Okej - måst berätta om ett konstverk

Av alla berörande, träffande och beskrivande konstverk igår är det främst ett som kröp in under skinnet och blev och snurra i huvudet. Ett timglas. Sirligt och vackert. Av nappflaskor. Med sanden i botten. Tiden runnit ut. Man fick svänga på det nog, sakta och försiktigt. Men det gjorde inte jag, för sanden i botten kändes liksom mest sanningsenligt. Mest i enlighet med min sits. Tiden tog slut, inget händer mer. Sanden har runnit, stannat där den är, och så lever jag med det. Det kändes väldigt starkt, som bild. På nåt sätt så enormt vemodigt.

Snipp, snapp, snut... Sen pituinen se

... heter en utställning med barnlöshetstema som just nu finns på Galleria Lapinlahti, fram till söndag. Har tänkt gå tidigare ren, men idag fick jag mej dit. Såg inte på klockan när jag gick in. Inte när jag kom ut heller för den delen. Men en god stund vandra jag runt där och kände in både helheten och enskilda delar... För den som själv är i liknande sits var det en berörande och stark berättelse med hög igenkänningsfaktor... Om att vänta, längta, sakna och sörja. Månad efter månad, år efter år. Och ändå inte. Om storken som inte får med sitt bylte ända fram. Om drömmarna som finns med där nånstans, men aldrig får bli annat än drömmar. Om tiden som runnit ut, händerna som är tomma trots all längtan. I starkt form- och bildspråk. Stod nog där med tårar som nästan svämma över. Och smälter antagligen upplevelsen ett bra tag ännu. Det gick rakt in, och var en stark påminnelse. Men mest fin. För att det är fint att känna igen sej. Och för att det är såå härligt att de kan sätta så tydlig form på allt det som barnlösheten kan vara. Verkligen en tydlig berättelse, tyckte jag! Och de berättelserna behövs. De behöver vara synliga och tydliga och beröra. Så tack för det konstnärerna Maja och Hans-Peter, som så innerligt och öppet har delat sin berättelse!

Konstnärerna skriver i informationen om utställningen att deras tid för familjebildning är över - många drömmar raserade. ”Tankar, fantasier och framtidsvisioner som länge varit intensivt närvarande i vår vardag får vi nu försöka lämna bort.” Genom arbetet med de här konstverken har de bearbetat sorgen, sett på sin situation, för att via det komma vidare och se möjligheter till annat sedan. ”Konsten att lära sig avstå hade dock varit enklare att erfara genom mindre viktiga händelser.”, kommenterar de. ”För oss var barnlösheten inte ett val, och detta är ett område laddat med många känslor och tankar som det tar tid att behandla och finna acceptans för. Barnlösheten blev till en sorg som kommer att vara följeslagare livet igenom.” De kommenterar också att de berättelser som syns är de där barnet till slut får komma, för ”omgivningen är nog trots allt mer intresserad av de historier som efter misslyckanden och ändlösa försök trots allt lyckades och sagan fick ett lyckligt slut?”.

Lyfter upp det för att jag själv känner lika. De historier som slutar utan barn syns alltför sällan, och det i sin tur ger en snedvriden bild av vad barnlöshet är och hur processerna ”alltid” slutar. Många har bild av att fertilitetsvård och adoption etc. är processer som rätt självklart slutar i att man har barn, men tyvärr är det ju nog inte så. Att också de slutgiltigt barnlösa berättar sin historia är därför väldigt viktigt. En såhär starkt berättad historia med konstens medel är jättefin - och har förhoppningsvis gett många en bild av de känslor och processer som barnlösheten handlar om. Och också gett andra barnlösa en liten stund av igenkänning och gemenskap... Det är en tung sak att dela, men det var ett fint språk att ta in det på. Och ett ack så tydligt budskap om alla tankarna, drömmarna och känslorna...

Och jag sku egentligen så gärna vilja sätta ord på de olika konstverken och vad de sa mej, men det sku vara en alltför futtig representation av det de berätta och det de var - så jag väljer att låta bli. Jag tror inte ens jag sku finna ord för att beskriva dem. Inte heller är det meningen, tänker jag. Konst är oftast sitt rätta jag just i den formen, och då har jag ju inte rätt att gå och beskriva den, hur mycket jag än sku vilja kunna uttrycka det på nåt sätt åt er. Gå och se!, säger jag istället.

Barnlängtan - som ett sänke i vatten

”Men så fort som barnet kom upp i knät, lyste det om dem, 
och hon längtade efter detta ljus av hela sitt hjärta.”

”Längtan efter ett barn drog ner henne som ett sänke i vatten.”

En till i den långa räckan av böcker där barnlöshet inte syns utanpå, men dyker upp ändå. Som vanligt lite ställd och förundrad när jag igen en gång ställs inför det. Vah - här också!? Samtidigt glad över att det är ett tema som finns med, som syns, som uppmärksammas.

Dessutom en träffande bild detdär andra; drog ner som ett sänke i vatten. För nog stämmer det överens med känslan hos den ofrivilligt barnlösa, att längtan och sorgen drar en under ytan, gång på gång på gång. Som en tyngd, ett sänke, som envisas med att dra ner en.

Utan längtan ingen sorg (över den saken). Ibland önskar jag att man kunde bara bestämma sej för att vara frivilligt barnlös istället. Men känslorna, önskan och längtan kan man ju inget åt, och med dem kommer sorgen och saknaden, när barnlängtan inte har fått uppfyllas. Så tyvärr får jag ju finna mej i att längtan ibland dyker upp och fungerar som sänke och drar ner mej under ytan, ner i sorgen och saknaden efter barnet som inte fick komma.

Fast rent konkret är det numera inte så mycket ”längtan efter” utan snarare ”sorg över”. Längtan handlar för mej mer om något uppnåeligt på nåt sätt. (Kanske är bara den egna mentala bilden.) Saknad jo. Sorg över barnet som inte kom. Och visst längtar jag ju också efter att få del i det som andra har fått uppleva - graviditet, ett eget barn, barnfamiljsvardag. Men ändå känns det som att längtan är lite fel ord, när det inte mera handlar om en konkret strävan. Så jag identifierar mej mer med orden saknad och sorg än med ordet längtan. Kan oberoende se hur den tidigare längtan och nuvarande saknad ju mycket väl kan liknas vid detdär sänket. Eller vågen, som sköljer över och drar ner en under ytan. Starka krafter.

Glimpses of what could have been...

Lite av det som kunde ha varit sprang förbi mej i klädbutiken häromdagen. Två jämnåriga tjejer (var för sej nog, men tätt efter varandra), från samma årskurs som jag i skolan - båda två med två döttrar i släptåg... Skolåldersflickor. Och det man kunde ha fått, det som kunde ha varit - det blir så tydligt när det är jämnåriga typer. Sådana man känner. Kändes verkligt vemodigt. Sen börja ena syskonparet härja runt lite, så då kändes det helt skönt att få gå runt i lugn och ro. Men vemodet är nog där än. Vad jag kunde ha fått känns extra tydligt.

På nåt sätt är det så svårt att förstå allt detdär... Perspektivet att jag kunde ha stora barn, flera barn. Men det är ju så. Hade jag börjat vid 20 hade jag haft tonåringar nu. Och allting därifrån till småbarn. Allt det som kunde ha varit... Och inget av det fick jag uppleva. Det är på nåt sätt så ofattbart och ogripbart, och det perspektivet blir ändå så tydligt i mötet med bekanta/vänner med barn, och då får jag brottas lite med alla om och men ett tag...

Och vad det sen är med värmen och våren? Syns det extra tydligt bara då? Men igår på promenaden gick det förbi åtminstone 10 (om inte fler) gravidmagar. Och också en hel del barnvagnar. Suck... Många små stick i hjärtat. Många suckar och sorgsna tankar.  Undrar ibland om det syns, på blicken och minen...? Men sådär är det. Sånt kommer man ju inte ifrån. Och syns reaktionen så syns den. Det bjuder jag på isåfall. Och det får folk tåla. Förståelsen är väl nog antagligen tillräckligt stor för att folk ska ana sej till varför...

Undrar om jag nånsin kommer ifrån de stundvisa funderingarna på det som kunde ha...?

Morsdag; grattis, men också f*** y**

Elakt, I know. Och man får inte säga så. Men ändå finns den delen av mej som drar till med en liten svordom över andras möjlighet att fira morsdag när jag inte får. Unnar er det, men... Well, det är inte alltid så lätt att vara enbart glad för andras skull. Morsdag, gravidmagar, babynyheter, småbarn - alla triggar de en stunds inre svordom och knivhugg. Sorry.

Lapsettomien lauantai igen en gång

Another year has gone, och som jag förstås visste så får jag ”fira” de barnlösas dag i år igen. Tyvärr kan jag inte delta i Simpukkas fina 30-års-festligheter. Allt gott åt er som är där, och styrkekramar åt alla mina medsystrar och -bröder!! Att ha en egen dag känns bra och viktigt, framför allt för erkänslan, allmänna medvetenheten och stödet. Men visst finns ju känslan av att jag gärna hade fått fira morsdag där i bakgrunden iallafall. It is what it is...

Men jag tänker alltså att Lapsettomien lauantai, och Simpukka-viikko, är en verkligt viktig tillställning. Ur flera vinklar. Framför allt för oss barnlösa, som en tydlig påminnelse om att vi inte är ensamma. För att morsdag är en väldigt tung dag för många av oss är det fint att få den signalen just innan. I andra hand viktigt för omgivning och samhälle, för att lite öka medvetenheten om att föräldraskap inte är en självklarhet. För det behövs ännu.

I år blir det nu ingen ritual, blombukett eller nåt uppmärksammande av dagen överlag, eftersom jag är upptagen på annat håll. Men frågan finns ju nog där i tankarna ändå.

En stor kram åt alla som upplever att morsdag är en av de tyngsta dagarna på året!

Diskussionen kring att ”skaffa” barn

Jaa, suck. Här vet ni egentligen ren var jag står. För det första är det dethär med ordet skaffa. ”Har du tänkt skaffa barn?” Ibland med ett ”när” ännu där först... Jag ogillar både ”skaffa” och ”tänkt”... Låt helst bli att diskutera frågan, men hellre ”sku du vilja ha” än ”har tänkt skaffa”. Om man nu måst...? (Nej, man måst inte.) Barn får man (om man har lyckan att få) man skaffar inte. Och det är inte heller nåt man bara ”tänker”... Eller janå, tänka kan man kanske, men... Point alltså att barn är ingen självklarhet, och det är viktigt att minnas.

Just nu främst detdär med att vi ”skaffar” för sent. Annat händer före, och sen tar fertiliteten slut. Eller, åtminstone blir det krångligare. Och jaja, stämmer väl säkert att det går så för allt flera nu...? Men vi får inte som samhälle glömma allt det andra som också är infertilitet och barnlöshet. Vi får inte glömma att barnlöshet kommer i många olika former. Och att vi alla har rätt att få erkänsla i funderingarna kring vad som behöver göras för att underlätta för folk att ha barn. Finns många saker det kunde göras nånting åt i denhär debatten! Punkt.

Mer kring temat t.ex. i inlägget Funderingar kring Finlands barn.

Saker som hjälper mej att ändå orka

På allra högsta plats bland saker som hjälper mej orka är samtal, samtal... Familj, vänner, samtalsterapeut, andra barnlösa... Delande och att bli hörd. Det har varit (och är i viss mån ännu) det allra viktigaste för mej. Under processen, men också nu. Att bli förstådd och få rum för sina känslor. Tack till alla er som har funnits och finns där, och möjliggör det!

Att skriva hjälper också. Dagbok och blogg... Sätta ord på tankar och känslor, och se på dem med en aning mera distans. Det strukturerar upp lite. Tydliggör, och hjälper en att se. Orsaken till att jag skriver denhär bloggen. Kan den sen hjälpa eller ge nåt åt nån annan samtidigt så är det en väldigt bra bonus. Men framför allt känns den viktig för mej själv.

Fokus på positiva saker jag ändå har är nåt som hjälper, när man lyckas hitta till det... Det är nog inte alltid så lätt. Men jag njuter av friheten och egentiden. Av att kunna studera och fokusera på jobb i lugn och ro. Av långa lugna promenader, på stan eller i naturen. Jag trivs med lugn och tid, och försöker njuta av det. Fokusera på allt det jag har, och får uppleva.

Simpukka. Det hjälper när man vet att man inte är ensam. Simpukkas arbete för kamratstöd och medvetenhet kring barnlöshetsfrågor är väldigt viktigt och värdefullt! Genom att få möta andra, läsa andras berättelser eller fakta kring barnlöshet ser man en bild som är större än man själv, och har möjlighet att dela. Och via det är den egna bördan lättare att bära.

Sådant jag sku vilja andra sku förstå

- ett liv utan barn kan vara ett bra liv, och det livet är lika mycket värt

- alla har inte barn, av många olika orsaker - för barn är ingen självklarhet

- sorgen över barnlösheten kan finnas med livet ut, från och till, mer eller mindre

- många saker påminner om den egna saknaden, och då reagerar man ibland på dem

- vi missunnar inte nån nåt, utan reagerar för att andras lycka påminner om egna sorgen

- kommentarer, goda råd eller andras storyn är sällan till nån hjälp - de känns bara tunga

- det jag behöver när jag är nere är nån som lyssnar, finns där, och bara låter känslan vara

Förståelse från andra runtom skrev jag också om i dethär inlägget; Skrivargruppen tema 1.

Hur påverkar barnlöshet din vardag?

Jaadu... Rent konkret så är jag ju utan barn. Vilket är både ett tomrum och en frihet.

Frihet; Jag behöver inte skynda iväg från jobbet för att hämta barn på dagis, eller nåt annat sånt. Min lön behöver räcka till bara mej - så räcker därför bra. (Men jag är också singel, så betalar allt på egen hand). Det är bara mej jag behöver planera för eller ta i beaktande. (Bra eller dåligt...?) Jag kan ganska lätt välja att åka iväg på en resa nånstans t.ex. (Förutom att mitt yrke begränsar det en del.) Finns säkert en hel del annat också, men där några... Det goda med barnlösheten är den frihet som den ger, och jag försöker njuta av den (lyckas ofta) även om jag gärna hade fått ”välja” annorlunda. Gärna hade fyllt tomrummet.

Tomrum; Jag har inget barn som delar livet med mej. Jag får antagligen aldrig uppleva det. Ingen som kallar mej mamma... Ingen som ska hämtas på dagis, stoppas om på kvällarna, läsas sagor för, pysslas med och göras mat åt... Alla de tusen saker som man gör med sitt barn - både roliga och mindre så - som hör till vardagen i en barnfamilj... Dem kommer jag aldrig att få uppleva. De saknas i min vardag. Och hur trevlig friheten än är så är ju alla de sakerna ett enormt tomrum, som känslomässigt väger över friheten... Hade gärna upplevt det. Verkligen. Tomrummet efter ett barn som aldrig kom - det sträcker sej över ett helt liv.

Och nu är jag ju inte längre ”barnförsökare”, dvs inte inom fertilitetsvården längre - men herregud så mycket det påverka då! Rent konkret med sprutor och läkarbesök, tidtabeller och tajming, cykel efter cykel. Bergochdalbana utav bara *** känslomässigt. Orken helt på upphällningen emellanåt. Så där är jag lättad över att den perioden är förbi. Även om det också innebär en sorg över att antagligen aldrig... Och den sorgen går väl aldrig helt ur. Speciellt inte när man ställs inför situationer som påminner. Gravidmagar, kommentarer, spädbarn, småbarn, babykläder, vaggvisor... Lite allt möjligt. Ibland slår de andan ur en, och känslan som följer kan absolut påverka. Både stunden, dagen och längre tider. Så påverkan i form av känslomässiga svängar finns ju nog definitivt kvar där ännu...

Vad är allra svårast med barnlöshet?

Oj. Svår fråga. Det är mycket som är svårt - men allra svårast? Men det är väl typ;

1. Sorgen och saknaden. Ett barn som inte kom är ett stort tomrum. Ibland känns det väldigt mycket, ibland är livet allt möjligt annat. Men en ouppfylld barnlängtan är first and foremost en stor sorg. Och när sorgen kommer med sina stora vågor är det väldigt tungt.

2. Livsperspektivet. För det blev så annorlunda än jag hade hoppats. Visst är mitt liv bra också såhär, men det är så mycket jag aldrig får vara med om. Jag får aldrig uppleva en graviditet. Jag får aldrig se ett barn växa upp. Jag får aldrig hålla mitt eget barn. Hemskt!

3. Omgivningens attityder. Det att folk inte förstår att ofrivillig barnlöshet är en sorg. Och att man fortfarande utgår ifrån att folk har eller får barn. Ordet ”skaffa”. Tanken om att man inte ”duger” om man inte har barn. Eller att man är mindre värd. Det känns allt annat än trevligt.

Simpukka-viikko går av stapeln 7-13

Inkommande vecka är det Simpukka-viikko, som leder upp till Lapsettomien lauantai - de barnlösas dag. Simpukka hade en förfrågan till sina medlemmar tidigare, och kommentera också att man gärna får blogga kring frågorna i den om man vill. Så under veckan kommer här därmed en del blogginlägg utgående från de frågorna, en per dag... Just so you know.

Blev en total meltdown sen igår kväll

Av ett kvardröjande vemod blev det en total krasch sen igår. Gravidmagarna på jobbmötet väckte liv i den egna saknaden - och sen var tårflödet ett faktum... Vet inte när jag gråtit så fruktansvärt senast. (Men det har jag ju nog, otaliga gånger under denhär processen.) Och igen en gång fick jag ställa mej inför frågan hur någon som inte ens funnits kan lämna ett så enormt tomrum. Och hur saknaden efter hen kan göra så infernaliskt ont.

Gravidmagar, up close and personal

Nåt jag ännu har svårt med är gravidmagar. Tar alltid oundvikligt ett djupt och rätt häftigt andetag, hjärtat kör en volt i bröstkorgen och det suger till i magen. Oftast ganska kraftig fysisk känsla. Idag ett gemensamt möte i ett större gäng, och två gravidmagar satt med i ringen. Ren magarna i sej var lite jobbigt, och de överentusiastiska kommentarerna kring dem la några stenar till på bördan... Men inget annat att göra åt det än att andas djupt en gång till och svänga fokus till själva mötesärendena. Lyckades bra med det idag, eftersom jag behövde vara ordentligt engagerad i diskussionen. Vemodet sitter nog ändå i nu efteråt. Är ”bara” att ge känslan acceptans och rum, och andas igenom den, så försvinner den igen. Tills nästa gång. Och nästa. Och nästa. Får se när och om den går ur, den reaktionen. Puh.