Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

lördag 28 april 2018

Var är rimligheten och rättvisan!

Som del av ett seminarie jag deltog i häromdagen fick vi ta del av en barndomsberättelse... I korthet gick den ut på ett dåligt föräldraskap (pga sjukdom och dåliga förutsättningar) och omhändertagande... Tre syskon (trots att de inte kunde ta hand om barn nummer ett ens). Det var en väldigt stark och sorglig berättelse, och jag tror många andra också var väldigt påverkade av den. I bakhuvudet också att sånahär berättelser är vardag för många barn.

Själv kunde jag, parallellt med medkänslan för den nu vuxna kvinnan, inte hålla ifrån mej känslan av orättvisa... Hur i *** kan det få vara så att vissa får barn efter barn trots att de inte är kapabla att ta hand om dem, medan andra - trots innerlig längtan och upprepade försök - inte får bli föräldrar alls!? Var är rimligheten i det? Vet ju, som alla andra, att det tyvärr inte är så världen fungerar, men ändå... Kan inte hjälpa att det bara känns såå fel.

Sen får jag ändå vara ödmjuk nog och konstatera att förstås vet jag ju inte hurdan jag sku vara som mamma. Kanske jag inte heller sku klara av det...? Ingen av oss vet vad livet för med sej och var man hamnar, varken konkret eller mentalt. Jag kan inte räkna med att jag sku varit en bättre mamma. Så är det bara. Jag tror jag sku ha varit det, men jag kan inte veta... Ändå känns det fel att vissa får misslyckas med sina barn medan andra blir utan.

Överlag är dethär med barn som far illa ett tema som jag cirklat kring mera ett tag nu. Ur jobbsynvinkel främst, delvis i studierna. Och ibland tär det mera. Alla vuxna missar ju där ibland, så det sku jag ju förstås också ha gjort (och har säkert, i min jobbroll), men dedär kraftiga missarna som går över i vanvård, misshandel eller att inte bli sedd - det känns... Nåt av det finaste man kan ha förmån att få (barn alltså), och så trampar man på dem.

Var är rimligheten och rättvisan i det?? För barnen, främst... Och för alla dem som hade varit fina föräldrar, men inte fick förmånen och lyckan att få uppleva det. Det är inte rätt. Eller alla som fick ta emot barn bara för att tvingas se dem försvinna igen alltför tidigt. Världen är uppochner ibland... Och allt annat än rättvis och rimlig... I just don’t get it. Föralldel - är väl ingenting att förstå heller. Det bara är så. Hur fel det än må vara.

fredag 20 april 2018

Kön; ’befrukta’ eller ’befruktas’?

Föreningen Aito avioliitto (som väl grundades för att omkullkasta och sedan protestera mot nya äktenskapslagen) protesterar nu mot Utbildningsstyrelsens jämlikhetsguide till skolorna genom att presentera en egen. Utbildningsstyrelsen uppmanar lärare att uppmärksamma könsmässig mångfald och påminner om att alla har rätt att definiera sitt eget kön.

Dethär gillar inte Aito avioliitto, som fixat en egen guide, där de varnar för att blanda ihop kön med könsidentitet och uttryckande av den. Vad gäller kön finns det bara 2 meddelar dom; ”ihminen on joko nainen eli hedelmöittyvä tai mies eli hedelmöittävä”. Mänskan är antingen kvinna, alltså den som befruktas, eller man, alltså den som befruktar.

I mitt stilla sinne undrar jag då vad vi är, vi som inte kan befruktas eller befrukta...? Infertila är väl enligt dendär definitionen då egentligen ett tredje kön...? Och det triggar rätt trevligt dendär gamla tanken om att man är ”ingen riktig man” eller ”ingen riktig kvinna” om man inte har befruktat eller befruktats. Suck. Jag tycker inte vi ska förstärka såna tankar!

Jag ids inte direkt ge mej in i debatten här, men kan nu konstatera att för mej är det rätt så självklart att också begreppet kön är mångfacetterat. Både ren ur kromosom-, hormon- och anatomi-vinkel och i identitets- och utrryckshänseende. Jag tycker inte vi ska sätta stämpel på folk som de sedan trots egna andra önskemål ser sej tvingade att bära. Punkt.

Och vad gäller att sätta likhetstecken mellan kön och befruktningsförmåga (befruktas kontra befrukta) så tycker jag det känns helt befängt. Visst, mänskan som art borde nu kanske ha som uppgift och syfte att försöka sej, för att arten ska kunna gå vidare. (Om det nu sen är ett självändamål.) Som individ kan det ju iaf inte vara det som definierar en!!

Rapportering kring saken bl.a. på Kotimaa24.

fredag 13 april 2018

Funderingar kring Finlands barn

Efter att nativitet, födslotal och sjunkande befolkningsmängd igen väldigt starkt varit på tapeten, och jag också själv har tagit kontakt och ställning i saken en del på olika håll, så fundera jag i morse på varför debatten blir så krånglig som den blir. Vet inte alls om jag har rätt, och har jag det så är det garanterat inte enda aspekterna i en såhär mångfacetterad och knepig fråga, men här är nu iallafall en del av vad jag funderat, undrat och tänkt...

Frågan i stort handlar ju om barnlöshet. Barnlöshet finns i flera former och med enorma mängder bakomliggande faktorer. Ändå är det få av dem som ryms med. I det stora hela särskiljer man mest mellan frivillig och ofrivillig barnlöshet, men jag sku nästan säga att vi också ska ha med formen är inte där än. Har inte bestämt. Krasst konstaterat är det den gruppen som debatten vill rikta sej till va? Eller borde rikta sej till. Ska förklara lite...

Den första formen - frivillig barnlöshet - borde vi helt enkelt eliminera från funderingarna, tänker jag. Vill man inte ha barn har vi (samhället, omgivningen, familj, släkt och vänner...) ingen rätt att påstå nåt annat eller försöka påverka opinionen. Där är min åsikt att då bara accepterar och tillåter vi det. Piste. Ingen ska behöva känna att man ”borde” ha barn, bara för att ”samhället behöver” eller för att det är så man ”ska göra”, eller nåt annat knäppt.

Den andra formen - ofrivillig barnlöshet - är jättebred. Allt från livssituationsbarnlöshet till olika medicinska orsaker och total infertilitet och en massa där emellan. Denhär gruppen är en som vill ha barn, verkligen, men av olika orsaker inte kan. Och vi behöver inte en massa propaganda och mer press när pressen redan är enorm. Men sku behöva helt konkreta åtgärder, hjälp och stöd. Och de har nu inte riktigt synts i diskussionen tycker jag.

Den tredje gruppen är den vi kunde stöda på nåt sätt. Folk som t.ex. inte pga jobbsituation eller ekonomi just nu känner att de kan ha barn. Folk som inte riktigt vet hur de tänker ännu kring saken. Inte ännu vill men kanske sen. (Nå, vad gör man sen åt det? Inte ber man folk försöka få barn innan de är redo.) Det samhället alltså kunde göra nåt åt är jobbsituationer, familjepolitik och allmänna åsikter kring ”rätt och fel” i barnalstring. Såna finns det ju liksom också mycket av. Inte för tidigt, inte för sent, först studier och jobb innan man får nå barn, ekonomin i skick och säker sits osv osv. Där kanske nåt kunde göras?

Så i korthet;
1) Tydligare vem tankarna riktas till, inte allmänt alla barnlösa.
2) Totalt lämna de frivilligt barnlösa utanför - de har rätt till sitt beslut.
3) Underlätta vid medicinsk barnlöshet - bättre möjlighet till vård, adoption...
4) Samhällsstrukturer som gör det lättare att ha barn samtidigt med jobb/studier...
5) Luckra upp föreställningarna om vad som är ”rätt och fel” i att försöka få barn.
6) Vara lite tydligare med hur fertilitet fungerar, ifall någon har missat nåt där...?

Finns säkert annat ännu, men åtminstone de. Och det viktigaste detdär med att vi inte drar alla över en kam och diskuterar behov av fler barn här i landet utan att ge rum för alla olika bakomliggande faktorerna. För då sårar vi lätt folk både till höger och vänster, utan att väl egentligen mena det. Det hoppas jag iallafall att den officiella rapporteringen inte gör. Problematiken är att privatpersoner dras med, och de är ofta mera oförstående.

Mycket av mina egna känslor och min egen irritation i sammanhanget kommer ju från att jag tolkar en allmän fråga på ett mycket personligt plan. Och jag fundera igår att egentligen borde det vara såå mycket tydligare i rapporteringen att det ju handlar bara om att påverka samhällsstrukturer, inte enskilda personers situation. ”Det offentliga” talar om tillväxt och om ”artens fortbestånd” här i landet - utan att lyckas uttrycka det tillräckligt tydligt. Och enskilda privatpersoner tar på sig att fortsätta ”häxjakten” på dem som inte har ”fullföljt sin plikt” mot fosterlandet. Så om det på något sätt tydligare kunde uttryckas att diskussion och åtgärder gäller samhälle och strukturer (förstås för att underlätta för dem som vill ha barn) så hade det kanske varit lite lättare att ta in, både för oss som hittills känt oss påtrampade gång efter gång och för dom som tar på sig att hjälpa till att trampa.

Eller ens att större del av fokus sku finnas bara på att underlätta för dem som vill. Ens det? Liksom oberoende det enda vi kan ju? Via samhällstrukturer, familjepolitik och ekonomiska möjligheter ja, men också via tillgång till fertilitetsvård, fosterföräldraskap och adoption. Och egentligen undrar jag då slutligen att varför i *** måst det då rapporteras så *** mycket om saken!? Det ligger inte i gemene mans möjligheter att göra sådant - det jobbet sker ju på offentlig nivå. Less talk, more action - please! För nu känns det mest som att om vi nu skriker tillräckligt fixar nog folk lite mera barn här i landet. Och nej, funkkar inte så.

I en diskussion kring saken här tidigare kommentera en bekant, som i sin krets har många unga vuxna som bara inte ännu kommit så långt som till barn (men tydligen borde det?) att dethär ju är en så viktig diskussion för ”det måst ju vara den viktigaste uppgiften!” - att vara förälder, ha barn. Hennes tankar gick säkert mer till nivån fortsätta art och genetik. Min gick till den personliga upplevelsen av att få bli mamma. Mitt hjärta sjönk, och kunde inte annat än hålla med om hur oerhört viktigt det sku vara. Min hjärna hann inte alls med. Känslan där var mera knivstick i hjärtat än förståelse för diskussionen. Först hemma kom tårarna.

onsdag 11 april 2018

Statistiskt sett för liten grupp...?

Nå, här har vi väl orsaken till att vi inte räknas i debatten om nativitet;

”Hon säger också att den medicinska infertiliteten, det vill säga att man helt enkelt inte kan få biologiska barn, bidrar väldigt lite till den här helheten.” 

Hon, det är Anna Rotkirch, och helheten är den sjunkande nativiteten.

Statistiskt sett har hon väl rätt. Det är hon som har forskat i det, inte jag. Men man undrar ju om det inte borde få ha nån tyngd och plats iallafall, dethär med infertilitet.

Citatet är plockat från ett Yle-inlägg om mäns barnlöshet.

lördag 7 april 2018

Vertaistuessa voimaa, verkligen

En dag med kamratstöd och goda diskussioner kring barnlöshet (och annat). Och kan igen då konstatera att vertaistuessa on voimaa - det finns kraft i kamratstödet. Samhörighet och förståelse är viktigt, och väldigt värdefullt. Vi förstår så lätt varandras synvinkel, på nåt sätt, och det känns verkligt bra. Så ett stort tack till er alla som på sätt eller annat finns med och delar barnlöshetserfarenheten med mej. Kamratstödet är verkligen guld värt. Verkligen.

fredag 6 april 2018

Äntligen lite bredare perspektiv!

I debatten kring låga födslotal och åldrande förstföderskor kom nu äntligen ett inlägg som har ett bredare grepp kring saken, med kommentar att barnlöshet ju nog har väldigt många bakgundsfaktorer och orsaker, och att det bland alla dem knappast till speciellt stor del handlar om det att man inte vet och förstår att fertiliteten sjunker med åldern.

En jaksaisi keskustella hedelmällisyydestäni, heter inlägget, och är främst skriven med synvinkel 30+ kvinna (så passar rätt väl i min sits då). Många goda poänger skrivna på bra sätt, tycker jag. Och som sagt, äntligen med ett bredare perspektiv än bara att ”vi måst få folk att ’skaffa’ barn tidigare”, som har dominerat denhär rapporteringen hittills.

”On aika havahtua siihen, että syitä lapsettomuuteen on lukemattomia.”

”Lapsettomuuden tai lapsen hankkimisen pitäisi olla jokaisen oma asia, varsinkin kun emme koskaan tiedä, mitä kenelläkin on oman tilanteensa taustalla.”

”Keskustelu siitä, mitä ongelmia vauvojen väheneminen aiheuttaa kansantaloudelle, tuo järkyttävää lisäpainetta muutenkin epämääräisessä ja stressaavassa elämäntilanteessa oleville naisille.”

”Mitä pahaa sitten on syntyvyyden laskun ja ensisynnyttäjien iän nousun päivittelemisessä? Ei välttämättä mitään, jos myös syyt nostettaisiin esille.”

”Tahtomattaan lapsettomat kärsivät joka kerta, kun hedelmällisyydestä puhutaan. Lapsettomuus ei ole kaikille oma valinta.”

Ei mulla muuta. Inte mycket att kommentera här liksom - klart, tydligt och rätt uttömmande. Kunde vi nu, istället för att skuldbelägga och lägga mer sten på bördan åt oss barnlösa, ta upp orsaker - och faktiskt göra nåt åt dem där vi kan!? Och godkänna olikheter, så att också rätten att välja bort barn är fullständigt okej. Erkänsla och förståelse...