Tidiga ultran var idag

Och så långt kom den graviditeten. "Det är nog tomt", mumla läkaren efter att ha sökt en stund. Embryot, när det sen kom till synes, var bara 3 mm långt. Borde varit 10. Och ingen puls syntes. Så det har dött för ca en vecka sen. Med mej i väskan hem fick jag mediciner som ska tömma. Tomt känns det redan. Hade inte den minsta aning, även om jag inte helt våga lita. På basen av symtomen förvänta jag mej nog att få se ett hjärta slå. Men det fick jag inte. Just nu mest bara chockad ännu. Sorgen lär väl komma mer ordentligt sen.

Nervositeten ökar lite

Imorgon är det äntligen dags för tidiga ultran! Trots tydliga tecknen vågar jag inte helt lita ändå, så är nog lite nervös för vad ultran kommer att visa. Säkert allt bra, men vet ju inte ännu säkert... Imorgon vet jag. Och samtidigt som jag väntar på det är det skrämmande.

Varför mina gener...!?

Anna Pihlajaniemi skriver i boken Ei kenenkään äiti om äggdonation och genetik.

"En ole koskaan kokenut, että juuri minun geenien pitäisi jatkaa elämäänsä. Miksi ihmeessä pitäisi? ... Pidän itsestäni ja tästä elämästä. Olen empaattinen ja avarakatseinen, osaan rakastaa, osaan ystävystyä. Uskallan nauraa ja välittää, olla voimakas ja heikko. Opinko nämä asiat vanhemmiltani, en tiedä, osan ehkä ainakin. Geeniperintönä en niitä saanut."

I översättning ungefär "Jag har aldrig känt att just mina gener måst fortsätta sitt liv. Varför sku de? Jag trivs med mig själv och dethär livet. Jag är empatisk och öppensinnad, jag kan älska och få vänner. Jag vågar skratta och bry mig om, vara stark och vara svag. Lärde jag mig dehär sakerna av mina föräldrar, det vet jag inte, en del kanske åtminstone. Som genetiskt arv fick jag dem inte."

Och kan tycka om den kommentaren på nåt sätt. Framför allt det att mycket av det man är och hur man är har med helt annat än genetik att göra. Mycket är inlärt, i sociala samspelet i familj och släkt, med vänner och näromgivning... Empati och förmåga att älska och knyta vänskapsband, våga vara stark men också visa sig svag, våga vara den man är - allt detta är stora och jätteviktiga saker, som snarare än gener nog är beroende av bemötande och uppväxt i den sociala familjen. Mitt barn har sin genetik, visst, och i nån mån påverkar den garanterat - men i än större mån påverkar den omgivning och uppfostran jag ger hen sen. Jag hoppas alla de fina egenskaper Anna räkna upp ens på nåt sätt får finnas med i mitt barns inre verktygsback. Ska åtminstone försöka mitt bästa för att ge hen det.

Embryot 1 månad ren

Fundera igår att nånting är det den 24:e. Och kom till att det då har gått en månad sen när kliniken beräknar att befruktning skett. Felaktigt förstås, eftersom embryot ju kom till redan tidigare och har varit i frysen sen. Men med insättning 29:e och ett 5-dagars-embryo så blir beräknad befruktning 24:e. Så sammanlagt är mitt embryo en månad ren idag, oberoende hur man räknar. 5 dagar innan insättning, resterande del efter... Och än hänger hen med. Vackert så, men förstås på långt när tillräckligt. En dag i taget, som sagt.

Väntar otåligt på torsdagens ultra.

So far so good hittills

Än så länge verkar allt okej. Symtomen kvarstår, ibland starkare och ibland svagare. Ju tydligare, desto lättare att lita på att lillingen hänger med. Så jag är bara glad åt dem även om de ju ibland gör saker en aning knepigare. Trötthet, stundvis illamående, kissbrått hela tiden, ömma bröst... Men gillar att det säger mej att hen är där! Så jag har ytterst gärna alla symtomen! I stunder när de tar paus finns oron där i bakhuvet... Tänk om...? Men sen dyker de upp igen... Men ändå säger jag bara so far so good... Tar en dag i taget och ser hur det går. Idag gick jag in i vecka sju. Har inte ännu helt förstått mej på det där med räkning av graviditetsveckor. Första dagen i vecka 7 är 6+1? Eller? Får inte riktigt ihop det som min kalenderräkning säger och vad dom sa på kliniken när jag boka ultran, men så sa min hjärna att det måst vara på det sättet isåfall...? Nån som kan upplysa mej om saken?

Ringde rådgivningen!

Hade tänkt vänta till efter tidiga ultran, men kom sen till att äh - vad f*n! Så ringde ren idag. Och oj vad det kändes speciellt!! Härligt!! :D Äntligen fick jag ringa och anmäla mej och min graviditet till uppföljning! Trevligt bemötande dessutom, även om det var lite svårt att få klart vem jag riktigt sku prata med... (Vem tar hand om mitt område, och talar dessutom svenska osv.) Men all done, och har en tid till första besök onsdag 18.5, om exakt en månad. :) Och fortsättningsvis bara tummar upp att allt går bra... Next up tidiga ultran, om en dryg vecka.

Ur "Ei kenenkään äiti"

Eftersom det känns dumt att nu skriva om barnlöshet, speciellt under rubriken "Ei kenenkään äiti", men jag ändå vill plocka upp en del fina citat ur boken med det namnet, så tänker jag just göra det - kopiera in citaten jag skrivit upp åt mej själv ur boken.

Ei kenenkään äiti, ingens mamma, är en bok som samlar berättelser av en mängd personer som har upplevt eller upplever ofrivillig barnlöshet. Väl värd att läsa! Här en del tankar och fina kommentarer, direkt ur den. Tyvärr på finska då...

Johanna Harjunpää
- Raskainta hoidoissa ei ollutkaan fyysinen kärsimys vaan henkinen paine ja tunteiden vaihtelut positiivisesta negatiiviseen.
- On ihmeellistä, miten ihminen pystyy säätelemään omaa ajatteluaan niin, että toivoa on vielä jäljellä.
- Niin kauan kuin prosessi on menneillään, siihen liittyvät pettymyksen ja odotuksen tunteet ovat vielä hallinnassa, mutta kun se osa elämästä on saatu päätökseen, tulee tyhjyys.
- Tahattomasti lapseton ei voi prosessoida vaikeaa asiaa pois mielestään ja lähteä eheyttämään sitä kautta ennen kuin päämäärä on saavutettu.
- Hienotunteisuus on tärkein taito silloin, kun kohtaa tahattomasti lapsettoman ihmisen. ... Tapa, jolla se tuodaan oikein esille, on ratkaisevinta.
- Tunteiden hallitseminen onkin ollut lapsettomuusprosessin suurimpia ja vaikeimpia ansioita.
- Monien pettymysten jälkeen en enää uskalla toivoa liikaa, en usko ihmeisiin, mutta kuitenkin haluan uskoa siihen, että jonain päivänä pystyn vielä olemaan kokonaisvaltaisesti onnellinen, olemaan äiti.
- Lapsettomuus ei ole asia, joka voidaan unohtaa tai siirtää kalenterista pois, se on pysyvä olotila, jota tulee sietää. ... Lapsettomuus on epätoivoa, raivoa, uskallusta ja toivoa, mutta ennen kaikkea se on toivoa.

Tiina Nikka
- Pahinta oli elää päivästä, viikosta, kuukaudesta ja vuodesta toiseen jatkuvassa epätoivon ja epätietoisuuden tilassa. Tulisiko meistä koskaan vanhempia? Saisimmeko ikinä lasta syliin? Ne vuodet olivat synkkääkin synkempiä.
- Oli rankkaa, että lapsettomuutta ei voinut surra julkisesti. Minähän en ollut menettänyt mitään konkreettisesti, vaikka todellisuudessa olin menettänyt syntymättömiä lapsia vaikka kuinka monta. Ulkopuolisten ihmisten oli sitä vaikea käsittää, ja sen takia en saanut surulle oikeutta.

Miia Mikkonen
- Kun suru on pahin, siitä ei tarvitse etsiä mitään myönteistä - silloin ei ole sen aika.

Esa Kynäslahti
- Pettymyksestä toiseen ratsastaminen oli äärettömän raskasta ja söi sekä meitä yksilöinä että pariskuntana.

Anna Pihlajaniemi
- Jos yksi perheestä on poissa, on suru. Joku kehottaa nauttimaan odotusajasta. Hän ei ymmärrä mitään. Pieni on mielessä jatkuvasti. Miten voisin lakata ajattelemasta ja odottamasta? Kääntää ajatukset toisaalle vuodeksi ja palata sitten? En halua. Haluan olla äiti lapselle. Eikö edes tämän kerran riittäisi, että haluan. Että se tuntuu oikealta.
- Ehkä osaan neuvoa vain: Jaksaisitpa ymmärtää. Kyllä lapseton tietää olevansa usein kohtuuton. Mutta joskus hän ei voi olla muuta.

Milla Mäntylä
- Lapsettomuuden vaikeutta kuvaa hyvin kysymys, miten voi surra jotain sellaista mitä ei ole. Sitä puuttuvaa kuitenkin suren.
- On hassua, että heitä jotka eivät halua lapsia sanotaan itsekkäiksi, mutta myös meitä lapsettomia sanotaan itsekkäiksi, kun haluamme oman lapsen keinolla millä hyvänsä.
- En koe omaa lapsettomuuttani enää niin surulliseksi asiaksi, josta haluaisin vain lähimpien ihmisten tietävän. Aiheesta pitää mielestäni puhua rehellisesti, sillä se juuri lisää tietoisuutta ja ymmärrystä. ... Kaikkien pitäisi tietää, että lapsettomuudesta oikeasti kärsitään, ja keskustelua saisi olla paljon enemmän. Kaikki eivät tule raskaaksi vahingossa tai ensi yrittämällä. Tämä tulisi jokaisen muistaa, kun alkaa puhua näin herkästä aiheesta.

Aila Marjamaa
- Kyseessä on suru, joka on ja pysyy, pulpahtaa aina uudelleen esiin eri elämänvaiheissa, mutta muuttaa kuitenkin onneksi muotoaan, alun kiukusta ja turhautuneisuudesta hiljaista surua kohti. Olen useita kertoja yllättynyt siitä, miten voimakkaasti suru puskee päälle, kun sille tulee tilaisuus nousta pinnalle.

Kaisa Suominen
- Uskoin, että lapsesta tulisi kuitenkin tasapainoinen ja onnellinen ihminen, vaikkei hänellä olisikaan isää elämässään läsnä. Tärkeintä on olla rakastettu ja hyväksytty.

Satu Taiveaho
- Tästä aiheesta saa ja pitää puhua. Valitsin lapsettomuudesta puhumisen siksi, että se oli kipeä mutta vaiettu asia, joka piti nostaa julkiseen keskusteluun.
- Katkeraksi ei kannata tulla eikä itseä voi sulkea pois lasten olemassaololta, mutta raskaimmassa suruvaiheessa on oikein myös suojata itseä kohtuuttomalta kivulta.
- Tosiasia on kuitenkin, että elämme vain kerran ja virheitäkin tulee tehtyä eikä syy-seuraussuhteita voi useinkaan tunnistaa. Tärkeintä on siis se, miten asian kanssa pääsee sinuiksi ja miten elämää jatkaa.
- Vähitellen lapsettomuus on noussut sille kuuluvaan asemaan yhteiskunnassa ja yhteiskunnallisessa keskustelussa. Kysymys ei ole enää vaiettu, vaan se on valloitettu ja valaistu. Meitä on monta.

Eeva-Maria Pyykkönen
- Toivo ja ilo kasvoivat vähä vähältä huippuunsa, kunnes ne valuivat minusta pois veren mukana kerta toisensa jälkeen. Lähtiessään ne jättivät jäljelle pettymyksen, surun, pelon ja kiukun. Yritin jarrutella ennenaikaista iloani, jotta mahdollinen pettymys ei olisi taas niin suuri. Mutta lopulta se tuli ja otti minut valtaansa aina uudestaan. Ihan niin kuin suru, kiukku ja pelkokin.

Pirjo Lääperi
- Koen puhuminen tärkeäksi, sillä vaikeneminen ja salailu kuormittavat mieltäni. Tunteiden jakaminen huojentaa ahdistustani, ja siksikin keskustelen aiheesta puolison ja ystävien kanssa. Näin saan uusia näkökulmia, joita en ole itse tullut ajatelleeksi.

Anne Lindfors
- Hedelmöityshoidot eivät ole kenellekään lapsiautomaatti, sillä uuden elämän alun suhteen taitavinkin lääkäri on lopulta neuvoton: kukaan ei voi varmuudella taata lapsen saamista.
- Lapsettomuus on maailman isoin asia. On kyse elämästä ja kuolemasta.
- Lapsettomuus ei ole siis kirjaimellisesti sitä, ettei ole lapsia, vaan sitä, että voimakkaasti kaivattua lasta ei kuulu.
- Lapsettomuuskriisi ei etene suoraviivaisesti. Se on toivon ja epätoivon vaihtelua, joka voi kestää vuosia, jopa vuosikymmeniä.
- Tärkeää on antaa lapsettoman surulle oikeutus.

Allt är nog säkert bra?

Lustigt hur snabbt dendär vissheten kan bli osäkerhet. Men allt är nog säkert bra. Gulkroppshormonet ännu på, så vet ju förstås inte säkert vad kroppen sku ha gjort annars. Symtomen är kvar iallafall, så den lilla är nog okej. Embryot är nog kvar. Återstår att se sen vad som händer när jag igen slutar med tabletterna. Antagligen inget, för varför sku det...? Men, nånstans finns en osäkerhet i mej. Hör väl till... Eventuellt nytt blodprov under nästa vecka. Till tidiga ultran är det ännu närmare två veckor. Bara att hang in there, försöka ta det med ro. En dag i taget. Försöka intala sej, lita på, att det nog kommer att gå bra.

Nå, sen lite oro igen...

Jo, jag vet att man inte borde oroa sej... Men... Idag lite missfärgad flytning några timmar, precis som min kropp brukar annonsera att mensen är påväg om nån dag eller två. Så blev ju orolig då. Hur väl jag än vet att sånt, och t.o.m. ordentligare blödning, nog är helt normalt i början av en graviditet. Hur väl jag än vet att det ännu inte behöver betyda nåt alls. Hittills i mitt liv har det tecknet, den känslan, ju alltid lett till mens lite senare. Så är ju då rädd att det gör det nu med. Att min kropp inte ännu hiffat att den inte borde ställa till med sånt nu.

Ringde kliniken för att fråga vad jag ska göra. Kom överens med läkaren att jag kör några dagar med Lutinus-tabletterna nu igen. Gulkroppshormon. För att ifall om mensen faktiskt annars sku starta eventuellt stoppa den för ett tag igen. Ge kroppen lite mera tid att hinna förstå att den inte ska komma. Ge embryot lite mer tid att befästa sin plats och skicka sina signaler. För i sej borde jag vara klart och tydligt gravid just nu - med så pass bra provsvar igår. Om min kropp sen har fattat det är en annan sak. Så får hoppas några dagar externa hormoner sku ge den tid till det... Är det sen då så att embryot inte ska stanna så finns det inget som kan hindra det från att hända. Men, nu ännu vill jag åtminstone se att det inte är för att kroppen inte hunnit med än... Sluta ju med Lutinus på lördag i samband med testet, så i värsta fall är tecknen på mensstart nu faktiskt det att utan den hålls cykeln inte längre på paus. Men kanske med några dagar till...? Lite "hålla andan-känsla" igen idag.

Och blodprovssvaret?

Hann nog oroa mej lite under dagen idag för vad blodprovet sku visa. Utlåtandet om svaret var sen "vahvasti raskaana" (ung. klart gravid). Oj vilken lättnad! Och vilken glädje!!! Själva siffrorna säger nu inte mej så hemskt mycket, men dom två orden, dom sa ju desto mer.

Vahvasti raskaana. Är det inte härligt!! :D

Lite kommande steg...

Ringde kliniken i morse och meddela resultatet. Fick ett glädjestrålande svar. Fint att de är så delaktiga, gläds med en när det går bra! Det känns ju verkligt fint... Liksom alla ni andra som är med på era hörn - det gör också min glädje så mycket större att få dela den med er! :) Så tack för att ni gläds med mej!! Det betyder väldigt, väldigt mycket!! <3

Men ja, på kommande nu... Tänkte gå och ta blodprov imorgon, för säkerhets skull. Inget som absolut behövs, men är ju bra att ändå veta. Så det är första spänningsmomentet nu. På kliniken bokat en tid till tidigt ultra, torsdag 28.4. Om dryga två veckor alltså. Då vecka 7. Så nu bara att hoppas att allt går väl ända dit, och att jag då får se hjärtat som slår...

Ofattbart - men sant!!

Testet visar ett starkt PLUS!!! Det dök upp efter bara några sekunder, blev bara starkare och starkare. Tydligare än kontrollstrecket till slut. Och kunde inte annat än stirra på det. Stirra, medan leendet drog sej närmare och närmare örona... Medan tårarna steg upp i ögona. Sen kunde jag inget annat än skratta. Jag är gravid!! Äntligen, äntligen!! Hoppas bara att hen nu också hålls där, graviditetstiden till slut... Vänta och se, ännu också bara.

Börjar vara lite nervös

Imorgon är det testdags. Vet inte ens om jag vill testa. Känslan har hela väntetiden igenom varit samma förvånansvärda lugn, och har varit rätt tillitsfull och optimistisk... Nu vågar jag inte alls lita på nåt. Vågar inte alls hoppas. Och vill egentligen inte veta... Om inte... Ändå måst jag ju göra testet. Det som avslutar denhär försöksronden, på sätt eller andra. Ett av två svar. Med såå olika implikationer. Det ena svaret att äntligen, äntligen är nåt just nu på gång. Det andra svaret att försök igen bara. Min känsla tidigare var att kan kanske möjligen eventuellt ha...? Min känsla nu är att varför sku det det. Snart vet jag. Snart är den jobbiga, enerverande väntetiden slut. Och nu vill jag inte att den är det. Alltför skrämmande fakta syns imorgon svart på vitt. Eller ja, blått på vitt väl egentligen rent konkret. Vill inte veta. Ändå vill jag ju nog. Ifall att... För det kan ju ändå ha...? Hoppashoppashoppas!!!!

Boken Operation barn

En av böckerna jag låna från biblioteket var boken Operation barn - Om kampen för att bli förälder, av Marie Granmar. Marie började sitt "barnprojekt" som singel, men fick i slutändan en partner med. Barnet blev efter en lång väg till med donerade celler, både ägg och spermier. Här några citat och tankar ur och utgående från den boken.

"Forskning visar att det är bäst att köra med öppna kort kring hur barn blivit till." Jep. Det har jag läst och hört flera gånger. Att själva okonventionella tillblivelsen i sej inte är någon större sak, bara den är en självklar sak för barnet från början. Om hen vet om och är på det klara med det så blir det inget stort problem. Jobbigt blir det snarare om det förtigs, speciellt om det sen kommer upp senare. Så öppna kort är en självklarhet för mej. Med barnet, och med näromgivningen.

"Vad skulle det egentligen innebära att bli förälder till ett barn som kanske inte alls liknade mej? Skulle jag känna lika mycket för honom eller henne? Hur skulle det gå om vi inte hittade någon gemensam nämnare, om vi blev för olika?" Dethär var frågor jag nog också fundera en del på ifjol våras. Eller, egentligen inte så direkt... Ett barn som kommer till med donerade celler är lika mycket mitt barn, och säkert lika älskat. Men det kommer säkert upp aspekter som är olika mej. Som jag kan lägga märke till. Som jag kan fundera på. Och med tiden också barnet. Men jag tror sist och slutligen ändå att det i första hand inte är nåt jag eller hen tänker på som donatorursprung, utan mer som den unika individ som just det barnet är. "Barnet skulle bli sin egen individ och behövde inte bli jämförd med någon."

"Ett argument som vägde tungt i min inre etiska debatt var att jag vid en äggdonation trots allt skulle vara den mor som burit barnet i magen i nio månader. Alltså på sätt och vis en biologisk förälder. Jag skulle sedan också bli den sociala föräldern." Och dethär väger nog tungt också för mej. Att jag får bära barnet själv. Med all den påverkan på barnet som det innebär. Att från allra första stund vara barnets mamma. Först embryots och fostrets, sen barnets när hen fötts. Biologisk förälder, och sen social. Så jag räknar med att jag ändå är den som har den allra största påverkan på barnet. Överlägset. "Ju mer jag funderade och grubblade desto mindre viktigt kändes också det genetiska arvet. Barnet som jag burit i min mage skulle ändå bli en del av min släkt. Mina föräldrar skulle bli hens morföräldrar, och hen skulle präglas av familjens sociala aktiviteter precis på samma sätt som ett barn med våra gener." Och jag tror inte att det barn som blir till med donerade celler i någon mån alls är mindre del av familjen eller släkten. Och på det sättet ytterst präglat av allt det. "Visst skulle undran över det genetiska arvet säkert kunna bli grogrund för frågor och fantasier, men det behövde ju inte bli enbart negativt." Nej, knappast enbart negativt, speciellt ifall saken är klar från början. Klart är att frågor och funderingar kommer att dyka upp, och klart är att jag och andra i omgivningen ju måst vara beredda att svara och fundera med barnet. Men det är knappast ens övervägande nåt negativt. Jag tror snarare att det kan vara en fin möjlighet till utveckling och självkännedom.

Om jag bara gav barnet maximalt med kärlek och såg till att det fick mycket trygghet och god självkänsla så skulle allt gå vägen. ... Kanske var det verkligen som så många i min omgivning sa: donationsbarnen är efterlängtade, blir älskade och väl omhändertagna och därför också mår bra? Säkert är det en stor sak. Det tror jag. Att barnet är såå innerligt efterlängtat. Att jag valt att ge det rum. Att jag verkligen, verkligen velat ge det ett tryggt hem och min kärlek. Det tror jag ger en fin grund. Det hoppas jag... Men det är ju det viktiga. Trygghet och kärlek. Och det tror jag mej kunna ge.

Men, hen ska ju bli till nu först förstås...

Tankar och känslor nu

Okej, det är bara fem dagar sen insättning, så borde väl inte ens spekulera. Men...

"Kaksi viikkoa alkioiden siirtämisen jälkeen oli aina epätodellista aikaa. Mielessä oli aina yhtä aikaa suurta pelkoa epäonnistumisesta, valtavaa toivoa raskaudesta, unelmointia lapsesta ja uskoa, että vihdoin olisi meidän vuoromme onnistua."

Ovanstående är ett citat av Tiina Nikka ur boken Ei kenenkään äiti. I översättning (min) ungefär "Två veckor efter insättning av embryon var alltid en overklig tid. I tankarna fanns det alltid samtidigt en stor rädsla för misslyckande, enormt hopp om graviditet, drömmar om barnet, och tro på att det nu äntligen sku vara vår tur att lyckas."

Och det är så sant. Även om jag är förvånansvärt lugn denhär gången så finns pendeln där. Hoppet men också rädslan. Möjligheten men också risken. Om vartannat. Ena stunden kan det ha gått, andra är jag rädd att det nog inte har gjort det. Oro och tvivel kontra hopp och drömmar. Sku ju verkligen nog äntligen vara min tur att lyckas!!

Jag har haft en känsla av att det kan gå nu. Kanske därför det förvånansvärda lugnet. I fredags och i lördags dök små, små tecken på annalkande mens upp, så då gav jag upp hoppet direkt. Var verkligen orolig ett tag. Säker på att det inte gått. Sen inget, så då öka hoppet igen. Men går lite på nålar nog... Bara att vänta och se, och hoppas.

Känner mej konstig och annorlunda. Trött, magknip, lite illamående emellan. Men sen är det ju det att jag inte kan veta vad det är. Eller om det ens är...? Kanske är bara mitt huvud. Det gör konstigare saker än så med en, en sånhär process. Så jag litar inte på något, men försöker tänka positivt. Det känns just nu rätt bra faktiskt, iallafall. Hoppas...

En dag i taget, vänta och se, hoppas. Det är allt jag kan. En vecka till. Till lördag.

Grattis Sverigesinglar!

Idag träder en ny lag i kraft i Sverige. En som ger singlar rätt till insemination. Till att i Sverige få vård och "skaffa" barn på egen hand. Min facebook har varit full av inlägg kring det idag (och en del också tidigare ren) eftersom jag gillat föreningen Femmis, föreningen för frivilligt ensamstående mammor i Sverige. De har postat en hel del om denhär saken på senaste tiden, och firat att det nu äntligen sker. Att det äntligen blir lagligt med fertilitetsvård för ensamstående också i Sverige. (Kan ju tycka att det är konstigt att vi i någon sak är mer liberala här, brukar ju vara tvärtom.) Firar att möjligheter finns, utan att vara tvungen att åka över riksgränserna (till Danmark eller Finland oftast). Firar att de barn som har kommit till utomlands vid olika kliniker nu på något sätt ses som mer "legitima". De har rätt att bli till, också i det egna landet. I praktiken är det inte ännu så enkelt, för regelverket är inte klart och riktlinjer finns inte ännu. Allt är ännu rätt oklart... Men - ett stort steg är taget iallafall!! Och i bästa fall (för dem) så går Sverige småningom före oss, och får kommunal vård på lika villkor för singlarna. (Nåt vi ju förhoppningsvis kommer till här också, sen nån gång...) Hur det än blir är det absolut ett framsteg ren såhär. Så grattis alla Sverigesinglar!!