behöver allt annat än det. Vi behöver få ut att alla inte kan få barn - trots fast vad. Vi behöver få ut att för vissa slutar hela rumban utan. Vi behöver få fram att det är (ska vara!) okej att välja att avsluta - utan kommentarer och ifrågasättande. Vi behöver berätta att också ett liv utan barn kan vara ett bra liv, trots att det var allt annat än man önskade.

Som ett lite positivare inlägg hitta jag sen en äldre grej jag missat bland de länkar mtv kommentera att ”läs också det här”. Uskoutuiko ystäväsi lapsettomuudesta? plockar upp de önskemål en ofrivilligt barnlös har kring bemötande. Som att ge rum, vara lyhörd för hur mycket personen vill berätta just nu, lyssna och finnas närvarande... You know...

”Tämä aihe on niin herkkä, että monet lapsettomat varmasti liikuttuvat joka ikinen kerta, kun se tulee vastaan. Se ei kuitenkaan välttämättä tarkoita, etteikö asiasta silti haluaisi puhua.” Tungt och mycket känslosamt ämne, men ändå ofta viktigt att få rum och tid att berätta, om och om igen ibland - och ett närvarande, accepterande och lyhört bemötande.

torsdag 19 juli 2018

Vad kostar barn, undra yle

... och räkna förtjänstfullt ut det åt oss. Prkl. ”Kuinka paljon maksaa lapsen saaminen?” Hur mycket kostar det att få ett barn? - ”Yle räknade prislapp på babyn.” Det gör lite ont såntdär.

Ja, saker kostar, men på vilket sätt säger det vad ”babyn kostar”?? Och om vi nu räknar vad det kostar att få barn, då glömmer dom nog bort att för en hel del människor börjar prislappen med åtskilliga tusen av t.ex. fertilitetsvårdsbehandlingar/adoption först.

Dom 4800 och 8500 som exempelfamiljerna kom till dyker sen gladeligen upp där utanpå det, för dem som har börjat med att slänga ut ev en hel del fler tusenlappar innan barnet kommer. Om barnet får komma. Jag tror ingen av dem fokuserar på vad ”babyn kostar”.

Med sånahär räkningar blir ju slutsumman dessutom vitt skilda, beroende på hur mycket man sätter ut på diverse nödvändigheter, och vad allt man sätter pengar på därutöver.

När artikeln dessutom är skriven som del i rapporteringen kring att så få får barn (möjligen för att visa att det nog inte blir såå dyrt, vad vet jag) så känns det lite konstigt alltihop. På vilket sätt är ”barnets prislapp” ett naturligt argument i debatten kring den saken...?

Det känns lite som att ”jamen - det blir nog bara ca 4000, så inte är ett barn så dyrt, så mycket är det nog värt!” - vilket är en hemsk tanke. Att ett barn har ett begränsat värde. Sen samtidigt lite knepigt att det faktiskt påverkar t.ex. lön och pension en hel del...

”Yle laski, mikä lapsen saamisessa maksaa.” - Yle räknade vad det är som kostar i att få barn. Borde man skicka kvitton för fertilitetsvård åt dem, för att visa vad som kostar rejält?

Att det överhuvudtaget finns en ekonomisk aspekt i att få barn är sorgligt. Det är väldigt ledsamt att behöva välja bort barn för att man inte har ekonomisk möjlighet att ha dem, eller att få dem. Många tvingas sluta försöka för att pengarna inte helt enkelt räcker mera.

Men - jag tycker det är rätt fatalt att det talas om ”vauvan hintalappu” - prislapp för babyn, eller om att barnet kostar. Saker kostar, så att ha barn innebär att behöva sätta ut en del pengar - men det känns totalt fel, iallafall för mej, att uttrycka det som babyns pris.

söndag 8 juli 2018

Har du mätt ferritin-nivån?

Helt out of the blue undra en bekant, som också gått (går?) igenom fertilitetsvård, igår om man har mätt ferritinvärde på mej, och kommentera att ”gå och få det mätt!”. En typ jag inte direkt har nån kontakt med, men ändå en som jag nog trodde vet var jag står när det gäller dehär frågorna. Tydligen inte. Hon verka vara av den uppfattningen att jag fortfarande har vård på gång. Förklara att så inte är fallet. Men blev lite ställd och fundersam av det hela.

Främst av dessa tre orsaker;

1) För att det väl överlag inte är andras sak att säga åt mej att jag ska göra x, y eller z - eller överhuvudtaget kommentera min situation när de inte vet vad den är.

2) För att jag naturligtvis är väl medveten om hela diskussionen kring ferritin-nivåer, och övertygad om att min klinik hade mätt det ifall att det hade varit befogat.

3) För att hon sen fortsatt med ”och nu börja du direkt fundera att har allt säkert gjorts”. (Antagligen för att ursäkta sej för att hon tog upp denhär frågan, antar jag.)

Och jag vet att hon mena väl och ville hjälpa. Hade antingen själv just hört om ferritinet (som har med järnreserver i kroppen att göra och säger mer än hemoglobinvärdet) och dess koppling till fertilitet, eller av nån orsak just kommit att tänka på mej. Och ville dela med sig kunskapen och den goda nyheten att dethär ännu kan göras om inte ännu gjort. Ville förvissa sej om att jag vet, att det redan fixats eller att det kan tas i beaktande ännu. Hade jag inte vetat om det, och haft vård på gång ännu, så hade det kanske känts bra...? Men med alla år på privatklinik (en av de mest framåtsträvande) hade det varit rätt lustigt om jag inte vetat iochförsej. Och det är ingen ny grej. Pratats om åtminstone ett par år nu.

Det är överlag väldigt krångligt med folk som vill hjälpa genom att dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper. De vet sällan vad den andras sits är, vad hen ren gått igenom och vad hen fått för olika besked. Ingen barnlöshetsresa är den andras helt lik, så vad som fungerar för en kanske inte är rätt för nån annan. Medicinskt eller psykiskt eller annat... Om man vill komma med råd så borde man kunna gå så väldigt försiktigt fram, och veta att det är ok för den andra att man ger dem. Mer sällan är det ok, tänker jag, på basen av alla berättelser om olika liknande händelser jag hört i olika barnlöshetsdiskussioner.

Framför allt den sista punkten, den sista kommentaren, ställde till med lite huvudbry och fundering. Jag svara att ”nåja, alltid emellanåt”. För så är det. Visst funderar man emellanåt att har man gjort allt man kunnat!? Speciellt som jag faktiskt inte gjort allt läkarvetenskapen hade kunnat - utan ”bara” vad jag kunnat. Hon utgick från det förra. Läkarvetenskapens allt. Och det kändes aningen jobbigt att kommentera att allt kanske inte är gjort, men jag måste sluta där ändå. Jobbigt för det är såå många som inte alls förstår det. Ibland förstår jag det inte själv heller. Hur kan man sluta innan varenda sten är vänd, när det handlar om en så stor sak som att få barn eller inte!? Mitt svar är att när man måst så kan man. Som tur är.

Dendär sista punkten ger upphov i två sidospår i mina tankar - försvarandet av mitt beslut och mitt nuläge å ena sidan och funderingen om jag ändå borde fortsätta å den andra. Det är förståeligt nog två rätt olika spår där, och de är ganska svåra att kombinera. Som vanligt landar min känsla på att mitt beslut är rätt för mej - men en viss oro finns över att jag ändå borde, för om kanske utifallat...?? Ferritin eller annat - ofta väcker sånahär frågor, nyheter, kommentarer, uppmaningar etc den lilla oron över om beslutet är rätt, och om en omgång till (med någon av alla de olika föreslagna grejerna kanske) ändå sku kunna tänkas...?

Att jag behöver försvara och förklara, om än bara i egna tankar, för att folk rakt ut eller underförstått ifrågasätter mitt beslut, det känns varken bra eller rätt. Det känns som ett underkännande av mej och av min förmåga att veta vad som är rätt för mej själv. Som ett underkännande av min livssituation, som ju inte borde ”finnas”, när jag inte har svängt alla stenar ännu. När är det sen tillräckligt då? För en del kanske aldrig. Godtagbart slutgiltigt barnlösa är bara såna som inte fick barn trots varenda ett sjuttons steg i fertilitetsvården och som dessutom har bakom sig en misslyckad adoptionsprocess och strandade försök att bli fosterföräldrar...? Räcker det ens då? När är det okej att säga att man slutat försöka?

Och jag antar att hon nog inte mena så, liksom en del av dem som kommenterat tidigare inte heller menat så. Men det är en knepig fråga för många. Kan man säga att det räcker fast ferritinet inte är kollat, fast man inte prövat alla olika sorters örter/homeopati/kinesisk medicin/zonterapi/meditation/bön/whatever, fast man inte kört en omgång donerade celler till, fast man inte tänkt adoptera eller bli fosterförälder...? Får man ”ge upp” ändå, tycka att man gjort vad man kunnat ändå...? Sku man också kunna tänkas få göra det utan att folk ifrågasätter och signalerar att man inte gör rätt...? Verkar vara för mycket begärt ibland.

Jag vet var jag står i den frågan. Och i min egen fråga (tja, frågor) kring barnlösheten och besluten kring den. Just nu iallafall. Och det är det viktiga förstås. Sku gärna slippa extra ifrågasättande av mej själv och mina beslut iallafall. Även om de uttalas i all välmening.

Viktigast sku kanske vara att vi börjar ta in att det finns två sorters ”göra allt”. Allt som i varenda sak som GÅR att göra. Hit hör alla ”hemmakonster”, hela den medicinska vården, stödåtgärder av olika slag, adoption och fosterföräldraskap etc. etc... Till alla delar inte ens tillgängliga för alla eller anpassningsbara för alla. Det betyder att allt som går att göra är då inte ens samma för alla, eftersom utgångslägena är olika och folk är olika, så ren där skiter det sej eventuellt om man bara utgår från sej själv. Vi kan inte utgå från att det som går för mej går för andra. Allt som går att göra kan alltså ta slut tidigare för en än för nån annan.

Och sen har vi allt som i varenda sak JAG kan göra. Vi har olika uppfattningar om när vi gjort vårt allt. När vi är beredda att sluta. Och det behöver respekteras. En del går aldrig in för fertilitetsvård, men har samma rätt att sörja barnet som inte kom ändå. En del slutar före provrörsrond, andra efter nån eller några ronder. Nån väljer att sluta innan donerade celler kommer in i bilden, andra efter en rond med dem. Vissa avstår från adoption, andra startar process men slutar. Vissa vänder uppochner på sig och prövar alla världens österländska och västerländska tips och allt däremellan, andra väljer någon, eller ingen. Var vår egen gräns än finns så borde den respekteras. Att ha tagit ett eget beslut ska vara okej.

Att ha gjort allt JAG kunnat borde vara lika ok som att ha gjort allt som GÅR att göra. Tydligen inte ok för alla ännu, tyvärr, med tanke på alla kommentarer, berättelser och råd... Som med andra förståelse-diskussioner så hoppas jag att vi ännu kommer dit. Nån dag...

onsdag 27 juni 2018

THL-statistik ang. fertilitetsvård

THL publicera för ett tag sen statistik kring fertilitetsvård, och jag titta som hastigast på sammanfattade informationen. Fastna för hur jätteliten procent som egentligen lyckas.

”Hedelmöityshoitoja aloitetaan vuosittain runsaat 13000 - hoidoista noin 18 prosenttia johtaa lapsen syntymään.” - Dryga 13000 fertilitetsbehandlingar inleds varje år - av dem leder ca 18 procent till att ett barn föds.

Lite skrämmande på nåt sätt, när den ”allmänna uppfattningen” är att fertilitetsvård ju nog åtminstone ”fixar saken”, om man inte fått barn före det. Suck... Uppfattning och verklighet är ju definitivt rätt långt ifrån varann där...

Sku behövas lite upplysning. Framför allt förstås kring barnlöshet överlag, och kring risken för att barn inte kommer ”sådär bara”. Men där i samma veva också kring fertilitetsvårdens procenter... Kring att detdär med ”mirakelbabyer” inte är någon garanti alls, liksom. Tyvärr.

tisdag 27 mars 2018

Yle Akuutti-inslag om barnlöshet

I programmet Yle Akuutti ett inlägg på temat barnlöshet, Kipeä lapsettomuus, där bl.a. vinkeln bestående barnlöshet tas upp. Fint att den aspekten är med! Barnlöshet överlag är ännu rätt oklart, många vet inte (eller tänker inte på) att barn inte är en självklarhet, och det faktum att vården också kan sluta utan barn är ännu mindre känt. Fertilitetsvård leder inte alltid till en mirakelbaby. Men livet kan vara ok ändå. Barnlös är man ju ändå alltid, ibland mer ”helt konkret bara” och ibland också väldigt starkt känslomässigt.

fredag 9 februari 2018

1 år... Ibland en dag, ibland ett liv

Efter en tillbakablick här på bloggen kan jag konstatera att det idag har gått ett år sen den sista slutpunkten på det sista försöket. Det sista graviditetstestet gjordes 9 februari ifjol, och efter det har försöken fått ge vika för annat. Annat liv. Livet som bestående barnlös.

Ett år är, som vi ju alla vet, och som så många andra tidsrymder, väldigt varierande långt ur mental synvinkel. Oftast känns det året som en hel evighet sen. Ett annat liv. Svårt att förstå att det bara är ett år... Men sen ibland kryper året ihop till ingenting, och jag är tillbaka där igen. Som om allt det hade varit igår, och ingen tid alls gått ännu. Tiden spelar spratt... Känslomässigt. För det är känslan som seglar. Ibland stabilt lugn, ibland tillbaka i sorgsenheten och vemodet. Bara att vänja sig vid och leva med.

Då, för ett år sen, när känslan inför det inre beslutet om avslut tumla om ganska vilt ibland, sa jag till mej själv att andas lugnt och avvakta, se sen om ett år eller så. Och ett år kändes oändligt. Här är vi nu, ett år senare, hux flux iallafall. Fast det är en annan tidsrymd.

Och om jag idag skulle evaluera det (drygt) ett år gamla beslutet om att nu sätter vi stopp här, så skulle jag lugnt och säkert säga att det var rätt beslut. Ännu mer säker på det nu. Eller, visst var jag säker då också, för det mesta. Men känslan att det var ett ohyggligt obeskrivligt beslut fanns ofta där i bakgrunden. Ofattbart att besluta så, att stänga dörren om eventuella möjligheter. Ändå kunde jag då inget annat. Och ser fortfarande att så är det, så ska det vara. Just nu. Kanske för alltid. Det får jag se. Med tiden.

måndag 11 december 2017

Reklamposter för äggdonation

Gick runt på ett universitetscampus häromdagen, tog en liten genväg, och gick rakt på en reklamposter med texten ”Surrogates & egg donors needed! Help make someone’s dream of having a family come true”. Högst uppe fanns också orden ”receive compensation”. Jag stanna upp, drog efter andan, och var totalt tom på tankar ett tag. Sen flöda dom till desto mer. Det kändes på nåt sätt så ... tja ... inte kanske direkt fel, men... Hittar inte riktigt rätta ordet för det. Oetiskt? Skrämmande? Dubiöst? Åt det hållet, känns det som för min del... Känslan jag har inför postern, önskemålet, uppmaningen, är nog mest väldigt olustig.

Inte själva reklamen i sej, men för det första det att den är placerad på campus... De som passerar den är i princip runt 20... Är det rätta åldern att ställas inför en sådan uppmaning? Vet man vad man ställer upp på - vilka enorma uppoffringar och krångligheter äggdonation, för att inte tala om surrogatmödraskap, innebär? Och har man nå hum om vilka känslor ett beslut om nåndera kan väcka, under processen eller senare? Hur kan man greppa det, i den åldern? Kan man? Jag tror inte att man kan. Det är ju liksom rätt så enorma saker... Iochförsej är donatorer anonyma här, så ingen som tar kontakt sen, men ändå...

För det andra handlar min fundering om ”receive compensation”. För risken för att man ställer upp pga behov av pengar finns ju. Mer kanske för killarna som rätt så lättvindigt kan donera, och t.o.m. ha trevligt på kuppen. Men det finns väl nog en viss risk för att man som tjej också tänker att nå jag kan förtjäna lite på det, tror jag. Och då undrar man ju liksom om pengar ska få vara en orsak att ställa upp på nåt sånt. För min del gillar jag systemet med icke-ersatt donation bättre. Bara alla utgifter kompenserade. Ingen kommer på att ställa upp som donator av annat skäl än just för att hjälpa. Tror och tänker jag nu iallafall.

Sen finns det absolut nåt väldigt sympatiskt och heartwarming i ”Help make someone’s dream of having a family come true”. För det är ju verkligen så att donatorerna behövs och att de är guld värda...! Informationen om att möjligheten finns att hjälpa någon på detta sätt behöver ju absolut finnas, så att folk vet vilken enorm god gärning de sku kunna göra. Men inte ännu för så unga mänskor. Inte ännu i en ålder när man inte riktigt kan greppa vad det är man gör. Oberoende om man sen behöver kunna möta någon som kommit till med ens gener eller inte så känns det som att det ändå inte är en sak man kan göra och sen bara glömma bort helt...? Och om man inte helt vet vad det kan handla om - hur känner man liksom sen inför allting senare...? I en mera vuxen ålder... Med mer perspektiv.

Jag tänker t.ex. på mej själv. Jag hade gärna ställt upp som äggdonator, men inte förrän jag själv fått barn. Det kändes som att om jag inte får barn, men vet att det någonstans finns ett barn som bär mina gener, så skulle det ju kännas väldigt tungt... Att inte själv få rå om egna barn, men andra har barn med min genetik. Nu dög ju då inte mina ägg för donation förstås när dom inte gick för mej själv heller, men i princip... Om jag hade donerat ägg tidigare, och de hade resulterat i barn, och jag själv stått i denna situation senare - det hade känts riktigt, riktigt jobbigt. Så jag undrar - hur sku det vara ifall någon av studerandena som nappar på kampanjen sen själv inte kan få barn. Hur tar man det? Och jag tror nu inte att någon av dem kanske riktigt tänker så långt precis... Så är det rätt att be dem...? Knepigt.

onsdag 22 november 2017

Och tydligen i Efter Nio också

Blev upplyst om att fertilitetsvård och barnlöshet figurera i Efter Nio också. Vid ungefär 35:40. Samma Niklas som i Huomenta Suomi. In case anyone is interested... Temat för programmet är föräldraskap, så det är fint att de också plockar upp det faktum att det inte är en självklarhet att få bli förälder. För den saken är det ju många som inte har förstått än.

Barnlöshet i Huomenta Suomi

Synlighet - yei! Simpukka och Dextra syntes i Huomenta Suomi i morse, med samtals-rubrik Mitä uutta lapsettomuushoidoissa. Nå, hemskt mycket gick man nu sen inte in på detaljer i vad som är nytt direkt, bara lite kring tryggare procedurer och mer möjlighet att hitta rätta embryon och rätt tidpunkt, typ. Åtta minuter räcker iofs inte långt. Speciellt som också annat fanns på agendan. Simpukkas 2 främsta punkter (tyckte jag) var poängtering av det psykosociala stödet som behövs och behovet av större jämlikhet i tillgången till rätt sorts fertilitetsvård i rätt tid. Viktiga frågor båda två, men framför allt stödet. Kamratstödet som Simpukka erbjuder, men också det stöd som borde finnas, men allt för sällan finns, i samband med fertilitetsvården. En del att jobba på där. Som tur är har jag för mej att det finns som en stor punkt på Simpukkas agenda under den nuvarande verksamhetsplanen. Behövligt, så det är bra det! Också i och med Sote. Många öppna frågor och mycket som verkligen kunde vara bättre. Och enormt viktiga saker!! Så här är det verkligt bra att vi har en förening som Simpukka som är språkrör för oss ofrivilligt barnlösa och påverkar i saker som rör oss. Heja Simpukka! För detta arbete behövs vi iofs nog allihop, vilket också är en orsak till att jag själv både skriver och pratar, och försöker engagera mej där jag kan. Bara genom att arbeta på det kan vi få till stånd nån förändring. Sakta men säkert åt bättre håll.

torsdag 7 september 2017

Lägesinformation till kliniken

Sen sista vårdomgången i januari, och samtal för att meddela negativt resultat, har jag inte hört av mej till kliniken. Kom till att det nu kanske sku vara läge att informera dem också om var jag står just nu, så ringde och talade med en av sköterskorna. Ett varmt och förstående samtal, som ledde till att jag sitter med tårar i ögona nu efteråt. Jag finns fortfarande i deras listor, och det var ok att fortsätta med det även om det just nu ser ut som att fortsättning inte finns. Är inte själv helt beredd att totalt dra undan den kontakten än, och är lättad över att få passivt hänga med... Huruvida denna känsla av att vården ska vara helt avslutad håller i sej eller inte kan jag ju ändå inte vara hundra procent säker på, och känns nog därför bra att ha kvar möjligheten. Eller ja, möjligheten finns ju alltid att återuppta kontakt också, men på nåt sätt mentalt skönare såhär... Inte aktiv, troligen avslutad, men ändå med en tå inne... Ett tag till iallafall. När det sen är mer totalt säkert hur det blir får jag ta ett nytt samtal, aktivera eller avsluta... Till den stunden har jag nu ännu tid. Tid som för mej själv personligen känns som avslutat vårdkapitel, åtminstone i nuläget, men som för klinikens del var helt okej att lämna öppet. Skönt så. Någon dag i framtiden kan det komma emot en annan känsla, som leder till att klinikkontakten och min fil där ändras till status aktiv. Eller så ringer jag upp och ber om en tid för avslutande samtal. Vilkendera det blir får tiden avgöra. Just nu är jag i läget vården för min del avslutad, med en liten springa öppen... Och med mej på vägen fick jag en innerligen uttryckt välgångsönskning... Det kändes nog verkligen att de som jobbar på kliniken är investerade i sina klienters livsvägar på nåt sätt. Så även under processen när de verkligen innerligt uttryckt en önskan om att få hjälpa mej uppnå den dröm jag bar på. Lika innerligt kände jag nu att det fanns en önskan om att jag i detta beslut får ha det bra. Hur mycket de, liksom jag, än hade investerat i, och önskat, en annan utgång så kändes det som att förståelsen för var jag finns och den känsla jag har just nu var helt självklar. Och det är jag tacksam och glad över. Min sak, för all del, men ändå fint att få en klar förståelse för det man lever i och upplever. Och att de önskar en väl. Värdefullt!

onsdag 10 maj 2017

Simpukkaviikko - förtvivlan

Med hjärtat fullt av hopp och glädje, men också nervositet i maggropen, seglade jag in i fertilitetsvårdens värld. Och tänkte att snart, snart... Hoppades. Och blev besviken. Hoppades igen. Bara för att åter ställas inför besvikelser.

Småningom blev besvikelserna förtvivlan. Oro över att jag kanske aldrig skulle få uppleva vad jag så innerligt längtade efter och hoppades på. Hoppet steg nog varje gång upp igen, hur påtrampat det än blev. Gång på gång.

Men vartefter naggade förtvivlan det i kanten allt mera. Hoppet blev aldrig riktigt sig självt igen. Förtvivlan naggade också mej i kanterna allt mera. Gjorde mej tunn, genomskinlig, bräcklig, skör... Och förtvivlad. Ack så förtvivlad.

I huvudet snurrade oron - tänk om jag aldrig...? Vad gör jag då!?

Dagens länkar;
Om att hållas ihop trots barnlöshet
Simpukkas videon med barnlöshetstema

torsdag 23 februari 2017

Tv messing with my head

Nå great. Bläddra förbi ett program om fertilitetsvård på tv, och fastna där. En av grejerna som fastna i huvet på mej var läkarns kommentar om att en av de viktigaste aspekterna är "resilience". Betydelse, enligt vad jag tolka, ork att fortsätta försöka. Och det gjorde mej lite ledsen. Orolig. Gör jag fel nu...? Borde jag ha mer resilience? Messing with my head... Hur mycket jag än vet att jag just nu gör rätt i att avsluta vården så dök ifrågasättandet upp rätt kraftigt med det inslaget. Och sku inte riktigt orka ta den diskussionen med mej själv nu. Men tankarna lägger sej ju nog sen igen. Andas igenom dem, och ser var vi är sen...

För övrigt nog ett helt bra program, om än vissa delar inte är helt samma här. Och lyfter igen på hatten åt de personer som ställde upp och berätta om en så tung sak öppet på tv. Bra med öppenheten! Och delarna som lite smått lyfter på de tunga känslorna i en sånhär process var bra, men kunde gärna poängterats mer, tyckte jag. Fokusera rätt mycket på de rent praktiska procedurerna. Iofs bra att veta hur det går till, men på nåt sätt tycker jag det sku vara ännu viktigare att uppfattningarna om hur det kan kännas och vad det kan innebära emotionellt och mentalt sku öka. Programmet hittar du på Arenan.

Det som igen en gång inte kom fram (åtminstone enligt vad jag såg) var misslyckandena. Fertilitetsvården vill ju gå ut med mirakelbarnen och triumferna... Oberoende om man måst säga att det tog länge att komma dit så är det där man sen hamnar i slutändan i de officiella versionerna på tv och så. Med att barnet får komma. Och det är ju inte hela sanningen! Alla får inte barn via fertilitetsvård. Alla får inte barn överhuvudtaget, och jag tycker det sku vara en viktig sida av storyn att plocka fram det med. Att ibland, hur man än försöker, så lyckas det bara inte. Och att det kan vara okej det också. En sorg, ett annat liv, men okej.

torsdag 2 februari 2017

Piinapäivät; jo, nä, kanske

One week down. Idag "PP6" - sjätte piinapäivä. (Höll inte koll på det denhär gången, utan fick räkna ut det.) Fyra dagar kvar innan det är dags för test... Vill redan nu inte testa. Men måst ju sen. Jag tror att det inte lyckats. Men jag hoppas det har!! Mår i det stora hela som vanligt. Lite konstiga knip nog i nå skede, så nåt försökte åtminstone ske. Och jag har mått pyton i stunder dom senaste dagarna, speciellt om jag druckit kaffe... (Insåg kopplingen till kaffet helt först när mamma påpeka om det.) Kasta nästan upp faktiskt efter några munnar kaffe igår morse. Men vågar inte tro eller påstå att det betyder nåt... Innerligen hoppas jag att det är ett gott tecken, men vågar inte lita på det... Har väntat på att boobsen ska börja påstå nåt, som dom gjorde då när det hade lyckats, men dom är nu helt tysta, lugna och som vanligt tyvärr. Tar det hela med ro för det mesta, men visst dyker oron upp emellan. Om inte nu heller... Hur känns det sen? Vad blir det sen? Snälla, nog kan det väl nu...!? Inget "det blir som det blir" i känslan, även om jag är lugn. Ett positivt svar, ett negativt. Världsvida ifrån varandra i vad de innebär för resten av ett liv. Lite skrämmande nog.

fredag 27 januari 2017

Sista embryot är insatt!

So far so good! Embryot klara sej, och är insatt. Piinaviikot siis alkakoot. Graviditetstest-dags tisdag 7.2. Så, nu då bara att vänta och se... Blastocysten var av god kvalitet, och läkaren var ytterst noga med att den sku komma in på rätt ställe, så alla förutsättningar borde finnas. Ändå inget man slutligen kan göra. Bara hoppas. Hoppas, hoppas...

torsdag 26 januari 2017

Imorgon...? Hoppas...!!!

Har varit lite business as usual sådär mentalt, fram tills idag. Rent konkret är typ inget as usual iofs, men ändå har känslan i förhållande till fertilitetsvården varit den. Att jaja, vi kör nu med dethär nu. Tills jag satt ner psykologiboken idag på eftermiddagen, och inte hade nåt mer jobb mellan mej och insättning imorgon. Och det blev en hel del verkligare.

Insättning imorgon. Om embryot klarar sej. Spänningsmoment nummer ett där. Och sen fortsätter den, spänningen, om den får. Och det är ju liksom bara allt dethär... Ett helt liv. Barnets. Men också mitt. Fortsättningen. Lite överdramatiserat kanske, och ändå lite så. Ifall jag inte sen bestämmer mej för att gå vidare om detta inte lyckas. Vilket inte alls är säkert. Tar det iaf med ro just nu. Men nervositeten steg ett litet snäpp på skalan.

Insättning imorgon. Sista embryot i frysen. Om inget samtal kommer under morgon eller förmiddag så sätter jag mej på bussen och åker dit, tar med mej embryot, och åker hem tillbaka. Och väntar... Och hoppas... The notorious piinaviikot. Där den fina tanken är att man ska ta det lugnt och vara ... tja ... nästan omringad av gudomlighet, typ... Och det lyckas man ju absolut med. Tänka att det går som det går, när det bara betyder allt.

Så redan nu stiger känslan av att jag inte kommer att ta det direkt med ro sen om det inte lyckas. Hade för all del inte väntat mej det heller. Vet att det kan bli okej även om det inte går, men vet också att det inte kommer att kännas okej. För det här är självklart en sån situation där det ena alternativet i allt är såå mycket mer önskvärt än det andra.

Och allt jag kan göra är hoppas.