Finding mr Right?

Vi närmar oss inledningen av fertilitetsvården, men innan jag kom så långt starta jag år 2013 med en lite annan approach. Parförhållande har aldrig haft särskilt stort fokus i mitt liv, men jag bestämde mej för att åtminstone ge den möjligheten en chans, och sätta lite mer aktivitet på den saken ett tag.

Sagt och gjort - vad gör man då? Tja, jag börja med att testa nätdejting, vilket resultera i några trevliga chatt-kontakter och nån enstaka dejt, men inget mer än så. Några vänners vänner tog jag kontakt med, och kom inte så långt där heller. Den allra roligaste grejen var den gången jag var på speeddating. Skojig upplevelse som lärde mej en hel del om vad jag gillar och inte gillar, och hur jag fungerar i sånt samspel. Ledde inte till nåt, men var roligt och givande som engångsgrej.

Vad jag framförallt lärde mej under det halvår jag orka hålla det projektet uppe var att det inte kändes rätt. För mej, alltså. Var inte riktigt min grej att försöka hitta nån. Missförstå mej inte - dyker nån upp är det en bonus! Jag utestänger inte ett parförhållande, varken nu eller senare. Men att söka kändes fel och konstigt. Och så börja jag mer och mer känna att det är fel mot killen i fråga att söka efter honom när han börja kännas mer som ett medel för att kunna få barn. Är ju inte direkt vad man ska ha en karl till, i alla fall i första hand. Ett parförhållande ska kännas och vara viktigt i sej, inte som ett medel.

Men dethär med att välja bort eller inte ha fokus på att hitta en partner känns tydligen provocerande för en del? Jag har fått motivera och förklara mej en hel del på den punkten åt vissa. Inte så många, men stöter på det ibland. Mitt liv är inte sämre för att jag inte har en partner! Visst känner jag mej ensam ibland, men vem gör inte det? Och sällskap kan vara så mycket annat också - vänner, familj osv. I dagens läge är jag otroligt nöjd och tillfreds med min singeltillvaro (ja, förutom detdär med barnet då), och sku egentligen ogärna byta ut den mot nåt annat. Men man får väl försöka vara öppen för vad som dyker upp under livets gång, så gott det går. Utestänger inget, men fortsätter gärna nog såhär, om än med förhoppningen om att barnet får komma nåt tag.

Projektet Finding mr Right tog slut på ett halvår, eftersom det som sagt inte kändes rätt, och eftersom tankar och känslor blev allt mer intagna och upptagna av detdär med singelmödraskap. Hur den saken nystar sej vidare återkommer jag till...

Snabbdykning till 2012

Efter den första tanken i början av år 2012 var fokus inte direkt aktivt på detdär med singelmödraskap. Ännu då tänkte jag att jag måst hitta en karl för att få barn. I övrigt fokus främst på helt annat då ännu, jobb och kurser och sånt, men nu och då dyker barnlängtan upp i mina dagböcker från den tiden. Främst i drömmar. Drömde ofta om graviditet då, märker jag när jag läser. Och tänkte ibland på det annars också. Inte så aktivt ännu, men återkommande. Och nånstans i bakhuvet, hjärtat och maggropen fanns tanken kvar. "Sku visst, enligt mitt 20-åriga jag, vända mej till en spermabank om jag inte fått barn före 30... Börjar vara så dags nu då i så fall." Och lite senare skriver jag, med tanke på den möjligheten; "Är mer allvar i mej än jag ens själv vågar inse, tror jag." Det fanns en saknad i mej, lite odefinierad, som dök upp med jämna mellanrum, och var svår att åsidosätta.

Varför bloggstart just nu?

Mitt projekt är i vänteläge. Efter år av funderingar, förberedelser och försök kan jag just nu inget annat än vänta, med oklart tidsschema. En fortsättning finns, men jag vet inte när. Och därmed tänkte jag att tiden här emellan är ypperlig för att bearbeta processen hittills, komma underfund med nuläget och därigenom sen vara lite mer färdig för nästa steg när det kommer. Även om jag nog är det ren. En genomgång tror jag ändå aldrig kan vara fel, och genom att göra den i bloggform kan jag kanske på samma gång hjälpa också nån annan. Hoppas jag åtminstone. Så jag dyker tillbaka ner till starten år 2012, följer mina tankar och känslor, mina funderingar och farhågor, och senare mina förberedelser och försök - ända fram till nu, som alltså är väntan. Vad för väntan och varför? Ja, följ med på resan så får du se... Kan ju inte avslöja för mycket för tidigt... ;) Men ja, så mycket är väl klart att projektet inte har gett önskat resultat än.

Om att längta

Mitt 20-åriga jag uttryckte en gång att "om jag inte har familj när jag fyller 30 anlitar jag en spermabank". Halvt på skämt, men tanken stanna kvar. Undermedvetet dök den upp igen med besked i början av år 2012, 9 månader före jag sku fylla 30. Visst har jag alltid vetat att jag vill ha barn, men då dök längtan upp på riktigt. Singel har jag alltid trivts som (annan diskussion, kanske dyker upp sen senare) men barn kunde jag inte tänka mej att leva utan. Att kanske aldrig få uppleva mödraskap kändes inte som en möjlighet.

Så tankarna börja på allvar kretsa kring det jag sa när jag fyllde 20. Kan man på riktigt? Är det inte lite...? Vågar, orkar, kan jag...? Är jag alldeles för ung ännu? Funderingarna var mååånga, känslorna likaså. Mycket fundera jag också vad omgivningen sku säga. Familj, vänner, övriga bekanta... Men kom alltid tillbaka till längtan. Till att jag vill ha barn. Till att jag helt enkelt ska, behöver, vill göra dethär. Och småningom fick tanken om ett frivilligt singelmödraskap fäste, slog rot, och gick inte att åsidosätta längre. Men det får bli nästa story...

Fiffigt eller inte?

Jaa, ibland undrar jag om jag är galen. En såhär känslig sak, som plötsligt ska finnas till allmänt beskådande på nätet? Men tänker mej att jag hjälper mej själv genom att göra dethär. Att bloggen hoppeligen kan bli ett led i min egen bearbetning av denhär processen. Och om jag sen dessutom genom att vara öppen kring en såhär jobbig grej på nåt sätt kan hjälpa nån annan är det en bonus.

Så - here we go. Bloggen "Mamma eller inte?" handlar om min väg mot ett önskat föräldraskap. Resan startade redan för länge sen, med många tankar och funderingar. Beslutet att inleda processen togs för dryga 1,5 år sedan, och då tog försöken vid. Men mer om det senare. Vad jag nu tänker mej är att denhär bloggen byggs upp av nuläge, tillbakablickar på tidigare vård, tankar och känslor, och blickar framåt på de nya tag som kommer småningom. Förhoppningsvis med det önskade barnet i slutändan, varpå denhär bloggen får bli nåt helt annat. Men det återstår att se sen.

Och ja, som sagt - i dethär skedet bloggar jag anonymt. Tror att ett kommande barn kanske inte vill ha sin tillblivningshistoria tillgänglig på nätet, så väljer för hens skull att göra så. Om jag får avsluta projektet utan önskat resultat kan den saken ändra sej. Men just nu kör jag såhär.