Ännu ett år tar slut just

Två dygn kvarstår av 2016. Vart for det året liksom!? Samtidigt innerligt skönt att det tar slut. Igen ett år som inte direkt varit lätt. På det globala och nationella planet har det inte riktigt känts som att riktningen varit positiv och uppmuntrande. Förändringarna under året har mest varit skrämmande. Visst har det också funnits fint och vackert och trevligt, men på nåt sätt sååå mycket idioti och sorglighet och sånt som man liksom bara inte alls kan förstå.

Också på det privata planet har året mer varit tunga och jobbiga saker, för mej personligen och för folk runtom mej. Fertilitetsvården gav mej ett missfall och ett misslyckat försök. Och oönskad paus pga inneluften... Därmed uppfylldes inte heller den önskan jag hade vid förra årsskiftet - att 2016 sku få vara det år då jag får svar på min fråga - mamma eller inte... Jag hoppades att de sista skedena av fertilitetsvården sku rymmas inom detta år, så att jag sen sku kunna gå vidare, antingen som mamma eller utan barn. Fortfarande finns önskningen om och behovet av att få gå vidare, eftersom jag inte fick in alla tre pas under dethär året. Ingen större skillnad för all del, en månad eller två hit eller dit, men inom mej finns nog behovet av att veta... Av att kunna gå vidare, som mamma eller med annat.

Så, med allt detta i åtanke är ju nog inre önskningen liksom att det med nytt år kommer andra vindar. Oberoende hurdana, men helst på nåt sätt mer positiva än de varit i år (och åren innan). Så, med hopp om vackrare vyer bakom nästa krök - ett gott nytt år till oss alla!

Familjeplanering, öhm?

I serien dök upp på Facebook kommer här en liten kommentar på en artikel som fick mej att se rött en stund. Julbaby börjar redan vara en sällsynthet, rubricerar tidningen Uusimaa sin artikel - Jouluvauva alkaa olla jo harvinaisuus. (Kan hända att du inte kan komma in på den via länken, om du inte prenumererar på tidningen. Via fb-länken fick jag nog upp den, så ev går det där.) Texten handlar om familjeplanering. To the extent of att bestämma när man vill föda sina barn. Det påstås t.ex. att många tajmar förlossning enligt mannens semester. Öh. Just så, tänkte jag... Och konstatera att det intressant och irriterande nog ingenstans (!!?) i artikeln nämndes att det kanske inte är sådär bara att planera, och att detdär med att alstra barn kanske inte alla gånger går riktigt som man hade önskat sej. Tyckte nog att det kunde ha tagits med där, ens i någon form. En såndär artikel ökar ju annars bara på pressen och sorgen för de barnlösa, och oförståendet hos folk runtom. Kände nog själv en rejäl portion frustration, måst jag säga. Helt ofattbart att en tidning kan skriva nånting såntdär!! Vah!?! I kommentarerna fanns liknande synpunkter, såg jag... Och om man nu mot förmodan måst berätta att allt fler familjer noggrant planerar när deras barn ska födas (och tydligen också lyckas med det!?) så kunde man nu åtminstone nånstans ta upp också svårigheterna som andra ställs inför i att överhuvudtaget få barn... Kanske kunde ge nån annan en liten mån ödmjukhet. Och kanske kunde öka förståelsen lite. Hela artikeln kändes väldigt fräck, och oförstående... Orättvisan här i världen är nog lite väl stor ibland, ifall det faktiskt finns folk som lyckas tajma barns födelse enligt makens semester eller önskad tidpunkt (och också tillräckligt många av dem för att det ska bli en artikel av det ju), medan andra, trots innerlig önskan och år av kamp, kanske finner sig tvungna att fortsätta sitt liv utan det efterlängtade barnet. I mitt sammanhang känns tajming enligt semester absurt... Är såå olika läge liksom.

Gemenskap och lugn...

Några minuter kvarstår tills klockan visar 24.12, och det rent tekniskt är julafton. En natts sömn emellan i praktiken nog. Det mesta av julstöket är undan, lite matfixande kvarstår till övriga dagar förstås. Men alla är nu samlade, och friden kan börja. Jag är verkligt tacksam över gemenskapen vi får ha. Med en varm tanke till er som saknar just den! Känner nog ett litet styng av sorg i hjärtat för er skull! Lugnet känns ren lite större, efter en dag med allt fler syskon hemma. Imorgon är det jul på riktigt, och vi får några dagar där inget annat behöver finnas i tankarna än samvaro och lugn. Och en hel del god mat. Känns behövligt och skönt.

En riktigt god jul också till er alla som läser bloggen!!

Fertility podcast om jul

Nånstansifrån dök det upp en länk till en podcast i mitt fb-flöde. Simpukka-föreningen, kanske? Nå, anyway... Christmas and Childlessness heter just det inlägget, och det finns på en sida med namnet The Fertility Podcast. En ny bekantskap för mej. Handlar mest om fertilitetsvård, så kändes i övrigt inte riktigt aktuellt, på nåt sätt, men just dethär inlägget är mer aktuellt för min del. För andra kan det kanske löna sej att surfa runt lite på sidan och kolla också annat!

Titeln är kanske lite missvisande iofs, för ganska lite handlar det om jul. Mera handlar det om bestående barnlöshet. Om då allting gjorts, men barnet inte kommit. Intervjuaren pratar med två personer som själva har den erfarenheten, och som jobbar med andra som finner sig i samma sits. Båda har bra saker att komma med så det kan löna sej att lyssna ifall du hör till gänget, trots att det är långt, och trots att de pratar om en del mindre intressanta saker också.

Vad gäller julen så ger båda deltagarna ett par råd. Samma råd. Du har rätt att skydda dej själv, så om det känns för tungt att delta i alla familjesammanhang med andras barn och fan och hans moster så har du rätt att tacka nej, eller att bara vara med en liten stund. Man kan också fixa egna traditioner... Och - ta stöd av andra i samma sits. Ha diskussionsforumen för andra barnlösa öppna i telefonen, så att du någonstans får häva ur dej allt det jobbiga mellan varven.

Själv skonas jag från de allra tyngsta situationerna, då det i mitt julfirar-sällskap inte finns småbarn. Och då vi inte har någon tradition av närgångna frågor i vår släkt. Ibland är nog finkänslighet verkligen en stor fördel. Men, som jag konstaterat tidigare känns ändå julens budskap, och många av julsångerna, rätt jobbiga, så min beskärda del av vemod får jag ju nog. Och dedär julkorten med folks barn... Hoppas ingen tar illa upp nu, men de göms nog underst i högen.

Och med allt annat strul som varit på gång nu så är jag nog ganska så nere. Ingen julkänsla alls, och kunde riktigt bra skippa allting. Det är trevligt att få vara tillsammans med hela familjen, men allting annat... Sku inte riktigt orka. What's the point, liksom. Allt är ändå fel. Lite väl pessimist just nu, I know... Känns också tokigt, när jag har jobbat mej upp till ett såå mycket bättre mående det senaste året (eller nåt sånt), men just nu är det liksom bara inte bra. Just nu är jag ledsen.

Lite klarare med allting

Har nu haft lite möten och mailat runt en del, så nu verkar det som om saker faller lite på plats. Byter jobb, det gör jag, från 1.1. Men kommer att ha kvar lite av mina nuvarande uppgifter ändå, vilket ju känns trevligt. Främst för att jag får hålla kvar en del av dom personer som är så viktiga för mej.

Ett faktum som gjorde beslutet att byta lättare var att jag dom senaste par veckorna haft mycket mera symtom, så vågar inte lita på att jag klarar av att vara i utrymmena. Alldeles oberoende av vården. Det är dessutom lite så att nu räcker det. Helt oberoende. Jag orkar inte med mera inneluftssymtom nu!!

Men trots allt detta är det jätte, jätte sorgligt! Jag har tyckt om det jobb jag gör. Jag är specialiserad på just det. Och jag tycker såå innerligt om dem jag jobbar med. Så det är verkligen ledsamt att inte få vara där med dem!! Var där på visit idag, för att jag hade lovat. Och kämpade med tårarna hela stunden...

I min tambur står en papperspåse från Alko (Systembolaget i Sverige). Av någon orsak fastnar min blick alltid på texten "special bitter" uppe i ena hörnet. (Är väl nån sorts alkohol, men vad det är vet jag inte, så mycket vet jag om det.) Tänkte att det nu väl är lite det jag är just nu. Special bitter...

Har inte varit bitter på ett tag, men det dök upp i dethär sammanhanget igen. Pga luften tvingas jag göra ett beslut att lämna ett jobb jag vill ha, och det känns för jävligt emellanåt. I samma veva också annan bitterhet... Så - efter en lång paus finns just nu en viss bitterhet över att jag inte fått bli mamma.

Life is, elämä on, det är vad det är - och allt detdär. Men emellanåt måst man få tillåta sej att känna att ingenting är som man vill och allt är bara skit. Sedan plockar man upp sig och går vidare igen. Många är tårarna jag fällt över allt dethär just nu, och fler kommer de säkert att bli ännu. Det är inte kul.

Och så känns det så totalt overkligt. Som om jag sku vara i en liten bubbla, avskärmad från allt. Och fattar ingenting. Helt ofattbart alltihopa. Jag har slutat (sgs helt) från ett jobb där jag sku vilja vara. Och just nu bara hänger jag, i väntan på annat. Och hittar liksom inte riktigt fotfäste i det...

Följ med strömmen och se hur det blir, fick jag som råd. Och det är det enda jag kan.

Idag kunde du varit här

Inte så mycket att säga om det. Vårens positiva graviditetstest, som fick vara en glad och härlig graviditet (med en hel del symtom...) bara fram till tidiga ultran i vecka 7 (då läkaren konstatera att typen därinne hade slutat leva ren en vecka tidigare), skulle ha haft beräknat datum idag. Idag (eller här runtomkring...) kunde jag blivit mamma. Men det fick jag inte bli. Idag känns det ledsamt. Idag saknar jag dej, än mer än annars.

It's breaking my heart!!

Lite frågetecken kvarstår ännu, men det verkar liksom ohjälpligt så att jag måst byta jobb helt. Och det krossar mitt hjärta att tvingas lämna det jobb jag har!! Sov inte just alls inatt, när jag igår fick mail om att jag under nästa vecka måst ge besked. Tankarna bara snurra, känslan var ... ja, helt hemsk... Intellektuellt vet jag vad jag måst göra, men känslomässigt är det beslutet alltför tungt. Det är vad det är, men det känns väldigt ledsamt och lite bittert!

Ett barn är fött åt oss...

It's beginning to look a lot like Christmas. Ja, det har det ju gjort ren ett bra tag, eftersom julen har en tendens att tränga sej på tidigare och tidigare. I och med att december starta börja nedräkningen på allvar. Och det innebär, bland allt annat, en massa julsånger överallt. Hela budskapet är att ett barn är fött (även om det syns mer eller mindre), och framför allt i sångerna kan det budskapet vara starkt. Och det känns jobbigt ännu i år, även om jag lite tycker att det borde ha slutat göra det ren. Sånger är starkt kopplade till känslor många gånger, och många av julsångerna är vackra och gripande... Och de ger mej fortfarande tårar i ögona. Kommer kanske alltid att göra det, när man en gång börjat reagera. For unto us a child is born, ett barn är fött på denna dag, fridfullt i drömmar ... slumrar litet gossebarn osv osv. De skär nog lite i hjärtat, bilderna som sångerna väcker. De väcker vemod. Mitt i all glädjen, allt det lugna och vackra med julen - som för mej på riktigt får vara en fin samvaro med familjen, så är också sorgen och saknaden starkt närvarande. I de egna glimtarna av sorg sänder jag också en tanke till de vänner och bekanta för vilka julen framför allt är en saknad och tomhet. För det som för många får vara skönt och vackert kan för andra vara det som mest av allt väcker den egna sorgen. Julen har ofta en baksida som inte är direkt fin och mysig... För mej själv är julen ändå vacker, och det är jag glad över. Att den nu sen också väcker saknaden och sorgen, det får jag nog leva med. Temat kryper så nära inpå...

Igen lite misströstande

Denhär situationen är helt galen egentligen. Gör mej smått galen. Ena stunden helt klar med att mitt eget liv (och ett eventuellt barns) är mycket viktigare än jobbet. Nästa tänker jag att ett halvår hit eller dit nu sen inte spelar nånsomhelst roll... Sen funderar jag att det kan det ju för all del göra, för ingen vet vad som händer under ett halvår. Och sen tänker jag att skit i hela jäkla alltihopa. Det är alltför många frågetecken i dethär. Alltför många faktorer spelar in. Vården, jobbet, studierna, inneluften, tanden, framtidsplaneringen...

Kan inte veta före 4.1 om tanden är tillräckligt ok för insättning. Borde ha en plan för jobb under januari, som sen kanske måst skippas om tanden skjuter på vården. Och hittills inte direkt jättevettiga (all sides considered...) jobb för hela vårterminen, ifall jag nu sku köra på alternativet nytt jobb. Och vill inte bort men samtidigt har jag nu just såå svårt att se att jag sku klara av att vara hela våren på mitt eget jobb utan att ha svårt att tackla det faktum att jag pga inneluften sköt på mina egna innersta önskemål. Hur man än svänger sej, liksom.

Men, just nu misströstar jag med allt, och tänker att lättast är att bara vänta till sommaren.

Lite klokare, eller nåt...

Hade ett möte idag. Ett möte för att diskutera möjliga andra uppgifter. Eftersom situationen är aningen råddig och med många oklarheter så kändes också mötet delvis lite råddigt och med många oklarheter. Men en sak blev nu iaf klar. Det är möjligt att ordna andra uppgifter, tillfälligt efter jul eller för hela våren. Och jag är evinnerligt tacksam över den förståelse och det tillmötesgående jag fick!! Det är inte alldeles självklart att man måst ställa upp med nå omändringar i ett sånt här fall, men det fanns en klar förståelse för att det av olika orsaker kan göras. Och det känns fint!! Att eventuellt helt byta jobb känns verkligen ledsamt, men samtidigt så är det väl nog kanske bäst i dethär fallet. Fertilitetsvård eller inte så är ju inte inneluftssymtom helt fiffigt att gå och dras med... Vad exakt som händer är nu ännu under utredning, men att det går att ordna verka helt klart. Så, är glad och tacksam, blandat med vemod. Tanden var ju sen följande som ställde till det, men den verka enligt tandläkaren på god väg att bli bra. Huruvida den hinner läka tillräckligt till januari är oklart. Koll 4.1. Så först sen vet jag om jag kan köra försök i januari eller inte. Men med den påväg åt bättre håll och möjlighet att ordna jobbet så känns det lite bättre just nu... Även om jag ju innerligt helst sku kunna stanna där jag är. Ibland ställer livet en inför svåra och tunga val. Inte direkt enkelt...