Sorg som inte finns

Har de senaste veckorna ställts inför situationer och kommentarer som signalerar att min sorg - barnlöshetssorgen - inte räknas, inte duger, inte finns. På engelska används termen disenfranchised grief - sorg som inte erkänns i samhället. Ofrivillig barnlöshet hör definitivt till den kategorin sorg. Hur kan man sörja något som inte finns, är en av de meningar som Simpukka plockat upp ur samhällets synpunkter - i ett försök att påvisa hur verklig den sorgen är, hur galna de kommentarerna är. Det lyckas tyvärr selektivt, för de kommentarerna är fortfarande väldigt vanliga. Och de gör ont.

Låt dem inte påverka, säger många. Och nej, man borde bara acceptera att folk inte förstår. Borde rycka på axlarna och konstatera att det viktiga är att jag själv ger mej rätt att sörja då när det behövs. Att jag har sådana runt mej som förstår, och ger sorgen erkänsla. Och ofta kan jag. Däremellan kryper de tyvärr in, de där kommentarerna. De som förminskar min upplevelse, min förmåga att känna, min situation, min sorg. Som signalerar att det inte räcker som sorg, att bara ha blivit utan barn. Du har ju annat, fokusera nu på det bara. Dessutom kan din sorg inte vara så stor, när du ändå inte vet hur stort det är att vara mamma. Det kan du ändå inte förstå. (Så hur kan du sörja det då...?)

Att inte förstå och veta hur stort det är att vara mamma, aldrig få chansen att uppleva det, det är en stor del av den sorg som är min. Att vara permanent barnlös är att gå miste om den rollen. Det enorma i att få vara mamma åt ett barn. Det enorma i att vänta barn, föda barn, hålla sitt eget barn i famnen och se det växa upp. Det är att aldrig få följa milstolpar, upptäcka världen med sitt barns ögon, eller för den delen upptäcka sitt barn - få se vem hen är och hur hen utvecklas... Så nej, jag kommer aldrig att få veta och förstå hur stort, enormt, det är att bli och vara mamma. Att få ha barn.

Samtidigt hör det till barnlösheten, eller för mej som singel ren till beslutet att försöka få barn, att man hinner drömma och längta väldigt mycket. För att ta ett beslut om att försöka behöver man se framför sig väldigt starkt hur livet som mamma, livet med barn, sku kunna tänkas vara (som singel). Genom alla försök och besvikelser hinner man drömma om vem som kanske kommer, drömma om sin roll som mamma - och se den gå i kras igen och igen och igen. Då en graviditet börjar hinner man räkna ut (eller få det beräknat åt sej) beräknad födelse, och tänka sej hur livet då ser ut - i november, då barnet sku komma. Och sen drogs den mattan under en totalt, igen en gång.

Så nej, jag fick aldrig - får aldrig - uppleva hur stort det är att vara mamma. Men de drömmarna sa mej nåt om hur det är. Längtan sa mej nåt om den kärleken. Och jag får aldrig se dem uppfyllas. Hur det inte räknas som sorg, hur den känslan inte kan mätas med andras - det har jag svårt att förstå. Ändå ifrågasätts den i samhället om och om igen... Inte lika kraftig som annan sorg. Duger inte, väger inte lika mycket... Fast det är att få alla sina framtidsdrömmar krossade, och tvingas omvärdera både sin egen roll och det man hade föreställt sej om sitt liv. Men nej, ditt liv fortsätter ju som vanligt, du vet inte hur det är att vara mamma, så njut nu av det du har bara.

Delvis är det väl också så att jag själv ”späder på” den uppfattningen, tänker jag... Genom att välja att avsluta vården (för att det var vad jag måste göra). Vända ryggen åt eventuella kvarvarande minimala chanser. Inte orka gå in för adoption. För jag kan ju inte ha ”velat det tillräckligt”, när jag ”ger upp”...? Jag kan inte sörja så kraftigt, när jag väljer att gå vidare. När jag klarar av att ta in annat, att faktiskt njuta av det jag har (t.o.m. av barnlösheten - friheten och lugnet). När jag ser glad ut, har energi och livsglädje, ser framåt och riktar fokus mot annat. Det kan ju inte vara nån stor sorg då.

Sku jag faktiskt ta in allt jag går miste om (vilket jag tvingas göra ibland, när nåt påminner, när det trycks upp i ansiktet på mej genom folks kommentarer osv) så sku jag gå i bitar. Det gör jag ibland. Idag är en sån dag. Att aldrig få bli mamma, aldrig få barn - det är så enormt att man inte riktigt kan ta in det utan att gå sönder. Och av den orsaken måst man - sen när man klarar det - aktivt jobba på att försöka göra allt det andra bra. Inte för att längtan inte var så stor, inte för att sorgen inte finns där - utan för att klara av att leva. Att gå vidare, trots att barnet inte kom, att man inte fick bli mamma.

Att vara permanent barnlös är livslångt. Massor med aldrig. Och de känns. De lever med. De är en sorg som finns i bakgrunden emellan, och emellan sköljer över i vågor. Små och skvalpande eller stora dränkande. Det är inget man kan åsidosätta med ett ”njut nu av din frihet”. Och sen är det nog också att njuta av sin frihet. För att man är tvungen att se annat, tvungen att jobba på att göra det andra bra, tillräckligt, tillfredsställande. Ibland lyckas man, ibland inte. Men jag insåg att jag måste svänga drömmarna ryggen för att kunna hitta fotfäste i livet igen. Hitta till ett annat jag.

Jag är inte skyldig någon en förklaring. Det räcker att jag själv ger min sorg erkänsla och rum. Och det räcker att jag vet hur mycket barnet betydde för mej, hur stor längtan var, hur mycket jag ville bli mamma. På många plan borde jag bara skita i kommentarerna och bara avskriva det som oförstående - men sen har jag valt att försöka öka förståelsen. Jag har en roll där påverkan finns med. Och jag tror själv på att det bara är genom att dela som vi kan få inblick i varandras upplevelser. Det här är min (och många andra barnlösas vad gäller disenfranchised grief åtminstone).

Ett ofrivilligt barnlöst liv innehåller en massa törnen. En massa saker som sticker till ibland, som gör ont, som väcker sorgen. Och ändå behöver man kunna hitta till att njuta av det vackra. Det betyder inte att sorgen inte finns.

Brandy Lytle beskriver lite samma i inlägget The Strength of the Childless Woman på sin blogg Not so Mommy. Om hur tungt det är att tvingas fokusera på allt det som är bra, i en värld som missförstår sorgen. Om hur att vara barnlös (också) är att vara en kämpe.

The strength of the childless woman is like no other.  Our hearts break and yet, we keep going.  Our grief is misunderstood and still, we are empathetic towards others.  Our life choices are judged and even then, we try to look at the bright side.

Om att hitta sej själv på nytt

Med avstamp i förra inlägget kommer här lite tankar från ett par andra inlägg kring att avsluta och gå vidare, och att hitta sej själv i ett liv utan barn.

Missy Desiree skriver i inlägget Learning to love myself again in my childfree life after infertility att hon bara ville leva livet, inte den här cykeln av hopp och sorg. ”...The fear of never becoming a mother outweighed the fear of living without children.” Den meningen kräver lite eftertanke, men jag kan känna igen den känslan - att nu känns det tyngre att fortsätta leva med rädslan för att det inte ska gå än att välja ett liv utan barn. 

Missy påpekar också att vi alla har vår ”stopping point”, och att vår egen väg alltid är unik, ”and when you get there, you will know”. Nå, kanske inte så enkelt för alla, men jag hade ju definitivt en tidpunkt när jag bara visste att nu är min stopping point här.

En annan intressant tanke ur Missys inlägg är ”I heard someone once say that you’ve always been childless so embrace who you’ve always been and begin to love and live that life.” Nå, delvis kan jag tänka mej att många - och jag också tidigare - nog sku reagera med ilska på det - för hur kan man älska sitt liv eller vara nöjd med att fortsätta vara barnlös, när längtan efter barn inte uppfylldes. Men samtidigt finns det en gnutta sanning i det. Det finns saker man var, gjorde, hade, trivdes med innan all den barnlängtan, den försöksprocessen - och de är oftast möjliga också efter. Att hitta tillbaka till dem, eller kanske vidare till annat, är en bra sak att börja fundera kring och jobba på... ”There is no one answer to how to live a fulfilling life. A fulfilling life doesn’t just look like a life with children.” 

Det andra inlägget jag vill kommentera har rubriken The fertility outcome no one talks about. Texten berättar en historia om fertilitetsvård, och om att vilja komma ur den, avsluta den, men inte få stöd och förståelse för den känslan och önskan. Om hur de svar man får ofta fokuserar på att ge nytt hopp och ny styrka för flera försök, eller på att ”bota” den ”rädsla” man har för vården. Utan att ge rum för att utforska vad de inre känslorna och tankarna faktiskt säger oss, vill att vi ska göra. Som om det inte är ett alternativ, inte okej, att vilja sluta försöka, tycka att man gjort allt man kan. Som om det inte duger som avslut.

”I felt like I’d gone as far as I wanted to go in my efforts, and that maybe, just maybe, my life would be okay if I didn’t have kids. But surrounded by these stories of perseverance I felt like the only woman in the world who had ever contemplated walking away. As someone who wanted children, I felt ashamed for not wanting them enough.”

Och här kommer våra sätt att lyfta upp barnlöshet in. Det är så mycket enklare att hitta berättelser om försök som lyckats till slut, än om vård som slutar utan barn. Det är lättare att hitta berättelser om den sorg barnlöshet innebär än om allt det andra fina livet kan vara. Bägge de senare har sin vikt - det är viktigt att omgivningen och samhället hittar en större förståelse för barnlöshet som kris - men jag tror att vi borde fokusera mer än vi gör nu på att visa liv som är värdefulla, meningsfulla och innehållsrika trots en ouppfylld barnlängtan.

”I don’t doubt that having kids is a lifelong adventure with joys and rewarding moments - and these are experiences I’m going to miss. But I also believe that my life will be equally amazing without kids. On most days, it already is.”

Havaintoja ihmisestä

Bra inlägg kring ofrivillig barnlöshet på Yles Havaintoja ihmisestä! Igenkänningsfaktor hög igen, och bra översikt kring vanliga tankar, känslor, situationer, bemötanden osv... Och lite om vad omgivningen kunde/borde göra. Speciellt gilla jag delen från ca 12:40 till ca 19:40.

Simpukkaviikko 2019/3

Idag var some-budskapet ”låt bli frågorna och kommentarerna”. Detdär med ” har du barn”, ”när ska ni skaffa barn”, ”borde inte lämna det för sent”, ”inte lämna för långt mellanrum till följande” osv. Ni vet... Och detdär med att ta för givet att folk har barn. Jag har främst råkat ut för förstnämnda fråga och sistnämnda antagande. ”Du har ju säkert små barn hemma?” eller ”Hur gamla är dina barn?”. Det är alltid rätt tungt att svara på det. Nej, jag har inte barn alls hemma. Eller på nr 2... Där sku jag ofta gärna vilja svara ”aj vilka barn?” Men gör ju nog inte. Svarar kort att jag inte har barn. Ibland tillägger jag att jag är ofrivilligt barnlös, men det är nog mer sällan... Det blir ofta lite tyst då, efter det svaret... Inte för att det är mitt problem direkt, den tystnaden, men det är oftast lättare utan den svansen. Förutom då den som får svaret kan relatera till problematiken, och det blir ett riktigt bra samtal av det hela. Händer nog mer sällan iofs, för de personerna frågar inte. De vet hur tung den frågan kan vara.

Börja med ”Hur mår du?”

En rätt bra artikel kring bemötande av mänskor i kris dök upp på fb nyss. Kodin Kuvalehti rubricerar Miksi ystävät katoavat kriisissä?, och skriver om hur vi ofta har så stora krav på oss själva kring hur vi borde kunna bemöta, och så mycket osäkerhet kring vad vi ska göra, att vi istället drar oss undan... Det är lättare att undvika än att utsätta sej för alla känslorna, krisen, egna otillräckligheten och osäkerheten... Och då försvinner folk runtom.

Så vad ska man enligt intervjuade krisarbetaren och terapeuten Veli-Matti Husso göra då? Svar - som så många gånger redan innan - finnas där. Den som drabbats av kris eller sorg behöver mest närvaro, någon som lyssnar och finns där. Kanske hjälper med helt praktiska saker, om sånt behövs. Och kanske - men isåfall väldigt lyhört och finkänsligt - speglar och utmanar sådana tankar som blir för kategoriska och katastroffokuserade. Och vet man inte vad man ska säga så kan man börja med just det - jag vet inte vad jag ska göra eller säga, men jag vill bara fråga hur du mår. Och ge den andra rum att berätta det hen vill.

Dessutom poängterar artikeln att det inte är meningen att man ska lösa nåt, få folk ur sina tunga känslor. Det kommer (kanske) sen, med tiden, och främst från personen själv. Då när hen är klar. Förstås med stöd, ingen klarar sig ensam, men det är inte andra som ska ”lösa” saker, ”komma ur” saker e.d. Om det ens är saker man kan lösa. Många gånger är ju kriser inte det. De är situationer när nåt ändrar radikalt, och det enda man kan är försöka rida ut de allra tyngsta känslorna, hitta ens nån form av fotfäste och sen börja bygga upp sitt liv pånytt, ur helt andra premisser än innan. Det är ingen lätt uppgift... En där stöd behövs, men där vägarna främst måst få komma från personen själv, när hen är där.

Det som också gör det knepigt är att ”där” - det är man ju i varierande mån. Ibland klarar man av att se framåt, har lite fotfäste att stå på, hittar bitar att pussla vägen vidare med. Och däremellan är de borta igen, allt hopp känns totalt försvunnet, och orken för att se vägar vidare är på noll. Och så pendlar det. Nånstans måst man lära sej leva med det. Själv. Vilket är helt tillräckligt svårt ren det. För att inte tala om andras förståelse.

MTV.fi synar barnlöshetstemat

Simpukka dela en länk till ett inlägg kring barnlöshetsmyter och fertilitet(svård) på mtv. Lapsettomuusmyytit lääkärin syynissä tar upp en del kring vad barnlöshet på riktigt handlar om, rent fertilitetsvårdsmässigt och medicinskt främst, och bemöter en del av de myter som finns kring saken. Som detdär med vad som påverkar fertiliteten och så.

Den känslomässiga sidan ryms tyvärr mest med bara som små bildtexter, trots att den sidan också har en enorm påverkan för den enskilda personens ork, och på hela livet. ”Barnlöshet kan kännas som ett stort tomrum i livet.”, säger en bildtext. En annan kommenterar att ”Barnlöshet kan vara en av de största livskriserna.” That’s it.

Ett par svar på myter fick mej att lite hicka till, och också dra ett sorgset andetag. ”Största delen av de som går in för fertilitetsvård får barn.” Svaret; ”Det stämmer.” Och så ”En del av dem som avslutade fertilitetsvården ’på hälft’ skulle ha fått barn om de bara hade fortsatt försöka.” Svar; ”Det stämmer.” Och det är väl sant, men känns ju nog väldig ledsamt.

I det första fallet är det ju för all del bra att det är så - att största delen nog får barn via fertilitetsvård. Tyvärr sku den myten snarare behöva slås hål på, eftersom folk har onödigt stor tillit till vårdens effektivitet. Att mirakelbarn blir till är en story folk känner, så det som behöver berättas är att det inte alltid slutar så. Att största delen ju ändå inte är alla.

Att en del (obs - en del) av dem som avslutat sku ha fått barn om dom fortsatt, det känns lite som a) en spark i magen, b) ett skuldbeläggande av dem som inte orkat eller av andra orsaker valt att sluta och c) en dold uppmaning om att fortsätta eller sluta ”gnälla”. Säkert mest för att jag själv mentalt kämpar med dehär frågorna, som ni kan ha märkt.

Det är absolut inte helt oproblematiskt att konstatera att det stämmer. Visst, det stämmer, men vad sen då? Det ger ju vatten på kvarn åt dem som bara konstaterar att ”ge inte upp”, ”min fasters väninnas syster fick också efter 12 års försök...”, ”du kan ju ännu ’bara’ x/y/z...”. Det ger folk rätt att tänka och tycka att hade man bara fortsatt så hade man haft barn.

Och man borde så tydligt observera detdär ”en del”. Och det är det folk inte gör. ”En del” hade fått barn via vården om dom fortsatt. ”En del” kanske kan få det på naturlig väg i ett parförhållande trots att vården inte lyckades. (Enligt texten.) Men en del är inte alla. Och det glömmer folk bort. Dom ser bara vad dom vill se här. Och kör stenhårt med det.

Jag vet inte vart jag sku höra, den delen som hade fått barn om jag fortsatt eller den del som inte hade det, men jag ogillar argumentet och sättet att tänka... Man kan inte veta om man skulle få/fått eller inte, och det kan inte vara ett argument för att puscha folk till något dom inte orkar eller kan. Om ett beslut att sluta är taget borde ju det kunna respekteras.

Läkaren som bemöter myterna kommenterar nog sen att beslutet att avsluta ju alltid ska vara den enskilda personens eller parets. Att de upprepade försöken och kasten mellan hopp och förtvivlan inte gör gott åt en del (ei tee joillekin hyvää). Aning understatement!! Gör knappast gott åt någon, men påverkar en del kraftigare, sku jag nu mera påstå.

I det stora hela gav dethär inlägget mej dålig fiilis. Bra med myter som spräcks, och en del av de aspekter som togs upp är viktig info, för folk som själva är inne i fertilitetsfunderingar och för allmänheten. Men att späda på tankar om att vården nog hjälper nästan alla och att de flesta nog har fortsatta möjligheter att få barn - det känns nu inte speciellt vettigt.

Vi behöver allt annat än det. Vi behöver få ut att alla inte kan få barn - trots fast vad. Vi behöver få ut att för vissa slutar hela rumban utan. Vi behöver få fram att det är (ska vara!) okej att välja att avsluta - utan kommentarer och ifrågasättande. Vi behöver berätta att också ett liv utan barn kan vara ett bra liv, trots att det var allt annat än man önskade.

Som ett lite positivare inlägg hitta jag sen en äldre grej jag missat bland de länkar mtv kommentera att ”läs också det här”. Uskoutuiko ystäväsi lapsettomuudesta? plockar upp de önskemål en ofrivilligt barnlös har kring bemötande. Som att ge rum, vara lyhörd för hur mycket personen vill berätta just nu, lyssna och finnas närvarande... You know...

”Tämä aihe on niin herkkä, että monet lapsettomat varmasti liikuttuvat joka ikinen kerta, kun se tulee vastaan. Se ei kuitenkaan välttämättä tarkoita, etteikö asiasta silti haluaisi puhua.” Tungt och mycket känslosamt ämne, men ändå ofta viktigt att få rum och tid att berätta, om och om igen ibland - och ett närvarande, accepterande och lyhört bemötande.