Det återstår bara ett par dagar av 2015. Ett år som varit fruktansvärt långt och fruktansvärt jobbigt, så jag är väldigt glad att det nu tar slut. Jag är väldigt glad åt att lämna det bakom mej och gå framåt mot nytt hopp och nya möjligheter.
2015 var två totalt misslyckade ronder ivf, ett jättetungt besked om att mina egna äggceller inte går att använda, en kemisk graviditet, och en lång bearbetningsprocess som nog ännu är igång. 2015 var tungt. Alldeles ofattbart och fruktansvärt tungt.
Men 2015 lärde mej också en del. Om min inre styrka, om min egen väg, om vad jag vill och kan här i livet. Min väg framåt är inte ändrad, men jag har en annan klangbotten för den, en annan grund att stå på. Jag vet mer än jag visste för ett år sen.
Inte direkt lärdomar jag sku ha velat få, men lärdomar jag får acceptera, och lära mej leva med. When life throws you lemons - make lemonade. Inte lätt, men småningom går det. Att ta det som bjuds, och göra nåt gott av det. Så gott det går.
Det var mitt 2015. Med sorgen och besvikelserna som första och översta känsla, men småningom med mer acceptans och inre styrka, med mer hopp och tillit inför kommande möjligheter. Ser fram emot att vända blad i kalendern och gå mot det nya.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
tisdag 29 december 2015
onsdag 23 december 2015
Funderingar kring julfirandet
Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring.
Julen står runt knuten, och tankarna kretsar kring den. Familjehögtid. Stämningsfullt, gemenskap och närhet. Jag vet att min jul säkert kommer att vara allt det. Stämningsfull samvaro i familjen. Föräldrar och syskon med respektive. Inte alla på plats, men flera. Lite släkt också. I ett fint hem (på fosterjord, även om det nu väl kanske inte är det viktiga i detta sammanhang). Och vi har en gran. Barnen? Dom är nu isåfall jag och mina syskon då. Och vackert så för all del, men... Sku gärna också haft med det egna barnet. Bidde inte så ännu, återstår att se om det blir så senare.
Själviskt är jag glad över att inte nåt av syskonen heller har barn, det gör det gemensamma julfirandet lite lättare för mej... Vet hur vissa ödeskamrater bävar inför att vara med på fester eller middagar där småbarn eller gravidmagar är med. Där man känner sej som den som är utanför bland idel barnfamiljer. Och det är tungt. Julen är så barnfokuserad på många sätt - och helt förståeligt så. Det är viktigt att göra det till en fin upplevelse för barnen, med paket och gran och alltihopa. Och så är ju hela julens budskap ett fokus på barnet. Familjen. Idyllen. Allt kretsar kring ett litet barn.
Jag fick inte heller i år en jul med barn. Det känns ledsamt. Men jag är ändå glad över julen med familjen, och ser nog fram emot den. Jag njuter av lugnet och stämningen. Jag myser i ljusskenet. Jag kan känna att också en sån här jul är riktigt bra, även om den inte innehåller ens ett enda barn (annat än det i berättelsen). Hoppeligen kommer mina jular med barn sen senare. Just nu får det vara en jul med vuxna, för vuxna. Lätt är det ändå att föreställa mej hur jag sku tänka och vad jag sku vilja om hen hade fått vara med. Fundera kring vad som är viktigt för mej att föra vidare till mitt barn sen...
Men det tar vi ett annat år, ifall orsak finns att fundera på det då.
torsdag 17 december 2015
Luovan kirjoittamisen ryhmä
Fick mail idag att jag är antagen till Simpukkas luovan kirjoittamisen ryhmä, en grupp för kreativt skrivande. Roligt! Få se hur jag gör med språket, för vill gärna skriva och ha mina texter på svenska, men det löser sej säkert... Gruppen ska träffas live fyra gånger januari-januari, och däremellan skriva, dela och läsa texter online. En del av mina texter därifrån (om inte alla) kommer säkert att dyka upp här sen.
Jag ser fram emot att få lite andra infallsvinklar, nya uppgifter, textgenrer osv att jobba med. Och tänker mej att det kan hjälpa mitt eget bearbetande en hel del. För tema för gruppen är ju förstås barnlöshet. Alla deltagare är på sätt eller annat ofrivilligt barnlösa. Mer delaktighet och flera ödeskamrater att lära känna. Me like! Spännande. Ser fram emot det! Återkommer till det sen när gruppens arbete har kommit igång, och vartefter under nästa år.
Jag ser fram emot att få lite andra infallsvinklar, nya uppgifter, textgenrer osv att jobba med. Och tänker mej att det kan hjälpa mitt eget bearbetande en hel del. För tema för gruppen är ju förstås barnlöshet. Alla deltagare är på sätt eller annat ofrivilligt barnlösa. Mer delaktighet och flera ödeskamrater att lära känna. Me like! Spännande. Ser fram emot det! Återkommer till det sen när gruppens arbete har kommit igång, och vartefter under nästa år.
söndag 13 december 2015
Förlåt, jag klarar inte av det
Märkte idag (igen) hur svårt jag har att ens tänka mej att finnas med i någon annans barnfamiljs-vardag. En väninna fråga om jag ville komma till dem och hålla henne sällskap, och jag klara bara inte av att tänka mej det. Hade själv föreslagit att hon sku komma till mej eller vi sku gå på glögg nånstans, men fick tillbaka frågan om jag kunde komma dit istället, vara där med henne och barnen.
Kom först med en vit lögn, men skrev sen ärligt att jag inte klarar av det. Jag vågar, vill, orkar inte - hur mycket jag än vet att hon sku behöva den hjälpen. Kände mej fruktansvärt usel, fick jättedåligt samvete, men jag kunde inte tänka mej att gå dit. Måste, för min egen skull, låta bli att fara. Vet nog att jag har rätt att välja så, och vet att min vän fullständigt förstod, och ändå känns det sååå hemskt!
Ändå har jag hela dagen haft väldigt nära till tårar, fällt en hel del, över hur lite jag klarar att göra för någon annan, fast jag såå gärna sku vilja. För mej är ju stödet från vänner nånting så väldigt viktigt, både sånt jag får och sånt jag kan ge - så det känns ofta väldigt ledsamt och fel om jag behöver säga nej, hur väl jag än vet att jag förstås har min fulla rätt till det och ibland måst göra det för att spara mej själv.
Borde ju vara glad över att jag klara av att ärligt säga att jag inte kommer, och förklara varför. Att jag klara av att tänka på mina egna känslor och min egen ork - för det är inte enkelt! Att tänka på sej själv är många gånger svårt, fyller en med skuldkänslor, får en att känna sej självisk. (Det vet min vän lika bra som jag.) Hur viktigt värnandet om den egna orken än är så är det väldigt svårt att göra det.
Och var för all del helt rätt att låta bli, för bara av den bild jag hade av hur det sku kännas att sitta där i den familjevardagen (hur tung den än också är) så har den egna saknaden varit fruktansvärt stark nu idag. Tårarna har trillat gång på gång, sorgen ligger som ett mörker över ögona och som en klump i magen.
Saknar dej, mitt eget barn! Saknar den lilla familjen som är vi. Saknar vår vardag.
Kom först med en vit lögn, men skrev sen ärligt att jag inte klarar av det. Jag vågar, vill, orkar inte - hur mycket jag än vet att hon sku behöva den hjälpen. Kände mej fruktansvärt usel, fick jättedåligt samvete, men jag kunde inte tänka mej att gå dit. Måste, för min egen skull, låta bli att fara. Vet nog att jag har rätt att välja så, och vet att min vän fullständigt förstod, och ändå känns det sååå hemskt!
Ändå har jag hela dagen haft väldigt nära till tårar, fällt en hel del, över hur lite jag klarar att göra för någon annan, fast jag såå gärna sku vilja. För mej är ju stödet från vänner nånting så väldigt viktigt, både sånt jag får och sånt jag kan ge - så det känns ofta väldigt ledsamt och fel om jag behöver säga nej, hur väl jag än vet att jag förstås har min fulla rätt till det och ibland måst göra det för att spara mej själv.
Borde ju vara glad över att jag klara av att ärligt säga att jag inte kommer, och förklara varför. Att jag klara av att tänka på mina egna känslor och min egen ork - för det är inte enkelt! Att tänka på sej själv är många gånger svårt, fyller en med skuldkänslor, får en att känna sej självisk. (Det vet min vän lika bra som jag.) Hur viktigt värnandet om den egna orken än är så är det väldigt svårt att göra det.
Och var för all del helt rätt att låta bli, för bara av den bild jag hade av hur det sku kännas att sitta där i den familjevardagen (hur tung den än också är) så har den egna saknaden varit fruktansvärt stark nu idag. Tårarna har trillat gång på gång, sorgen ligger som ett mörker över ögona och som en klump i magen.
Saknar dej, mitt eget barn! Saknar den lilla familjen som är vi. Saknar vår vardag.
måndag 7 december 2015
Fick sååå fin feedback igår!
Under en chat om annat fick jag följande feedback av en barnlöshets-medsyster;
"Jag måst säga att jag verkligen beundrar hur du har varit öppen med det här och delat dina tankar och känslor. Jag beundrar styrkan och modet som syns i det, och det är verkligt inspirerande. Det är nåt att sträva efter själv. Inte så att jag menar att styrkan är egenvärde eller nåt att uppnå, kanske snarare modet och styrkan och också stoltheten att vara dig själv och ärlig i ditt eget liv. Så tack."
Och jag blev så rörd och glad! :D Tusen tack för den jättefina kommentaren!! <3
Öppenheten och delaktigheten har (som ni ju ren visst fått läsa här några gånger) varit väldigt viktiga för mej. Barnlöshet är stora och jättetunga frågor, men delaktigheten och öppenheten har gjort bördan lite lättare för mej. Att tala om det har gett mej styrka... Har hoppats att nån annan samtidigt kan få nåt ut av det jag skriver, och är så innerligt glad åt att det har kunnat kännas sådär för nån!!
"Jag måst säga att jag verkligen beundrar hur du har varit öppen med det här och delat dina tankar och känslor. Jag beundrar styrkan och modet som syns i det, och det är verkligt inspirerande. Det är nåt att sträva efter själv. Inte så att jag menar att styrkan är egenvärde eller nåt att uppnå, kanske snarare modet och styrkan och också stoltheten att vara dig själv och ärlig i ditt eget liv. Så tack."
Och jag blev så rörd och glad! :D Tusen tack för den jättefina kommentaren!! <3
Öppenheten och delaktigheten har (som ni ju ren visst fått läsa här några gånger) varit väldigt viktiga för mej. Barnlöshet är stora och jättetunga frågor, men delaktigheten och öppenheten har gjort bördan lite lättare för mej. Att tala om det har gett mej styrka... Har hoppats att nån annan samtidigt kan få nåt ut av det jag skriver, och är så innerligt glad åt att det har kunnat kännas sådär för nån!!
lördag 5 december 2015
Om vi kanske sku hitta nån?
Var ute en sväng igår kväll med ett par väninnor (efter en hemmafest). Kort sväng för mej, en av oss stanna kvar och gick väl vidare i nattlivet. Den av oss som är singel och sökande. Den som sa att "nä nu ska vi ut, om man kanske sku hitta nån...", och drog med oss andra ut på stan. Som upprepa frasen när vi sku in på baren. Inte för att hon nu desperat är på jakt, men bara om... Om vi kanske sku hitta nån.
Och det enda jag kunde känna och tänka, igen en gång, där innan vi gick in på baren, var hur skööönt det är att inte behöva!! Att inte ens ha minsta lilla lust att söka eller hitta nån. Igen en gång undra jag hur konstig jag egentligen är, och försökte känna efter, försökte hitta ens litelite längtan efter att ha en karl - men nej... Jag är sååå innerligt nöjd med att vara "bara" jag! Så tillfreds med min singelstatus.
Och igen en gång såå tacksam över att kunna ha den känslan och att det är helt okej. Att tillåtas vara singel, utan att förväntas behöva nån eller förväntas längta efter nån. Kvinnor idag (alltså här i dethär landet) behöver inte en man för att vara nåt, för att klara sej, för att duga. Jag får och kan vara singel utan att det tar bort av mina möjligheter, eller utan att nån tittar konstigt! Att vara singel är alldeles okej.
Ja, de flesta godtar det, medan nån nog kanske lite provoceras av att jag påstår att jag är så nöjd som singel, tänker att det ju nog bara är vad jag säger eller att jag lurar mej själv och intalar mej det som självbevarelse eller nåt. Må ni då tänka så, det bryr jag mej inte desto mera om - alldeles ärligt. Tänk du vad du tänker om mej - det gör ju folk iallafall... Alltid nån som har åsikter. Alltid nån som funderar...
Framför allt - det som är denhär bloggens tema - är jag så tacksam över möjligheten att som singel ändå kunna bli mamma. Iallafall i teorin. Möjligheten finns! Jag är inte dömd till att vänta och hoppas att någon (som jag egentligen inte är så intresserad av) sku dyka upp för att kanske kunna få barn. Jag kan och får välja att försöka på egen hand. Jag väljer att försöka på egen hand. Det är liksom helt självklart.
Tittar mej omkring här i den lilla lägenheten som är mitt hem, och konstaterar igen en gång att jag i såå många aspekter är så lyckligt lottad! Jag får leva ett liv som jag trivs med, utan att någon fördömer eller tittar snett på mej. (Åtminstone så jag ser det.) Och jag har styrka och inre visshet tillräckligt för att ta det och åsidosätta det ifall nån sku ha lust att uttrycka nåt sånt. Dethär är jag! Dethär är mitt liv, mitt sätt att leva det.
I'm single and I like it. Och hur skönt är inte det!
Och det enda jag kunde känna och tänka, igen en gång, där innan vi gick in på baren, var hur skööönt det är att inte behöva!! Att inte ens ha minsta lilla lust att söka eller hitta nån. Igen en gång undra jag hur konstig jag egentligen är, och försökte känna efter, försökte hitta ens litelite längtan efter att ha en karl - men nej... Jag är sååå innerligt nöjd med att vara "bara" jag! Så tillfreds med min singelstatus.
Och igen en gång såå tacksam över att kunna ha den känslan och att det är helt okej. Att tillåtas vara singel, utan att förväntas behöva nån eller förväntas längta efter nån. Kvinnor idag (alltså här i dethär landet) behöver inte en man för att vara nåt, för att klara sej, för att duga. Jag får och kan vara singel utan att det tar bort av mina möjligheter, eller utan att nån tittar konstigt! Att vara singel är alldeles okej.
Ja, de flesta godtar det, medan nån nog kanske lite provoceras av att jag påstår att jag är så nöjd som singel, tänker att det ju nog bara är vad jag säger eller att jag lurar mej själv och intalar mej det som självbevarelse eller nåt. Må ni då tänka så, det bryr jag mej inte desto mera om - alldeles ärligt. Tänk du vad du tänker om mej - det gör ju folk iallafall... Alltid nån som har åsikter. Alltid nån som funderar...
Framför allt - det som är denhär bloggens tema - är jag så tacksam över möjligheten att som singel ändå kunna bli mamma. Iallafall i teorin. Möjligheten finns! Jag är inte dömd till att vänta och hoppas att någon (som jag egentligen inte är så intresserad av) sku dyka upp för att kanske kunna få barn. Jag kan och får välja att försöka på egen hand. Jag väljer att försöka på egen hand. Det är liksom helt självklart.
Tittar mej omkring här i den lilla lägenheten som är mitt hem, och konstaterar igen en gång att jag i såå många aspekter är så lyckligt lottad! Jag får leva ett liv som jag trivs med, utan att någon fördömer eller tittar snett på mej. (Åtminstone så jag ser det.) Och jag har styrka och inre visshet tillräckligt för att ta det och åsidosätta det ifall nån sku ha lust att uttrycka nåt sånt. Dethär är jag! Dethär är mitt liv, mitt sätt att leva det.
I'm single and I like it. Och hur skönt är inte det!
tisdag 1 december 2015
Snälla, försök ta hand om er
Ikväll har jag en känsla av att folk runtom mej faller i bitar. Många har det så svårt, mår så dåligt, hoppar på gungfly. Världen är så fruktansvärt uppochner, känns det som.
En hel del av dem är barnlösa som jag. Och mitt hjärta blöder när jag läser de tunga, tunga känslorna och situationerna som folk är i. Senast idag, fleera stycken... Som måst ge upp, som igen ställs inför nya berg att klättra över, som åter en gång blir besvikna och slungas ner i sorgen pånytt. Jag känner så med er! Och jag hoppas innerligt att ni ändå orkar!
En liten stund i taget...
En del är också folk med andra svårigheter - depressioner och utmattning finns med, och en del annat. Som gör mej och andra oroliga, som gör livet tungt att bära, som skrämmer och försvårar... Livet kan vara såå hårt ibland, och vi är så dåliga på att ta hand om oss själva, ta vara på varandra. Likaså här - jag hoppas innerligt att ni ändå orkar!
En liten stund i taget, ni med.
Skickar en liten men innerlig omtanke och bön till er alla - snälla, försök ta hand om er! Det är inte alltid lätt, men ni är alla så värdefulla! Andas vidare, en liten stund i taget.
En hel del av dem är barnlösa som jag. Och mitt hjärta blöder när jag läser de tunga, tunga känslorna och situationerna som folk är i. Senast idag, fleera stycken... Som måst ge upp, som igen ställs inför nya berg att klättra över, som åter en gång blir besvikna och slungas ner i sorgen pånytt. Jag känner så med er! Och jag hoppas innerligt att ni ändå orkar!
En liten stund i taget...
En del är också folk med andra svårigheter - depressioner och utmattning finns med, och en del annat. Som gör mej och andra oroliga, som gör livet tungt att bära, som skrämmer och försvårar... Livet kan vara såå hårt ibland, och vi är så dåliga på att ta hand om oss själva, ta vara på varandra. Likaså här - jag hoppas innerligt att ni ändå orkar!
En liten stund i taget, ni med.
Skickar en liten men innerlig omtanke och bön till er alla - snälla, försök ta hand om er! Det är inte alltid lätt, men ni är alla så värdefulla! Andas vidare, en liten stund i taget.
söndag 29 november 2015
Adventstiden påminner om väntan
Idag är det första advent. Inledningen på adventstiden, väntan på jul. Som är väntan på ett litet barn som ska födas. Nu vill jag ju nog inte på nåt sätt alls jämföra mej själv med Maria, eller min eventuella kommande familj med den familjen - det är (oberoende av om man är religiös eller inte) en så helt annan kaliber på den storyn. Men advent - väntan på barnet - påminner ändå om min egen väntan och längtan. Är svårt att bara åsidosätta, bara tänka på det hela som väntan på jul. För berättelserna finns där, sångerna och texterna, bilderna. Graviditet och födsel, nyfödda barnet. Som om och om igen ger mentala kopplingen till det egna lilla sammanhanget. Det är ändå starka berättelser, vackra ord och bilder. De väcker alltid längtan och saknaden lite, igen och igen. Så i år, liksom ifjol, är advent och jul också uppblandad med sorgen. Även om jag nog också njuter av alla ljusen, julpyntet och den fina stämningen. Men så är det - känslorna är tätt sammankopplade.
torsdag 26 november 2015
Lite saker som jag är tacksam för
Det lär vara Thanksgiving idag. Ett tema att plocka in, tyckte jag... Fokuserar så lätt (och rätt förståeligt kanske) på det jag inte har, så tänkte nu för en gångs skull fokusera på det jag har. Mitt liv är fullt av saker jag älskar, njuter av, är tacksam för, trivs med...
Jag har en familj, föräldrar och syskon. Vi uppskattar varandra väldigt mycket, kärleken finns där, även om vi kanske inte alltid är så duktiga på att visa det. Jag vet att den finns där, jag vet att dom vet. Jag är oändligt tacksam för den familjen, för samvaron och stödet jag vet att där finns. För alla gemensamma stunder, för alla fina samtal. Tack alla fina ni!!
Jag har ett vackert hem som jag trivs i. Verkligen! Just nu med lite nyuppsatt julbelysning ännu mysigare än vanligt, men alltid vackert. Inte alltid dammfritt, men jag tycker alltid om min lilla lya. Jag är ytterst tacksam över att ha möjlighet att bo i ett så fint litet hem. Har dessutom ett helt underbart sommarhem också, tillsammans med resten av familjen.
Jag har ett jobb som jag trivs innerligt bra med. Jag kanske inte alltid hoppar upp ivrig och pigg på morgonen, men jag tycker verkligt mycket om mitt jobb. Människorna jag har med mej där är härliga, gör jobbet lättare och bidrar till den härliga stämningen vi har. Kunde inte ha valt en bättre linje där! Jag är jättetacksam över att jag har ett så superroligt arbete!
Jag har vänner som jag värderar verkligt högt! Människor som ser mig, och som jag får möta. Det är såå värdefullt! Jag kan vara den jag är tillsammans med dem, och jag får se dem som de är. Öppet, ärligt, innerligt. Att få möta nån, på riktigt, på djupet - det tycker jag ger så ofattbart mycket. Jag är rörd och tacksam över att få dela personliga saker med er!
Jag har en god hälsa. Har alltid haft. Nån allergi, glasögon, lite spända muskler och såntdär - men i det stora hela så är jag frisk, har det bra. Så länge jag kommer ihåg att ta hand om mej iallafall... Och inga stora saker, som sagt. Detdär med felaktiga äggceller jo... Men på det stora hela i övrigt så är jag ytterst tacksam över att få leva ett friskt liv, utan sjukdomar.
Jag lever i ett tryggt land. Det är en stor sak. Jag behöver inte vara rädd, jag behöver inte svälta, jag behöver inte fly. Jag har det jag behöver och en heeel del till... Det finns saker i dethär landet man ju nog kan bli lite upprörd på ibland, men här är tryggt och bra att leva. I världens turbulens är jag än mer tacksam för det än jag nånsin förstått att vara förr, tror jag.
Jag har en känsla av att hur det än går så kommer det att bli bra på nåt sätt. Den känslan kan jag glädja mej åt, för det kändes inte så för ett halvår sen... Kanske först typ i augusti, småningom. Jag kan inte kontrollera vad som händer, men jag har mer och mer en tillit till att jag kan komma vidare hur det än går. Det är skönt, och den tilliten är jag tacksam över.
Jag har ännu en möjlighet att bli mamma, trots att mina egna celler är ur funktion. Teknologin. Jag är enormt tacksam för att den möjligheten finns! Att läkarvetenskapen kommit till sån kunskap. Och att de personerna finns som vill donera sina celler för att ge nån annan möjlighet att få barn. Som jag skrivit tidigare - liten men så ofattbart stor gåva.
Jag är tacksam över så oändligt mycket, sist och slutligen. Stort och smått.
Jag har en familj, föräldrar och syskon. Vi uppskattar varandra väldigt mycket, kärleken finns där, även om vi kanske inte alltid är så duktiga på att visa det. Jag vet att den finns där, jag vet att dom vet. Jag är oändligt tacksam för den familjen, för samvaron och stödet jag vet att där finns. För alla gemensamma stunder, för alla fina samtal. Tack alla fina ni!!
Jag har ett vackert hem som jag trivs i. Verkligen! Just nu med lite nyuppsatt julbelysning ännu mysigare än vanligt, men alltid vackert. Inte alltid dammfritt, men jag tycker alltid om min lilla lya. Jag är ytterst tacksam över att ha möjlighet att bo i ett så fint litet hem. Har dessutom ett helt underbart sommarhem också, tillsammans med resten av familjen.
Jag har ett jobb som jag trivs innerligt bra med. Jag kanske inte alltid hoppar upp ivrig och pigg på morgonen, men jag tycker verkligt mycket om mitt jobb. Människorna jag har med mej där är härliga, gör jobbet lättare och bidrar till den härliga stämningen vi har. Kunde inte ha valt en bättre linje där! Jag är jättetacksam över att jag har ett så superroligt arbete!
Jag har vänner som jag värderar verkligt högt! Människor som ser mig, och som jag får möta. Det är såå värdefullt! Jag kan vara den jag är tillsammans med dem, och jag får se dem som de är. Öppet, ärligt, innerligt. Att få möta nån, på riktigt, på djupet - det tycker jag ger så ofattbart mycket. Jag är rörd och tacksam över att få dela personliga saker med er!
Jag har en god hälsa. Har alltid haft. Nån allergi, glasögon, lite spända muskler och såntdär - men i det stora hela så är jag frisk, har det bra. Så länge jag kommer ihåg att ta hand om mej iallafall... Och inga stora saker, som sagt. Detdär med felaktiga äggceller jo... Men på det stora hela i övrigt så är jag ytterst tacksam över att få leva ett friskt liv, utan sjukdomar.
Jag lever i ett tryggt land. Det är en stor sak. Jag behöver inte vara rädd, jag behöver inte svälta, jag behöver inte fly. Jag har det jag behöver och en heeel del till... Det finns saker i dethär landet man ju nog kan bli lite upprörd på ibland, men här är tryggt och bra att leva. I världens turbulens är jag än mer tacksam för det än jag nånsin förstått att vara förr, tror jag.
Jag har en känsla av att hur det än går så kommer det att bli bra på nåt sätt. Den känslan kan jag glädja mej åt, för det kändes inte så för ett halvår sen... Kanske först typ i augusti, småningom. Jag kan inte kontrollera vad som händer, men jag har mer och mer en tillit till att jag kan komma vidare hur det än går. Det är skönt, och den tilliten är jag tacksam över.
Jag har ännu en möjlighet att bli mamma, trots att mina egna celler är ur funktion. Teknologin. Jag är enormt tacksam för att den möjligheten finns! Att läkarvetenskapen kommit till sån kunskap. Och att de personerna finns som vill donera sina celler för att ge nån annan möjlighet att få barn. Som jag skrivit tidigare - liten men så ofattbart stor gåva.
Jag är tacksam över så oändligt mycket, sist och slutligen. Stort och smått.
måndag 23 november 2015
Beräknade datumet kvar i minnet
Tog bort anteckningen från kalendern, men i minnet fanns den. 23.11 - beräknat datum.
Räknat med online-räknare, så sku ju kanske ha justerats senare, men så långt kom jag inte. Plusset på test fanns ju bara några dagar, då i mars... Försvann nästan på direkten. Kemiskt, troligen. Men ändå, en glädje som rycktes bort, ett hopp som togs ifrån. Någon som kunde ha funnits här nu, eller som alldeles strax sku vara påväg. Och det känns så fruktansvärt ledsamt idag. Kan se dej framför mej, men du är inte här.
Tände ett ljus för dej idag, det lyser på bordet framför mej.
Räknat med online-räknare, så sku ju kanske ha justerats senare, men så långt kom jag inte. Plusset på test fanns ju bara några dagar, då i mars... Försvann nästan på direkten. Kemiskt, troligen. Men ändå, en glädje som rycktes bort, ett hopp som togs ifrån. Någon som kunde ha funnits här nu, eller som alldeles strax sku vara påväg. Och det känns så fruktansvärt ledsamt idag. Kan se dej framför mej, men du är inte här.
Tände ett ljus för dej idag, det lyser på bordet framför mej.
söndag 22 november 2015
Ansvar för respekt och förståelse
Jag har skrivit mycket om förståelse och öppenhet, men här kommer lite till. Vi är duktiga på att kräva förståelse för vår egen situation, men är vi också duktiga på att förstå andra? Alla har sin egen situation, sin egen story, sina egna svåra lägen - och det krävs en stoor portion respekt och empati från allas håll för att vi ska kunna leva tillsammans. Öppenhet kan öka på förståelsen bara vi lyssnar med stora portioner ödmjukhet och respekt. Det är allas vårt ansvar. Respekt och förståelse behövs från alla lägen, även om det inte är lätt.
Orsaken till att jag skriver dethär nu är att det igen dykt upp sånadär "säg inte detta"-inlägg i mitt fb-flöde. Du med barn - säg inte detta åt den barnlösa. Men också barnlösa - säg inte detta åt den som har barn. Och det är ju just det som det handlar om! Välj vad du säger med en stor portion respekt, ömsesidigt. Ingens situation är enbart lätt, alla behöver vi gräva i våra lager av empati för att kunna respektera varandra. Lyssna, men inte ifrågasätta, inte tävla i hur tungt det kan vara, inte komma med kommentarer.
Det sku gälla att tänka sej in i den andras situation, hur svårt det än kan vara. Jag har ju ingen rätt att kräva förståelse om jag inte kan ens försöka ge dej det tillbaka. Ömsesidighet, allas vårt ansvar. Du har rätt till dina känslor, jag har rätt till mina. Ibland kanske det är svårt jo, men bara genom att lyssna med öppenhet, lyhördhet och empati har vi nån möjlighet att förstå varandra. Ge andra rum, och ge också dem tillgång till ditt inre och dina känslor. Sårbart, men ytterst värdefullt. Bara vi gör det utan att trampa på varandra.
Med ödmjukhet och respekt.
Här kan du läsa inläggen som gav upphov i denna kommentar;
Things parents need to stop saying
Perheellinen älä sano näin lapsettomalle
Lapseton älä sano näin perheelliselle
Orsaken till att jag skriver dethär nu är att det igen dykt upp sånadär "säg inte detta"-inlägg i mitt fb-flöde. Du med barn - säg inte detta åt den barnlösa. Men också barnlösa - säg inte detta åt den som har barn. Och det är ju just det som det handlar om! Välj vad du säger med en stor portion respekt, ömsesidigt. Ingens situation är enbart lätt, alla behöver vi gräva i våra lager av empati för att kunna respektera varandra. Lyssna, men inte ifrågasätta, inte tävla i hur tungt det kan vara, inte komma med kommentarer.
Det sku gälla att tänka sej in i den andras situation, hur svårt det än kan vara. Jag har ju ingen rätt att kräva förståelse om jag inte kan ens försöka ge dej det tillbaka. Ömsesidighet, allas vårt ansvar. Du har rätt till dina känslor, jag har rätt till mina. Ibland kanske det är svårt jo, men bara genom att lyssna med öppenhet, lyhördhet och empati har vi nån möjlighet att förstå varandra. Ge andra rum, och ge också dem tillgång till ditt inre och dina känslor. Sårbart, men ytterst värdefullt. Bara vi gör det utan att trampa på varandra.
Med ödmjukhet och respekt.
Här kan du läsa inläggen som gav upphov i denna kommentar;
Things parents need to stop saying
Perheellinen älä sano näin lapsettomalle
Lapseton älä sano näin perheelliselle
onsdag 18 november 2015
Fullt av orättvisor här i världen...
Okej, måst fortsätta lite på detdär senaste. Förtjänar jag ett barn? Och mitt eget, liksom många andras (de som känner mej) svar är att jo - det gör jag! Jag vet med mej att jag sku vara en bra mamma. Inte en perfekt förälder, men en bra. Ingen är perfekt, och det är heller inget att sträva efter. Så då är ju min fråga och frustration - liksom många gånger förr - att varför är det då så orättvist fördelat!?
Många av oss som vill och sku förtjäna kan/får inte få barn medan många som inte sku förtjäna det (inte kan ta hand om sina barn) nog får barn. Och det känns så fruktansvärt fel, både för oss och för barnen. Man tycker ju att det borde finnas nån rättvisa där. Men nej, life is...
Och på skalan av olika orättvisor är jag fullständigt medveten om att dethär är en rätt liten sak, i jämförelse. En stor sak för mej och andra ofrivilligt barnlösa, en jättetung och mycket närvarande sak. Men globalt, och i livets alla stora frågor, kommer dethär ändå långt ner på listan.
Livet är fullt av orättvisor, och en av dem är dethär med barn. Det är inget vi kan kontrollera, och därför dyker orättvisorna upp. Hur mycket jag än önskar och hoppas har jag ändå inga garantier om att det ska fungera, att jag ska få bli mamma. Hur mycket nån annan än inte alls hade tänkt kanske det händer ändå. Fel och orättvist ja, men det är bara så det är. Oberoende om vi gillar det eller inte.
Många av oss som vill och sku förtjäna kan/får inte få barn medan många som inte sku förtjäna det (inte kan ta hand om sina barn) nog får barn. Och det känns så fruktansvärt fel, både för oss och för barnen. Man tycker ju att det borde finnas nån rättvisa där. Men nej, life is...
Och på skalan av olika orättvisor är jag fullständigt medveten om att dethär är en rätt liten sak, i jämförelse. En stor sak för mej och andra ofrivilligt barnlösa, en jättetung och mycket närvarande sak. Men globalt, och i livets alla stora frågor, kommer dethär ändå långt ner på listan.
Livet är fullt av orättvisor, och en av dem är dethär med barn. Det är inget vi kan kontrollera, och därför dyker orättvisorna upp. Hur mycket jag än önskar och hoppas har jag ändå inga garantier om att det ska fungera, att jag ska få bli mamma. Hur mycket nån annan än inte alls hade tänkt kanske det händer ändå. Fel och orättvist ja, men det är bara så det är. Oberoende om vi gillar det eller inte.
Every child deserves a parent...
... But not every parent deserves a child.
Den frasen dök upp i mitt Facebook-flöde igår. Inte från nån person, utan från en såndär sida som spottar ut fraser stupikvarten. Denhär reagerade jag på. Det är inte ett alldeles oproblematiskt påstående. Ändå också sant, beroende på ur vilken synvinkel man ser det.
Every child deserves a parent. Absolut. Alla har inte det, men alla förtjänar det. Det tänker jag inte opponera mej emot. Men observera att där står "a", inte i plural! Och sen kan man nog konstatera att ett barn behöver en vuxen, men det är inte alltid, och behöver inte heller vara, en förälder. Alla barn förtjänar en förälder ja, men där en förälder som älskar och tar hand om inte finns kan nån annan trygg och älskande vuxen ta över. En vårdnadshavare, en mormor, en vän, en som senare blir en adoptivförälder, med många flera möjligheter... Som kan bli en fullgod förälder. Kanske inte utan svårighet, men ändå oändligt värdefullt.
But not every parent deserves a child. Och det är i den delen som jag ser problematiken. Hur tänker vi då? Alla vuxna är kanske inte lämpade att bli eller vara föräldrar. Jo. Men hur dömer vi, och vem är det vi syftar på? Den som misshandlar sitt barn eller låter det fara illa - den vuxna förtjänar inte sitt barn. Det kan vi säkert vara rätt så ense om. Det är föräldern som är ansvarig för barnets väl och ve, och då är det totalt förkastligt att vara orsak till att ett barn far illa. (På riktigt illa, inte som i blir besviken ibland.) Så här kan jag nog många gånger känna att det är så fruktansvärt orätt, att ett barn finns i en sån omgivning, far så illa. Ett barn förtjänar en förälder som älskar och tar väl hand om det, inte bara en förälder. Så i dethär fallet är en omhändertagande vuxen bättre.
En mamma som väljer att adoptera bort sitt barn för att hon inte ser möjligheten att ta hand om det själv. Hur använder vi förtjänar här? Hon kanske egentligen sku förtjäna sitt barn, så förtvivlat gärna sku ta hand om det, men har inte kapaciteten... Det är ju ett oändligt mycket bättre scenario än i det första fallet. Att se till att ens barn har det bra, om det än innebär att det är en annan vuxen som tar hand om det, är en omtänksam lösning. Så här igen - alla barn förtjänar en vuxen som tar hand om det. Visst sku även detta barn förtjäna att få stanna hos sin förälder, men om omständigheterna inte är sådana så är det en bättre lösning för både mor och barn att dendär omhändertagande andra vuxna tar över. Blir adoptivförälder. Och då har barnet en förälder, en som tar hand om.
Sådär rent vardagsproblematiskt så har vi en massa situationer där vi dömer andras föräldraskap. Där vi tittar på ett barns beteende eller en familjs samvaro och tänker nåt negativt om det. Kan dom inte säga stop åt ungen, borde dom faktiskt höja rösten sådär, vad har dom riktigt för sätt...?? Vi dömer, utan att veta tillräckligt. Vi kanske inte säger att föräldrarna inte förtjänar sina barn, men vi tänker en hel del annat. Och ytterst sällan vet vi just någonting om bakgrunden. Ja, det finns situationer där man kanske borde ingripa, där barn far illa, men det finns så oändligt många fler med bara ett barn med t.ex. nån form av impulsivitets-svårigheter, eller med en förälder som bara just då är väldigt trött. Fina barn och fina föräldrar, som bara just då inte är sina allra bästa.
Nåja, men sen till det som är största orsaken till att jag reagera. För det finns en oro inom mej, och en tendens att kommentera... Detdär med att det kanske inte är meningen att alla ska bli föräldrar, att vi som är barnlösa kanske inte förtjänar att vara det...? Det öppnar en lucka till det bottenlösa. Iofs säger ju meningen "alla föräldrar förtjänar inte ett barn", men nog ser också vi barnlösa oss som föräldrar... Än så länge utan barn, men i tanken och i längtan ändå förälder. Och där - när folk gärna tröstar med att det kanske är så att alla inte ska få barn - dyker rädslan upp. Om jag inte förtjänar det? Om jag inte är predestinerad till det? Om det inte är meningen? Det är ytterst skrämmande tankar, stora frågor. Inget jag tror på, men ändå nåt som dyker upp och drar ner mej ibland.
Förtjänar jag ett barn?
Den frasen dök upp i mitt Facebook-flöde igår. Inte från nån person, utan från en såndär sida som spottar ut fraser stupikvarten. Denhär reagerade jag på. Det är inte ett alldeles oproblematiskt påstående. Ändå också sant, beroende på ur vilken synvinkel man ser det.
Every child deserves a parent. Absolut. Alla har inte det, men alla förtjänar det. Det tänker jag inte opponera mej emot. Men observera att där står "a", inte i plural! Och sen kan man nog konstatera att ett barn behöver en vuxen, men det är inte alltid, och behöver inte heller vara, en förälder. Alla barn förtjänar en förälder ja, men där en förälder som älskar och tar hand om inte finns kan nån annan trygg och älskande vuxen ta över. En vårdnadshavare, en mormor, en vän, en som senare blir en adoptivförälder, med många flera möjligheter... Som kan bli en fullgod förälder. Kanske inte utan svårighet, men ändå oändligt värdefullt.
But not every parent deserves a child. Och det är i den delen som jag ser problematiken. Hur tänker vi då? Alla vuxna är kanske inte lämpade att bli eller vara föräldrar. Jo. Men hur dömer vi, och vem är det vi syftar på? Den som misshandlar sitt barn eller låter det fara illa - den vuxna förtjänar inte sitt barn. Det kan vi säkert vara rätt så ense om. Det är föräldern som är ansvarig för barnets väl och ve, och då är det totalt förkastligt att vara orsak till att ett barn far illa. (På riktigt illa, inte som i blir besviken ibland.) Så här kan jag nog många gånger känna att det är så fruktansvärt orätt, att ett barn finns i en sån omgivning, far så illa. Ett barn förtjänar en förälder som älskar och tar väl hand om det, inte bara en förälder. Så i dethär fallet är en omhändertagande vuxen bättre.
En mamma som väljer att adoptera bort sitt barn för att hon inte ser möjligheten att ta hand om det själv. Hur använder vi förtjänar här? Hon kanske egentligen sku förtjäna sitt barn, så förtvivlat gärna sku ta hand om det, men har inte kapaciteten... Det är ju ett oändligt mycket bättre scenario än i det första fallet. Att se till att ens barn har det bra, om det än innebär att det är en annan vuxen som tar hand om det, är en omtänksam lösning. Så här igen - alla barn förtjänar en vuxen som tar hand om det. Visst sku även detta barn förtjäna att få stanna hos sin förälder, men om omständigheterna inte är sådana så är det en bättre lösning för både mor och barn att dendär omhändertagande andra vuxna tar över. Blir adoptivförälder. Och då har barnet en förälder, en som tar hand om.
Sådär rent vardagsproblematiskt så har vi en massa situationer där vi dömer andras föräldraskap. Där vi tittar på ett barns beteende eller en familjs samvaro och tänker nåt negativt om det. Kan dom inte säga stop åt ungen, borde dom faktiskt höja rösten sådär, vad har dom riktigt för sätt...?? Vi dömer, utan att veta tillräckligt. Vi kanske inte säger att föräldrarna inte förtjänar sina barn, men vi tänker en hel del annat. Och ytterst sällan vet vi just någonting om bakgrunden. Ja, det finns situationer där man kanske borde ingripa, där barn far illa, men det finns så oändligt många fler med bara ett barn med t.ex. nån form av impulsivitets-svårigheter, eller med en förälder som bara just då är väldigt trött. Fina barn och fina föräldrar, som bara just då inte är sina allra bästa.
Nåja, men sen till det som är största orsaken till att jag reagera. För det finns en oro inom mej, och en tendens att kommentera... Detdär med att det kanske inte är meningen att alla ska bli föräldrar, att vi som är barnlösa kanske inte förtjänar att vara det...? Det öppnar en lucka till det bottenlösa. Iofs säger ju meningen "alla föräldrar förtjänar inte ett barn", men nog ser också vi barnlösa oss som föräldrar... Än så länge utan barn, men i tanken och i längtan ändå förälder. Och där - när folk gärna tröstar med att det kanske är så att alla inte ska få barn - dyker rädslan upp. Om jag inte förtjänar det? Om jag inte är predestinerad till det? Om det inte är meningen? Det är ytterst skrämmande tankar, stora frågor. Inget jag tror på, men ändå nåt som dyker upp och drar ner mej ibland.
Förtjänar jag ett barn?
måndag 16 november 2015
Ingen fara, även singeln fixar det
Idag är jag lite tillbaka i singelföräldra-temat, efter mycket barnlöshet på sista tiden. Ett blogginlägg som dök upp nånstans för ett tag sen är utgångspunkt idag. Inlägget heter Ei hätää - sinä selviät, och skrevs för att ge en lite positivare bild av singelmödraskapet än vad man ofta (som väntare alltså) får via de olika kanaler som möter en under graviditeten. Eller av folk i ens omgivning överlag. Pikku Square, som bloggskrivaren kallar sej, har ett tydligt budskap med sitt inlägg - var inte orolig, du klarar dej!
Normen är att blivande föräldrar är två (och av olika kön), och övriga alternativ blir förargligt åsidosatta i olika former av bemötande - i guider kring graviditet och liv med barn, i mötet med olika rådgivningar och läkare etc och i umgänget med folk runtom en. Många utgår mentalt från att föräldrar alltid är två, och budskapet som ges åt singelföräldrar begränsas oftast till förmaningar om att ha ett ordentligt nätverk. Absolut viktigt ja! Men det finns så mycket annat som också kunde tänkas tas upp, och en del som man kunde låta bli...
Baserat på texten tänkte jag ta upp några saker som man kan tänka på som singelförälder, i förhållande till alla de ibland inskränkta bemötanden man stöter på. Be inte om ursäkt för dej själv. Lär dej att be om hjälp. Och framför allt - det är tungt, men du klarar det, och det är också alldeles underbart. Nu har jag ju inte erfarenhet av domhär sakerna själv, men det är sånt jag funderat kring ren, sånt jag kan tänka mej att man stöter på, sånt jag hört om från andra, och sånt jag kände igen i dethär blogginlägget.
Be inte om ursäkt. Du har rätt till din situation, och du har rätt att vara stolt över den. Som frivillig singelmamma är det inget jag tänker att direkt är ett problem för mej personligen, men kanske i förhållande till omgivningen. Jag är bara jag, ensamförälder, men jag är inte sämre för det. Jag har lika stor rätt att delta och vara delaktig. Pikku Square skriver t.ex. utebli inte från förlossnings-förberedelserna bara för att du (troligen) är den enda som kommer ensam. Stå upp för att du är där själv, utan partner - och att det är lika okej.
Lär dej att be om hjälp. Att inte ha någon som automatiskt finns med i vardagen gör det lite knepigt ibland, säkert - men därför är det än viktigare att våga be. En graviditet kan vara tung, så ren då kan det finnas saker som man behöver mer stöd med, och framför allt sen med barn är det självklart så att ingen klarar sej helt på egen hand. En förälder behöver vila, en förälder behöver ibland andra vuxna också. Så stödnätverket behöver finnas, och ensamföräldern behöver våga och orka be om hjälp. Det är inte meningen att en mänska ska klara allt själv.
Och det där med du klarar det! Det är en viktig point tror jag. Man poängterar ofta bara behovet av hjälp, men man kommer inte ihåg att ingjuta tillit och mod. Jag väljer att bli mamma på egen hand (ifall det nån gång lyckas), och jag vet att jag klarar det. Ändå kan det vara bra att höra. Nu senast alldeles nyss ifrågasatt jag ju själv min förmåga, varpå bl.a. min mamma fnös och sa att "självklart kan du!". Man behöver höra det. Med hjälp klarar jag det. Ensam är inte stark, men med hjälp är ett singelföräldraskap helt klart nåt man kan ro iland med.
Och framför allt - det är också alldeles underbart. Att ha barn är tufft, mycket tuffare än jag kan förstå. Ändå också mycket härligare än jag kan ana. Jag hoppas på den lilla enheten som består av mej och mitt barn. Hoppas få uppleva det. En enhet som trots allt det tunga kommer att ge mej såå innerligt mycket. Som tillför nånting så enormt. Att vara mamma. Vilket paket va... En kärlek större än jag kan omfatta med min tanke, en oro som ständigt följer med, en massa tunga situationer, men ändå - alltid tillbaka i kärleken.
Ingen fara - du klarar det!
Normen är att blivande föräldrar är två (och av olika kön), och övriga alternativ blir förargligt åsidosatta i olika former av bemötande - i guider kring graviditet och liv med barn, i mötet med olika rådgivningar och läkare etc och i umgänget med folk runtom en. Många utgår mentalt från att föräldrar alltid är två, och budskapet som ges åt singelföräldrar begränsas oftast till förmaningar om att ha ett ordentligt nätverk. Absolut viktigt ja! Men det finns så mycket annat som också kunde tänkas tas upp, och en del som man kunde låta bli...
Baserat på texten tänkte jag ta upp några saker som man kan tänka på som singelförälder, i förhållande till alla de ibland inskränkta bemötanden man stöter på. Be inte om ursäkt för dej själv. Lär dej att be om hjälp. Och framför allt - det är tungt, men du klarar det, och det är också alldeles underbart. Nu har jag ju inte erfarenhet av domhär sakerna själv, men det är sånt jag funderat kring ren, sånt jag kan tänka mej att man stöter på, sånt jag hört om från andra, och sånt jag kände igen i dethär blogginlägget.
Be inte om ursäkt. Du har rätt till din situation, och du har rätt att vara stolt över den. Som frivillig singelmamma är det inget jag tänker att direkt är ett problem för mej personligen, men kanske i förhållande till omgivningen. Jag är bara jag, ensamförälder, men jag är inte sämre för det. Jag har lika stor rätt att delta och vara delaktig. Pikku Square skriver t.ex. utebli inte från förlossnings-förberedelserna bara för att du (troligen) är den enda som kommer ensam. Stå upp för att du är där själv, utan partner - och att det är lika okej.
Lär dej att be om hjälp. Att inte ha någon som automatiskt finns med i vardagen gör det lite knepigt ibland, säkert - men därför är det än viktigare att våga be. En graviditet kan vara tung, så ren då kan det finnas saker som man behöver mer stöd med, och framför allt sen med barn är det självklart så att ingen klarar sej helt på egen hand. En förälder behöver vila, en förälder behöver ibland andra vuxna också. Så stödnätverket behöver finnas, och ensamföräldern behöver våga och orka be om hjälp. Det är inte meningen att en mänska ska klara allt själv.
Och det där med du klarar det! Det är en viktig point tror jag. Man poängterar ofta bara behovet av hjälp, men man kommer inte ihåg att ingjuta tillit och mod. Jag väljer att bli mamma på egen hand (ifall det nån gång lyckas), och jag vet att jag klarar det. Ändå kan det vara bra att höra. Nu senast alldeles nyss ifrågasatt jag ju själv min förmåga, varpå bl.a. min mamma fnös och sa att "självklart kan du!". Man behöver höra det. Med hjälp klarar jag det. Ensam är inte stark, men med hjälp är ett singelföräldraskap helt klart nåt man kan ro iland med.
Och framför allt - det är också alldeles underbart. Att ha barn är tufft, mycket tuffare än jag kan förstå. Ändå också mycket härligare än jag kan ana. Jag hoppas på den lilla enheten som består av mej och mitt barn. Hoppas få uppleva det. En enhet som trots allt det tunga kommer att ge mej såå innerligt mycket. Som tillför nånting så enormt. Att vara mamma. Vilket paket va... En kärlek större än jag kan omfatta med min tanke, en oro som ständigt följer med, en massa tunga situationer, men ändå - alltid tillbaka i kärleken.
Ingen fara - du klarar det!
tisdag 10 november 2015
Ett barn är fött ... Nåjo, jättekiva
Borde ju ha varit förberedd. Insett. Tänkt på. Öva inför jul med kören - det betyder en massa sånger om ett barn som fötts, i moders famn, litet nyfött barn osv osv. Urkul. Not. Kanske inte hade känts så jobbigt om jag hade hunnit stålsätta mej? Men nej, gjorde det ifjol och jobbigt var det nog ändå. I år ramla den insikten ner som en sten i magen när jag öppna nothäftet och titta på titlar och texter. Jo, just det. Hur kunde jag ha förträngt det?
Har iofs inte egentligen hunnit så långt i tankarna som till julen än. Inte kommit ihåg hur smärtsamt förknippat det blir med den egna saknaden. Men nu var det där, pang på, på direkten. Och nej, jag klara inte av att hålla tårarna borta. Största delen av tiden, men inte hela. Ingen märkte, alla satt med näsan i noterna... Tur, men samtidigt känner man sej så ensam då. Mitt där i samvaron, bland alla andra. Ingen ser, ingen uppfattar, ingen förstår.
Medan mitt hjärta slits i bitar, igen. Medan min sorg igen en gång tar över.
Har iofs inte egentligen hunnit så långt i tankarna som till julen än. Inte kommit ihåg hur smärtsamt förknippat det blir med den egna saknaden. Men nu var det där, pang på, på direkten. Och nej, jag klara inte av att hålla tårarna borta. Största delen av tiden, men inte hela. Ingen märkte, alla satt med näsan i noterna... Tur, men samtidigt känner man sej så ensam då. Mitt där i samvaron, bland alla andra. Ingen ser, ingen uppfattar, ingen förstår.
Medan mitt hjärta slits i bitar, igen. Medan min sorg igen en gång tar över.
söndag 8 november 2015
Och lite ännu större funderingar
När den en gång är igång så spinner hjärnan vidare på ännu större frågor.
För det första, som jag avsluta föregående inlägg - om nånting har förstört mina äggceller, är det då också så att min förmåga att bära ett (friskt) barn är förstörd?? Tänk om det inte alls går? Eller tänk om den faktor som gjort äggen till vad de är också kan påverka barnet i negativ riktning? Förstöra nåt i fostrets utveckling? Om det är nånting som påverkar mej så negativt (vet jag ju inte, men funderar...) så kan det ju också påverka graviditet och foster negativt. Är ju alltså kanske inte ens så, kanske t.o.m knappast så, att den påverkansfaktorn fortfarande finns med, men om...?
För det andra, när mina celler inte var livsdugliga - får jag ens bli mamma? Tänk om det inte alls är meningen? Jag vet, har skrivit att jag inte tror på detdär med meningen. Ändå dyker frågan upp. Tänk om det finns en orsak till att mina celler är oanvändbara? Tänk om den orsaken är att jag inte alls är lämpad att vara mamma...!? Och när jag nu lurar naturen genom att ta till nån annans celler så ställer jag till det alldeles fruktansvärt för det stackars barn som kommer till mej, som inte alls kommer att klara av att vara förälder!? Jojo, jag vet - men en del av mej undrar med fasa om det kan vara så... Då folk säger att det går som det är meningen. Så vad är meningen med felaktiga celler då?
Och för det tredje - vill jag ens bli mamma? Måst säga direkt att jag vet svaret på den frågan, helt självklart. Men den dyker upp som självbevarelse. Om jag inte får, så kanske jag inte vill heller... Så som man resonera som barn. Och också för att jag för att spara mej själv håller barnlängtan lite i bakgrunden under väntetiden. Den är ganska så sällan direkt närvarande, och kan därför kanske ifrågasättas ibland. Vara svår att få tag på... Och ibland när jag ser på alla de tuffa situationerna föräldrar ställs inför tänker jag att jag har det lättare som det är. Jag tänker att det är enklare att vara bara singel. Att jag är "better off" utan. Och nej, jag kommer ju inte att låta bli pga det... Det är enklare såhär ja, men ändå är ju längtan efter barn så stark att jag inte bryr mej om det. Och vad jag (förhoppningsvis...) får i positiv väg väger ju såå upp alla de svårigheter och tunga saker som förstås också följer med det paketet. Att vara förälder är inte lätt nej, säkert mycket tyngre än jag ens kan föreställa mej, men inte sku ju någon välja bort sina barn iallafall. Lika lite kan jag stänga av min längtan bara för att det sku kunna tänkas vara enklare att fortsätta vara singel. Dessutom tror jag inte att det är det. Bitterheten över att ha gett upp sku nog ta över i nåt skede. Jo, jag känner varje gång efter när frågan dyker upp. Och jag vet vad jag svarar.
Väntetiden har lärt mej att jag klarar mej hur det än går. Att med eller utan barn så kan mitt liv bli bra. Men just nu med alla frågor tvinnande i huvudet undrar jag nog igen lite. Och jag vet att det bara kommer att bli tyngre när det är igång igen, i känslobergochdalbanan mitt i försöken. Men jag försöker andas lugnt och ta det en dag i taget. Försöker ha tillit till att det ordnar sej, på sätt eller annat. Även om min hjärna kommer med en massa funderingar.
För det första, som jag avsluta föregående inlägg - om nånting har förstört mina äggceller, är det då också så att min förmåga att bära ett (friskt) barn är förstörd?? Tänk om det inte alls går? Eller tänk om den faktor som gjort äggen till vad de är också kan påverka barnet i negativ riktning? Förstöra nåt i fostrets utveckling? Om det är nånting som påverkar mej så negativt (vet jag ju inte, men funderar...) så kan det ju också påverka graviditet och foster negativt. Är ju alltså kanske inte ens så, kanske t.o.m knappast så, att den påverkansfaktorn fortfarande finns med, men om...?
För det andra, när mina celler inte var livsdugliga - får jag ens bli mamma? Tänk om det inte alls är meningen? Jag vet, har skrivit att jag inte tror på detdär med meningen. Ändå dyker frågan upp. Tänk om det finns en orsak till att mina celler är oanvändbara? Tänk om den orsaken är att jag inte alls är lämpad att vara mamma...!? Och när jag nu lurar naturen genom att ta till nån annans celler så ställer jag till det alldeles fruktansvärt för det stackars barn som kommer till mej, som inte alls kommer att klara av att vara förälder!? Jojo, jag vet - men en del av mej undrar med fasa om det kan vara så... Då folk säger att det går som det är meningen. Så vad är meningen med felaktiga celler då?
Och för det tredje - vill jag ens bli mamma? Måst säga direkt att jag vet svaret på den frågan, helt självklart. Men den dyker upp som självbevarelse. Om jag inte får, så kanske jag inte vill heller... Så som man resonera som barn. Och också för att jag för att spara mej själv håller barnlängtan lite i bakgrunden under väntetiden. Den är ganska så sällan direkt närvarande, och kan därför kanske ifrågasättas ibland. Vara svår att få tag på... Och ibland när jag ser på alla de tuffa situationerna föräldrar ställs inför tänker jag att jag har det lättare som det är. Jag tänker att det är enklare att vara bara singel. Att jag är "better off" utan. Och nej, jag kommer ju inte att låta bli pga det... Det är enklare såhär ja, men ändå är ju längtan efter barn så stark att jag inte bryr mej om det. Och vad jag (förhoppningsvis...) får i positiv väg väger ju såå upp alla de svårigheter och tunga saker som förstås också följer med det paketet. Att vara förälder är inte lätt nej, säkert mycket tyngre än jag ens kan föreställa mej, men inte sku ju någon välja bort sina barn iallafall. Lika lite kan jag stänga av min längtan bara för att det sku kunna tänkas vara enklare att fortsätta vara singel. Dessutom tror jag inte att det är det. Bitterheten över att ha gett upp sku nog ta över i nåt skede. Jo, jag känner varje gång efter när frågan dyker upp. Och jag vet vad jag svarar.
Väntetiden har lärt mej att jag klarar mej hur det än går. Att med eller utan barn så kan mitt liv bli bra. Men just nu med alla frågor tvinnande i huvudet undrar jag nog igen lite. Och jag vet att det bara kommer att bli tyngre när det är igång igen, i känslobergochdalbanan mitt i försöken. Men jag försöker andas lugnt och ta det en dag i taget. Försöker ha tillit till att det ordnar sej, på sätt eller annat. Även om min hjärna kommer med en massa funderingar.
lördag 7 november 2015
Mycket funderingar igen just nu
Var dom nu dök upp ifrån, men mittiallt är huvet fullt av funderingar. Ifrågasättanden. Gällande dethär med varför det är som det är, vad som gjorde det så och om det ändå kunde gå att göra nåt åt det. Och då pratar jag om mina äggceller. Mina felaktiga äggceller.
När beskedet om hur de var funtade kom i samband med ivf 1 i januari, och sen pånytt i andra ronden i mars, gick jag igenom allt detdär. Rätt grundligt och ur många olika vinklar. Läkaren förklarade (mer än jag ville) hur cellerna såg ut och vad det innebar. Och att vi inte kan veta varför det är så. Mina celler har en massa fel. Inte alla samma fel, men alla är på nåt sätt onormala, och många har flera fel. Flera ser rent fysiskt helt felaktiga ut. Som om nån sku ha ätit på dem eller så. Alla celler hittills har visat sej vara odugliga till liv. På mina frågor om huruvida de går att påverka svara min läkare att han nog säger nej till det. Ingen av de andra jag funderade med, inget av det jag tog reda på, stödde tillräckligt möjligheten att göra nånting åt dem. Så jag släppte det. Valde att gå med det som kändes rätt.
Fick för all del, och får också nu, en massa råd och tips. Om att kanske akupunktur, zonterapi, örter, kinesisk medicin, dieter, funktionell medicin, homeopati eller nån (av en mängd möjliga) hormonsort kan hjälpa. Och jag fundera lite varje gång... Tänk om ändå? Och kom varje gång till samma sak... Jag har inte tillräckliga belägg för att det sku kunna göra nåt. Jag tror inte själv på det. Vad gäller de mera medicinska grejerna (hormoner och sånt) frågade jag läkaren, som kunde ge mej tillfredsställande och tydliga svar på varför det inte i mitt fall är lönt att testa. Så varje gång var svaret att nej, jag får nog ta skeden i vacker hand och acceptera att det med största sannolikhet inte går att göra nåt åt mina celler. Och vad gäller alla domdär alternativa sakerna att testa... Nå, men vilken!? Och varför just den?
Och ändå. Fast jag då släppte allt detdär. Och fast jag faktiskt inte har tänkt så nu på evigheter. Så är funderingarna där nu. Varför!? Jo. För jag trappar upp inför nästa rond. Nedräkningen har börjat, mera än hälften av tiden har gått. Borde ha gått. När nåt händer vet jag inte, men det borde börja närma sej, i nåt skede under våren borde min tur komma. Nu tar jag mej i kragen. Har inte varit noga här emellan. Struntat i kostrekommendationer lite, inte varit så noga med ekologiska produkter, levt lite mindre hälsosamt. Och börja nu trappa upp det igen. Samtidigt börjar funderingarna snurra då... Har inte heller innan och under själva försöken varit hundraprocentig med sånt. Och tänk om det då saboterat det hela? Om jag bara till 80-90% är noga, kan de sista procenten ha förstört nånting då?
Frukt och grönsaker tillexempel. Jag har inte ätit enbart ekologiska såna. Eller kosmetik. Det lilla jag använder är inte heller allt organiskt. Och tänk om nån av de kemikalierna har gjort dethär? Visst, är många som får i sej mycket mer som nog blir gravida och har barn, men om min kropp reagerar så...? Eller kläderna jag har på mej?? Numera talas det ju en del om vilka kemikalier som finns i dem också. All strålning runtom? Tillsatsämnen i maten? Alla husen med inneluftsproblem jag jobbat/studerat i? Tatueringsfärgen det visade sej att jag var allergisk mot? Allt godis jag åt som tonåring? Tchernobyl? Herregud, det finns huur mycket som helst... Och jag vet att jag inte kommer att få veta. Vad det är, det spelar ju för all del ingen roll heller. Det är bara. Ändå kommer tankarna. Har jag gjort nånting!?
Vissa saker kan jag göra nånting åt. Jag trappar igen upp mitt näringsintag så det är så bra som bara möjligt. Enligt min egen filosofi... Jag försöker äta mer protein igen, mycket frukt och grönt, nötter... Nyttigheter som ger kroppen rätt saker för att kunna göra sitt jobb, bära ett barn. Folsyra, vitaminer, näringsrikt. Det gjorde jag ju ren långa vägar innan det första försöket, så där borde jag inte ha gjort nåt fel... För all del, som sagt, inte hundraprocentig. Inte helorganisk. Skippade inte allt vitt mjöl, allt kaffe, allt socker. Men har resonerat som så att min kropp mår bra, så då borde min diet inte vara alltför ur led (för mej). Och enligt vad jag läst om t.ex. vad lchf kan göra så är det att få igång en regelbunden menscykeln och fungerande ägglossning. Nå, det har jag. Så normal hälsosam kost bör ju räcka!?
Bytte nu också ut ännu fler av mina kosmetikaprodukter till organiska sådana. Hittade en bra ny serie som verkar passa mej. Så hoppas att det ger en liten kick till i att göra min kropp till en bra grogrund. Samtidigt undrar jag lite... Om jag hade gjort nå ännu större förändringar med det ren tidigare? Hade det kunnat göra nåt för mina egna celler då? Är det nåt jag borde...? Fast jag ju vet att... Inga garantier... Troligen har det inget med det att göra. Ändå. Jag kommer ju inte att sätta vården med donerade cellerna åt sidan och testa pånytt med mina egna bara för en liten ändring av några kosmetikaprodukter. Finns ingen som helst orsak till det, säger min hjärna, säger läkaren, säger det jag uppfattat av övriga som jag talat med. Jo, kemikalier ställer till det i kroppen, men det lilla jag fått i mej...?
Och också dethär... Som jag redan visste i våras, som jag sagt åt alla som kommit med tankar och tips - vilken av alla femtioelva metoder ska jag då isf ta till!? Vad ska jag sätta tillräcklig tillit till för att köra en testrond på 1-2 år och sen randomly nån månad ta en ivf till (på runt 4000 €) i hopp om nåt annat resultat!? Varför sku just den eller den saken göra en sån skillnad? Framför allt - jag har inte så stor tilltro till det att jag skulle orka och tro... Jag vet inte vad det är, jag vet inte vad jag ska göra isåfall. Ingenting övertygar mej tillräckligt om sin förmåga att göra någon skillnad. Så jag kommer igen till samma sak - jag fortsätter leva så normalt hälsosamt som möjligt och kör vidare med donerade ägg... Det är det jag ser som min väg till mödraskap. Det är det jag hoppas kommer att fungera. Sen...
Så - jag vet ju var jag står, hur jag tänker... Varför är ni då ännu här alla funderingar!?
Fast. Nåt har förstört mina celler. Har det också förstört min förmåga att bära ett barn?
När beskedet om hur de var funtade kom i samband med ivf 1 i januari, och sen pånytt i andra ronden i mars, gick jag igenom allt detdär. Rätt grundligt och ur många olika vinklar. Läkaren förklarade (mer än jag ville) hur cellerna såg ut och vad det innebar. Och att vi inte kan veta varför det är så. Mina celler har en massa fel. Inte alla samma fel, men alla är på nåt sätt onormala, och många har flera fel. Flera ser rent fysiskt helt felaktiga ut. Som om nån sku ha ätit på dem eller så. Alla celler hittills har visat sej vara odugliga till liv. På mina frågor om huruvida de går att påverka svara min läkare att han nog säger nej till det. Ingen av de andra jag funderade med, inget av det jag tog reda på, stödde tillräckligt möjligheten att göra nånting åt dem. Så jag släppte det. Valde att gå med det som kändes rätt.
Fick för all del, och får också nu, en massa råd och tips. Om att kanske akupunktur, zonterapi, örter, kinesisk medicin, dieter, funktionell medicin, homeopati eller nån (av en mängd möjliga) hormonsort kan hjälpa. Och jag fundera lite varje gång... Tänk om ändå? Och kom varje gång till samma sak... Jag har inte tillräckliga belägg för att det sku kunna göra nåt. Jag tror inte själv på det. Vad gäller de mera medicinska grejerna (hormoner och sånt) frågade jag läkaren, som kunde ge mej tillfredsställande och tydliga svar på varför det inte i mitt fall är lönt att testa. Så varje gång var svaret att nej, jag får nog ta skeden i vacker hand och acceptera att det med största sannolikhet inte går att göra nåt åt mina celler. Och vad gäller alla domdär alternativa sakerna att testa... Nå, men vilken!? Och varför just den?
Och ändå. Fast jag då släppte allt detdär. Och fast jag faktiskt inte har tänkt så nu på evigheter. Så är funderingarna där nu. Varför!? Jo. För jag trappar upp inför nästa rond. Nedräkningen har börjat, mera än hälften av tiden har gått. Borde ha gått. När nåt händer vet jag inte, men det borde börja närma sej, i nåt skede under våren borde min tur komma. Nu tar jag mej i kragen. Har inte varit noga här emellan. Struntat i kostrekommendationer lite, inte varit så noga med ekologiska produkter, levt lite mindre hälsosamt. Och börja nu trappa upp det igen. Samtidigt börjar funderingarna snurra då... Har inte heller innan och under själva försöken varit hundraprocentig med sånt. Och tänk om det då saboterat det hela? Om jag bara till 80-90% är noga, kan de sista procenten ha förstört nånting då?
Frukt och grönsaker tillexempel. Jag har inte ätit enbart ekologiska såna. Eller kosmetik. Det lilla jag använder är inte heller allt organiskt. Och tänk om nån av de kemikalierna har gjort dethär? Visst, är många som får i sej mycket mer som nog blir gravida och har barn, men om min kropp reagerar så...? Eller kläderna jag har på mej?? Numera talas det ju en del om vilka kemikalier som finns i dem också. All strålning runtom? Tillsatsämnen i maten? Alla husen med inneluftsproblem jag jobbat/studerat i? Tatueringsfärgen det visade sej att jag var allergisk mot? Allt godis jag åt som tonåring? Tchernobyl? Herregud, det finns huur mycket som helst... Och jag vet att jag inte kommer att få veta. Vad det är, det spelar ju för all del ingen roll heller. Det är bara. Ändå kommer tankarna. Har jag gjort nånting!?
Vissa saker kan jag göra nånting åt. Jag trappar igen upp mitt näringsintag så det är så bra som bara möjligt. Enligt min egen filosofi... Jag försöker äta mer protein igen, mycket frukt och grönt, nötter... Nyttigheter som ger kroppen rätt saker för att kunna göra sitt jobb, bära ett barn. Folsyra, vitaminer, näringsrikt. Det gjorde jag ju ren långa vägar innan det första försöket, så där borde jag inte ha gjort nåt fel... För all del, som sagt, inte hundraprocentig. Inte helorganisk. Skippade inte allt vitt mjöl, allt kaffe, allt socker. Men har resonerat som så att min kropp mår bra, så då borde min diet inte vara alltför ur led (för mej). Och enligt vad jag läst om t.ex. vad lchf kan göra så är det att få igång en regelbunden menscykeln och fungerande ägglossning. Nå, det har jag. Så normal hälsosam kost bör ju räcka!?
Bytte nu också ut ännu fler av mina kosmetikaprodukter till organiska sådana. Hittade en bra ny serie som verkar passa mej. Så hoppas att det ger en liten kick till i att göra min kropp till en bra grogrund. Samtidigt undrar jag lite... Om jag hade gjort nå ännu större förändringar med det ren tidigare? Hade det kunnat göra nåt för mina egna celler då? Är det nåt jag borde...? Fast jag ju vet att... Inga garantier... Troligen har det inget med det att göra. Ändå. Jag kommer ju inte att sätta vården med donerade cellerna åt sidan och testa pånytt med mina egna bara för en liten ändring av några kosmetikaprodukter. Finns ingen som helst orsak till det, säger min hjärna, säger läkaren, säger det jag uppfattat av övriga som jag talat med. Jo, kemikalier ställer till det i kroppen, men det lilla jag fått i mej...?
Och också dethär... Som jag redan visste i våras, som jag sagt åt alla som kommit med tankar och tips - vilken av alla femtioelva metoder ska jag då isf ta till!? Vad ska jag sätta tillräcklig tillit till för att köra en testrond på 1-2 år och sen randomly nån månad ta en ivf till (på runt 4000 €) i hopp om nåt annat resultat!? Varför sku just den eller den saken göra en sån skillnad? Framför allt - jag har inte så stor tilltro till det att jag skulle orka och tro... Jag vet inte vad det är, jag vet inte vad jag ska göra isåfall. Ingenting övertygar mej tillräckligt om sin förmåga att göra någon skillnad. Så jag kommer igen till samma sak - jag fortsätter leva så normalt hälsosamt som möjligt och kör vidare med donerade ägg... Det är det jag ser som min väg till mödraskap. Det är det jag hoppas kommer att fungera. Sen...
Så - jag vet ju var jag står, hur jag tänker... Varför är ni då ännu här alla funderingar!?
Fast. Nåt har förstört mina celler. Har det också förstört min förmåga att bära ett barn?
onsdag 4 november 2015
Lapsen muotoinen unelma, del 2
Idag handlar inlägget om sorgeprocessen i en barnlöshetskris. Hur ser den ut, vad händer, hur kan det kännas, hur blir det sen? Enligt Lapsen muotoinen unelma-häftet.
Den första frågan häftet tar upp är "Hur sörja något som inte finns?" Märkte av denna fråga själv senast på allhelgona. Och det är inte första gången. Utifrån är barnlöshetssorgen inte heller riktigt tillräckligt förstådd. Inte riktigt "verklig". Även om den är det, obarmhärtigt och alldeles självklart, för den som är i det. Barnlöshetssorgen är jämförbar med att förlora en närstående, eftersom den barnlösa (möjligen) förlorar sina potentiella barn. Rädslan för att aldrig kunna bli förälder gör sorgen ytterst stark. Det handlar då inte i första hand om att bli eller inte bli förälder denna månad, utan huruvida man någonsin får bli det... Fruktansvärt skrämmande prospekt, och därav all rädslan och sorgen. Alla månader eller misslyckade försök är en besvikelse och sorg ja, men framför allt lägger varje besvikelse en sten till på bördan, på oron om barnlösheten eventuellt kommer att bli permanent. Ofattbart hemskt.
Känslorna i en barnlöshet kan vara väldigt omtumlande, svåra att greppa och förstå. Framför allt svåra att godta. Sorgen kommer och går, ser olika ut i olika skeden av processen. Hopp och förtvivlan om vartannat, osäkerhet och ny vetskap, rädslor och farhågor... Och innan processen är slutförd är det svårt att komma underfund med den, eller ens starta en ordentlig sorgeprocess, då det alltid är något på gång. Alltid nytt hopp, ny oro, nya möjligheter, nya besvikelser... Om och om igen. Väntande och försök, hopp och ny misstro. Suck. Och ännu nånting att vänta på, hoppas på, försöka... Så det blir ju sällan egentligen rum att hämta andan riktigt. Längre pauser kan ge det, om man mentalt orkar bearbeta då. Men det är inte alltid lätt att bearbeta en sorg ifall det inte finns nån konkret förlust i processen, att det "bara inte lyckats än" kan kännas som för lite orsak att sörja.
Missförstå mej inte - jag anser själv att var och en av oss har full rätt att sörja! Men det känns ändå ofta så i förhållande till övriga samhället, som kanske inte på samma sätt ser behovet. Inte förstår känslan. En barnlöshetssorg är mer abstrakt, det finns inga ritualer och minnesstunder, men barnets plats är ändå tom. Ett missfall lämnar ett ännu större tomrum, där glädjen över ett plus, ett foster, ett kommande barn byts mot den bottenlösa sorgen då drömmen (igen en gång) slås i spillror... Alldeles nattsvart, gastkramande, även (som i mitt fall) om plusset på test bara hann finnas till i några dagar. Hur mycket värre då inte i senare skede av en graviditet. Jag varken kan eller vill föreställa mej. Redan det lilla plusset blev en hen för mej (även om det kanske bara var kemiskt, ja) och jag hann räkna ut beräknat, hann se framför mej kommande månader, trots att jag visste att riskerna var jättestora.
Barnlöshet är en av de längsta kriserna i ett liv. I värsta fall kan den aktiva fasen pågå i ett par årtionden. Kan vara svårt att se ett slut, sätta stopp. Och även om barnlösheten blir slutgiltig och man hunnit bearbeta det så kommer det under resten av livet att komma påminnelser, som säkert kan vara ganska så smärtsamma... Sorgen kommer och går i vågor. Ibland går det bra, men sen är det något som får allt att dyka upp igen. Nån annan börjar vänta, nån får barnbarn, nån pratar om hur härligt livet är med barn. Vad som helst, allting och ingenting. Smärtan över barnlösheten kanske aldrig försvinner även om den omvaldas, eller är olika i olika skeden. Den finns där. Alltid. Den påverkar en på många olika sätt... För att komma till rätta med den är det viktigt med nån form av stöd, för det är en stor sak, nåt man knappast kan ta till sig på egen hand. Sorgen behöver gås igenom...
Och faserna i den...? Ja, de är väl som i andra sorgeprocesser. Först är barnlösheten en chock (1) - det är ofattbart, svårt att ta in. Det kan ta länge innan man godtar situationen, innan man ens klarar av att se sig själv som barnlös (2, förnekelse). Man upplever att livet är väldigt orättvist, känner ilska och besvikelse (3) över sin egen situation och bitterhet då andra lyckas och man själv blir lämnad utan... Sen känner man sig skyldig (4), tar på sig barnlösheten och undrar om det är något man själv gjort, tänker att det kanske inte alls är meningen att man ska bli förälder. Depressionen (5) som följer på allt detta kan fortgå i år, och påverkar många (för att inte säga alla...) aspekter av ens liv. Följande steg (6) är att sörja, släppa taget, godta och ta in. Känna känslorna och låta gå. Och då kan man komma till skedet där barnlösheten inte mer tar över, finns med som en del. Livet är också annat.
Men som synes är barnlösheten en ordentlig sorgeprocess, och både jag och andra runtom behöver ge den rum. Det är som det är, det kan jag inget åt, men jag behöver ge mej själv tillåtelse att låta denhär processen ha sin gång. Det är jättetungt när det gång efter gång pendlar till sorg, oro och misstro, men det hör till. Det är fruktansvärt mycket att bearbeta, så det tar tid. Jag försöker ha tålamod med det. Jag är oftast noga med att ge känslorna rum. I dagsläge, i den långa pausen, är svängarna mindre branta och känslorna är aningen försiktigare, men det är fortfarande många gånger inte lätt. Det tar fortfarande ont. Det är ännu ofta svårt att ta till mej och få grepp om. Men jag kämpar på med det. En dag i taget.
Den första frågan häftet tar upp är "Hur sörja något som inte finns?" Märkte av denna fråga själv senast på allhelgona. Och det är inte första gången. Utifrån är barnlöshetssorgen inte heller riktigt tillräckligt förstådd. Inte riktigt "verklig". Även om den är det, obarmhärtigt och alldeles självklart, för den som är i det. Barnlöshetssorgen är jämförbar med att förlora en närstående, eftersom den barnlösa (möjligen) förlorar sina potentiella barn. Rädslan för att aldrig kunna bli förälder gör sorgen ytterst stark. Det handlar då inte i första hand om att bli eller inte bli förälder denna månad, utan huruvida man någonsin får bli det... Fruktansvärt skrämmande prospekt, och därav all rädslan och sorgen. Alla månader eller misslyckade försök är en besvikelse och sorg ja, men framför allt lägger varje besvikelse en sten till på bördan, på oron om barnlösheten eventuellt kommer att bli permanent. Ofattbart hemskt.
Känslorna i en barnlöshet kan vara väldigt omtumlande, svåra att greppa och förstå. Framför allt svåra att godta. Sorgen kommer och går, ser olika ut i olika skeden av processen. Hopp och förtvivlan om vartannat, osäkerhet och ny vetskap, rädslor och farhågor... Och innan processen är slutförd är det svårt att komma underfund med den, eller ens starta en ordentlig sorgeprocess, då det alltid är något på gång. Alltid nytt hopp, ny oro, nya möjligheter, nya besvikelser... Om och om igen. Väntande och försök, hopp och ny misstro. Suck. Och ännu nånting att vänta på, hoppas på, försöka... Så det blir ju sällan egentligen rum att hämta andan riktigt. Längre pauser kan ge det, om man mentalt orkar bearbeta då. Men det är inte alltid lätt att bearbeta en sorg ifall det inte finns nån konkret förlust i processen, att det "bara inte lyckats än" kan kännas som för lite orsak att sörja.
Missförstå mej inte - jag anser själv att var och en av oss har full rätt att sörja! Men det känns ändå ofta så i förhållande till övriga samhället, som kanske inte på samma sätt ser behovet. Inte förstår känslan. En barnlöshetssorg är mer abstrakt, det finns inga ritualer och minnesstunder, men barnets plats är ändå tom. Ett missfall lämnar ett ännu större tomrum, där glädjen över ett plus, ett foster, ett kommande barn byts mot den bottenlösa sorgen då drömmen (igen en gång) slås i spillror... Alldeles nattsvart, gastkramande, även (som i mitt fall) om plusset på test bara hann finnas till i några dagar. Hur mycket värre då inte i senare skede av en graviditet. Jag varken kan eller vill föreställa mej. Redan det lilla plusset blev en hen för mej (även om det kanske bara var kemiskt, ja) och jag hann räkna ut beräknat, hann se framför mej kommande månader, trots att jag visste att riskerna var jättestora.
Barnlöshet är en av de längsta kriserna i ett liv. I värsta fall kan den aktiva fasen pågå i ett par årtionden. Kan vara svårt att se ett slut, sätta stopp. Och även om barnlösheten blir slutgiltig och man hunnit bearbeta det så kommer det under resten av livet att komma påminnelser, som säkert kan vara ganska så smärtsamma... Sorgen kommer och går i vågor. Ibland går det bra, men sen är det något som får allt att dyka upp igen. Nån annan börjar vänta, nån får barnbarn, nån pratar om hur härligt livet är med barn. Vad som helst, allting och ingenting. Smärtan över barnlösheten kanske aldrig försvinner även om den omvaldas, eller är olika i olika skeden. Den finns där. Alltid. Den påverkar en på många olika sätt... För att komma till rätta med den är det viktigt med nån form av stöd, för det är en stor sak, nåt man knappast kan ta till sig på egen hand. Sorgen behöver gås igenom...
Och faserna i den...? Ja, de är väl som i andra sorgeprocesser. Först är barnlösheten en chock (1) - det är ofattbart, svårt att ta in. Det kan ta länge innan man godtar situationen, innan man ens klarar av att se sig själv som barnlös (2, förnekelse). Man upplever att livet är väldigt orättvist, känner ilska och besvikelse (3) över sin egen situation och bitterhet då andra lyckas och man själv blir lämnad utan... Sen känner man sig skyldig (4), tar på sig barnlösheten och undrar om det är något man själv gjort, tänker att det kanske inte alls är meningen att man ska bli förälder. Depressionen (5) som följer på allt detta kan fortgå i år, och påverkar många (för att inte säga alla...) aspekter av ens liv. Följande steg (6) är att sörja, släppa taget, godta och ta in. Känna känslorna och låta gå. Och då kan man komma till skedet där barnlösheten inte mer tar över, finns med som en del. Livet är också annat.
Men som synes är barnlösheten en ordentlig sorgeprocess, och både jag och andra runtom behöver ge den rum. Det är som det är, det kan jag inget åt, men jag behöver ge mej själv tillåtelse att låta denhär processen ha sin gång. Det är jättetungt när det gång efter gång pendlar till sorg, oro och misstro, men det hör till. Det är fruktansvärt mycket att bearbeta, så det tar tid. Jag försöker ha tålamod med det. Jag är oftast noga med att ge känslorna rum. I dagsläge, i den långa pausen, är svängarna mindre branta och känslorna är aningen försiktigare, men det är fortfarande många gånger inte lätt. Det tar fortfarande ont. Det är ännu ofta svårt att ta till mej och få grepp om. Men jag kämpar på med det. En dag i taget.
tisdag 3 november 2015
Lapsen muotoinen unelma, del 1
Från Simpukka-föreningen fick jag ett litet häfte med rubriken "Lapsen muotoinen unelma", en dröm i form av ett barn. Underrubrik ofrivillig barnlöshet som kris. Sure is. En kris.
Här några fakta/tankar/funderingar ur det häftet. Del 1.
Barnlöshet berör ungefär en femtedel av alla par. Många, jo. Och vi singlar då!? Ganska många till. (Både som livssituationsbarnlöshet och som vård som inte lyckats.) Anyway - det är ett ytterst vanligt problem, och ändå undangömt. Så svårt att prata om. Många får vård, och många får också via den sen slutligen sitt efterlängtade barn. Över 3000 barn föds per år som resultat av fertilitetsvård. Men, många förblir, trots vård, slutgiltigt utan.
Själva vården är fruktansvärt tung, krånglig, slitsam. Rent praktiskt och medicinskt - hormoner, sprutor, ingrepp, massa besök på klinikerna, väntetider, tajming... Men framför allt mentalt. För barnlöshet är framför allt en psykisk process. En ouppfylld längtan, en stor sorg, ett nederlag... Känslor av mindervärde, av misslyckande, av meningslöshet m.m. tar över, tär på. Längtan övergriper allt, men är samtidigt intensivt kopplad med oro och sorg.
När man inser att barnet kanske inte heller kommer "bara sådär" har man plötsligt hela sin framtid på gungfly... Det man tänkt, det man drömt om, det kanske inte får gå i uppfyllelse. Det är en väldigt skrämmande tanke, det drar mattan under fötterna på en, totalt. Hade ju alltid tänkt att. Men i ett sånthär sammanhang går det inte att tänka. Det går inte att styra. Ingen tänkte att det kanske inte går. Nå, man trodde inte på det om man tänkte det...
Självkänslan hos den barnlösa ligger ofta väldigt i botten. Vem är jag om inte...? Duger jag till nåt? Om orsaken till barnlösheten finns hos en själv är det tidvis svårt att acceptera sig själv, sin egen kropp... Likaså säkert om barnlösheten är oförklarlig, ingen kan säga varför. Det är också väldigt tungt, ingen vet, ingen kan förklara. En förklaring ger ändå en viss ro, nåt att bearbeta. Vilken sitsen än är så är ofrivillig barnlöshet en helt fruktansvärd törn.
Många hundratusentals frågor, orosmoment, känslor, tankar, bergochdalbanesvängar... Och en lång sorgeprocess med flera faser, som måst tragglas igenom. Processen är lång och utdragen, både konkreta fertilitetsvårdsprocessen och mentala processen före, under och efter. Mycket kan hända, mycket måst man gå igenom, mycket ska orkas med, mycket ska klaffa... Och kanske, i nån av alla svängar, vänder turen äntligen. Lyckas det äntligen.
Och det är enbart det hoppet som gör att man orkar försöka vidare, trots allt det tunga.
Barnlösheten som sorgeprocess mer i nästa Lapsen muotoinen unelma-del.
Här några fakta/tankar/funderingar ur det häftet. Del 1.
Barnlöshet berör ungefär en femtedel av alla par. Många, jo. Och vi singlar då!? Ganska många till. (Både som livssituationsbarnlöshet och som vård som inte lyckats.) Anyway - det är ett ytterst vanligt problem, och ändå undangömt. Så svårt att prata om. Många får vård, och många får också via den sen slutligen sitt efterlängtade barn. Över 3000 barn föds per år som resultat av fertilitetsvård. Men, många förblir, trots vård, slutgiltigt utan.
Själva vården är fruktansvärt tung, krånglig, slitsam. Rent praktiskt och medicinskt - hormoner, sprutor, ingrepp, massa besök på klinikerna, väntetider, tajming... Men framför allt mentalt. För barnlöshet är framför allt en psykisk process. En ouppfylld längtan, en stor sorg, ett nederlag... Känslor av mindervärde, av misslyckande, av meningslöshet m.m. tar över, tär på. Längtan övergriper allt, men är samtidigt intensivt kopplad med oro och sorg.
När man inser att barnet kanske inte heller kommer "bara sådär" har man plötsligt hela sin framtid på gungfly... Det man tänkt, det man drömt om, det kanske inte får gå i uppfyllelse. Det är en väldigt skrämmande tanke, det drar mattan under fötterna på en, totalt. Hade ju alltid tänkt att. Men i ett sånthär sammanhang går det inte att tänka. Det går inte att styra. Ingen tänkte att det kanske inte går. Nå, man trodde inte på det om man tänkte det...
Självkänslan hos den barnlösa ligger ofta väldigt i botten. Vem är jag om inte...? Duger jag till nåt? Om orsaken till barnlösheten finns hos en själv är det tidvis svårt att acceptera sig själv, sin egen kropp... Likaså säkert om barnlösheten är oförklarlig, ingen kan säga varför. Det är också väldigt tungt, ingen vet, ingen kan förklara. En förklaring ger ändå en viss ro, nåt att bearbeta. Vilken sitsen än är så är ofrivillig barnlöshet en helt fruktansvärd törn.
Många hundratusentals frågor, orosmoment, känslor, tankar, bergochdalbanesvängar... Och en lång sorgeprocess med flera faser, som måst tragglas igenom. Processen är lång och utdragen, både konkreta fertilitetsvårdsprocessen och mentala processen före, under och efter. Mycket kan hända, mycket måst man gå igenom, mycket ska orkas med, mycket ska klaffa... Och kanske, i nån av alla svängar, vänder turen äntligen. Lyckas det äntligen.
Och det är enbart det hoppet som gör att man orkar försöka vidare, trots allt det tunga.
Barnlösheten som sorgeprocess mer i nästa Lapsen muotoinen unelma-del.
lördag 31 oktober 2015
Vi tänder ett ljus för dem vi saknar
Utan liv ingen död, utan död inget liv. Men... Var börjar vi räkna? Vad är liv?
Idag är det alla helgons dag, och vi tänder ljus för dem vi förlorat. De som dött. I kyrkor läses namnen på de som avlidit sen förra alla helgons dag upp. Jag satt med på en sån tillställning idag. Hade ingen nära som var med bland namnen. Kände igen ett par namn.
Men satt själv och tänkte på det faktum att den jag saknar egentligen inte räknas... Hen hann inte finnas till, mer än som ett svagt plus på test, som ett par dagar senare försvann.
Utan liv ingen död. Så du fanns inte med bland dem som avlidit. Du fanns till så kort bara. Ändå är det dej jag saknar. Ändå föll mina tårar pga dej. Ändå är det dej jag har tänt ljus för. (Här hemma, för jag täcktes inte gå fram och tända ljus i kyrkan... Förlåt! Var besviken på mej själv för det.) För mej fanns du, ett tag. Så för mej är du bland de saknade.
Och jag tänker också i samma veva på alla de som inte ens blev ett plus. Alla andra varv som var en möjlighet, men inte ens försökte bli till. Nio inseminationer, två ivf-insättningar. Ett plus. Men en hel del möjligheter som blev besvikelser. Som kunde ha fått liv, men inte fick det. Det livet, det barnet, det fattas mej idag. Det saknar jag. Avsaknaden av liv är också i nån mån död. Så för mej räknas det. Ouppfylld längtan är en stor sorg.
(Mor- och farföräldrarna, som gick ren tidigare, finns också i tankarna idag.)
Idag är det alla helgons dag, och vi tänder ljus för dem vi förlorat. De som dött. I kyrkor läses namnen på de som avlidit sen förra alla helgons dag upp. Jag satt med på en sån tillställning idag. Hade ingen nära som var med bland namnen. Kände igen ett par namn.
Men satt själv och tänkte på det faktum att den jag saknar egentligen inte räknas... Hen hann inte finnas till, mer än som ett svagt plus på test, som ett par dagar senare försvann.
Utan liv ingen död. Så du fanns inte med bland dem som avlidit. Du fanns till så kort bara. Ändå är det dej jag saknar. Ändå föll mina tårar pga dej. Ändå är det dej jag har tänt ljus för. (Här hemma, för jag täcktes inte gå fram och tända ljus i kyrkan... Förlåt! Var besviken på mej själv för det.) För mej fanns du, ett tag. Så för mej är du bland de saknade.
Och jag tänker också i samma veva på alla de som inte ens blev ett plus. Alla andra varv som var en möjlighet, men inte ens försökte bli till. Nio inseminationer, två ivf-insättningar. Ett plus. Men en hel del möjligheter som blev besvikelser. Som kunde ha fått liv, men inte fick det. Det livet, det barnet, det fattas mej idag. Det saknar jag. Avsaknaden av liv är också i nån mån död. Så för mej räknas det. Ouppfylld längtan är en stor sorg.
(Mor- och farföräldrarna, som gick ren tidigare, finns också i tankarna idag.)
söndag 25 oktober 2015
Från skam till förståelse; öppenhet
En av mina medbloggare skrev ett superfint inlägg kring öppenhet, som jag vill göra lite reklam för, och diskutera lite kring... Saken har varit uppe här tidigare, och kommer att komma upp igen. Ju mer vi pratar om det - desto större förståelse har vi möjlighet att få. Häpeästä ymmärrykseen heter Rowans inlägg - från skam till förståelse.
Genom öppenhet kring min egen barnlöshet vill jag, liksom Rowan, öka förståelsen för ofrivillig barnlöshet i samhället. Det berör såå många, men så få vill prata om det. För mej är barnlösheten ingen skam - så jag har inga problem att prata om det. Det är tungt och sorgligt, gör mej arg, ledsen, bitter, uppgiven osv, men jag skäms inte för det.
Från skam till förståelse. Ju fler som talar öppet, desto mindre skam för andra. Hoppas jag. Det är ett ämne där man sen när man lyfter på locket inser att många andra står runtom en, med samma problem. Det finns en hel sjö av andra ofrivilliga barnlösa, men vi simmar ofta isolerade från varandra mellan vågorna, vågar inte lyfta huvudet och se oss om.
Öppenheten kan där bygga broar, kasta ut livlinor mellan ödeskamraterna. Ge någon annan en känsla av att hen inte är ensam med sin kamp. Och att den inte behöver vara något skamligt... Det gör dej inte till en sämre människa att vara barnlös! Tillsammans kan vi omkullkasta skammen, ta bort tabut. Om vi orkar fortsätta ta upp det, prata om det.
Barnlöshet är så tungt ren i sej, med all oro och all sorg, att skam verkligen inte gör nånting bättre. Ändå tar man det såå lätt på sej själv. Det är mitt fel, jag är felaktig, jag duger inte... Och där blir sen skammen en del av känslopaletten. Men den behöver inte finnas! Jag kan vara ledsen över att det är som det är, men jag behöver inte känna skam!
Så ja, till stor del talar jag öppet om detta för att andra i samma situation ska kunna få stöd och tröst. Därför att jag upplever att jag kan göra det, alla vill och kan inte. Jag talar också öppet om det för att folk som inte är i det ska få en lite större förståelse för vad det handlar om, hur det kan kännas, vad det kan innebära. Och - hur man kan förhålla sej.
Men - framför allt talar jag öppet om barnlösheten för att jag vill. För att det känns mest rätt för mej. Ibland av helt själviska skäl som att det är lättare för mej att finnas i olika situationer om jag inte där behöver visa upp fasader och låtsas som ingenting. Om jag vet att folk vet kan jag slappna av. Jag har åtminstone en känsla av att folk förstår mej bättre då.
Det gör det kanske inte lättare för dem, inser jag. För folk börjar då undra hur de ska förhålla sej. Blir obekväma, på sin vakt. Antar jag. Endel. Men jag kräver inte att ni gör nåt. Var som vanligt bara om du vill. Strunta i det, låt mej vara, bete dej som du brukar... Det är ok. Men om du vill ta upp det, säga något - det är också ok, jag har ju valt att vara öppen!
Öppenhet ökar förståelse, och i hopp om det pratar jag jättegärna med dej om min barnlöshet. Du får ställa frågor, du får ta upp det. Men jag hoppas du gör det med en god portion lyhördhet och mycket ödmjukhet, för det är trots allt väldigt känsliga saker. Ofrivillig barnlöshet är tungt, så det är inte ett lätt ämne att prata om, även om jag väljer att göra det.
En liten bit i taget mot att släppa skammen och tabut.
Genom öppenhet kring min egen barnlöshet vill jag, liksom Rowan, öka förståelsen för ofrivillig barnlöshet i samhället. Det berör såå många, men så få vill prata om det. För mej är barnlösheten ingen skam - så jag har inga problem att prata om det. Det är tungt och sorgligt, gör mej arg, ledsen, bitter, uppgiven osv, men jag skäms inte för det.
Från skam till förståelse. Ju fler som talar öppet, desto mindre skam för andra. Hoppas jag. Det är ett ämne där man sen när man lyfter på locket inser att många andra står runtom en, med samma problem. Det finns en hel sjö av andra ofrivilliga barnlösa, men vi simmar ofta isolerade från varandra mellan vågorna, vågar inte lyfta huvudet och se oss om.
Öppenheten kan där bygga broar, kasta ut livlinor mellan ödeskamraterna. Ge någon annan en känsla av att hen inte är ensam med sin kamp. Och att den inte behöver vara något skamligt... Det gör dej inte till en sämre människa att vara barnlös! Tillsammans kan vi omkullkasta skammen, ta bort tabut. Om vi orkar fortsätta ta upp det, prata om det.
Barnlöshet är så tungt ren i sej, med all oro och all sorg, att skam verkligen inte gör nånting bättre. Ändå tar man det såå lätt på sej själv. Det är mitt fel, jag är felaktig, jag duger inte... Och där blir sen skammen en del av känslopaletten. Men den behöver inte finnas! Jag kan vara ledsen över att det är som det är, men jag behöver inte känna skam!
Så ja, till stor del talar jag öppet om detta för att andra i samma situation ska kunna få stöd och tröst. Därför att jag upplever att jag kan göra det, alla vill och kan inte. Jag talar också öppet om det för att folk som inte är i det ska få en lite större förståelse för vad det handlar om, hur det kan kännas, vad det kan innebära. Och - hur man kan förhålla sej.
Men - framför allt talar jag öppet om barnlösheten för att jag vill. För att det känns mest rätt för mej. Ibland av helt själviska skäl som att det är lättare för mej att finnas i olika situationer om jag inte där behöver visa upp fasader och låtsas som ingenting. Om jag vet att folk vet kan jag slappna av. Jag har åtminstone en känsla av att folk förstår mej bättre då.
Det gör det kanske inte lättare för dem, inser jag. För folk börjar då undra hur de ska förhålla sej. Blir obekväma, på sin vakt. Antar jag. Endel. Men jag kräver inte att ni gör nåt. Var som vanligt bara om du vill. Strunta i det, låt mej vara, bete dej som du brukar... Det är ok. Men om du vill ta upp det, säga något - det är också ok, jag har ju valt att vara öppen!
Öppenhet ökar förståelse, och i hopp om det pratar jag jättegärna med dej om min barnlöshet. Du får ställa frågor, du får ta upp det. Men jag hoppas du gör det med en god portion lyhördhet och mycket ödmjukhet, för det är trots allt väldigt känsliga saker. Ofrivillig barnlöshet är tungt, så det är inte ett lätt ämne att prata om, även om jag väljer att göra det.
En liten bit i taget mot att släppa skammen och tabut.
lördag 24 oktober 2015
Dilemmat med att förstå varandra
Av nån orsak är acceptans och förståelse så svårt ibland. Detdär med att inse att vi alla är olika, har lite olika sätt att tänka och reagera. Ett ställe där jag ändå alltid har uppfattat att samförstånd finns är grupper för andra som är i samma situation. Som också går eller har gått igenom barnlöshet. Men. Just nu är förståelsen också där lite på gungfly. Nån är för negativ, nån annan är för positiv, och jag vågar just nu sällan kommentera eller ens gilla. För att inte tala om att posta nåt själv. Därför skriver jag såhär idag;
Bara den som är i samma situation själv kan förstå, säger man. Men stämmer ens det? Just nu verkar inte ens vi ödeskamrater kunna låta varandra vara just där var och en är, kunna förstå och acceptera varandras olika skeden. Nån är för negativ, nån annan är för positiv. Och om det är något jag lärt mej i denhär processen så är det att det pendlar något alldeles enormt. Känslorna svallar, bergochdalbana hit och dit. I de tyngre stunderna är det så svårt att vara positiv, ens det minsta lilla. Och det anser jag inte heller vi då ska kräva av varandra. Just då bör man ha rätt att vara besviken, ledsen, arg och bitter osv osv. Och det är också just då man som mest behöver stödet av andra. Så vi andra, som inte just för stunden är i den svackan, vi behöver ha stora portioner förståelse!
Likaså för all del också åt andra hållet. Det är klart att man också ska få vara positiv och glad, kanske förvänta sej en del förståelse för det med. Men - här beror det mycket på i vilket tonfall, sammanhang osv man tar upp det positiva. Som svar på ett rop på hjälp är uppmaningar om att tänka positivt inte riktigt okej. Och jag tror inte att vi ska kräva att alla orkar kommentera glatt på alla statusar som finns här, men det kan väl ändå få vara okej att de finns? Låt bli att kommentera och gilla om du inte kan säga nånting som tillför. Vara glad med den som är glad, ge stöd åt den som är i ett tyngre skede. Var och en är där var hen är - och det borde vi, om någon, ha förståelse för... För var i hela världen ska vi kunna få vårt kamratstöd om inte just här!? Låt varandra få bara vara just i den situation där var och en är - för det är inte mycket annat man kan än vara det, leva igenom det. Du har säkert också varit i den negativare sidan av saken, eller hur? Har du kommit ur den så lyfter jag på hatten och gratulerar - men försök ha förståelse för att andra ännu inte kommit dit.
Det är ofruktbart ifall folk (som jag) inte orkar och vågar kommentera för att man är rädd för att stämplas som för negativ (eller för positiv). Var och en bör få känna igen sej i nånting, ta upp sånt som hen känner och tänker, utan att skjutas ner av någon annan. Situationerna är många, skedena i processen är vitt skilda, men jag tycker ändå det är viktigt att vi alla ryms med. Ledsen eller glad. Med lite ödmjukhet och förståelse för varandra.
onsdag 21 oktober 2015
Det ordnar sej, vill ni så gärna säga
"Det ordnar sig nog, är en kommentar jag ofta fått höra. Det har uttalats i all välmening, men känns ändå malplacerat och okänsligt. Istället för att släta över min sorg med tomma ord hade jag hellre önskat att någon bara lyssnat och funnits där, gett mig rätten att vara ledsen. För faktum är att ingen kan veta att det ordnar sig. Det kanske inte gör det."
Dethär är det sista citatet jag plockat ur boken Utan, författare denna gång Ann Sandqvist. Och igen en gång ett citat som jag relaterar starkt till. För jag har också fått höra just det, många gånger. Att det nog kommer att ordna sej. Och jag vet, liksom Ann, att det är med verkligt goda intentioner som folk tar till det uttalandet. Men jag reagerar likadant - att det känns fel, malplacerat, okänsligt, fräckt. För att det känns som att min sorg och min oro då inte ges rätt att finnas. För att det, hur sant det än kan vara, inte ser mitt nuläge, inte tar in mina känslor i beräkningen. Och för att det faktiskt inte är säkert att det är så. Det kan ordna sej, men det kanske inte gör det. Ingen kan veta.
Nu är jag just nu såpass långt i bearbetningsprocessen av det hela att jag faktiskt kan gå med på, just nu, att det ju nog ordnar sej. Med detta menar jag inte att jag är säker på att vården sedan lyckas, att jag kommer att få mitt så efterlängtade barn. För där finns inga som helst garantier. Jag menar att det, hur det än går med den saken, kommer att ordna sej för mej, för mitt liv, på nåt sätt. Det blir nåt annat, om inte barnet får komma. Och det kan bli bra det med. Inte utan en lång sorgeprocess, men efter den eller vid sidan av den, småningom mer och mer. Det är inte nåt jag ser framför mej utan ett styng av oro och sorg, men jag vet att det kan lyckas. Så på det sättet - det ordnar sej.
Men då när man/jag/någon är inne i rullorna, i saknaden, och i bergochdalbaneprocessen av hopp och förtvivlan - som jag säkert igen kommer att vara i när nästa skede av vården kommer igång - då kan man inte känna att "det ordnar sej nog" är ett okej uttalande... Då känns det som ett åsidosättande. Då behöver man enbart just det som Ann skriver - någon som bara lyssnar, finns där, ger en rätten att vara ledsen, orolig, sorgsen, besviken, arg och upprörd osv osv. Då finns inte rum för just nåt annat alls. Då är enda acceptabla betydelsen i "ordnar sej" att vården lyckas, barnet blir till. Och det måst få vara så då. Det går inte då att se att också nåt annat kan vara "ordnar sej". Finns inte.
Så snälla - även om jag vet att ni verkligen vill säga nåt, verkligen bara menar väl, bara försöker få oss att må ens lite bättre, försöker underlätta det för oss lite - lyssna mer och tala mindre. Det finns just ingenting man kan säga... Jag vet det... Det är tungt och det är svårt när det inte finns det. Men det är ändå bättre att faktiskt då säga lite mindre. Du som finns där, lyssnar och ger en kram - du är så innerligt, innerligt värdefull! Och också om du säger nåt som kanske inte alltid känns så bra (jag ska försöka säga till och förklara då, för jag vet vad du menar men det känns ändå jobbigt) - snälla du, fast jag reagerar - ta inte åt dej!! Jag försöker också vara så förstående jag orkar och kan... Jag vet att du menar bara väl, jag vet att det är fruktansvärt svårt att veta hur man ska/kan/borde säga/göra/vara... Vi är jätteknepiga att vara runt, vi som finns mitt i barnlöshetssorgen. Just nu klarar jag av att förstå, att förklara. Ibland bara reagerar jag. Jag hoppas ändå att vi förr eller senare bägge förstår var den andra stod/står och varför saker kan kännas jobbiga eller se konstiga ut...
Det är en djungel ibland det här med känslor. Ord är en snårskog, som kan betyda så olika saker för olika mänskor. Men detdär med att det ordnar sej - hur sant det är i princip kan vara - det kan det alltså löna sej att undvika att säga.
Dethär är det sista citatet jag plockat ur boken Utan, författare denna gång Ann Sandqvist. Och igen en gång ett citat som jag relaterar starkt till. För jag har också fått höra just det, många gånger. Att det nog kommer att ordna sej. Och jag vet, liksom Ann, att det är med verkligt goda intentioner som folk tar till det uttalandet. Men jag reagerar likadant - att det känns fel, malplacerat, okänsligt, fräckt. För att det känns som att min sorg och min oro då inte ges rätt att finnas. För att det, hur sant det än kan vara, inte ser mitt nuläge, inte tar in mina känslor i beräkningen. Och för att det faktiskt inte är säkert att det är så. Det kan ordna sej, men det kanske inte gör det. Ingen kan veta.
Nu är jag just nu såpass långt i bearbetningsprocessen av det hela att jag faktiskt kan gå med på, just nu, att det ju nog ordnar sej. Med detta menar jag inte att jag är säker på att vården sedan lyckas, att jag kommer att få mitt så efterlängtade barn. För där finns inga som helst garantier. Jag menar att det, hur det än går med den saken, kommer att ordna sej för mej, för mitt liv, på nåt sätt. Det blir nåt annat, om inte barnet får komma. Och det kan bli bra det med. Inte utan en lång sorgeprocess, men efter den eller vid sidan av den, småningom mer och mer. Det är inte nåt jag ser framför mej utan ett styng av oro och sorg, men jag vet att det kan lyckas. Så på det sättet - det ordnar sej.
Men då när man/jag/någon är inne i rullorna, i saknaden, och i bergochdalbaneprocessen av hopp och förtvivlan - som jag säkert igen kommer att vara i när nästa skede av vården kommer igång - då kan man inte känna att "det ordnar sej nog" är ett okej uttalande... Då känns det som ett åsidosättande. Då behöver man enbart just det som Ann skriver - någon som bara lyssnar, finns där, ger en rätten att vara ledsen, orolig, sorgsen, besviken, arg och upprörd osv osv. Då finns inte rum för just nåt annat alls. Då är enda acceptabla betydelsen i "ordnar sej" att vården lyckas, barnet blir till. Och det måst få vara så då. Det går inte då att se att också nåt annat kan vara "ordnar sej". Finns inte.
Så snälla - även om jag vet att ni verkligen vill säga nåt, verkligen bara menar väl, bara försöker få oss att må ens lite bättre, försöker underlätta det för oss lite - lyssna mer och tala mindre. Det finns just ingenting man kan säga... Jag vet det... Det är tungt och det är svårt när det inte finns det. Men det är ändå bättre att faktiskt då säga lite mindre. Du som finns där, lyssnar och ger en kram - du är så innerligt, innerligt värdefull! Och också om du säger nåt som kanske inte alltid känns så bra (jag ska försöka säga till och förklara då, för jag vet vad du menar men det känns ändå jobbigt) - snälla du, fast jag reagerar - ta inte åt dej!! Jag försöker också vara så förstående jag orkar och kan... Jag vet att du menar bara väl, jag vet att det är fruktansvärt svårt att veta hur man ska/kan/borde säga/göra/vara... Vi är jätteknepiga att vara runt, vi som finns mitt i barnlöshetssorgen. Just nu klarar jag av att förstå, att förklara. Ibland bara reagerar jag. Jag hoppas ändå att vi förr eller senare bägge förstår var den andra stod/står och varför saker kan kännas jobbiga eller se konstiga ut...
Det är en djungel ibland det här med känslor. Ord är en snårskog, som kan betyda så olika saker för olika mänskor. Men detdär med att det ordnar sej - hur sant det är i princip kan vara - det kan det alltså löna sej att undvika att säga.
söndag 18 oktober 2015
Barnlöshetssorgen sköljer över oss
Lapsettomuuden suru huuhtelee mutta ei hukuta heter ett inlägg på Ovumia perheklinikkas blogg. En väldigt fin och inkännande text kring hur sorgen kan upplevas för den barnlösa. Här några tankar utgående från den...
Barnlöshet är en sorg som det ofta tigs om. För att det är en så privat sak. För att det är tungt att tala om den. Och för att den inte riktigt upplevs som en riktig sorg. Det är en sorg som inte ens den som är i den alltid till fullo känner att hen är riktigt berättigad till. Många barnlösa upplever att de inte "borde" reagera så starkt, vara så sorgsna och ledsna, sakna så väldigt, sörja... Allt annat är ju bra. "Bara" det att barnet inte kommit. Man borde ju kunna njuta av livet, nu medan man har tid för det. Men det är inte alltid så lätt, när sorgen sköljer över. För vem av oss skulle inte byta ut den egna tiden, möjligheten att njuta av livet, mot barnet och vardagen med det, hur jobbig den situationen än också kan vara. Det är ändå det vi alla så innerligt önskar oss.
Barnlöshetssorgen går inte att komma ifrån. Det är en fruktansvärt tung situation att gå igenom, och sorgen finns garanterat där. I tider tar den över allt, lämnar inte rum för just nåt annat. I tider mer där nånstans i bakgrunden, kommer över en bara stundvis. Dyker upp av något man ser, hör eller tänker. Kan vara en liten våg i maggropen eller hjärtat, som går om på en stund. Eller en storm av vågor som en efter en sköljer över, lämnar en kippande efter luft mellan varven. De sköljer över men dränker inte, skriver Mirka som skrivit texten... Jag har ett litet frågetecken här. Inte gällande mej själv, men sådär i allmänhet. Jag är nämligen inte så säker på att barnlöshet inte kan dränka. Jag tror faktiskt den kan det. Kan tänkas få en att gå under. Det är liksom inga småsaker.
Det Mirka vill komma till är iallafall att det är av största vikt att ge sorgen rum. Acceptera den. Låta den finnas. Sorgen över barnlösheten är verkligen ytterst berättigad. Du har rätt till den. Jag har rätt till den. Att längta men inte få längtan uppfylld är tungt, och vi har all rätt att sörja. Låt känslan finnas där! Ge den tid och rum. Det är fruktansvärt tungt, jag vet. Jag har varit väldigt noga med att ge mina känslor rum i denhär processen, och jag vet att det kan bli både skrämmande och nästan övermäktigt ibland. Men det har för mej varit vägen till att komma igenom det. Sorgen har sköljt över mej i stora tsunamivågor tidigare, nu mer sällan och i mindre vågor. Den finns där, den är ytterst verklig. Men jag går inte under. Jag kan leva med den. Även om det är tungt.
Just nu kommer sorgen över mej ibland. De senaste dagarna har några vågor av den envisats med att dyka upp. Jag tänker fortfarande "varför?". Jag tycker fortfarande ibland det är lite onödigt. Jag blir fortfarande lite upprörd över att jag igen dras med, sköljs över. Men jag vet att det helt enkelt bara är så. Sorgen finns alltid med där, och den kommer att komma och gå. Som vågorna. De envisas. De är ständigt där. Mindre ibland, större ibland, ibland sgs lugna, ibland fullständigt rasande. Alltid där. En såhär fruktansvärt stor sak går inte att ta med en klackspark, går inte att åsidosätta. Jag accepterar, en smula med långa tänder ibland, att det påverkar mej alldeles enormt emellanåt. Att sorgen finns där. Den kommer att fortsätta skölja över mej stundvis.
fredag 16 oktober 2015
Goda stunder väcker ibland sorgen
Det är väldigt mångfacetterat och sammankopplat dethär med känslor. Glädje kan trigga sorg. Har haft det bra ett tag nu, och har det nog fortfarande. Jag mår bra, jag känner mej tillfreds. Men sen är också det ibland en port till sorgen och längtan. Bad i tanken om ursäkt av det kommande barnet när jag gladdes åt och njöt av ledighet och vackert väder. Fånigt, jag vet, men kändes nu så just då... Och där, efter det glada leendet, kom tårarna. Där dök längtan upp. Och där sörjde jag en stund det faktum att jag gick ensam och inte med barn. Eller ens med gravidmage. Kunde ju ha... Och hade hellre... Men jag vet att jag trots det har rätt att njuta av stunden, att också känna glädje. Jag vet att det är bara bra.
torsdag 15 oktober 2015
Sisters are doing it for themselves
Fick ett tips om ett inlägg på sidan Single Mothers by Choice - en websida och en organisation för kvinnor som väljer att bli mammor på egen hand. Frivillig singelmamma. Detta inlägg, Baby Steps, är skrivet av en kvinna som liksom jag tvingats gå över till donerade äggceller. En fint skriven text, så vill plocka in några tankar därifrån...
"Can you imagine the thrill of the realization that I didn't need anyone to start my family? Fertility may be a ticking clock, but love has no deadline. Throw your hat up into the air, Mary Tyler Moore, because sisters are doing it for themselves!"
Dethär citatet tog jag med främst för den första meningen. Känner igen dendär spänningen och ivern i beslutet att ta saken i egna händer. Glädjen i att inse att jag påriktigt kan och får. Själv hade jag ju haft möjligheten i tankarna ren länge, visste att den fanns, men när jag faktiskt gav mej tillåtelse att gå in för singelmödraskapet så dök ivern och glädjen upp.
"'Why are you buying sperm? Why don't you just go to a bar and sleep with a guy?' My response? 'Uh, yeah, cause having unprotected sex with men is totally a safe and responsible way to bring a human into this world. Plus, as a lesbian, having sex with random guys is definitely something I am into'."
Nå, nu är jag då inte lesbisk, men likafullt kvarstår det faktum att det liksom inte riktigt är fiffigt i vilketsomhelst sammanhang att "bara ha sex" med första bästa kille, och dessutom utan kondom. Ren för att det inte direkt är säkert för mej själv (vad gäller könssjukdomar och sånt), men framför allt för att det nog verkligen inte är det bästa sättet för ett barn att komma till världen, om det görs sådär medvetet och planerat. Inte rätt mot barnet, inte rätt mot killen i fråga och känns verkligen inte rätt för mej.
"And when people found out I was choosing to become a mother as a single woman (or, a single mother by choice), I got reactions such as: 'You're choosing to be a single mother? As a mother myself, I am concerned for you. Do you know what you're getting yourself into?' My reply? 'No. I have no idea. I'm a 39-year-old, financially independent woman, yet I never thought this through."
Vet du nu riktigt vad du ger dej in på? Nej. Men jag har nog verkligen tänkt igenom det. Ingen går in för ett frivilligt singelmödraskap utan en mängd funderingar innan. Jag vet vad jag gör. Jag vet att jag vill göra just såhär. Vad jag ger mej in på, det vet jag inte. Visste, som tur är, inte t.ex. hur jobbigt det sku komma att bli med fertilitetsvården. Det sku ju gå bra liksom. Jag sku ju vara mamma ren vid dethär laget. Bidde icke så. Hur livet är med en liten vet jag inte heller. Men vilken/vilka föräldrar vet det innan första barnet kommer? Jag vet inte riktigt vad jag ger mej in på, men jag vet vad jag gör. Det är ett ytterst medvetet och genomtänkt beslut att försöka bli mamma på egen hand.
"However, the most frustrating, and surprisingly common negative comment was: 'You know your life is going to change, right? It will never be the same.' And I would think to myself, 'Well, I certainly hope it will change. I want more meaning, more depth and more love in my life. In fact, I'm banking on it changing'."
Behövs det ens kommentarer till detta? Ett litet barn kommer självklart att förändra ens liv. Fullständigt. Och det är liksom meningen. Det är inget jag, eller nån annan som medvetet väljer att gå in för föräldraskap, har missat att räkna in i ekvationen. Vi väntar på att förändringen ska få komma.
"I assumed the biggest hurdle was coming to the decision to become a single mother by choice. I would then get pregnant, have my baby and start my new life. But a trip to the OB - and later a fertility specialist - confirmed that I had Diminished Ovarian Reserve. That meant, at age 36, my egg quality was poor, and I was already in the early stages of menopause, hormonally speaking."
Här hade jag precis samma vision. Att ta beslutet var den tuffa biten, och sen var det bara att tuta och köra, bli gravid på om inte första inseminationen så typ andra, och leva livet som singelmamma sen. Haha. Jag fick iofs inte från början veta att mina ägg är av dålig kvalitet, det kom fram först i ivf:en, och jag är inte ännu påväg in i klimakteriet (som tur är), men min situation är i övrigt ganska samma. Många inseminationer, ivf-försök med egna celler, men får nu också jag föra över mitt hopp på nån annans celler. Så detdär med bara ta beslut och sen få allt fixat, det lyckades liksom inte nej.
"The most ignorant piece of advice I received while struggling with infertility? 'Just relax, and it will happen for you.' 'Yeah, totally', I would think, 'I'll sit back, relax, watch Orange Is the New Black, and sperm will fly magically through the air, inseminating the perfect egg at just the right moment - and poof! I'll be pregnant. Age isn't a thing, and relaxation solves everything'."
Jep. Händer när du minst anar det, bara du tar det lugnt och inte stressar. Visst. Vilken del av singel var svår att förstå? Det är väldigt knepigt att bli gravid utan att tänka på saken när man är singel. Det kräver ju liksom en hel del planering och fixande, räknande av dagar, ovulationstest, läkarbesök osv osv. För att inte sen tala om provrörsbefruktningens alla sprutor och ultraljudskontroller och äggplock med mera. Men visst, ta det lugnt bara så lyckas det. Fel på äggcellerna är dock fel på äggcellerna, så här hjälper det nog inte hur lugnt jag än tar det. Och nej - det kommer inte att 'lyckas nu i mellantiden när du inte tänker så mycket på det', som jag fick höra, eftersom jag liksom som singel inte riktigt har nån som helst möjlighet att bli gravid mellan fertilitetsvårdsförsöken, ren om vi räknar bort äggcellskvaliteten.
"What I do know is that I want to tell my story. I want to encourage those of us who have dreams outside the box to go for it. Children need love, but they don't require two parents - or a perfectly rated school district. I want to break the silence surrounding infertility and lift the shame that haunts those who have suffered and their children. I want people to stop saying negative things to those of us who are single parents by choice, and I want everyone to understand that family rights involve more than marriage equality."
Fin önskan, som jag till fullo delar. Och hoppas kan vi ju alltid... Öppenhet är åtminstone bra! Vi delar våra berättelser i hopp om att förståelsen ska öka, drömmar ska få se olika ut och familjer av alla de slag ska ha möjlighet att finnas.
"Can you imagine the thrill of the realization that I didn't need anyone to start my family? Fertility may be a ticking clock, but love has no deadline. Throw your hat up into the air, Mary Tyler Moore, because sisters are doing it for themselves!"
Dethär citatet tog jag med främst för den första meningen. Känner igen dendär spänningen och ivern i beslutet att ta saken i egna händer. Glädjen i att inse att jag påriktigt kan och får. Själv hade jag ju haft möjligheten i tankarna ren länge, visste att den fanns, men när jag faktiskt gav mej tillåtelse att gå in för singelmödraskapet så dök ivern och glädjen upp.
"'Why are you buying sperm? Why don't you just go to a bar and sleep with a guy?' My response? 'Uh, yeah, cause having unprotected sex with men is totally a safe and responsible way to bring a human into this world. Plus, as a lesbian, having sex with random guys is definitely something I am into'."
Nå, nu är jag då inte lesbisk, men likafullt kvarstår det faktum att det liksom inte riktigt är fiffigt i vilketsomhelst sammanhang att "bara ha sex" med första bästa kille, och dessutom utan kondom. Ren för att det inte direkt är säkert för mej själv (vad gäller könssjukdomar och sånt), men framför allt för att det nog verkligen inte är det bästa sättet för ett barn att komma till världen, om det görs sådär medvetet och planerat. Inte rätt mot barnet, inte rätt mot killen i fråga och känns verkligen inte rätt för mej.
"And when people found out I was choosing to become a mother as a single woman (or, a single mother by choice), I got reactions such as: 'You're choosing to be a single mother? As a mother myself, I am concerned for you. Do you know what you're getting yourself into?' My reply? 'No. I have no idea. I'm a 39-year-old, financially independent woman, yet I never thought this through."
Vet du nu riktigt vad du ger dej in på? Nej. Men jag har nog verkligen tänkt igenom det. Ingen går in för ett frivilligt singelmödraskap utan en mängd funderingar innan. Jag vet vad jag gör. Jag vet att jag vill göra just såhär. Vad jag ger mej in på, det vet jag inte. Visste, som tur är, inte t.ex. hur jobbigt det sku komma att bli med fertilitetsvården. Det sku ju gå bra liksom. Jag sku ju vara mamma ren vid dethär laget. Bidde icke så. Hur livet är med en liten vet jag inte heller. Men vilken/vilka föräldrar vet det innan första barnet kommer? Jag vet inte riktigt vad jag ger mej in på, men jag vet vad jag gör. Det är ett ytterst medvetet och genomtänkt beslut att försöka bli mamma på egen hand.
"However, the most frustrating, and surprisingly common negative comment was: 'You know your life is going to change, right? It will never be the same.' And I would think to myself, 'Well, I certainly hope it will change. I want more meaning, more depth and more love in my life. In fact, I'm banking on it changing'."
Behövs det ens kommentarer till detta? Ett litet barn kommer självklart att förändra ens liv. Fullständigt. Och det är liksom meningen. Det är inget jag, eller nån annan som medvetet väljer att gå in för föräldraskap, har missat att räkna in i ekvationen. Vi väntar på att förändringen ska få komma.
"I assumed the biggest hurdle was coming to the decision to become a single mother by choice. I would then get pregnant, have my baby and start my new life. But a trip to the OB - and later a fertility specialist - confirmed that I had Diminished Ovarian Reserve. That meant, at age 36, my egg quality was poor, and I was already in the early stages of menopause, hormonally speaking."
Här hade jag precis samma vision. Att ta beslutet var den tuffa biten, och sen var det bara att tuta och köra, bli gravid på om inte första inseminationen så typ andra, och leva livet som singelmamma sen. Haha. Jag fick iofs inte från början veta att mina ägg är av dålig kvalitet, det kom fram först i ivf:en, och jag är inte ännu påväg in i klimakteriet (som tur är), men min situation är i övrigt ganska samma. Många inseminationer, ivf-försök med egna celler, men får nu också jag föra över mitt hopp på nån annans celler. Så detdär med bara ta beslut och sen få allt fixat, det lyckades liksom inte nej.
"The most ignorant piece of advice I received while struggling with infertility? 'Just relax, and it will happen for you.' 'Yeah, totally', I would think, 'I'll sit back, relax, watch Orange Is the New Black, and sperm will fly magically through the air, inseminating the perfect egg at just the right moment - and poof! I'll be pregnant. Age isn't a thing, and relaxation solves everything'."
Jep. Händer när du minst anar det, bara du tar det lugnt och inte stressar. Visst. Vilken del av singel var svår att förstå? Det är väldigt knepigt att bli gravid utan att tänka på saken när man är singel. Det kräver ju liksom en hel del planering och fixande, räknande av dagar, ovulationstest, läkarbesök osv osv. För att inte sen tala om provrörsbefruktningens alla sprutor och ultraljudskontroller och äggplock med mera. Men visst, ta det lugnt bara så lyckas det. Fel på äggcellerna är dock fel på äggcellerna, så här hjälper det nog inte hur lugnt jag än tar det. Och nej - det kommer inte att 'lyckas nu i mellantiden när du inte tänker så mycket på det', som jag fick höra, eftersom jag liksom som singel inte riktigt har nån som helst möjlighet att bli gravid mellan fertilitetsvårdsförsöken, ren om vi räknar bort äggcellskvaliteten.
"What I do know is that I want to tell my story. I want to encourage those of us who have dreams outside the box to go for it. Children need love, but they don't require two parents - or a perfectly rated school district. I want to break the silence surrounding infertility and lift the shame that haunts those who have suffered and their children. I want people to stop saying negative things to those of us who are single parents by choice, and I want everyone to understand that family rights involve more than marriage equality."
Fin önskan, som jag till fullo delar. Och hoppas kan vi ju alltid... Öppenhet är åtminstone bra! Vi delar våra berättelser i hopp om att förståelsen ska öka, drömmar ska få se olika ut och familjer av alla de slag ska ha möjlighet att finnas.
torsdag 8 oktober 2015
Barnlängtan kontra självisk krävan
"Ensamma kvinnor, två kvinnor, två män, två kvinnor plus en eller två män, ensamma män - dessa kräver själviskt att få barn. En kvinna (A) plus en man (B) - dessa längtar efter barn. Ursäkta, men jag hänger inte med."
Såhär skriver Lotta Moring i sitt Utan-kapitel. Och ursäkta, jag håller inte heller med. Verkligen inte. Varför sku min önskan att få barn vara självisk, medan ett heterosexuellt par rentav förväntas längta efter barn? Att i ett samkönat parförhållande ha barn, vilja ha barn, få barn - det är nästan självklart. Förväntat. Konstigt om det inte är så. Kan t.o.m uttryckas vara själviskt ifall man där låter bli, inte vill ha barn... Medan man i vilken som helst annan konstellation, singelfamilj, regnbågsfamilj eller stjärnfamilj eller vad det nu annat kan tänkas kallas, är självisk i sin barnlängtan. Jag "kräver själviskt" min rätt till barn. Va? Jag har en längtan efter ett barn, och jag vill ge den drömmen möjlighet att bli till. Jag har ingen som helst möjlighet att kräva, för det lyckas om det lyckas. Men jag längtar, och jag har valt att ge den längtan rätt att finnas, rätt att bli uppfylld. Själviskt? Tja. Det är att följa mitt inre. Men visst väljer jag att försöka få barn för att jag (själv) vill. Alltså därmed själviskt? Men vad är då en bättre orsak att 'skaffa' barn? Är det ändå inte allra bäst att göra det just av den själviska(?) orsaken att man vill? Jag vill ha ett barn, jag har en längtan efter barn. Är det då själviskt så är det. Men anser inte det är mer själviskt i mitt fall än i någon annans. Mycket medvetet, ett mycket aktivt val, men inte mer själviskt. Inte mindre längtan. Inte på något vis mindre kärlek. Kärleken till barnet finns nog. Jag längtar också.
Såhär skriver Lotta Moring i sitt Utan-kapitel. Och ursäkta, jag håller inte heller med. Verkligen inte. Varför sku min önskan att få barn vara självisk, medan ett heterosexuellt par rentav förväntas längta efter barn? Att i ett samkönat parförhållande ha barn, vilja ha barn, få barn - det är nästan självklart. Förväntat. Konstigt om det inte är så. Kan t.o.m uttryckas vara själviskt ifall man där låter bli, inte vill ha barn... Medan man i vilken som helst annan konstellation, singelfamilj, regnbågsfamilj eller stjärnfamilj eller vad det nu annat kan tänkas kallas, är självisk i sin barnlängtan. Jag "kräver själviskt" min rätt till barn. Va? Jag har en längtan efter ett barn, och jag vill ge den drömmen möjlighet att bli till. Jag har ingen som helst möjlighet att kräva, för det lyckas om det lyckas. Men jag längtar, och jag har valt att ge den längtan rätt att finnas, rätt att bli uppfylld. Själviskt? Tja. Det är att följa mitt inre. Men visst väljer jag att försöka få barn för att jag (själv) vill. Alltså därmed själviskt? Men vad är då en bättre orsak att 'skaffa' barn? Är det ändå inte allra bäst att göra det just av den själviska(?) orsaken att man vill? Jag vill ha ett barn, jag har en längtan efter barn. Är det då själviskt så är det. Men anser inte det är mer själviskt i mitt fall än i någon annans. Mycket medvetet, ett mycket aktivt val, men inte mer själviskt. Inte mindre längtan. Inte på något vis mindre kärlek. Kärleken till barnet finns nog. Jag längtar också.
onsdag 7 oktober 2015
Mitt dna påverkar barnet i magen
På ett av mina kamratstödsforum dök det upp en länk igår. En länk till en artikel kring äggdonation. Med rubrik ungefär "infertila mammor ger vidare sitt dna". (Inte vidare trevligt ord att använda om sej själv, detdär infertil, men det är ju iofs faktum...) Enligt ny forskning för en mor som får sitt barn via äggdonation över sitt eget dna till barnet under graviditeten.
Det har varit känt ren att barnet påverkas en hel del av den kvinna som bär det, så ett barn som kommer till genom äggdonation beräknas ren ha tre biologiska föräldrar - i mitt fall en spermadonator, en äggdonator och mottagande, alltså jag, som är barnets mamma. Men nu verkar alltså t.o.m. mitt dna delvis föras över till barnet. Och även om jag anser att den genetiska biten är en pytteliten bit av min relation till barnet så känns det förstås bra ändå.
Det barn jag bär är mitt barn, på såå många sätt och vis, även genetiskt präglat av mej. Så den genetiska kombination som mitt barn har är en unik blandning av tre personer. Mej och två donatorer, som jag redan nu och för evigt (om allt går väl...) är tacksam emot. Vem den personen, barnet, blir är ju en spännande upptäcktsfärd sen, liksom för vilka föräldrar som helst. För hen är sen ändå alldeles sin egen person. En jag ser fram emot att få lära känna.
Själva artikeln kan ni läsa här; Infertile mums 'pass on DNA'.
Det har varit känt ren att barnet påverkas en hel del av den kvinna som bär det, så ett barn som kommer till genom äggdonation beräknas ren ha tre biologiska föräldrar - i mitt fall en spermadonator, en äggdonator och mottagande, alltså jag, som är barnets mamma. Men nu verkar alltså t.o.m. mitt dna delvis föras över till barnet. Och även om jag anser att den genetiska biten är en pytteliten bit av min relation till barnet så känns det förstås bra ändå.
Det barn jag bär är mitt barn, på såå många sätt och vis, även genetiskt präglat av mej. Så den genetiska kombination som mitt barn har är en unik blandning av tre personer. Mej och två donatorer, som jag redan nu och för evigt (om allt går väl...) är tacksam emot. Vem den personen, barnet, blir är ju en spännande upptäcktsfärd sen, liksom för vilka föräldrar som helst. För hen är sen ändå alldeles sin egen person. En jag ser fram emot att få lära känna.
Själva artikeln kan ni läsa här; Infertile mums 'pass on DNA'.
söndag 4 oktober 2015
Längtan är full av saknad och sorg
"Min längtan är inte glad och förväntansfull. Den är full av saknad och sorg. Den känns mest som sorg. Därför orkar jag inte längre längta medvetet. Bara ibland hugger det till. Vanligen är det något jag läser eller hör - några ord bara - som tar sig in på ett hudlöst ställe." - Lotta Moring, boken Utan.
Glad och förväntansfull i början, sorg och saknad nu. Känner sååå igen det. Hur längtan inte mer finns där, eftersom det är så svårt att få tag i den. Eftersom den känns mest som sorg. Eftersom jag inte orkar längta mer. Självbevarelsedrift. Spara lite på orken. Fast egentligen gör man väl inte det, för ändå går man där med tomrummet, saknaden, besvikelserna och sorgen. För dom finns nog där ändå.
Så tycker t.o.m själv att jag då hellre sku ha bägge - de glada drömmarna och längtan å ena sidan, och genom det en större sorg å den andra. Eller snarare lite mer kontakt med sorgen som finns där. För när jag verkligen släpper in den kärlek, glädje och förväntan jag hade i början så dyker också alltid den djupa sorgen upp i släptåg. Problemet är sen bara detdär med att orka och kunna fungera mitt i allt det då...
Så delvis kanske dethär med mellanläge kan få vara att lämna dom känslorna ens en aning emellanåt. Inte ha varken längtan eller sorgen så speciellt aktiv. Låta dem finnas med på ett hörn, men fokusera mera på annat. Haha. Dom finns alltid med. Men jo, inte alltid så aktivt. Dyker upp gör dom, precis som Lotta skriver, i alla möjliga situationer. Nåt jag ser, nåt jag hör, nåt jag tänker, nåt jag känner... Ändå alltid där, nånstans.
Boken Utan, Ann Sandqvist: "De finns alltid där, tankarna. Saknaden, sorgen, melankolin, tystnaden, längtan, maktlösheten, bitterheten, tyngden. Inristade för evigt i mig. Det syns sällan utanpå, men inom mig är värken påtaglig och närvarande. Jag jobbar med den dagligen, sorgen som är jag."
Hm. Delvis lite motsats till föregående på ett sätt, men också delvis samma sak. Det finns alltid där, men går inte alltid att få tag på. Längtan är svår att se, sorgen såå mycket lättare. Lite idiotiskt nog. Men den är så stor och så närvarande efter alla besvikelser och bakslag. Tomheten så stor, mycket som saknas. Nån så liten, men som ändå kan lämna ett så stort tomrum, fast hen aldrig ens har funnits till ännu.
Inristade för evigt i mej, så många olika känslor. Så komplext, även om det mesta av det kanske är i den gråare ändan av skalan. Just nu nog verkligt mycket lättare ren, jämfört med tidigare i år. Då tog de svarta känslorna helt övertaget. Nu är de mer grå. Nu finns också de färgglada. Det är fortfarande inte lätt, jag jobbar med den dagligen, sorgen. Tankarna och känslorna finns alltid där. Saknaden.
Glad och förväntansfull i början, sorg och saknad nu. Känner sååå igen det. Hur längtan inte mer finns där, eftersom det är så svårt att få tag i den. Eftersom den känns mest som sorg. Eftersom jag inte orkar längta mer. Självbevarelsedrift. Spara lite på orken. Fast egentligen gör man väl inte det, för ändå går man där med tomrummet, saknaden, besvikelserna och sorgen. För dom finns nog där ändå.
Så tycker t.o.m själv att jag då hellre sku ha bägge - de glada drömmarna och längtan å ena sidan, och genom det en större sorg å den andra. Eller snarare lite mer kontakt med sorgen som finns där. För när jag verkligen släpper in den kärlek, glädje och förväntan jag hade i början så dyker också alltid den djupa sorgen upp i släptåg. Problemet är sen bara detdär med att orka och kunna fungera mitt i allt det då...
Så delvis kanske dethär med mellanläge kan få vara att lämna dom känslorna ens en aning emellanåt. Inte ha varken längtan eller sorgen så speciellt aktiv. Låta dem finnas med på ett hörn, men fokusera mera på annat. Haha. Dom finns alltid med. Men jo, inte alltid så aktivt. Dyker upp gör dom, precis som Lotta skriver, i alla möjliga situationer. Nåt jag ser, nåt jag hör, nåt jag tänker, nåt jag känner... Ändå alltid där, nånstans.
Boken Utan, Ann Sandqvist: "De finns alltid där, tankarna. Saknaden, sorgen, melankolin, tystnaden, längtan, maktlösheten, bitterheten, tyngden. Inristade för evigt i mig. Det syns sällan utanpå, men inom mig är värken påtaglig och närvarande. Jag jobbar med den dagligen, sorgen som är jag."
Hm. Delvis lite motsats till föregående på ett sätt, men också delvis samma sak. Det finns alltid där, men går inte alltid att få tag på. Längtan är svår att se, sorgen såå mycket lättare. Lite idiotiskt nog. Men den är så stor och så närvarande efter alla besvikelser och bakslag. Tomheten så stor, mycket som saknas. Nån så liten, men som ändå kan lämna ett så stort tomrum, fast hen aldrig ens har funnits till ännu.
Inristade för evigt i mej, så många olika känslor. Så komplext, även om det mesta av det kanske är i den gråare ändan av skalan. Just nu nog verkligt mycket lättare ren, jämfört med tidigare i år. Då tog de svarta känslorna helt övertaget. Nu är de mer grå. Nu finns också de färgglada. Det är fortfarande inte lätt, jag jobbar med den dagligen, sorgen. Tankarna och känslorna finns alltid där. Saknaden.
Längtan är fylld av saknad och sorg.
Drömmen i början bytte sakta skepnad.
Från iver och glädje, från alla fina bilder.
Till tomheten, oron, misstron och sorgen.
Och drömmarna försvann, gick upp i rök.
Blev svårare och svårare att alls få tag på.
Gömdes under alla lager av misslyckande.
Orkade inte ta sej igenom sorgedimman.
Längtan blev undanskuffad, bortgömd.
Som en självbevarelse, för att överleva.
Längtar ännu, men har svårt att känna.
Sogen täcker över det, känns starkare.
Finns du nånstans där ändå mitt barn?
Försöker du nå mej genom dimman?
torsdag 1 oktober 2015
Simpukka-tidningen dök upp idag
En av de tidningar som dyker upp hos mej är Simpukka, medlemstidningen för de barnlösas förening, som bär samma namn. Det är en tidning jag ren lärt mej vänta på, fast jag inte varit medlem speciellt länge i föreningen. Idag dök senaste numret upp, och jag har sträckläst den nu, för att säkert senare ännu gå tillbaka till delar jag vill begrunda ytterligare.
För mej betyder tidningen, liksom föreningens övriga verksamhet, främst igenkännande, fast där också finns en hel del information. Det jag mest behöver där jag är nu är insikten om att jag inte är ensam om det jag känner, tänker och går igenom. Kamratstöd, vertaistuki. Och det hittade jag igen i dethär tidningsnumret.
Vill plocka in några saker hit också. Några saker som jag kände igen, som träffa rätt i mej. Som beskriver ganska bra hur det kan vara för mej, eller som faller in i mitt sätt att hantera barnlösheten.
För det första en artikel med rubriken "I misstron och sorgen behöver man stöd" (min översättning), och som i ganska träffande ordalag förklarar hur barnlöshetskrisen kan se ut. Hur barnlösheten kan vara väldigt traumatisk, en räcka kriser som ger upphov i långvarig stress, och påverkar självbilden, kontrollen man har över sitt liv (elämänhallinta, finns säkert nåt bra ord...), och hur mycket man överlag litar på livet. Känslorna är många och tunga, bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan. Det är kort väg från de goda stunderna till desperationen och misstron. Och det är en tung börda att man inte kan se ett slut på krisen, hur mycket man än ger sitt allt.
Likadana beskrivningar och tankar finns i en av de andra artiklarna, Att klara sej ur barnlösheten. (Lapsettomuudesta selviytyminen.) Simpukka definierar här barnlöshet som en stark känsla av att barnlängtan inte har fått bli uppfylld. Det tycker jag är en rätt så bra definition. Då handlar det just om den känsla som jag skrev om i föregående blogginlägg. Att barnlöshet inte handlar om huruvida man har barn eller inte, utan huruvida man känner sej barnlös eller inte. En ouppfylld barnlängtan förklarar rätt bra vad barnlöshet är.
Och att klara sej ur den...? Artikeln bygger på en gradu, som lyfter upp den stora betydelse som kamratstödet har. Vertaistuki. Andra i samma situation, som förstår vad det är man går igenom. "Barnlöshet tigs ofta om trots att det är så vanligt, och många upplever sig vara de enda och annorlunda än andra." (Min översättning.) Och därmed kan kamratstödet ge så mycket, när man ser hur andra också befinner sig i samma båt. Anne Lindfors, som skrivit gradun, konstaterar att det viktigaste i att klara sej igenom barnlösheten är att man inte blir ensam i det. Det klingar rätt i mina öron, jag som valt att vara så öppen med dethär. För det är just det som ger mej mest kraft - stödet från andra. Andra i samma båt och såna som har varit där, men också såna som är villiga att sätta sej där en stund medan de lyssnar på mej, utan att vara ofrivilligt barnlösa själva.
"En ouppfylld barnlängtan är en situation där den egna idogheten inte hjälper just alls: man kan inte garantera ett barn åt någon." Också detta från samma gradu. Och det skrämmer. Min längtan må vara hur stor som helst, det finns ändå inget som säger att den sen med säkerhet uppfylls. Snarare blir man nog nästan irriterad och upprörd då nån säger (för att den vill hjälpa och stöda, jag vet) att det nog säkert kommer att gå bra. För det vet du inte. Inte ens jag vet. Ingen vet. Det går som det går, och hur jag än längtar och försöker finns det inget jag kan göra åt det. It sucks, men så är det. Livets realiteter... Det finns många saker man kan påverka och kontrollera, men dethär är inte en av dem. Och just nu är jag hellre realist än optimist. Det känns liksom säkrare, lättare. Det kan gå, det vet jag. Det kan också hända att det inte går, och det behöver jag minnas. Oberoende hur det går leder det nånstans. Det ena alternativet, att det går, leder till det jag hoppas på, det liv jag drömt om. Det andra till nåt annat. Som inte kommer att vara sådär bara att gå in för, som kommer att ta tid att ta in, men som också kan vara bra. Sen. Just nu liv i limbo och väntan. I ett hopp som finns kvar, men med realiteterna som ramar.
I ledaren skriver Miia Rajamäki att "Var och en hittar sin egen överlevnadsväg, i nåt skede. I början känns tanken omöjlig, inte kan man överleva dethär. Stora frågor krossar en, sorgen tynger i hjärtat. Krafterna räcker till det nödvändigaste, och inte alltid ens till det. Vänner som vill väl ger en rådet att fokusera på nåt annat, men det egna sinnet klarar inte det. Men småningom kommer små saker. (...) Det är bra att ge sig lov till att hitta också annat innehåll i livet än barnlängtan. Det betyder inte att man inte längre vill ha barn. Det betyder inte att man inte längre sku vara värd ett barn. Det betyder att man vill leva det liv som är bäst för en själv, oberoende om man sen får ett eller många barn eller för alltid förblir barnlös. Det är att överleva barnlöshetskrisen." (Min översättning.) Det är en lång process, så en viktig insikt är att man är just där man är. I ett tidigt skede av barnlöshetssorgen ser man ingen utväg, kan man inte ta in nåt annat. Och då måst behöver man få förståelse för det. Sorgen är där, det går inte så mycket att göra åt det. Låt det få vara. Det kommer sen, i små steg, allt detdär andra i livet. Det finns där, kan gradvis skönjas igen. När den akuta krisen lagt sej. I tillräckligt långa väntelägen som mitt nu tillexempel. Det finns också annat. Jag säger inte att min sorg är över, jag säger att den har gett mer rum för också annat. Ouppfylld barnlängtan finns, så jag är såklart ännu barnlös, men jag är också annat. Riktigt kanske jag inte kan säga att jag lever det liv som är bäst för mej, för jag lever i väntan på nästa möjlighet i projektet, men jag lever rätt mycket i nuet, och jag tycker det just nu får räcka bra så. Just där är jag nu.
För mej betyder tidningen, liksom föreningens övriga verksamhet, främst igenkännande, fast där också finns en hel del information. Det jag mest behöver där jag är nu är insikten om att jag inte är ensam om det jag känner, tänker och går igenom. Kamratstöd, vertaistuki. Och det hittade jag igen i dethär tidningsnumret.
Vill plocka in några saker hit också. Några saker som jag kände igen, som träffa rätt i mej. Som beskriver ganska bra hur det kan vara för mej, eller som faller in i mitt sätt att hantera barnlösheten.
För det första en artikel med rubriken "I misstron och sorgen behöver man stöd" (min översättning), och som i ganska träffande ordalag förklarar hur barnlöshetskrisen kan se ut. Hur barnlösheten kan vara väldigt traumatisk, en räcka kriser som ger upphov i långvarig stress, och påverkar självbilden, kontrollen man har över sitt liv (elämänhallinta, finns säkert nåt bra ord...), och hur mycket man överlag litar på livet. Känslorna är många och tunga, bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan. Det är kort väg från de goda stunderna till desperationen och misstron. Och det är en tung börda att man inte kan se ett slut på krisen, hur mycket man än ger sitt allt.
Likadana beskrivningar och tankar finns i en av de andra artiklarna, Att klara sej ur barnlösheten. (Lapsettomuudesta selviytyminen.) Simpukka definierar här barnlöshet som en stark känsla av att barnlängtan inte har fått bli uppfylld. Det tycker jag är en rätt så bra definition. Då handlar det just om den känsla som jag skrev om i föregående blogginlägg. Att barnlöshet inte handlar om huruvida man har barn eller inte, utan huruvida man känner sej barnlös eller inte. En ouppfylld barnlängtan förklarar rätt bra vad barnlöshet är.
Och att klara sej ur den...? Artikeln bygger på en gradu, som lyfter upp den stora betydelse som kamratstödet har. Vertaistuki. Andra i samma situation, som förstår vad det är man går igenom. "Barnlöshet tigs ofta om trots att det är så vanligt, och många upplever sig vara de enda och annorlunda än andra." (Min översättning.) Och därmed kan kamratstödet ge så mycket, när man ser hur andra också befinner sig i samma båt. Anne Lindfors, som skrivit gradun, konstaterar att det viktigaste i att klara sej igenom barnlösheten är att man inte blir ensam i det. Det klingar rätt i mina öron, jag som valt att vara så öppen med dethär. För det är just det som ger mej mest kraft - stödet från andra. Andra i samma båt och såna som har varit där, men också såna som är villiga att sätta sej där en stund medan de lyssnar på mej, utan att vara ofrivilligt barnlösa själva.
"En ouppfylld barnlängtan är en situation där den egna idogheten inte hjälper just alls: man kan inte garantera ett barn åt någon." Också detta från samma gradu. Och det skrämmer. Min längtan må vara hur stor som helst, det finns ändå inget som säger att den sen med säkerhet uppfylls. Snarare blir man nog nästan irriterad och upprörd då nån säger (för att den vill hjälpa och stöda, jag vet) att det nog säkert kommer att gå bra. För det vet du inte. Inte ens jag vet. Ingen vet. Det går som det går, och hur jag än längtar och försöker finns det inget jag kan göra åt det. It sucks, men så är det. Livets realiteter... Det finns många saker man kan påverka och kontrollera, men dethär är inte en av dem. Och just nu är jag hellre realist än optimist. Det känns liksom säkrare, lättare. Det kan gå, det vet jag. Det kan också hända att det inte går, och det behöver jag minnas. Oberoende hur det går leder det nånstans. Det ena alternativet, att det går, leder till det jag hoppas på, det liv jag drömt om. Det andra till nåt annat. Som inte kommer att vara sådär bara att gå in för, som kommer att ta tid att ta in, men som också kan vara bra. Sen. Just nu liv i limbo och väntan. I ett hopp som finns kvar, men med realiteterna som ramar.
I ledaren skriver Miia Rajamäki att "Var och en hittar sin egen överlevnadsväg, i nåt skede. I början känns tanken omöjlig, inte kan man överleva dethär. Stora frågor krossar en, sorgen tynger i hjärtat. Krafterna räcker till det nödvändigaste, och inte alltid ens till det. Vänner som vill väl ger en rådet att fokusera på nåt annat, men det egna sinnet klarar inte det. Men småningom kommer små saker. (...) Det är bra att ge sig lov till att hitta också annat innehåll i livet än barnlängtan. Det betyder inte att man inte längre vill ha barn. Det betyder inte att man inte längre sku vara värd ett barn. Det betyder att man vill leva det liv som är bäst för en själv, oberoende om man sen får ett eller många barn eller för alltid förblir barnlös. Det är att överleva barnlöshetskrisen." (Min översättning.) Det är en lång process, så en viktig insikt är att man är just där man är. I ett tidigt skede av barnlöshetssorgen ser man ingen utväg, kan man inte ta in nåt annat. Och då måst behöver man få förståelse för det. Sorgen är där, det går inte så mycket att göra åt det. Låt det få vara. Det kommer sen, i små steg, allt detdär andra i livet. Det finns där, kan gradvis skönjas igen. När den akuta krisen lagt sej. I tillräckligt långa väntelägen som mitt nu tillexempel. Det finns också annat. Jag säger inte att min sorg är över, jag säger att den har gett mer rum för också annat. Ouppfylld barnlängtan finns, så jag är såklart ännu barnlös, men jag är också annat. Riktigt kanske jag inte kan säga att jag lever det liv som är bäst för mej, för jag lever i väntan på nästa möjlighet i projektet, men jag lever rätt mycket i nuet, och jag tycker det just nu får räcka bra så. Just där är jag nu.
söndag 27 september 2015
När blir man egentligen barnlös?
"När blir man barnlös? Jag var ju i princip bara lika barnlös efter att jag trott mig ha velat ha ett barn - ett barn som jag inte fick - som jag hade varit innan jag alls gav mej in i det projektet."
Så skriver Susanne Ringell i boken Utan. (Se gårdagens inlägg.) Och jag ville plocka upp den funderingen för att det är nånting jag också reflekterat över. Har iofs tangerat det ren tidigare, men gör det igen. Vem är barnlös, när är man barnlös? För iochförsej betyder det ju rent praktiskt utan barn, men i mina öron och i mitt hjärta så är det nog något helt annat. Barnlös är man först när man längtat men inte har fått längtan uppfylld... Det är en känsla, en upplevelse, inte enbart ett tillstånd eller ett civilstånd.
Innan jag gav mej in i fertilitetsvården och i mitt singelmammaprojekt så var jag utan barn, men jag kände mej inte barnlös för det. Jag hade bara inte ännu barn. Trodde mej snart ha det. Så barnlös, det var jag först sen, när vården inte hade lyckats. När längtan trots mina försök inte blev uppfylld. Då först var jag barnlös, kände jag mej barnlös, identifierade jag mej som barnlös.
Barnlös kan man säkert också vara, känna sej, utan att ha försökt. Då man inte befinner sej i den situationen att man har haft möjlighet att få barn. Om man som singel inte vill gå inför mödraskap på egen hand, t.ex. Om barnlängtan finns där, men av praktiska skäl eller pga livssituation inte kan uppfyllas. Då igen är frågan snarast huruvida man känner sej barnlös eller inte.
Den som frivilligt inte har barn identifierar sej knappast speciellt starkt med ordet barnlös. Kanske då snarare barnfri, som används i boken... Men troligen är dendär barn-aspekten helt enkelt inte speciellt framträdande i tankar eller känslor överlag, kan jag tänka, utan att egentligen veta värst mycket om saken. Bara i kollisionerna med omgivningens förväntningar är man då barnlös.
I princip lika barnlös nu som innan barnprojektet startade ja. Men där tankarna innan var fulla med drömmar om barnet så är barnlöshetssorgen nu överst. I början av projektet, när beslutet var taget, gick jag i tanke, känsla, identitet ren över från singel till blivande frivillig singelmamma. I något skede, i ett ganska så tidigt stadie av misslyckade försök, ändrades den identiteten till barnlös singel. Oberoende hur projektet går, tänkte jag, så kan jag aldrig mer gå tillbaka till att vara bara singel. Så fort ren ett försök misslyckades så var jag, för all framtid i värsta fall, barnlös.
Barnlöshetsidentiteten blev med tiden allt starkare, tog ett större grepp om mej. Och jag vet att den identiteten aldrig kommer att gå ur helt, hur det än går med dethär projektet. Just nu identifierar jag mej mycket starkt som barnlös. Hoppeligen får jag ändå småningom gå över till före detta barnlös. Only time can tell, och jag får försöka ha tillit och tålamod med det.
Såhär skrev jag i maj;
Vem är barnlös egentligen?
Alla utan barn förstås... Eller?
Jag är barnlös, ur många vinklar.
Jag har inga barn, och jag saknar.
Har försökt och hoppats, men nej.
Men alla andra som inte har barn?
Är de också alla barnlösa, alltid??
Eller tänker vi mera i känsla där?
Frivilligt eller ofrivilligt förstås,
men - vem räknar sej dit?
Alla som är utan barn?
Eller vi som sörjer?
Vi som ville...
lördag 26 september 2015
Utan - om barnlöshet & barnfrihet
Ibland blir en kommentar om nånting helt annat till en möjlighet att berätta, som i sin tur ger upphov i ett långt samtal i största empati och samförstånd, och en ödessyster till är funnen. Hon på andra sidan ren iochförsej, har fått bli mamma, men been there - done that, och har en alltför stor förståelse för hur tungt det kan vara där jag är. Med alltför stor menar jag att denhär sortens situation inte är nåt jag sku vilja att någon annan har behövt gå igenom... Tycker det känns så fel och så onödigt. Samtidigt som den delade förståelsen gör min börda lite lättare en stund. Och det är ju dessutom en av orsakerna till att jag berättar så öppet som jag gör - för att de som inte vet vad det handlar om ska få en lite större inblick i det, och kanske ha lite lättare att förstå, och för att jag själv och andra som är eller varit i samma situation ska få dela bördan. Delad sorg är halv sorg. I gemenskapen är vi starkare.
Av denna nya ödessyster fick jag låna boken Utan - om barnlöshet och barnfrihet. En antologi kring ofrivillig och frivillig barnlöshet. Igen en bra bok med tankar och uttalanden som jag tog fasta på, och vill skriva lite kring. Allt kanske inte ryms med idag, så det blir väl lite Utan-följetong. För det finns många fina saker i boken, många igenkänningsfaktorer. Och igen en gång tänker jag med stor tacksamhet på dem som vågat och orkat dela det dom gått eller går igenom, för det är en rikedom för den som själv finns där att få läsa texter som träffar rätt, att se att andra har (haft) samma känslor och tankar inför olika saker i sammanhanget, att inse att man inte är ensam om barnlöshetssorgen och barnlängtan. I gemenskapen är vi starkare.
I förordet skriver Mikaela Sonck att "Många ofrivilligt barnlösa har svårt att tala om sin infertilitet och frivilligt barnfria uppmanas motivera sina val om och om igen." Och igen reagera jag här med en liten suck av uppgivenhet inför det senare, och en förstående nick men samtidigt ett litet varför kring det förstnämnda. Jo, jag vet att det finns många rent konkreta orsaker till varför man drar sej för att prata om det, speciellt då man är i det, men vad är det som gör att det fortfarande är så i vårt samhälle att vi inte kan tala om svåra saker? Att det finns så mycket skam och okunskap kring barnlöshet? "Att vara ofrivilligt barnlös är väldigt vanligt, men är trots det ett känsloladdat och tabubelagt ämne.", säger Mikaela i sitt eget kapitel. Känsloladdat, det kommer vi inte ifrån. Men tabubelagt tycker jag vi kan kämpa för att komma ur. En bok som denhär har sin självklara plats i att öka delaktigheten och förståelsen, och därmed minska tabut. I min lilla vrå försöker jag också göra vad jag kan, både genom denhär bloggen och genom att dela med folk i min omgivning, lite i taget.
"Jag vill så gärna få folk att förstå hur det känns att vara ofrivilligt barnlös. Att inte få det man helst vill ha. Det har visat sig vara en svår uppgift. Omöjlig. När det gäller andra sorgetillstånd är förståelse och empati något självklart. Med ofrivillig barnlöshet är det svårare, det tycks vara jobbigt att handskas med det. Man får stå ut med sårande kommentarer, ren okunskap, förutfattade meningar och klavertramp.", skriver Ann Sandqvist i sitt kapitel. Inser att hon troligen har rätt i att det är rätt omöjligt för någon som inte är i samma läge själv att förstå vad det handlar om. Inser att det är en svår uppgift att öka förståelsen. En tung uppgift också många gånger. Men jag tror ändå på att det hon gjort genom att medverka i boken och det jag försöker göra här i mina faggor kan lite, lite luckra upp. Ge ens någon en lite större insikt i vad det kan innebära, vilka känslor det kan innefatta, hur det kan upplevas att leva i sorgen i barnlöshetsträsket. Om vi inte delar, inte pratar om det, så finns det inte en enda liten chans att nån lär sej ens nånting. Bara genom att vi försöker förklara kan nån försöka förstå ens till en liten del. Och jag tror att varje liten del är viktig. (Sen detdär med att empati i annan sorg är självklart... Jag undrar nog jag...? Är vi faktiskt så duktiga på att möta andra former av sorg heller?)
Gällande öppenhet har Sanna Karlsson skrivit att "För mig och oss har det varit lättare att helt från början vara öppna med att vi har problem, och därför tror jag att vi har undgått största delen av alla klumpiga frågor och sårande insinuationer." Också Annvi Gardberg konstaterar "Det var lättare att berätta än att tiga. Samtidigt krympte behandlingarna på något sätt, de upptog inte lika mycket plats i mitt sinne längre. Varför teg vi innan? Var det för att vi skämdes? Inte tyckte det angick andra? Svårt att säga. Det gjorde ont att erkänna, kanske, att vi inte kunde få barn utan hjälp. Inte förmådde själva." Öppenhet som en underlättande faktor, som kraftkälla. Öppenhet som ökande av förståelse. Just precis vad jag talar om... Och fortfarande tror på. Orkar jag vara öppen, berätta, svara på frågor och ge en svarskommentar på oförstående uttalanden, så vinner både jag och andra på det. Jag möter färre svåra situationer, och andra lär sej nåt på kuppen. Hoppas jag, iallafall. Det är lättare för mej att berätta än att tiga. Helt klart. Och genom att dela tar jag udden av det svåra, krymper sorgen lite. Men samtidigt ska ingen ha nån som helst skyldighet att berätta, utan var och en måst göra det som känns rätt för en själv. Det är en tung situation, som man handskas med på det sätt man själv finner är bäst. Om man finner... Det är inte lätt att hitta sin väg i denhär djungeln alla gånger. För mej har det känts lättast, mest rätt, att dela. För mej är delaktigheten en styrka, öppenheten berikande.
Dethär inlägget kom att handla mest om öppenhet och gemenskap, men det var å andra sidan det som ledde till att denhär boken kom till mej, genom diskussionen häromdagen. Och det är ett av bokens syften, liksom ett av denhär bloggens. En av mina ledstjärnor, inte enbart i min barnlöshet utan i livet överlag. I gemenskapen är vi starkare.
Av denna nya ödessyster fick jag låna boken Utan - om barnlöshet och barnfrihet. En antologi kring ofrivillig och frivillig barnlöshet. Igen en bra bok med tankar och uttalanden som jag tog fasta på, och vill skriva lite kring. Allt kanske inte ryms med idag, så det blir väl lite Utan-följetong. För det finns många fina saker i boken, många igenkänningsfaktorer. Och igen en gång tänker jag med stor tacksamhet på dem som vågat och orkat dela det dom gått eller går igenom, för det är en rikedom för den som själv finns där att få läsa texter som träffar rätt, att se att andra har (haft) samma känslor och tankar inför olika saker i sammanhanget, att inse att man inte är ensam om barnlöshetssorgen och barnlängtan. I gemenskapen är vi starkare.
I förordet skriver Mikaela Sonck att "Många ofrivilligt barnlösa har svårt att tala om sin infertilitet och frivilligt barnfria uppmanas motivera sina val om och om igen." Och igen reagera jag här med en liten suck av uppgivenhet inför det senare, och en förstående nick men samtidigt ett litet varför kring det förstnämnda. Jo, jag vet att det finns många rent konkreta orsaker till varför man drar sej för att prata om det, speciellt då man är i det, men vad är det som gör att det fortfarande är så i vårt samhälle att vi inte kan tala om svåra saker? Att det finns så mycket skam och okunskap kring barnlöshet? "Att vara ofrivilligt barnlös är väldigt vanligt, men är trots det ett känsloladdat och tabubelagt ämne.", säger Mikaela i sitt eget kapitel. Känsloladdat, det kommer vi inte ifrån. Men tabubelagt tycker jag vi kan kämpa för att komma ur. En bok som denhär har sin självklara plats i att öka delaktigheten och förståelsen, och därmed minska tabut. I min lilla vrå försöker jag också göra vad jag kan, både genom denhär bloggen och genom att dela med folk i min omgivning, lite i taget.
"Jag vill så gärna få folk att förstå hur det känns att vara ofrivilligt barnlös. Att inte få det man helst vill ha. Det har visat sig vara en svår uppgift. Omöjlig. När det gäller andra sorgetillstånd är förståelse och empati något självklart. Med ofrivillig barnlöshet är det svårare, det tycks vara jobbigt att handskas med det. Man får stå ut med sårande kommentarer, ren okunskap, förutfattade meningar och klavertramp.", skriver Ann Sandqvist i sitt kapitel. Inser att hon troligen har rätt i att det är rätt omöjligt för någon som inte är i samma läge själv att förstå vad det handlar om. Inser att det är en svår uppgift att öka förståelsen. En tung uppgift också många gånger. Men jag tror ändå på att det hon gjort genom att medverka i boken och det jag försöker göra här i mina faggor kan lite, lite luckra upp. Ge ens någon en lite större insikt i vad det kan innebära, vilka känslor det kan innefatta, hur det kan upplevas att leva i sorgen i barnlöshetsträsket. Om vi inte delar, inte pratar om det, så finns det inte en enda liten chans att nån lär sej ens nånting. Bara genom att vi försöker förklara kan nån försöka förstå ens till en liten del. Och jag tror att varje liten del är viktig. (Sen detdär med att empati i annan sorg är självklart... Jag undrar nog jag...? Är vi faktiskt så duktiga på att möta andra former av sorg heller?)
Gällande öppenhet har Sanna Karlsson skrivit att "För mig och oss har det varit lättare att helt från början vara öppna med att vi har problem, och därför tror jag att vi har undgått största delen av alla klumpiga frågor och sårande insinuationer." Också Annvi Gardberg konstaterar "Det var lättare att berätta än att tiga. Samtidigt krympte behandlingarna på något sätt, de upptog inte lika mycket plats i mitt sinne längre. Varför teg vi innan? Var det för att vi skämdes? Inte tyckte det angick andra? Svårt att säga. Det gjorde ont att erkänna, kanske, att vi inte kunde få barn utan hjälp. Inte förmådde själva." Öppenhet som en underlättande faktor, som kraftkälla. Öppenhet som ökande av förståelse. Just precis vad jag talar om... Och fortfarande tror på. Orkar jag vara öppen, berätta, svara på frågor och ge en svarskommentar på oförstående uttalanden, så vinner både jag och andra på det. Jag möter färre svåra situationer, och andra lär sej nåt på kuppen. Hoppas jag, iallafall. Det är lättare för mej att berätta än att tiga. Helt klart. Och genom att dela tar jag udden av det svåra, krymper sorgen lite. Men samtidigt ska ingen ha nån som helst skyldighet att berätta, utan var och en måst göra det som känns rätt för en själv. Det är en tung situation, som man handskas med på det sätt man själv finner är bäst. Om man finner... Det är inte lätt att hitta sin väg i denhär djungeln alla gånger. För mej har det känts lättast, mest rätt, att dela. För mej är delaktigheten en styrka, öppenheten berikande.
Dethär inlägget kom att handla mest om öppenhet och gemenskap, men det var å andra sidan det som ledde till att denhär boken kom till mej, genom diskussionen häromdagen. Och det är ett av bokens syften, liksom ett av denhär bloggens. En av mina ledstjärnor, inte enbart i min barnlöshet utan i livet överlag. I gemenskapen är vi starkare.
söndag 20 september 2015
Förhoppning om mitt dyrbara barn
Som ett eko av mina egna tankar och känslor hitta jag för ett tag sen texten "Ett dyrbart barn i sikte" som ingår i textsamlingen Vardagshjälte 24/7. Texterna i boken är alla skrivna av singelföräldrar av olika slag, men just den är skriven av en frivillig singelmamma, Marina. Utan att sticka under stol med att processen var tung, och att det är tungt att vara ensam om ansvar, vardag, uppfostran och allt detdär skriver hon vackert och målande om sin väg till och sin sits som frivillig singelmamma. Jag har läst texten många gånger, blivit djupt berörd och gråtit över den de flesta av dem, och vill plocka ut några citat och tankar som träffa rakt i hjärtat och har blivit viktiga för mej.
Marina börjar med att beskriva ångesten innan beslutet var taget. Beslutet att följa sitt hjärta och försöka sej på att bli mamma på egen hand. Detdär med kommentarerna från omgivningen som inte alltid var fullt förstående och stödjande, och som gjorde en än mer konfys. Det är ett stort steg att ta, beslutet att ge sej in på fertilitetsvård som singel, så den man framför allt behöver övertyga är sej själv. Marina fick en fin puff av en präst, som konstatera att "Gud skapar allt liv. Att vilja vara delaktig och ställa sej till förfogande i den livskapande processen är en positiv sak. Att däremot motarbeta sin längtan och sin drift efter att få ge liv skulle föda bitterhet, vilket inte är ett positivt bidrag till världen." Jag tyckte om den kommentaren jag med. Och jag kan också känna att det inte riktigt fanns nån möjlighet att ta ett annat beslut, utan att vara bitter och ångerfull.
Omgivningen har lätt att vara skeptisk till singelföräldraskap (eller föräldrar av samma kön, eller vad det nu må vara), för att det finns en uppfattning om att det bästa för barnet är att ha en mamma och en pappa. Det är det mest vanliga jo, för all del, det traditionella. Den konstellationen och institutionen är stark, och var också för mej svår att komma över, manövrera runt, i mina egna tankar på vägen mot ett beslut. När det sen var taget var det självklart, och jag kan känna som Marina att det allra viktigaste är att barnet har kärlek och omsorg, en trygg hemmiljö, en vuxen som finns där. "Ett barn behöver en vuxen som längtar. Ett barn behöver kärlek och omsorg. Ett barn behöver en vuxen som är redo att knyta an till en ny liten människa. Ett barn mår bra av ett hem och en vardag som är stabil och förutsägbar. Att vilja, välja och tro sig kunna erbjuda detta är tillräckligt." Senast här i läsningen har jag alltid tårar i ögona, så även nu. De meningarna gav mej styrka i mitt eget beslut, bekräftade mina egna känslor. Att min längtan och vilja räcker, att kärleken till barnet och en trygg vardag med en vuxen är helt okej, helt tillräckligt. Tillsammans med det yttre stöd som vi också bägge förstås behöver.
"Kraften som driver mej mot den roll jag redan för länge sen borde ha intagit är hisnande.", skriver Marina, och även här känner jag igen mej. Det är, trots alla misslyckade försök och allt det tunga, helt självklart att jag går vidare och fortsätter hoppas. Det finns inte på kartan att ge upp. Jag tror inte att jag sku kunna revidera planen helt enkelt. Jag vill inte heller. Dethär är så självklart det jag ska göra, min väg och mitt liv. Hur det går vet jag inte, men jag vet att jag måst göra allt jag kan iallafall, och i slutändan hoppas att resultatet är det jag önskar. Liksom Marina var väl också min plan att familjen sku ha en pappa också, tidigare. Även om jag som sagt aldrig varit särskilt fokuserad på partnerskap. Det var liksom inte viktigt. Är det ännu mindre nu. Det var nu bara så det sku vara, tills jag insåg att det inte behöver vara så alls. Och i dagens läge vill jag verkligen inte ha en karl med bilden, kan t.o.m vara tacksam över att inte ha det, eftersom det då skulle finnas en obalans i det hela - jag sku inte ha en möjlighet att vara genetiskt kopplad till barnet medan han sku ha det. Nå, det visste jag ju inte då, konstaterade bara som Marina att "Singelmoderskapet utvecklades lika sakta som säkert till ett förstahandsval och kravet på och vikten av att vara två samboende av olika kön för att kunna bilda familj bleknade i processen. Jag valde aldrig bor pappan, men moderskapet (eller strävan efter det) var ett medvetet val."
En kommentar som tycks vara vanlig för oss som är eller försöker bli singelmammor är "oj vad du är modig". Det gör mej många gånger ställd, för det tycker jag nu väl inte jag är. Det är ett stort steg ja, men inte vet jag om det är mer modigt att ge sej in på föräldraskap som singel än i ett parförhållande. Eller om föräldraskap är modigare än mycket annat här i livet. Känns lite smickrande jo, och känns som en positiv kommentar, men är ändå lite förbryllande. Finns ju liksom inte nån annan lösning... Lika skriver Marina. "För mig kändes valet att försöka bli mamma som den enda vägen. Och vad hade då varit modigt? För mig personligen hade det behövts en märkbart större portion mod att medvetet välja att inte välkomna ett potentiellt nytt liv och istället stanna kvar utanför moderskapet och leva vidare utan att förgås av sorg och bitterhet." Att besluta sej för singelmödraskapet var därmed det enklare, självklara, valet.
Där jag nu är, inne i en tung fertilitetsvårdsprocess, är det svårt för omgivningen att möta mej. Och för mej att möta omgivningen. Det är många saker som känns jobbiga, som jag reagerar på på olika sätt. Saker som gör mej ledsen eller upprörd. Marina beskriver också hur vännerna gick på tå, inte visste hur de sku förhålla sej och vad de kunde göra. "Jag är inte den jag varit. Kanske för att jag hoppas allt och satsar allt. Jag har allt att vinna och samtidigt allt att förlora. Det finns inga garantier." Det är fruktansvärt skrämmande. Att något så efterlängtat och stort ändå är så fullständigt utom min kontroll. Att jag måst försöka, måst satsa, måst hoppas, men ändå inte alls vet om barnet får komma. Med förhoppning om mitt dyrbara barn fortsätter mina försök iallafall, sen. Men tiden i väntan är tung, och jag är väldigt påverkad av alltihopa, är inte den jag varit. Jag har svårt med en hel del saker, och jag förstår att många har svårt med mej just nu. Inget jag tänker göra nåt åt, det är vad det är. Ibland klarar jag av att bemöda mej lite mer, ibland struntar jag blankt i det när jag inte orkar. Just nu behöver jag framför allt värna om mej själv.
Marina fick sin dröm uppfylld efter sin tunga process. "Vi både är och ingår i en hel familj beroende på definitionen.", skriver hon. "Ingen har valt bort oss. Inget ska oss fattas." Och trots de utmaningar hon ställs inför konstaterar hon att "Singelföräldraskapet känns som en dyrbar gåva." En gåva jag en dag hoppas få ta emot, om och när mitt dyrbara barn får komma hit till mej.
Marina börjar med att beskriva ångesten innan beslutet var taget. Beslutet att följa sitt hjärta och försöka sej på att bli mamma på egen hand. Detdär med kommentarerna från omgivningen som inte alltid var fullt förstående och stödjande, och som gjorde en än mer konfys. Det är ett stort steg att ta, beslutet att ge sej in på fertilitetsvård som singel, så den man framför allt behöver övertyga är sej själv. Marina fick en fin puff av en präst, som konstatera att "Gud skapar allt liv. Att vilja vara delaktig och ställa sej till förfogande i den livskapande processen är en positiv sak. Att däremot motarbeta sin längtan och sin drift efter att få ge liv skulle föda bitterhet, vilket inte är ett positivt bidrag till världen." Jag tyckte om den kommentaren jag med. Och jag kan också känna att det inte riktigt fanns nån möjlighet att ta ett annat beslut, utan att vara bitter och ångerfull.
Omgivningen har lätt att vara skeptisk till singelföräldraskap (eller föräldrar av samma kön, eller vad det nu må vara), för att det finns en uppfattning om att det bästa för barnet är att ha en mamma och en pappa. Det är det mest vanliga jo, för all del, det traditionella. Den konstellationen och institutionen är stark, och var också för mej svår att komma över, manövrera runt, i mina egna tankar på vägen mot ett beslut. När det sen var taget var det självklart, och jag kan känna som Marina att det allra viktigaste är att barnet har kärlek och omsorg, en trygg hemmiljö, en vuxen som finns där. "Ett barn behöver en vuxen som längtar. Ett barn behöver kärlek och omsorg. Ett barn behöver en vuxen som är redo att knyta an till en ny liten människa. Ett barn mår bra av ett hem och en vardag som är stabil och förutsägbar. Att vilja, välja och tro sig kunna erbjuda detta är tillräckligt." Senast här i läsningen har jag alltid tårar i ögona, så även nu. De meningarna gav mej styrka i mitt eget beslut, bekräftade mina egna känslor. Att min längtan och vilja räcker, att kärleken till barnet och en trygg vardag med en vuxen är helt okej, helt tillräckligt. Tillsammans med det yttre stöd som vi också bägge förstås behöver.
"Kraften som driver mej mot den roll jag redan för länge sen borde ha intagit är hisnande.", skriver Marina, och även här känner jag igen mej. Det är, trots alla misslyckade försök och allt det tunga, helt självklart att jag går vidare och fortsätter hoppas. Det finns inte på kartan att ge upp. Jag tror inte att jag sku kunna revidera planen helt enkelt. Jag vill inte heller. Dethär är så självklart det jag ska göra, min väg och mitt liv. Hur det går vet jag inte, men jag vet att jag måst göra allt jag kan iallafall, och i slutändan hoppas att resultatet är det jag önskar. Liksom Marina var väl också min plan att familjen sku ha en pappa också, tidigare. Även om jag som sagt aldrig varit särskilt fokuserad på partnerskap. Det var liksom inte viktigt. Är det ännu mindre nu. Det var nu bara så det sku vara, tills jag insåg att det inte behöver vara så alls. Och i dagens läge vill jag verkligen inte ha en karl med bilden, kan t.o.m vara tacksam över att inte ha det, eftersom det då skulle finnas en obalans i det hela - jag sku inte ha en möjlighet att vara genetiskt kopplad till barnet medan han sku ha det. Nå, det visste jag ju inte då, konstaterade bara som Marina att "Singelmoderskapet utvecklades lika sakta som säkert till ett förstahandsval och kravet på och vikten av att vara två samboende av olika kön för att kunna bilda familj bleknade i processen. Jag valde aldrig bor pappan, men moderskapet (eller strävan efter det) var ett medvetet val."
En kommentar som tycks vara vanlig för oss som är eller försöker bli singelmammor är "oj vad du är modig". Det gör mej många gånger ställd, för det tycker jag nu väl inte jag är. Det är ett stort steg ja, men inte vet jag om det är mer modigt att ge sej in på föräldraskap som singel än i ett parförhållande. Eller om föräldraskap är modigare än mycket annat här i livet. Känns lite smickrande jo, och känns som en positiv kommentar, men är ändå lite förbryllande. Finns ju liksom inte nån annan lösning... Lika skriver Marina. "För mig kändes valet att försöka bli mamma som den enda vägen. Och vad hade då varit modigt? För mig personligen hade det behövts en märkbart större portion mod att medvetet välja att inte välkomna ett potentiellt nytt liv och istället stanna kvar utanför moderskapet och leva vidare utan att förgås av sorg och bitterhet." Att besluta sej för singelmödraskapet var därmed det enklare, självklara, valet.
Där jag nu är, inne i en tung fertilitetsvårdsprocess, är det svårt för omgivningen att möta mej. Och för mej att möta omgivningen. Det är många saker som känns jobbiga, som jag reagerar på på olika sätt. Saker som gör mej ledsen eller upprörd. Marina beskriver också hur vännerna gick på tå, inte visste hur de sku förhålla sej och vad de kunde göra. "Jag är inte den jag varit. Kanske för att jag hoppas allt och satsar allt. Jag har allt att vinna och samtidigt allt att förlora. Det finns inga garantier." Det är fruktansvärt skrämmande. Att något så efterlängtat och stort ändå är så fullständigt utom min kontroll. Att jag måst försöka, måst satsa, måst hoppas, men ändå inte alls vet om barnet får komma. Med förhoppning om mitt dyrbara barn fortsätter mina försök iallafall, sen. Men tiden i väntan är tung, och jag är väldigt påverkad av alltihopa, är inte den jag varit. Jag har svårt med en hel del saker, och jag förstår att många har svårt med mej just nu. Inget jag tänker göra nåt åt, det är vad det är. Ibland klarar jag av att bemöda mej lite mer, ibland struntar jag blankt i det när jag inte orkar. Just nu behöver jag framför allt värna om mej själv.
Marina fick sin dröm uppfylld efter sin tunga process. "Vi både är och ingår i en hel familj beroende på definitionen.", skriver hon. "Ingen har valt bort oss. Inget ska oss fattas." Och trots de utmaningar hon ställs inför konstaterar hon att "Singelföräldraskapet känns som en dyrbar gåva." En gåva jag en dag hoppas få ta emot, om och när mitt dyrbara barn får komma hit till mej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)