Antingen är man gravid eller inte

Autismspektrumstörningar är inte så rättframma och kategoriska, meddela en föreläsare idag. (Mängden och styrkan i olika symtom är det som bestämmer om man får en diagnos eller inte, och gränsen mellan har och har inte är rätt godtycklig.) ”Det är inte som med graviditet”, sa hon. ”Antingen är man gravid eller så är man inte.”

Min första reaktion var att måst man nu, av alla saker man kunde ta som exempel, ta just graviditet? Suck... Antingen är man eller så är man inte, och jag - jag fastna på detdär inte. Great, kiva. Tack för att du påpeka. (Nå, nu vet hon ju inget om nå barnlöshetsgrejer, men man kanske liksom kunde ta ett annat exempel, när det ju nog finns...)

Och sen på vägen hem, långt senare, konstatera jag att ja - är det nu sen så rättframt det heller...? Det finns missfall, kemisk graviditet, tuulimuna... Ett plus är ett plus, säger många, men nej - not quite. Ett plus är ett kanske, ett hopp. Man tror man är gravid, man hoppas att det isåfall håller, men man kan inte vara säker på nåndera.

En påbörjad graviditet är aldrig riktigt säker. Ett plus kan vara bara kemiskt, ett embryo kan sluta leva, en graviditet kan avbrytas i vilket skede som helst av dom många månaderna den borde hålla för att barnet ska få bli till. Så tja, antingen är man eller så är man inte? Kemiskt är inte på riktigt. Tuulimuna är inte på riktigt. Så nej.

Eller kanske nog. Man är eller så är man inte. Det är bara man själv som inte vet om man är på riktigt, eller om det bara är kropp och graviditetstest som påstår så. Fint trevligt plus på test och starka symtom som håller tron och hoppet uppe. Sen säger ultran i värsta fall att haha, trodde du ja. Shit happens, inte var du heller. Tuulimuna.

Nu har jag inte själv råkat ut för just det, men har vänner som har. De kemiska graviditeter som jag antar var orsak till de två svagare plus jag fått på test var ju inte heller på riktigt en graviditet (inte gravid) även om jag trodde jag var gravid. Sen hade jag den gången jag var gravid, på riktigt, ända tills embryot sluta leva, och jag en vecka ännu trodde, fast...

Så det finns nog en aning subjektiv osäkerhet i antingen eller här, även om det säkert är en rätt så kategorisk och rättfram fråga ur medicinsk synvinkel. Ur den personliga vinkeln är dock den klara och kliniska faktorn inte det som väger tungt och är viktigt, utan den emotionella och individuella. Vilket inte alltid syns i vården, tyvärr.

Stora och tunga frågor, t.o.m. ner till den ”lilla” och ”enkla” faktorn är eller är inte.

I drömmarna utanför

Tillochmed i drömmarna är jag utanför. Utan. Drömde mycket om graviditet tidigare, och gjorde det inatt igen. Men med en stor skillnad. Tidigare var jag gravid, nu var det andra runtom som var det. I drömmen inatt var jag på en fest. Vackra kläder och fin middag och såntdär. Satt och prata med nån. Men sen råka jag titta mej omkring. På ena sidan en stor gravidmage, så titta åt andra hållet. Där dök också en upp. Och plötsligt var de överallt. På alla håll. På många andra. Men inte på mej. Kände saknaden i drömmen, och den var kvar när jag vakna. Starkare än på länge. Men har ju varit på tapeten på flera sätt, så är ju inte konstigt. Är mestadels rätt okej med barnlösheten, men sen kommer domhär dagarna...

Bäst att låta hen berätta

Kommentarer kring graviditet och kropp är mycket på tapeten nu. Helsingin sanomat hade ett inlägg på temat, med kommentarer av Simpukkas ordförande Miia Rajamäki. Onnittele vauvasta vasta, kun äiti on itse kertonut raskaudesta vill påpeka hur viktigt det är att tänka innan man kommenterar. En antagen gravidmage kanske inte alls är det, och då kan den situationen ju bli väldigt pinsam för bägge två. Speciellt om den som får kommentaren är ofrivilligt barnlös och inte kunnat bli gravid trots upprepade försök kan sorgen där triggas väldigt starkt. Så det är alltid bra att låta den andra ta upp själv. Men också här är vi olika. Jag minns själv en situation där en vän var upprörd över att en annan vän inte fråga. Hon hade försökt ge vinkar, och tänkte att den andra plockar upp dem och spinner vidare. Men det är säkert för svårt och för känsligt för att våga ställa en sån fråga. Är du gravid kanske, är knappast något man säger på basen av lite vinkar. En gravidmage ska nog vara ytterst tydlig för att det kanskekanske sku kunna vara ok att fråga och gratulera. Men helst, som inlägget påpekar, ska man låta den gravida berätta själv. Det är alltid bäst så... Att ställa frågan mer öppet - hur mår du? eller hur är det? Då är det upp till den andra att välja hur hen vill svara, vad hen vill berätta. Känns alltid bäst för mej så också. Sen om jag själv tar upp nåt kring barnlöshet, eller hoppeligen senare kring graviditet - då kan mer diskussion uppstå... Men även där bra att undvika kommentarer och råd - helst också då mest bara lyssna. Ett ämne som varit uppe här många gånger... Också i inlägget säger Miia att även gällande barnlöshet kan det vara bra att inte fråga rakt ut, utan snarare låta förstå att man finns där ifall personen i fråga vill tala. Uttalat ge sitt stöd istället för att fråga efter specifika saker. Hur mår du? är alltid ett bra sätt att inleda. Med en genuin närvaro som tydligt visar att man på riktigt vill veta. Jag finns här! är också ett bra uttryck. Så - hellre visa stöd, och lämna rum för berättelse och låta den andra bestämma om och hur och vad...

Nervositeten ökar lite

Imorgon är det äntligen dags för tidiga ultran! Trots tydliga tecknen vågar jag inte helt lita ändå, så är nog lite nervös för vad ultran kommer att visa. Säkert allt bra, men vet ju inte ännu säkert... Imorgon vet jag. Och samtidigt som jag väntar på det är det skrämmande.

Embryot 1 månad ren

Fundera igår att nånting är det den 24:e. Och kom till att det då har gått en månad sen när kliniken beräknar att befruktning skett. Felaktigt förstås, eftersom embryot ju kom till redan tidigare och har varit i frysen sen. Men med insättning 29:e och ett 5-dagars-embryo så blir beräknad befruktning 24:e. Så sammanlagt är mitt embryo en månad ren idag, oberoende hur man räknar. 5 dagar innan insättning, resterande del efter... Och än hänger hen med. Vackert så, men förstås på långt när tillräckligt. En dag i taget, som sagt.

Väntar otåligt på torsdagens ultra.

So far so good hittills

Än så länge verkar allt okej. Symtomen kvarstår, ibland starkare och ibland svagare. Ju tydligare, desto lättare att lita på att lillingen hänger med. Så jag är bara glad åt dem även om de ju ibland gör saker en aning knepigare. Trötthet, stundvis illamående, kissbrått hela tiden, ömma bröst... Men gillar att det säger mej att hen är där! Så jag har ytterst gärna alla symtomen! I stunder när de tar paus finns oron där i bakhuvet... Tänk om...? Men sen dyker de upp igen... Men ändå säger jag bara so far so good... Tar en dag i taget och ser hur det går. Idag gick jag in i vecka sju. Har inte ännu helt förstått mej på det där med räkning av graviditetsveckor. Första dagen i vecka 7 är 6+1? Eller? Får inte riktigt ihop det som min kalenderräkning säger och vad dom sa på kliniken när jag boka ultran, men så sa min hjärna att det måst vara på det sättet isåfall...? Nån som kan upplysa mej om saken?

Ringde rådgivningen!

Hade tänkt vänta till efter tidiga ultran, men kom sen till att äh - vad f*n! Så ringde ren idag. Och oj vad det kändes speciellt!! Härligt!! :D Äntligen fick jag ringa och anmäla mej och min graviditet till uppföljning! Trevligt bemötande dessutom, även om det var lite svårt att få klart vem jag riktigt sku prata med... (Vem tar hand om mitt område, och talar dessutom svenska osv.) Men all done, och har en tid till första besök onsdag 18.5, om exakt en månad. :) Och fortsättningsvis bara tummar upp att allt går bra... Next up tidiga ultran, om en dryg vecka.

Allt är nog säkert bra?

Lustigt hur snabbt dendär vissheten kan bli osäkerhet. Men allt är nog säkert bra. Gulkroppshormonet ännu på, så vet ju förstås inte säkert vad kroppen sku ha gjort annars. Symtomen är kvar iallafall, så den lilla är nog okej. Embryot är nog kvar. Återstår att se sen vad som händer när jag igen slutar med tabletterna. Antagligen inget, för varför sku det...? Men, nånstans finns en osäkerhet i mej. Hör väl till... Eventuellt nytt blodprov under nästa vecka. Till tidiga ultran är det ännu närmare två veckor. Bara att hang in there, försöka ta det med ro. En dag i taget. Försöka intala sej, lita på, att det nog kommer att gå bra.

Nå, sen lite oro igen...

Jo, jag vet att man inte borde oroa sej... Men... Idag lite missfärgad flytning några timmar, precis som min kropp brukar annonsera att mensen är påväg om nån dag eller två. Så blev ju orolig då. Hur väl jag än vet att sånt, och t.o.m. ordentligare blödning, nog är helt normalt i början av en graviditet. Hur väl jag än vet att det ännu inte behöver betyda nåt alls. Hittills i mitt liv har det tecknet, den känslan, ju alltid lett till mens lite senare. Så är ju då rädd att det gör det nu med. Att min kropp inte ännu hiffat att den inte borde ställa till med sånt nu.

Ringde kliniken för att fråga vad jag ska göra. Kom överens med läkaren att jag kör några dagar med Lutinus-tabletterna nu igen. Gulkroppshormon. För att ifall om mensen faktiskt annars sku starta eventuellt stoppa den för ett tag igen. Ge kroppen lite mera tid att hinna förstå att den inte ska komma. Ge embryot lite mer tid att befästa sin plats och skicka sina signaler. För i sej borde jag vara klart och tydligt gravid just nu - med så pass bra provsvar igår. Om min kropp sen har fattat det är en annan sak. Så får hoppas några dagar externa hormoner sku ge den tid till det... Är det sen då så att embryot inte ska stanna så finns det inget som kan hindra det från att hända. Men, nu ännu vill jag åtminstone se att det inte är för att kroppen inte hunnit med än... Sluta ju med Lutinus på lördag i samband med testet, så i värsta fall är tecknen på mensstart nu faktiskt det att utan den hålls cykeln inte längre på paus. Men kanske med några dagar till...? Lite "hålla andan-känsla" igen idag.

Och blodprovssvaret?

Hann nog oroa mej lite under dagen idag för vad blodprovet sku visa. Utlåtandet om svaret var sen "vahvasti raskaana" (ung. klart gravid). Oj vilken lättnad! Och vilken glädje!!! Själva siffrorna säger nu inte mej så hemskt mycket, men dom två orden, dom sa ju desto mer.

Vahvasti raskaana. Är det inte härligt!! :D

Lite kommande steg...

Ringde kliniken i morse och meddela resultatet. Fick ett glädjestrålande svar. Fint att de är så delaktiga, gläds med en när det går bra! Det känns ju verkligt fint... Liksom alla ni andra som är med på era hörn - det gör också min glädje så mycket större att få dela den med er! :) Så tack för att ni gläds med mej!! Det betyder väldigt, väldigt mycket!! <3

Men ja, på kommande nu... Tänkte gå och ta blodprov imorgon, för säkerhets skull. Inget som absolut behövs, men är ju bra att ändå veta. Så det är första spänningsmomentet nu. På kliniken bokat en tid till tidigt ultra, torsdag 28.4. Om dryga två veckor alltså. Då vecka 7. Så nu bara att hoppas att allt går väl ända dit, och att jag då får se hjärtat som slår...

Ofattbart - men sant!!

Testet visar ett starkt PLUS!!! Det dök upp efter bara några sekunder, blev bara starkare och starkare. Tydligare än kontrollstrecket till slut. Och kunde inte annat än stirra på det. Stirra, medan leendet drog sej närmare och närmare örona... Medan tårarna steg upp i ögona. Sen kunde jag inget annat än skratta. Jag är gravid!! Äntligen, äntligen!! Hoppas bara att hen nu också hålls där, graviditetstiden till slut... Vänta och se, ännu också bara.

Testet visa plus, jag är gravid!

Var helt säker att inget hade hänt. Hade inga som helst symtom. Inte det minsta. Så testa för att få negativa beskedet bekräftat, och vara förberedd på mensen som jag trodde var påväg vilken dag som helst. Ville veta, för att inte vara för besviken. Fast visste ju att jag sku bli besviken ändå. Var helt säker att jag sku bli besviken.

Redan innan halva testtiden hade gått snegla jag i förbifarten med ett halvt öga på testet, konstaterade att visst - det visar negativt... Eller...? Nej. Svagt, men helt klart, fanns där ett andra streck också. Ett vertikalt. Testet visa plus?? Testet visa plus! Jag är gravid!?! Jag är gravid!!! Kan det faktiskt vara sant - jag är gravid!?

Jag tror inte jag nånsin varit så glad förr! Trodde ju inte mina ögon, så stirra på testet ur en hel del olika vinklar en god stund. Men jo, det var ju fortfarande helt klart ett plus, även om teststrecket var en aning svagt. Tog ett bra antal bilder. Och hoppa, dansa, skratta, skrek i badrummet. Kände mej fånig, men kunde inte annat, för glädjen var så stor.

Ringde mamma fast klockan inte var speciellt mycket än. Några till fick veta sen lite senare under dagen. Ett besked jag sååå väntat på att få ge folk, och det kändes alldeles ofattbart härligt att äntligen få säga det: jag är gravid. Äntligen, äntligen har det lyckats! Äntligen är hen påväg! Tårar rinnande, både på mej och på andra, när jag berätta det.

Sa både åt mej själv och åt alla andra att det är fruktansvärt tidigt än. Att inga garantier finns. Att vad som helst ännu kan hända. Nånstans inuti sa nåt åt mej att det är för bra för att vara sant. Men valde att njuta av det positiva beskedet, känna i kroppen att allt är okej, att nu går det. Valde att glädja mej åt att jag äntligen fått ett plus på testet.

Kände mej sååå toppen dom dagarna. Glädjen och kärleken virvla runt i kroppen på mej. Händerna på magen ideligen, i häpen förundran över att där fanns nån därinne, nån som förhoppningsvis sku få komma till mej sen, nån gång mot slutet av november... För visst kolla jag ju beräknat datum... Kunde självklart inte låta bli.

Ringde ju kliniken och boka tidigt ultra också. Enligt beräkningarna vecka 4+2 då när jag ringde, boka tid till vecka 7+3. Lååånga dagar och veckor ända dit, kändes det som, men var bara att hoppas att jag sku komma ända dit och att allt sen sku vara bra... Såg fram emot att få se det tickande hjärtat.

Några ljuvliga dagar där, i glädjen över att äntligen, äntligen...

Gravid / inte gravid

Det är frågan. Ingen annan fråga är så viktig som den. I en sånhär fertilitetsvårdsprocess alltså... Eller för all del i det parförhållande där man på egen hand försöker och hoppas. Finns längtan efter barnet där så är hoppet det man lever på, och frågan om graviditeten har kommit till eller inte är det som mest av allt snurrar i hjärta och hjärna. Gravid eller inte? Tanken på det första tänder en spirande och sprudlande glädje, tanken på det senare för en till sorgens och besvikelsens avgrunder. Och efter varje försök hoppas man. Innerligt. Även om man försöker hålla tankarna på annat och låta saken ha sin gång. Lyckas emellanåt, men sen är man nog där och undrar igen... Gravid eller inte?

En fördel med att vara singel i det hela är ju att man helt klart vet när det åtminstone inte har kunnat gå - man kan hoppas och förtvivla bara de cykler där en insemination/ivf har gjorts. Om inte så kan man ju vara säker på att man inte behöver fundera. Och det är rätt skönt. Jag behöver inte undra varje månad om mensen tänker dyka upp eller inte. Bara då när vården är igång. Blir ju lite respit emellan... Finns månader där frågan inte alls behöver dyka upp. (Fast för all del, då också kan man ju förstås ibland komma på att fundera ifall föregående månads test faktiskt visa rätt när det var negativt...?) Men är ibland förskonad för oro, förhoppningar, funderingar och alla andra tillägg till den väntan.

Ändå är just den väntan nästan den lättaste, den innan testet, fast det då är mest som står på spel. Men i väntan mellan insemination/insättning och graviditetstest/mens kan jag inget göra. Då är saken i andra händer. Jag får bara försöka ta det med ro, och hoppas. Hoppas, hoppas. Där innan är det i viss mån upp till mej, med räknande av dagar och sprutande av hormoner och annat. Saker att hålla reda på, vilket ger en viss stress. Hur man än försöker ta det också med ro. Men sen. Sen har jag stoppat fötterna i jorden och läkaren har vattnat och så är det bara att vänta och se om nåt slår rot och börjar växa. Bara att vänta. "Bara." Med en innerlig bön om att det nu sku ha lyckats. Snälla!?

Nånstans inombords finns ändå alltid frågan. Varje gång. Gravid eller inte? Nehej. Inte.