Simpukka-tidningen dök upp idag

En av de tidningar som dyker upp hos mej är Simpukka, medlemstidningen för de barnlösas förening, som bär samma namn. Det är en tidning jag ren lärt mej vänta på, fast jag inte varit medlem speciellt länge i föreningen. Idag dök senaste numret upp, och jag har sträckläst den nu, för att säkert senare ännu gå tillbaka till delar jag vill begrunda ytterligare.

För mej betyder tidningen, liksom föreningens övriga verksamhet, främst igenkännande, fast där också finns en hel del information. Det jag mest behöver där jag är nu är insikten om att jag inte är ensam om det jag känner, tänker och går igenom. Kamratstöd, vertaistuki. Och det hittade jag igen i dethär tidningsnumret.

Vill plocka in några saker hit också. Några saker som jag kände igen, som träffa rätt i mej. Som beskriver ganska bra hur det kan vara för mej, eller som faller in i mitt sätt att hantera barnlösheten.

För det första en artikel med rubriken "I misstron och sorgen behöver man stöd" (min översättning), och som i ganska träffande ordalag förklarar hur barnlöshetskrisen kan se ut. Hur barnlösheten kan vara väldigt traumatisk, en räcka kriser som ger upphov i långvarig stress, och påverkar självbilden, kontrollen man har över sitt liv (elämänhallinta, finns säkert nåt bra ord...), och hur mycket man överlag litar på livet. Känslorna är många och tunga, bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan. Det är kort väg från de goda stunderna till desperationen och misstron. Och det är en tung börda att man inte kan se ett slut på krisen, hur mycket man än ger sitt allt.

Likadana beskrivningar och tankar finns i en av de andra artiklarna, Att klara sej ur barnlösheten. (Lapsettomuudesta selviytyminen.) Simpukka definierar här barnlöshet som en stark känsla av att barnlängtan inte har fått bli uppfylld. Det tycker jag är en rätt så bra definition. Då handlar det just om den känsla som jag skrev om i föregående blogginlägg. Att barnlöshet inte handlar om huruvida man har barn eller inte, utan huruvida man känner sej barnlös eller inte. En ouppfylld barnlängtan förklarar rätt bra vad barnlöshet är.

Och att klara sej ur den...? Artikeln bygger på en gradu, som lyfter upp den stora betydelse som kamratstödet har. Vertaistuki. Andra i samma situation, som förstår vad det är man går igenom. "Barnlöshet tigs ofta om trots att det är så vanligt, och många upplever sig vara de enda och annorlunda än andra." (Min översättning.) Och därmed kan kamratstödet ge så mycket, när man ser hur andra också befinner sig i samma båt. Anne Lindfors, som skrivit gradun, konstaterar att det viktigaste i att klara sej igenom barnlösheten är att man inte blir ensam i det. Det klingar rätt i mina öron, jag som valt att vara så öppen med dethär. För det är just det som ger mej mest kraft - stödet från andra. Andra i samma båt och såna som har varit där, men också såna som är villiga att sätta sej där en stund medan de lyssnar på mej, utan att vara ofrivilligt barnlösa själva.

"En ouppfylld barnlängtan är en situation där den egna idogheten inte hjälper just alls: man kan inte garantera ett barn åt någon." Också detta från samma gradu. Och det skrämmer. Min längtan må vara hur stor som helst, det finns ändå inget som säger att den sen med säkerhet uppfylls. Snarare blir man nog nästan irriterad och upprörd då nån säger (för att den vill hjälpa och stöda, jag vet) att det nog säkert kommer att gå bra. För det vet du inte. Inte ens jag vet. Ingen vet. Det går som det går, och hur jag än längtar och försöker finns det inget jag kan göra åt det. It sucks, men så är det. Livets realiteter... Det finns många saker man kan påverka och kontrollera, men dethär är inte en av dem. Och just nu är jag hellre realist än optimist. Det känns liksom säkrare, lättare. Det kan gå, det vet jag. Det kan också hända att det inte går, och det behöver jag minnas. Oberoende hur det går leder det nånstans. Det ena alternativet, att det går, leder till det jag hoppas på, det liv jag drömt om. Det andra till nåt annat. Som inte kommer att vara sådär bara att gå in för, som kommer att ta tid att ta in, men som också kan vara bra. Sen. Just nu liv i limbo och väntan. I ett hopp som finns kvar, men med realiteterna som ramar.

I ledaren skriver Miia Rajamäki att "Var och en hittar sin egen överlevnadsväg, i nåt skede. I början känns tanken omöjlig, inte kan man överleva dethär. Stora frågor krossar en, sorgen tynger i hjärtat. Krafterna räcker till det nödvändigaste, och inte alltid ens till det. Vänner som vill väl ger en rådet att fokusera på nåt annat, men det egna sinnet klarar inte det. Men småningom kommer små saker. (...) Det är bra att ge sig lov till att hitta också annat innehåll i livet än barnlängtan. Det betyder inte att man inte längre vill ha barn. Det betyder inte att man inte längre sku vara värd ett barn. Det betyder att man vill leva det liv som är bäst för en själv, oberoende om man sen får ett eller många barn eller för alltid förblir barnlös. Det är att överleva barnlöshetskrisen." (Min översättning.) Det är en lång process, så en viktig insikt är att man är just där man är. I ett tidigt skede av barnlöshetssorgen ser man ingen utväg, kan man inte ta in nåt annat. Och då måst behöver man få förståelse för det. Sorgen är där, det går inte så mycket att göra åt det. Låt det få vara. Det kommer sen, i små steg, allt detdär andra i livet. Det finns där, kan gradvis skönjas igen. När den akuta krisen lagt sej. I tillräckligt långa väntelägen som mitt nu tillexempel. Det finns också annat. Jag säger inte att min sorg är över, jag säger att den har gett mer rum för också annat. Ouppfylld barnlängtan finns, så jag är såklart ännu barnlös, men jag är också annat. Riktigt kanske jag inte kan säga att jag lever det liv som är bäst för mej, för jag lever i väntan på nästa möjlighet i projektet, men jag lever rätt mycket i nuet, och jag tycker det just nu får räcka bra så. Just där är jag nu.