Och dethär med barnantal

Som motvikt till detdär med att färre barn är mer miljövänligt så fortsätter också debatt och ramaskri kring den låga nativiteten i landet. (Går bra ihop det ju. Antingen är vi miljövänliga eller så försöker vi hålla igång vårt lands population... Hur väljer man sen där då...?)

Anyway... Har skrivit en liten sur kommentar om saken ren tidigare, i inlägget Jämlikhet & offentlighet. Kommer nu en typ lite liknande sur kommentar igen... Sorry...

Hufvudstadsbladet hade igen på ledar-utrymme en spalt om detta, De uteblivna barnen, där skribenten funderar kring att vi nu har lägre antal födda barn än under nödåren.

Tillräckligt många barn behövs för att hålla upp skatteunderlaget och kunskapsbasen, och för att föra vidare gamla traditioner, påpekas det... Viktiga uppgifter för de barn som nu är alldeles för få, tydligen. Suck. Det är alltså det vi har barn för. Lite karikerat, men... Suck. Och det är inte så han menar nej, och jag plockar ju en liten sak här nu, men...

Också i denna text är frågan om ofrivillig barnlöshet rätt sparsam. (I de flesta texter saknas den helt. Eller möjligen finns det en kommentar om att ålder för barnafödande måst sänkas, då den nu så höga ålder utgör en fara för barnlöshet.) Men, i denna text existerar den iaf på några ställen nog. Framsteg där, iaf. Skribenten har en mening om hem "där man sitter och saknar ett" (barn). Konstateras alltså att sådana finns. Singlars existens noteras, men deras ståndpunkt i fråga om barn sägs vetas lite om. Enkätbehov här, eller? Och så talas det om det ledsamma i att två personers "tidsfönster" för barn "allt oftare förblir osynkroniserade". Vad det nu sen riktigt betyder... Mäns barnlöshet, som varit på tapeten också i övrigt just nu, ryms med. Bra så. Så ger nog detta inlägg en del pluspoäng där iaf.

Detdär med bilden av barnlösa som själviska karriärmänskor tas också upp. Påpekas att det ju inte stämmer som bild (mera). Tyvärr sitter den ändå på många håll ack så hårt.

Och sen avslutas hela alltihop med meningen "Mycket finns att göra för att vi ska bli ett folk som välkomnar fler barn.". Och här blir jag lite mållös. Samtidigt som det säkert är helt rätt ur allmän och landsomfattande politisk vinkel så känns det ur min synvinkel som ofrivilligt barnlös ganska osmakligt. Jag hade gärna välkomnat ens ett barn. Men jag fick inte den förmånen. Sku vilja säga mycket här, men vet nu inte ens riktigt vad. På nåt sätt gör den meningen mej bara rätt nedstämd. Antagligen detdär "bli ett folk som". Stämmer väl på populationsnivå, men mej träffar det personligt i hjärtat. Inte meningen, I know. Satt sej ändå där. Som en liten pik om att jag inte var en person som...

Och så undrar jag lite hur man isåfall blir en sån...? Vad borde jag göra då liksom...?

Sammanfattningsvis så är det som stör mej med denna text, liksom med alla andra jag läst på samma tema, det lilla utrymme som den ofrivilliga barnlösheten får. Längtan och önskan finns iaf med nu, vilket som sagt är ett framsteg. En skribent med mer förståelse(?). Ändå är det väl så mycket som måst sägas i debatten att dendär ouppfyllda önskan och sorgen över den får väldigt lite rum, trots att den berör oändligt många. En av fem. Och även om ålder är en faktor så är den verkligen inte den enda. Saknas såå mycket av den ofrivilliga barnlösheten i hela rapporteringen kring nativiteten att alltihop känns både olustigt, fräckt och nedvärderande för en som gärna hade hjälpt till med att öka antal födda barn här i landet, men inte gavs den chansen. Inte kunde. Inte fick. Inte lyckades.

Ur den synvinkeln hade jag verkligen önskat att den verkligheten lyftes upp mer i allt detta. Men det är väl en så svår nöt att knäcka dethär med ouppfylld barnlängtan, så det är bättre att låta bli att nämna det. Kan inte alldeles enkelt åtgärdas. Inte alldeles billigt heller. Så då struntar vi i den aspekten. Förutom detdär med att uppmana folk att "göra" barn tidigare.

Suck.

Pissed off...

Och ledsen.

Och för all del - det är mina tankar, känslor och formuleringar dethär. Men samtidigt vet jag också att hela denna rapportering nog för många andra ofrivilligt barnlösa känns aningen snedvriden. Ger inte just rum för den verkligheten, även om den delas av väldigt många.

Miljövänlig av bara tusan...

En av de saker som gjort mej lite fundersam och aning nedslagen under senaste veckan (eller så) är rapporteringen kring miljövänlighet och klimatbovar... Pga att den forskningen meddelar att det största man kan göra för att spara på miljön är att skaffa färre barn. Men vad f*n!?, tänkte jag... Vem tusan tänker på miljön i sina val kring hur många barn man har, eller huruvida man överhuvudtaget har barn?? På vilket sätt överhuvudtaget bör en sån sak få spela in, alls!? I någon som helst diskussion. Borde väl iofs vara stolt nöjd över min stora miljövänlighet här, men det känns inte alls som nåt trevligt... Vet inte ens riktigt exakt varför den saken stör mej så till den grad, men den gör nu det. (Fler) barn eller miljövänlighet...? Tjaa, vad ska man liksom välja?? Och det faktum att det för många inte finns ett val, fast man innerligt hade önskat det, syns ingenstans i den debatten (heller)... Känns konstigt bara, på nåt sätt, med en sån sak på en klimatbovslista. Ett barn. Ett liv. Och jag hade gärna tagit emot det livet, även om det då hade gjort mej till en ack så mycket större klimatbelastare. Hur storfamiljer upplevde saken kan jag inte ens föreställa mej. Skuldbeläggning av barnlängtan och emottagna barn känns rätt obehagligt.

Inlägg bl.a. här; HBL om klimatbovar, Peppe kommenterar, själva forskningen.

Och i övrigt inte heller nå vidare mycket bättre humör, sådär i det stora hela. Längre och djupare svacka än på ett bra tag på gång just nu... Gillar inte, men får leva igenom den.

Humöret helt i botten idag

En såndär dag idag att... Suck.

Egentligen inget fel alls liksom. Och ändå allt.

Och jag vet inte ens riktigt vad jag ska säga. Är bara så nere just nu. Hängig och trött, men framför allt sååå ledsen, sorgsen, vemodig, tom, urgröpt. Nere. Humöret i botten. Ur led...

Det är länge sen jag haft en såhär tung dag, känns det som. För det mesta går det ju bra. För det mesta mår jag bra. Och saker är liksom nog helt okej, trots alla tunga processerna i backspegeln. Jag har varit förvånad över att det känns så ok. Men kanske ändå tagit det för mycket för givet... Vet ju att tunga stunder och dagar kommer mellan varven, men de känns nog ändå så jobbiga när de gör det. Och fast jag vet så är de ändå lite överraskande varje gång. Och känns på nåt sätt såå fruktansvärt onödiga. Måst man ta det nu igen, liksom.

Utan att nu vilja skylla på nån annan så har det varit lite väl många påminnelser om vad jag inte själv får uppleva idag... En baby med i ett sammanhang där jag måste vara i en timme. Och information om en födsel. Och en artikel. Och en podcast. Och många babybilder på Facebook. Och paralleller till barnlösheten i boken jag läser. Och sånt. Massor just idag.

Och på nåt sätt tog det hårt just nu. Det grävde lite till och lite till, tills allt var för mycket på ytan. Eller jag var för långt ner. Eller båda. För så bra mår jag förstås inte att jag är immun.

Och hur mycket jag än är glad för andra, eller vet att allt detta finns runtom mej och jag helt enkelt behöver kunna hantera det och leva med det, så är det ändå tungt ibland. Ibland tar och tär det mera. Det betyder inte att jag är upprörd över andras lycka, men det betyder att jag är ledsen över att inte få dela den och uppleva den själv. Och ibland tar sorgen över då.

Idag var en sån dag när den gjorde det. Har hela dagen känt mej lite fundersam, men från förmiddagen rent ledsen. Gjort annat förstås, funderat på annat, haft annat i tankarna - men från och till har tårarna stigit upp i ögonen och sorgen gjort sej påmind. Hej du, jag finns här och du behöver ta en titt på dethär nu. Vill inte, svara jag. Orkar inte. Men, det hjälps ju inte det. När sorgen dyker upp är det bara att ta sig tid att plocka fram den. Ge den rum och tid. Titta på den. Låta den få finnas. Tröttsamt ibland. Men ändå är det väl bara det som gäller.

Idag saknar jag den som kunde ha funnits. Det som kunde ha varit. Jag är ledsen över att vården inte gav mej det barn jag hade hoppats få välkomna. Att svaret blev inte mamma.

Och jag undrar, mer än hittills, om mitt beslut alls är rätt.

Men ändå... Nej... Jag orkar inte!! Inte ens fundera.

Lottovinst, mor eller barn?

Jag hörde idag av mej till en bekant som har (haft) det tungt ett tag. Pga helt andra saker än mina, men ändå är det nog på nåt sätt så att man känner igen sej i det att någon annan kämpar, på många sätt. Och i hennes svar fick jag också en "kram från en medkämpe".

Och så skrev hon nånting som gick rakt in i hjärtat, och väckte både värme och sorg;

"Jag vet ju att du har din egen kamp att jobba med och tänker ofta på dig när jag läser om eller träffar andra som vill ha barn. Tänker också på vilken lottovinst det skulle vara för det barn som får dig till mamma. Ibland förstår vi bara inte allt..." 

Kändes på nåt sätt så härligt, och jag blev innerligt glad åt att hennes uppfattning är att jag skulle vara en bra mamma. Känns fint, trots att... Och samtidigt väckte det nog en gnutta av sorgen också. Över att jag trots önskan och eventuell god "förmåga" inte får uppleva det.

Fundera sen på vem som egentligen drar den största vinstlotten där, ifall att om ändå... För själv upplever jag nog det som att jag är den överlägset största vinnaren. Om jag efter alla processer och sorger trots allt ges lyckan att få barn är det nog jag som är lottovinnaren.

Kan hålla med min vän om att ibland förstår vi bara inte allt. Definitivt. Vissa saker är nog på nåt sätt så alldeles ofattbara. Världen kan kännas så konstig ibland, och det finns såna mängder av saker som går till på sätt som bara känns så totalt fel, bakvänt, ofattbart...

Sen finns det som tur är också så mycket gott. Och din fina kommentar värmde, verkligen!

Varför krånglar vi till det??

Fick idag föra ett fint och öppet samtal med en barndomsvän kring stora och tunga frågor i livet. Kring såntdär som vi, åtminstone här i landet, har svårt att tala om. Saker vi uppfattar som för knepiga, för svåra, för privata eller t.o.m tabu. Och jag har såå svårt att förstå den uppfattningen. För det är ju ändå saker vi alla ställs inför, eller har i vår absoluta närhet.

Relationer och kommunikation, och hur man kan handskas med dem. Mående och ork och tunga perioder. Barnlöshet. Och jag blir alltid själv så glad åt sådana öppna samtal. De ger mej så mycket. Närhet, förståelse, stöd, erkänsla. Också en känsla av att inte vara ensam med tunga saker. Och att de, när man får dela, iallafall för stunden inte är riktigt lika tunga.

Dessutom är de ju inte alls så ovanliga, konstiga, privata, annorlunda som man lätt tänker när de sopas under mattan och stängs in i garderoberna. Alla bär vi på tunga sidor i våra liv. Vardagliga jobbiga saker, som drabbar var och en i olika grad och på olika sätt. Varför krånglar vi då till det så och kallar det tabu, signalerar att folk borde vara lite tysta om det, tycker det är skamligt eller för privat, eller vad vi nu sen än kollektivt tycker...??

Jag hade iallafall inte fått en bråkdel av allt det välbehövliga stödet, den fina gemenskapen, den bärande förståelsen och den omplåstrande empatin ifall jag inte hade berättat om det jag går igenom. Varför signalerar då vårt samhälle så ofta att det är bäst att vara tyst? Jag har fortfarande svårt att förstå det. Min vän var av samma åsikt. Och just då kan sådana härliga, nära och inkännande samtal uppstå. Och det gillar jag! Verkligen, innerligt.

Bara genom att tala om våra tunga frågor kan vi hitta andra som kan relatera, och lite öka förståelsen hos dem som inte kan det. Öppenhet har, som ni vet, varit väldigt viktigt för mej i denhär barnlöshetsprocessen. Och samma öppenhet sku vara viktig också i andra frågor som har sin tabu-stämpel kvar. Blev igen påmind om det i samtalet med barndomsvännen.

Dessutom var hon en person som verkade verkligen förstå och respektera mitt läge just nu och de beslut som finns gällande barnfrågan, och det kändes också såå väldigt, väldigt bra. Att ta ett beslut att inte fortsätta försöka få barn får ändå ofta folk att höja på ögonbrynen, eller opponera sig. Det är svårt för många att godta. Även om det är mitt beslut att ta.

Gravidmage på nära håll...

Det gör ännu lite ont när gravidmagar finns för nära. För "in my face". En vän till min syster var här för ett tag sen, med gravidmage. Fick som tur är veta att hon vänta innan hon kom. (I en bisats, för min syster trodde hon hade sagt.) Och mestadels gick det bra. Tjejen var rätt lugn med det hela, och inte helt sådär på slutrakan. Men alltid emellanåt behövde ställningen justeras, eller så sökte sej en hand ner och lades beskyddande på magen. Framför allt den senare gesten sände ett styng av sorg genom mej. Vemod, saknad och ledsamhet. Jag kunde också vara gravid just nu... Glömmer oftast bort det helt och hållet. Eller, tänker inte alls på det. Men en hand som ömt smeker en gravidmage på andra sidan kaffebordet är en känslosam och stark påminnelse om vad jag inte fick. Andades in några gånger, och var förvånansvärt okej iallafall, men visst känns det. Visst finns saknaden och tomrummet där då, ack så tydligt.

Hon fick veta om min sits först sen senare, min syster berätta tydligen sen. Och blev orolig över att hon hade gjort eller sagt något som kändes jobbigt. Bad min syster hälsa att det är ok. Vad mer kan man göra. Inte ska hon ju behöva ha dåligt samvete över att hon är gravid. Själv fundera jag över om jag var otrevlig som inte kommentera, gratulera eller deltog nåt i diskussionerna om hennes graviditet, och hoppades att hon inte blev förnärmad. Men hon förstår säkert nu då varför. Knepigt nog ibland detdär, då graviditeten för den gravida är det viktigaste i hela livet just nu, medan den för en del andra är en ack så tung påminnelse om det man så innerligt hade hoppats få uppnå. Kan bli lite svårt att veta hur man ska tackla det. Men jag tror det hade varit bra om hon hade vetat före. Fast vad vet jag, kanske hon då hade varit alltför orolig över att göra nånting fel eller säga nånting dumt. Knepigt... Jag tror ju ändå själv på öppenhet.

Efter de par dagar vi var i samma faggor så vakna jag igen till en sen kväll med en lätt panik över allt vad jag nu vänder ryggen. Med en känsla av att jag gör fel som avslutar vårdkapitlet. Med ett herregud, mänska, vad gör du riktigt!? Egentligen på nåt sätt helt fruktansvärt och ofattbart, och jag kan fortfarande också ibland inte alls fatta vad jag gör. Panikstunder av total oförståelse... Mera sällan, men också de finns ännu. (Kanske alltid, tills åldern faktiskt sätter stopp.) Och då sku jag vilja ringa och säga att vi kör igen iallafall. Eftersom de sgs alltid kommer sent på kvällen är den möjligheten obefintlig. Och med en natts sömn på vet jag fortfarande hur jag verkligen känner i saken, och måst fortfarande bara följa det som känns rätt för mej. Även om jag fortfarande är smått förvånad emellan. Men, som jag tidigare skrivit, så kan jag inget annat än godta det mitt inre säger, och gå enligt det beslut som finns. Trots vemodet.

Ofrivilligt barnlös är jag ändå. Och det känns mellan varven, ordentligt.