Mitt 20-åriga jag uttryckte en gång att "om jag inte har familj när jag fyller 30 anlitar jag en spermabank". Halvt på skämt, men tanken stanna kvar. Undermedvetet dök den upp igen med besked i början av år 2012, 9 månader före jag sku fylla 30. Visst har jag alltid vetat att jag vill ha barn, men då dök längtan upp på riktigt. Singel har jag alltid trivts som (annan diskussion, kanske dyker upp sen senare) men barn kunde jag inte tänka mej att leva utan. Att kanske aldrig få uppleva mödraskap kändes inte som en möjlighet.
Så tankarna börja på allvar kretsa kring det jag sa när jag fyllde 20. Kan man på riktigt? Är det inte lite...? Vågar, orkar, kan jag...? Är jag alldeles för ung ännu? Funderingarna var mååånga, känslorna likaså. Mycket fundera jag också vad omgivningen sku säga. Familj, vänner, övriga bekanta... Men kom alltid tillbaka till längtan. Till att jag vill ha barn. Till att jag helt enkelt ska, behöver, vill göra dethär. Och småningom fick tanken om ett frivilligt singelmödraskap fäste, slog rot, och gick inte att åsidosätta längre. Men det får bli nästa story...
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar