Midsommarmagi och kyla

Midsommarhelgen är över. Kallt och ruggigt väder här, till en stor del. Men nog däremellan härliga stunder med sol och värme. Och trevlig samvaro med stora delar av familjen.

Sommar är ändå skönt, och grönskan och blommorna är så vackra just nu! Suset i träden, fågelsången... Värmen hade jag ändå gärna haft lite mera av. Liksom solen. Men, man tar vad man får i det hänseendet. Liksom med en del annat här i livet. En del saker ställs man inför bara. En del saker är/går inte som man önskar. Och man får göra så gott man kan i att göra nåt konstruktivt och vackert av det iallafall.

Oftast lyckas jag. Oftast mår jag alldeles bra i allt dethär, och vet att livet är okej också på dethär sättet. Men ibland svider det till av vemod. Midsommarens uråldriga magitankar om att se in i framtiden och kunna veta vem man ska gifta sig med (med sju sorters blommor, och vad det nu allt finns...) väckte nån form av melankoli i mej. Inte med tanke på karl eller giftermål, men med tanke på livet framåt sådär överlag. Som fick en annan riktning och ett annat innehåll än jag hade önskat.

Och visst känns det vemodigt - att barnet saknas. Även om jag vet att livet är okej också såhär, och t.o.m väljer det livet (just nu iaf), så är saknaden ändå där. Väcks mellan varven, av lite allt möjligt eller av ingenting särskilt. Alltid någonstans under, ibland lite mer på ytan. Midsommarens magiska underton rörde om lite i sorgen nu, där den låg rätt väl hopkurad långt inuti. Påminde mej om att den nog är där iallafall.

Idag redan mindre framträdande igen. Och nej - jag plockade inte sju sorters blommor.

Va...? Var det så nyligen??

Titta lite bakåt här på bloggen, och stötte på rubrikerna "Försöksrond satt igång" och "Sista embryot är insatt!". I januari. Reaktionen var förvåning. Var det så nyligen!?! Känns som en hel värld sen. Knäppt. Ofattbart att nuläget bara är knappa fem månader från fertilitetsvård. Ibland undrar jag över hur det kan vara så ok, mestadels bara låter jag det vara det... Svårt att förstå ändå att det bara gått så kort tid, när det känns som om jag är miltals ifrån allt det. När livet är så mycket allt möjligt annat just nu. Nu ren. Men bra så! Life goes on...