Och nya saker i sikte nu igen då

Med månadsskiftet kommer det nya förändringar nu då. Nygammal plats, delvis nya saker. Igen. Och det är okej. Jag kan ta det med ro. Men visst är det också väldigt vemodigt. Hade gärna stannat, och hade gärna fortsatt här. Ibland går det inte som man tänkte... Fäller nog några tårar när jag far... Och det finns nog aspekter och personer i (det beklagligt tillfälliga) livet här som jag verkligen kommer att sakna! Som följer med i hjärtat. Tack och kram!

Njuter av friheten jo, men ändå...

...vill jag nu inte riktigt att andra ska påpeka åt mej om hur härlig den är.

Det är liksom okej att jag själv tänker, säger och känner att friheten är bra. Jag är glad över att jag kan göra det, och mena det. Det gjorde jag ju definitivt inte för ett tag sen... Friheten var inget värd, när jag såå längta efter nåt annat... Nu kan jag njuta av den, och utan dåligt samvete tycka att det är bra att jag kan det. Vemod finns där nog emellan, för hade gärna bytt ut friheten om jag fått, men fick ju inte. Men ändå kan jag känna att friheten är bra, att den har såå många goda sidor. Och ibland t.o.m undra om jag idag skulle byta ut den...?

Däremot känns det inte riktigt bra om du säger åt mej att jag är lyckligt lottad som har så mycket frihet. Det känns ännu inte riktigt okej. Visst, jag vet det... Jag kan känna så själv ibland. Eller, kanske inte lyckligt lottad, för det betyder nog ännu nåt annat för mej... Men jag vet att friheten är riktigt bra. Samtidigt så vill jag som sagt inte höra det av andra. Inte ännu åtminstone. Det skorrar i mina öron om en förälder säger att hen avundas min frihet. Förstår intellektuellt, men det känns inte bra. Och - väldigt få föräldrar sku på riktigt byta...

Andas in, andas ut - låt livet leda

Med förändring på kommande och oklarheter kring vad som egentligen sker är jag just nu ofta förvånad över hur lugnt jag lyckas ta det hela. Jag gillar när saker är förutsägbara och jag själv har ens nån form av kontroll. Just nu har jag inte det. Andra bestämmer vad som ska sättas åt mej. Är hittills trots det ganska lugn faktiskt. Det ordnar sej. Inte helt på Too-tickis nivå av ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”, men ändå...

Sen finns det också mindre lugna stunder där min hjärna försöker hitta fallgropar och orosmoment och få kontroll... Funkkar inte när man inte ens vet vilka ingredienser livet kommer att innehålla. Bara se sen, liksom... Så försöker då säga åt mej själv att släppa funderingarna för stunden. Andas in, andas ut och låta det hitta sina platser. Det visar sej nog, och det ordnar sej nog... Låt livet leda... Inte alltid lätt, men relativt ofta det enda man kan göra för stunden. Också viktigt att se skillnad på när man bara ska avvakta och när det är dags att agera, förstås... Just nu avvaktar jag. För stunden. Förra omgången avvaktande och väntande var supertung. Fertilitetsvården alltså. Då orka jag inte mera bara se... Också denna gång krävdes ett beslut av mej själv där i inledningen, men sen när det var gjort så hitta jag lugnet och tilliten. Det ordnar sej. Så nu andas jag, låter livet leda. Lite ditåt iaf...

Sådär överlag är jag en sån som (lite tudelat) både tänker att saker visar sej och att man måst hitta dem. Jag tänker att de båda finns, och att situationen kan vara den ena eller den andra, eller kanske lite båda. Ibland för livet en in på nya saker, genom det man är med om. Ibland krävs ett lite större beslut från eget håll, och ett arbete på den linjen. Oftast är det väl nån form av kombination, där man kanske inte ens riktigt vet sist och slutligen vad som är vad eller var det kommer ifrån. Och ok så. Vi är mångfacetterade varelser vi mänskor. Intressant där att för sej själv fundera var saker kommer ifrån och vad de betyder...

Lite filosofering idag... Eller nåt. Känns emellanåt nog som lite onödigt mycket att fundera på. Kunde inte saker lite nån gång gå som på Strömsö? Men livet är nu inte alltid så, och då får man följa med strömmen och se vart den leder, med så mycket lugn, tålamod och tillit som man lyckas uppbåda. Eller nåt... Lite för trött idag egentligen, känns det som, så sku inte ens riktigt orka bara ta det som det kommer. Sku inte riktigt vilja heller. Och alltid helt enkelt kan man inte. Men ibland är det ju det som livet ställer en inför, och då får man göra sitt bästa. Andas lugnt, försöka hitta tilliten, vänta och se. Jag kan också just nu vara glad över att det funkkar. Att jag kan tänka så. För det är ju nog inget självklart alls, och jag hade väldigt svårt med allt vänta och se här ett tag emellan. Fruktansvärt svårt. Nu går det, för det mesta. Men sku nog definitivt inte klara mer vänta och se i barn-frågor nu heller. Nej tack... Det går i sånahär jobbrelaterade frågor - men barn eller inte barn, går eller inte går, gravid eller inte gravid...? Nej hu. Det kryper under skinnet av såna stora frågor ännu. Så nej, inte mera nu. Att stå inför ett sådant livsomvälvande om - det känns nu bara tungt.

Och nu har jag en känsla av att dethär blogginlägget inte riktigt har varken huvud eller fötter, eller ens en röd tråd heller. Det får nu vara ändå... Ibland är livet sånt också... Vi svamlar nu lite på här med mellan varven. Och däremellan vet vi precis och går på som tåget. Lustigt nog är det mycket känsla där, och känslan kan ju svänga på ett huj emellanåt, så hur man än på förmiddan tyckte att det allt är i ordning och på det klara kan det mittiallt på eftermiddan vara helt huller om buller igen. Sånt är livet. Och nu slutar jag svamla.

Om saknad som ändå finns, inuti

I gårdagens diskussion dök en såå tydlig glimt av den egna saknaden upp igen. Denhär gången över att jag (troligen) aldrig kommer att få uppleva en graviditet. Det kan vara en både fysiskt och psykiskt väldigt stark saknad ibland. En tomhet som sträcker sej över alla tidsrymder. Både i kropp och själ. Den tomheten stack till igår, starkt... Med tårar i ögonen-styrka. I en del av samtalet som handla om tomrum som blir kvar... Och visst lämnar även den som aldrig fick komma ett tomrum. Enormt. Oändligt. Och även om jag på många sätt och vis trots allt trivs med mitt nuläge finns nog saknaden där, inuti. Smäller ibland till med ofattbar kraft en stund, lämnar en nästan mållös. Ännu idag sitter tomheten kvar i kroppen.

Samtal som är viktigare än ... allt

Eftermiddagen idag gick i sin helhet (och lite till) till ett samtal. Ett av dedär som för all del i början rörde sej kring vardag och småsaker, men som vartefter djupnade allt mera, för att i slutändan handla om sånt som är större än livet självt. Därav många timmar. Och jag hade för all del saker jag borde ha gjort, vilket också min samtalspartner visste, men i min värld är sånahär samtal viktigare än allt. Kan förstås inte skippa jobb eller så, men mycket kan få ge vika när behovet av ett sådant samtal finns. Att ge den som behöver det en stund av min tid, ett lyssnande öra, en medkännande blick och ett fullständigt fokus på det som hen har på hjärtat - det känns verkligt viktigt för mej. Viktigare än allt, just då.

Och jag har många gånger hellre sådana samtal än såna som finns på mindre djup nivå. Verkligen... Inte är de alltid roliga eller lätta, kanske mera sällan faktiskt, men de ger mer. Närheten, kontakten, djupet och empatin... Att en stund ge rum för den andras inre - hens känslor, tankar och mående. En stund få mötas på riktigt. Just de vi är, innerst inne. Det är värdefullt. De är de samtal jag själv fått mest stöd av, när jag har behövt det. Och de är de samtal jag också själv får mest ut av, då när jag får finnas där för nån annan. Så även om känslan i dem kan vara enormt tung, och ämnena ofta är stora och mörka, så lyfter den gemensamma närheten och kontakten så ofattbart mycket. Verkligen.

Liksom tidigare gånger, och i andra liknande situationer, tänkte jag idag igen på vad det är som är kärnan i dehär samtalen. Vad det är som är allra viktigast i samtal som är viktigare än allt. Och kommer själv till att det handlar allra främst om förståelse. Att jag ser dej, hör dej, och bekräftar dej. Att det du bär på får rum, att det du känner får finnas, och möter en förstående och empatisk närvaro. Att det jag själv signalerar är acceptans och medkänsla. Affektsmitta liksom - jag känner med dej en stund. Och i delandet blir den egna sorgen lite mindre för stunden. Även om den kanske just då syns mest. Udden tas av för stunden, när jag hjälper dej bära. Och det är viktigare än allt, just då i den stunden.

Inga fler frågor om barnalstring!!!

Efter presidentparets korta inlägg i/kring/om barnlöshetsfrågan har det kommit en mängd olika kommentarer. Framför allt på babynyheterna och de ord de levererades med - och som jag har de flesta verkligen varit berörda av att de valde att också ge en inblick i den tunga vägen till nuläget. Men också barnlöshet sådär allmänt har i förlängningen fått mer plats ett tag just nu. Jättebra, är iallafall min åsikt. Andra kanske tycker det blir för mycket av det "goda". Men, tabut behöver absolut brytas i denhär frågan, är min starka och klara åsikt, så det är bara sååå jättebra med synligheten!!

Då barnlöshet också varit på tapeten ett par omgångar i Toisenlaiset äidit-programmet har det dykt upp en del grejer därifrån med, och det inlägg i hela denna lilla bäck av inlägg som jag hittills har reagerat mest positivt på är Iltasanomats inlägg efter ett av dom programmen där läsare har fått skicka in sina synvinklar och berättelser på temat barnlöshet. Det kryllar av saker man som ofrivilligt barnlös känner igen, och som skulle vara viktiga också för alla andra att nu ens lite bli uppmärksamma på. Kring kommentarer, kring hur det känns, kring olika situationer, kring en del av allt det tunga... Läs!

Underrubriken på grejen undrar att "Sovittaisiinko se tässä ja nyt: ei enää koskaan kysellä toisten lisääntymissuunitelmista." - Sku vi komma överens om det här och nu: vi frågar aldrig mer om andras förökningsplaner.

Inlägg efter presidentparets nyheter finns t.ex. här;
Ess.fi, Ei mikään vaalivauva
IS, Yksikään vauva ei ole vaalivauva
Paha Pastori, Presidenttipari loi lohtua sanomalla paljon
Kodin Kuvalehti, Lapsettomuus kosketta joka viidettä suomalaista
Aamulehti, Jenni Haukio ja Sauli Niinistö toivat vauvauutisellaan...

Familjelyckan i presidentpalatset

Dagens stora nyhet kan knappast undgått många här i landet. Babynyheter har en tendens att få alldeles enorma proportioner, i jämförelse med det mesta andra. Men trevligt är det ju förstås. Trots att jag ännu också ofta först reagerar med ett lite irriterat och onyanserat jaha, just så... Har nog inte annars nåt alls att säga om presidentparets kommande familjeökning, men vill lite kommentera sättet de berättade om saken på. Eller, orden de använde. För det talades inte bara om att barnet är påväg nu, utan också att det är ett länge efterlängtat barn och att vägen till hens tillkomst inte har varit lätt. Och det tycker jag är så superfint! Ofrivillig barnlöshet och kampen för att få ta emot ett barn är ju fortfarande rätt tabu, så att ett såhär pass synligt par med några korta meningar alldeles sakligt låter folk veta att barnet de snart äntligen får inte kom till sådär bara - det är verkligen värdefullt! Inga stora snyfthistorier eller detaljer, men det är bara bra tycker jag, åtminstone såhär som första nyhet... Istället ett kort och sakligt meddelande, som ändå mellan raderna bar på ett så enormt och känslomässigt budskap. Glädjen över barnet, och en liten blick på kampen de haft för att komma till detta nuläge. Tummarna upp för den öppenheten! Fint att barnlöshet också här får lite synlighet.

"Om allt går som väntat växer vår familj i februari 2018. Vi har längtat efter och önskat oss ett barn i flera år. Under åren har vi mött många motgångar. Därför har den första tiden av graviditeten varit glädjefylld, men också en känslig tid."

Och jag tänkte igen på hur enormt tungt det måst vara att som en så offentlig och synlig person i hemlighet ha en sånhär kamp där i bakgrunden. Att kanske tvingas ställa sej ute i offentligheten just när inte heller denna månad..., eller efter ett missfall, eller vad det nu kan ha handlat om... Jättetungt ren utan en så stor synlighet och roll-press. Kan och vill inte ens föreställa mej... Och unnar dem nu innerligt den (kanske nog ännu aningen oroliga) lyckan. Väldigt mycket sagt på ett kort och sakligt meddelande, som får åtminstone den som själv varit där att känna med dem. Och innerligt hoppas med dem att allt nu "går som väntat".

Det härliga med folk som lyssnar

Insåg att jag inte har berättat om denhär händelsen ännu...

När jag börja det jobb jag nu snart lämnar ville jag, efter några dagar, berätta för mitt närmaste team om min barnlöshet och om fertilitetsvårdsprocessen jag gått igenom. För att jag ju starkt känner att det är lättare för mej när folk vet om... När jag inte behöver hålla upp fasader de stunder det är som allra tyngst, utan med ett ord eller en blick kan signalera hur det är, och folk förstår. Det känns för mej så oändligt mycket skönare, och tryggare.

Så jag tog mod till mej en eftermiddag, och sa åt mina kolleger att "det är en sak jag vill att ni vet om mej". Redan i den första sekunden fick jag en glimt av hur medkännande dom är - för direkt jag sa det stanna bägge upp med det dom höll på och förberedde samtidigt som vi samtala, och kom och satt sej ner med mej. Direkt, utan att ha blivit ombedda, i just den sekunden. Helt självklart. Med fullständig medveten närvaro på det jag ville berätta.

Sen bara lyssna dom. Lugnt, öppet och empatiskt. Jag förklara lite vad jag varit med om, och hur jag ibland kan känna mej eller reagera. De lyssna. Bara lyssna. Kom sen efter med lite kommentarer nog, men enbart sådana som visa att de hade lyssnat, att de hade försökt sätta sej in i hur det känns, och att de också hade lyckats med det en liten bit iallafall. Och så tacka de mej för att jag hade velat berätta. Kommentera att det är fint att veta.

Jag var så innerligt rörd då att jag inte i min tur lyckades tacka dem. Även om det var det jag kände... En enorm tacksamhet och glädje över hur ofattbart bra dom hade varit på att lyssna och ta emot min berättelse. Har tänkt på det många gånger också efteråt, ofta med tårar i ögona, för det gör mej ännu rörd. Skrev ett tack senare på WhatsApp. Sen när jag kunde formulera det. När jag hitta rätta orden.

Och tänkte igen på hur härligt det är med folk som lyssnar. Som faktiskt lyssnar. Hur värdefullt och vackert det är. Och hur mycket det ger. För det behövdes egentligen inte mer än så, och vi har sen inte fler gånger talat barnlöshet. Men dom vet. Och dom hade säkert sett och förstått, om en situation hade dykt upp där jag varit nere eller sorgsen osv. Åtminstone signalera dom stor förståelse då.

Dessutom kom dessa två härliga typer alltså inte med några frågor, råd eller andra kommentarer kring vad man borde/kunde/tänkt/känner osv osv alls. Dom bara tog emot... Att inte känna att man behöver fixa, inte komma med goda tankar som inte hjälper, inte alls tycka att nån "bara ska..." - det är tyvärr såå sällsynt. Så var innerligt glad också ren åt den lilla saken. Men framför allt åt att dom lyssna.

Önskar innerligt att alla ens nån gång får möta det. Nån som bara lyssnar.