Resfeber, och lite ”allmän oro”

Min hjärna (eller kanske mer hjärta, iofs) kopplar till en tidigare känsla här nu. Jag är påväg på resa, och är allmänt lite orolig och småstressad för själva resandet; alla saker med, orka upp i tid, komma igenom kontroller utan jätteköer osv osv. Småsaker, och inget jag direkt är jätteorolig för, men sånt som finns i bakhuvudet och stör. Och jag funkkar dessutom trevligt nog lite så att när en sak stressar upp mej så tar jag en bunt andra saker då medsamma - när jag en gång stressar. Allmänt lite oro i systemet just nu alltså. Suck. Men ja - en del av mej kände igen den känslan av allmän oro och insåg hur mycket värre den känslan var när jag hade hela fertilitetsvården på gång. För en del av mej tänkte då hela vägen igenom inte bara på mej själv, utan på hur vaddetnuänvar sku påverka projektet, barnet, möjligheterna osv osv... Så konstatera, med en lättnadens suck, att den dimensionen iallafall är borta nu. Jag behöver inte vara fundersam för nån annans del än min egen. I dethär sammanhanget iallafall. Nå, iofs funderar jag nog också på föräldrar och syskon, ifall nåt sku hända mej på vägen... Men det går nu iaf inte ut över nån annans vara eller inte vara, liksom...

Det vet varje nybliven förälder

... ??? ...

Rubriken är ett citat från en föreläsning idag. Fanns i skriftlig form, och upprepades muntligt. Och jo, det är i sej inte fel, men det var nu där frågan om en sak som sgs alla vet. Common knowledge och rätt common sence. Så jag undra i mitt stilla sinne där varför man måste blanda in föräldrarollen alls. Och sucka för mej själv över att (igen) bli utelämnad i ett sammanhang där jag nog visste alldeles väl, trots att jag inte är förälder... Happens all the time, och ingen menar nåt illa med det, men det känns nu ändå inte helt trevligt direkt.

Sorry, jag tycks fortsätta min bitch-period här bara... Hänger upp mej på ”småsaker”.

Och tydligen i Efter Nio också

Blev upplyst om att fertilitetsvård och barnlöshet figurera i Efter Nio också. Vid ungefär 35:40. Samma Niklas som i Huomenta Suomi. In case anyone is interested... Temat för programmet är föräldraskap, så det är fint att de också plockar upp det faktum att det inte är en självklarhet att få bli förälder. För den saken är det ju många som inte har förstått än.

Barnlöshet i Huomenta Suomi

Synlighet - yei! Simpukka och Dextra syntes i Huomenta Suomi i morse, med samtals-rubrik Mitä uutta lapsettomuushoidoissa. Nå, hemskt mycket gick man nu sen inte in på detaljer i vad som är nytt direkt, bara lite kring tryggare procedurer och mer möjlighet att hitta rätta embryon och rätt tidpunkt, typ. Åtta minuter räcker iofs inte långt. Speciellt som också annat fanns på agendan. Simpukkas 2 främsta punkter (tyckte jag) var poängtering av det psykosociala stödet som behövs och behovet av större jämlikhet i tillgången till rätt sorts fertilitetsvård i rätt tid. Viktiga frågor båda två, men framför allt stödet. Kamratstödet som Simpukka erbjuder, men också det stöd som borde finnas, men allt för sällan finns, i samband med fertilitetsvården. En del att jobba på där. Som tur är har jag för mej att det finns som en stor punkt på Simpukkas agenda under den nuvarande verksamhetsplanen. Behövligt, så det är bra det! Också i och med Sote. Många öppna frågor och mycket som verkligen kunde vara bättre. Och enormt viktiga saker!! Så här är det verkligt bra att vi har en förening som Simpukka som är språkrör för oss ofrivilligt barnlösa och påverkar i saker som rör oss. Heja Simpukka! För detta arbete behövs vi iofs nog allihop, vilket också är en orsak till att jag själv både skriver och pratar, och försöker engagera mej där jag kan. Bara genom att arbeta på det kan vi få till stånd nån förändring. Sakta men säkert åt bättre håll.

Trots inläggen är jag nog okej

Inser att inläggen har varit ganska nedslående och ledsna på senaste tiden... Det har varit många saker på gång i tankar och känslor och många saker har dykt upp också utifrån. Så det ser ju säkert väldigt tungt och jobbigt ut, om man kikar på texterna. Men trots inläggens dysterhet är jag nog okej... Jag är fortfarande på det klara med vad som är rätt för mej (just nu), och njuter av måånga saker i dethär livet på egen hand. Så, all considered, är jag nog fortfarande glad åt det beslut som ledde mej hit. Och ser nog fortfarande att det bara är så det ska vara. Även om jag, som konstaterat, också kan vara sorgsen över vad det innebär. Verkligen inte alldeles rättframt alla gånger dethär med känslor... Men jag är glad åt att de är övervägande positiva. Att jag nog är övervägande alldeles okej, trots allt.

Jag får ju bara skylla mej själv

Funderingarna efter gårdagens känsla av ”ensam utan” fortsatt med tanken ”du får ju skylla dej själv”. Det var vad min hjärna sa mej när jag gått och lagt mej igår kväll. Sluta känna dej utanför bitch - sku du ha fortsatt försöka så kanske du själv hade varit där... Så jo, jag får ju nog skylla mej själv. Ingen trevlig tanke det heller, och det gör mej också rätt så nedstämd, fast det i sej ju nog helt enkelt är rätt. Jag får ju skylla mej själv, när jag genom att välja att avsluta vården ju också har svängt ryggen åt den eventuella möjligheten att jag skulle få uppleva graviditeten och föräldraskapet jag med. Så, det hjälper ju inte att gnälla.

Att bli ”ensam kvar utan barn”

Helknäpp rubrik egentligen, jag vet... Och samtidigt så finns den känslan i mej just nu. Ensam utan. I en tidigare grupp med andra ofrivilligt barnlösa där jag deltog för några år sen är jag nu den enda som förblev barnlös. En graviditetsnyhet som jag precis nyss läste meddela mej det, och sände iväg mej ner i den känslan. Den enda som inte fick... Och det betyder inte att jag missunnar dem det, eller inte är glad för deras skull! Det har jag försökt påpeka i tidigare liknande situationer också, så tror ni vet det, men vill ändå - för säkerhets skull - poängtera det igen. Jag är egentligen inte alls upprörd över att de får barn, även om reaktionen är negativt laddad. Negativa laddningen beror bara på att nyheten påminner om den egna saknaden och tomheten. Ei ole minusta pois, heter det. Nej, absolut inte. Och jag är nog innerligt glad för dem, speciellt då deras resa inte heller har varit lätt. Men det ger en liten knuff ner i saknaden igen. Framför allt som det nu betydde en skillnad mellan att ha en ödeskamrat i gruppen och att vara enda som inte fick uppleva det. Som tur är har jag ändå andra, ur andra grupper eller andra sammanhang, som befinner sej i samma situation som jag. Så jag är ju verkligen inte den enda som blev kvar utan barn. Men i denhär gruppen är jag det. Och trots att den gruppen inte egentligen haft nåt med varandra att göra på ett bra tag så påverkar det tydligen ändå. Suck. Som jag skrev här rätt nyligen så är det ju inte en reaktion jag är speciellt stolt över, men jag accepterar att den just nu finns, mellan varven. Bergochdalbanan fortsätter också i detta läge, men på andra sätt. Och lugnare, tur nog. Men ibland känner man sej lite som en bitter bitch, och det är nog inte helt trevligt...

Och vad tänka om detta då...?

Alltså sorry mängden inlägg... Vet inte var tusan allt kommer ifrån just nu. Men, Simpukka dela en novell som får mej att verkligen fundera... Den finns på Pieni novelliblogi, har titeln Isän enkeli, och tema barnlöshet. Skriven ur det ofödda barnets synvinkel. Och, det jag blir ledsen och fundersam över är ju inte det att barnet inte får komma, utan att det uttrycks att hade dom bara orkat en gång till... Säkert hjälper det ju den som skrev det att tänka så. Mej gjorde det bara lite smått irriterad. För det är ju det som folk anser - att man nu ska fortsätta försöka bara, och orka hoppas på mirakel. En månad till, en omgång till, ännu nästa försök. Och det är ju tamejtusan tyvärr inte så det funkkar alla gånger! Att läsa att om dom nu bara hade orkat ännu en gång, det känns på nåt sätt som att vad f*n? Och suck. Men andra kan ju ha en helt annan reaktion på denhär texten förstås. Dethär var nu min. På nå sätt känns det liksom rätt otrevligt med sånthär som eldar under uppfattningen att om man bara orkar hoppas och fortsätta så kommer ju barnet till slut, när det är rätt tid för det. Nästa gång...

En annan sak som ännu svider

Okej, det blir lite väl många inlägg just nu liksom... Jag hade nog inte planerat att skriva varje dag denna vecka eller nåt sånt, men det har nu lite blivit så bara. Många saker jag reflekterar över just nu, och så har det ju hänt en del... Ibland så. Don’t get used to it...

Men med tanke på julsångs-funderingarna igår så ville jag ”erkänna” en annan sak (eller, kanske snarare en klunga av grejer) som nog ännu påverkar, fast jag egentligen inte alls vill... Babybilder, babynyheter, gravidmagar... Konstigt nog mera på bild än i verkligheten. Kanske bara för att man kan reagera på en bild, när typen inte står mittemot en...? Vet inte. I riktiga livet ger en gravidmage mej en lite sjunkande känsla i maggropen, och jag drar ett djupare andetag. En baby får ett vemodigt leende. På bild, via sociala medier, är den första reaktionen ofta en intern svordom av nåt slag. Ett ”nå just så...!”. Och det betyder ju inte att jag inte är glad för den andra, eller inte tycker typen på bilden är söt. Jag unnar absolut alla den glädjen, och uppskattar sötheten. Men den inre känslan är ofta först ett styng av avund. Inget jag är speciellt stolt och glad över själv, men den reaktionen finns nu bara där, och jag måst ge mej själv det. Det hör till paketet just nu, och det är inget jag är ensam om. Jag sku nog aldrig säga åt nån att ”nå f*ck, du också...”, verkligen inte, och jag menar det inte heller. Men den tanken finns i mitt huvud en stund, och bitterheten och avundsjukan är en liten del av känslorna som finns med när jag ser bilden eller läser babynyheten. Sorry... No offence!! Tyvärr är det bara så. Inte hela tiden heller, tur nog. Och både i minskande mängd och med minskande intensitet. Men dom reaktionerna finns kvar och jag tror nog att dom hör till dom reaktioner jag i nån mån kommer att få dras med livet ut. Stora drömmar som inte får bli till lämnar ju trots allt efter sej ett stort tomrum... Och andras tomrums-utfyllnad får det egna tomrummet att synas och kännas så mycket mer, för stunden. Och det svider nog lite.

Och antagligen upprepar jag mej lite här nu. En del av detta har jag nog skrivit om, kanske t.o.m. i flera repriser. Men denhär känslan har lite oftare än vanligt haft orsak att ploppa upp nu de senaste veckorna, och så kommer ju säsongen för julkort med söta småtomtar snart.

Julsånger... Inte lätt nu heller...

Andas in - andas ut...

Julsånger... En del av dom har en förmåga att krypa in under huden på en, och träffa rakt i hjärta och maggrop. Vi börja öva såna i kören jag sjunger i igår. Och jag var inte förberedd på att de sku vara så kraftiga i år igen. Samma sjunkande saknadskänsla som senast. Alla år, sen jag börja försöka. Var likadant nu igen, fast ”projektet” är nedlagt. Att sjunga om det välsignade och vackra i ett barn som är fött, det känns ledsamt. Riktigt, riktigt ledsamt... Att ens lite titta på allt det vackra man inte får själv. Även om det i detta fall handlar om en helt annan story, av en helt annan kaliber, så handlar det också, och framför allt, om att ett litet barn föds. I vackra, poetiska ordalag och med fina melodier. Det känns. Tydligen i år igen. Kanske alltid. Troligen, i nån mån. Nånstans sitter nog saknaden i.

Känns helt idiotiskt på nåt sätt att ens uttala att man kopplar till sej själv och sin lilla futtiga verklighet när det man sjunger om ändå är en story av helt andra mått och med helt annan spridning. Även om jag inte direkt är troende. Ändå tycker jag det är lite fånigt, på nåt sätt. Varför kopplar jag till just mej, när det sångerna vill berätta om är nåt helt annat, och nåt mycket större. Ändå är det väl så vi fungerar... Vi känner och reagerar utgående från oss själva. Och jag tror att vi ska ha rätt att göra det. (Vad vi sen gör av det är en annan sak.) Men även om jag inser min rätt att reagera och känna så har jag svårt att kommentera åt nån annan att det är så det känns. För en del av mej säger att man borde inte vara såhär ”självisk”, tänka så ur egen synvinkel. Och en del av mej tycker att jag ju borde vara över detdär nu. Tydligen inte. Och jag förstår nog att det inte är så, och inte heller ska behöva vara så. Ändå känns det nog en aning tungt. Framför allt när jag nu då har hela julen på kommande, med en hel del såna sånger. Suck. Ibland sku man inte orka känna.

Och, helt utanför min egen lilla bubbla, så känns också dethär med att prisa och tacka för ett barn som kom till världen så olustigt, sorgligt och knepigt efter det ofattbara våldsdådet häromdagen, och allt som händer i världen överallt. Jag vet inte hur jag ska tackla det just nu. Alldeles för olika världar för mina tankeprocesser. Jag får inte ihop det. Titta upp mot stjärnorna under kvällen igår, med arga tårar över att saker kan vara så hemska ibland. Och där sitter vi och sjunger vackra sånger om det fina världen fick, för att rädda den.

Jag får inte ihop det.

Inget mera ”skulle vara gravid”

Med fokus på en hel del annat så har tiden lite sprungit ifrån mej ett tag. Gör iofs det alltid mellan varven, så det är ju inget nytt. Men igår kväll slog det mej mittiallt... Jag kan nu inte längre säga att jag skulle vara gravid ännu om sista försöket hade lyckats. För någonstans mellan att jag senast använde den frasen och dagens datum så har den ”tidsfristen” löpt ut. Jag hade inte mera varit gravid nu, sen ett tag tillbaka ren. Det är en fras jag använt, för att visa på hur kort tid det flutit sen det sista försöket. Men nu har den tiden överskridits... Och om inget oväntat sker så kan jag egentligen aldrig mera använda orden ”skulle vara gravid nu, om bara...”. Vilket egentligen bara är enormt skönt, för ett ”skulle, om” i detta fall är nu inget annat än en tragedi. En graviditet som inte börjat, eller tagit slut för tidigt... Att aldrig mer behöva uppleva det, det är egentligen rätt himmelskt. Även om det ju också tar bort möjligheten till ett kanske... Och i det ligger det nog ett rejält vemod. Jag hade absolut väldigt gärna fått uppleva allt det - graviditet, barn och familjeliv, och det finns ju, som konstaterat, fortfarande stunder när jag verkligen sörjer att det inte blev så, men livet presenterar på det stora hela såå mycket annat att den känslan rent konkret inte får speciellt mycket rum mer. Ofattbart nog anpassar man sej... Och bra så, tycker jag.

Vad får en att mörda ett barn?!

Det finns saker i världen som är så emot alla etiska tankar och känslor av rättvisa att det är nästan omöjligt att förstå och greppa dem. Idag fick vi ett sådant dilemma att förfasas över. Vad får en mänska att mörda ett barn?!? Sitt eget, dessutom... En treåring... Oskyldig, liten, utan möjlighet att försvara sej. Det känns så fruktansvärt, fruktansvärt fel. Så totalt emot allt som världen borde vara. Ändå finns också detta i vår värld. Att en pappa kan knivhugga sitt barn. Skrämmande, och såå obeskrivbart ledsamt. En mamma, och andra anhöriga, saknar nu en treåring, och en pappa får för alltid leva med vad han har gjort. Visst vet också jag att våld mot barn ju finns, mycket mer än man vill veta, på andra håll i världen framför allt, men också här. Hur fel det än känns, så är det tyvärr inget världen förskonas från. Men idag var det så synligt, så rått, så definitivt... Våldet tog ett liv. Ett liv som bara hunnit finnas i tre år. Och i vårt normalt (utåt sett) trygga land känns det så helt totalt ofattbart. Ett hjärta fullt av bottenlöshet här just nu, med en tanke till dem som förlorat en familjemedlem. Något som inte borde få ske, inte i den åldern och inte på detta sätt. Fruktansvärt. Så totalt, totalt fel.

Jag blev presenterad för tanken och känslan att vissa får inga barn och andra kan ta livet av sitt. Och jag förstår att den känslan kan finnas. Jag vill absolut inte racka ner på någon som känner så. Men själv kan jag inte tänka på det sättet här. Det är en såå fruktansvärd tragedi i sej att en pappa tar livet av sin treåring att jag helt enkelt inte kan relatera det till barnlöshetsfrågan eller till mej. Det går bara inte för min del i dethär nu. Jag bara slås av det fruktansvärt skrämmande och ledsamma. Inte heller har jag nu alls velat delta i några spekulationer kring vad orsakerna kan vara, eller vad som kan få en mänska att göra så... Frågan finns i hjärtat, och hjärnan försöker förstå, men det är inte mitt jobb och det hjälper ingen att jag spekulerar. Det är för all del en mänsklig funktion att försöka bringa ordning i det som känns såå kaotiskt och emot allt vett, så visst undrar också jag, men att spekulera utan info hjälper ingen. Något finns garanterat bakom, men det kan vara många saker, och tragedin är ett faktum - och fruktansvärt tragisk - vad det sen än handlar om. Jag behöver egentligen inte ens veta. Det hemska har hänt, det kan vi inte komma ifrån. Fastän vi vill.

Är lite rädd bara för att denna, liksom en del tidigare tragedier, kan få folk att svänga sej mot varandra, och mot olika kategorier av ”stämplade” grupper... Han måst vara psykiskt sjuk, han är säkert inte finländsk, han är inte som vi andra. Och hur mycket vi än vill skylla ifrån oss, och kan ha rätt i en del saker, så kan vi inte dra slutsatser som drar många över samma kam, eller utesluter oss själva. För fast vi alla sku säga att vi aldrig sku, så kan ju ingen av oss påstå att med andra ingredienser än de vi har varit lyckligt lottade att få så skulle vi inte kunna hamna i en liknande sits. Inte just den, kanske, men vi ska inte sätta oss på alltför höga hästar heller... Ofattbart ja, och de flesta av oss kan vara rätt hundra procent säkra på att vi aldrig sku kunna knivhugga ett barn, men i slutändan så gör vi alla en hel del saker som inte går ihop helt med vår etik, och gränsen till att gå utför är sist och slutligen rätt glidande. Och det är kanske en del av varför sånthär är så skrämmande. För vad är det som kan få en pappa att göra såhär mot sitt barn...? Så totalt naturvidrigt. Och ändå finns det aspekter som kan leda till just det. Detta är inte första, inte sista. Tyvärr.

I slutändan så kommer vi tillbaka till det allra största i detta... Ett liv som inte längre finns. En treåring. I relation till det känns så mycket annat i livet meningslöst och oviktigt. En som fanns igår finns inte mera. Och eftersom det var en treåring, och för att det gick till på det sättet, så kryper det på nåt sätt in i tankar och känsla, även om man inte har nån större koppling till saken i sej annars. Så hur är det inte då för dem som faktiskt berörs...? Fruktansvärt att ens lite försöka föreställa sej. Styrka till dem som behöver den...

Alla de som inte får bli pappa...

Och idag är det farsdag, och alla de som inte får bli pappa har antagligen en rätt tung dag just nu. Det svider och gör ont, att inte få dela glädjen. På samma sätt som morsdag är tung för mej. Min relation till farsdag är numera den barnlösas - jag relaterar till avsaknaden och sorgen, till skillnad från tidigare i processen när farsdag var en fundering kring hur jag som frivillig singelmamma sku tackla den dagen och den diskussionen med barnet. Inte aktuellt mer. (Alltså har jag inte heller kommenterat ramaskriet kring ändring av farsdag till närståendedag på vissa dagisar.) Farsdag är en dag när jag har ett hjärta öppet för alla män som innerligt vill få kalla sig pappa, men av orsak eller annan inte får. Det är en tung sits... Och mäns barnlängtan är inte alls lika öppen och förstådd som kvinnors. Till skillnad från singelkvinnan har ju dessutom en singelman ytterst få möjligheter att bli pappa. Så situationen om man längtar som ensam karl är ju verkligen inte lätt. Jag hade iallafall möjligheten att försöka, och är glad att jag kunde och gjorde, trots att det sluta som det sluta. Ledsamt det med, men att inte ens ha möjligheten...? Skrämmande. Man är liksom lite hjälplös. Under denna vecka, förutom European Fertility Week, har också männens vecka (miesten viikko) uppmärksammats. Rätt lite detta år tycker jag, men ändå lite. Några inlägg finns nedan. Poängen, liksom med Simpukkaviikko i maj, är att uppmärksamma att föräldraskap inte är en självklarhet. Alla får inte bli pappor, hur mycket en del av dem än skulle vilja och önska sig det. Och inför farsdag kan det behövas en boost av samvaro och gemenskap. En känsla av att man inte är ensam om sorgen och saknaden. För att kanske lite ta udden av. Alla de som inte får bli pappa - en kram på denhär dagen, som säkert är en av årets tyngsta. Att själv stå utanför det man allra mest önskar, det är väldigt, väldigt tungt.

Några inlägg på temat;
Simpukka - Vaiettu suru
OP - Jokainen vuosi lisää on yksi vähemmän isänä
Simpukka - Et ehkä arvaakaan kuinka onnekas olet
Kaksplus - Lapsettomuus on kipeä asia myös miehelle

Glad ”Singles Day” alla singlar!

Jag lärde mej idag att 11.11 är ”Singles Day”. Ursprungligen tydligen nån kinesisk grej och ursprungligen (och troligen väl ännu idag) ett kommersialistiskt påhitt. Ett sätt att få folk att köpa saker. Jei. Nå, nu tänkte jag nog inte på nån sån koppling när jag såg att en sån dag finns och firas idag. Utan jag tänkte faktiskt i termer av att uppmärksamma singellivet, och också det goda som det kan vara. För - as you know - jag är glad att vara singel, och trivs med det. Men det är inte en aspekt som syns ofta i ”debatten” kring singlar och singelliv - utan vi utmålas oftare som lite misslyckade socialt, alltför fokuserade på arbetslivet, bara själviska och kräsna, eller nåt annat dylikt... Likaså anses vi absolut vilja ha eller behöva eftersträva ett parförhållande. Det kan för all del vara ok att vara singel, men man ska då helst vilja komma ur det tillståndet, och aktivt göra nåt för den saken. (Utan att nu vara för angelägen.) Jaja, jag har skrivit om sånthär tidigare, och jag tänker inte idag nu propagera desto mer kring det, men - det är ju iallafall Singles Day idag, så jag ville slå ett slag för att singlar är värda att fira, och att få fira sig själva. Singelliv är ingen skam, och ingenting som nödvändigtvis är på nåt sätt depriverat. Jag är alldeles nöjd som singel, och fortsätter gärna på samma bana. Firar alltså det idag. Happy to be me, and happy to be single. Aspekter av mitt liv hade jag gärna sett annorlunda - barnet, as you know - men livet är faktiskt alldeles bra såhär också. Och singelaspekten har jag varken som barnlängtande eller barnlös haft nån lust att ändra på alls. Så - here’s to being single! Vi singlar har nog all rätt i världen att trivas som singlar, anser nu jag, om det är så det känns! Att inte alla känner så, det vet och förstår jag, men att vi som trivs som singlar har rätt att göra det - det tycker jag rimligtvis är rätt så självklart. För vad är väl bättre än att trivas i det liv man lever!? Happy Singles Day!

European Fertility Week på g...

Idag inleddes årets European Fertility Week. Temat i år är tydligen 40 reasons. Antar det syftar på orsaker till att fertilitet är viktigt. Men jag har ärligt talat inte riktigt fått fatt i temat helt och hållet. Viktigt att ha, viktigt att prata om, viktigt att försöka påverka? Eller kanske alla, iochförsej. Men sen - 40 orsaker? Finns säkert nån orsak till just 40? Och till att man tycker att det är viktigt att tala om orsak? Jag har inte orkat sätta mej in i saken... Eftersom fertilitet inte längre är aktuellt för min del. Sad but true. Jag var inte fertil, om man dömer av den dåliga vårdframgången. Fertilitet hade ju för all del varit alldeles fruktansvärt viktigt just då, när jag var där. Och fertilitet är ju förstås enormt viktigt ur större perspektiv, för enskilda individer och familjer överlag, och för samhället. Men för mej är det inte en aktuell fråga att berätta varför fertilitet är viktigt för mej. För i mitt nuvarande liv är det inte mera en aspekt. Barnlösheten är en aspekt, absolut. Men fertilitet är det inte. Infertiliteten är liksom mera faktum, och via det barnlösheten. Och livet är i och med det så mycket annat än fertilitet just nu... Att sånt... Så om inga andra aspekter dyker upp under veckan, eller jag hittar andra vinklar i egna tankar, så kommer inte denna Fertility Week att leda till speciellt mycket blogginlägg för min del. Men det att barnlöshet och (in)fertilitet igen syns lite tydligare ett tag, det tycker jag absolut är bra. Öppenhet - yes please!

Saknad som inte riktigt räknas

Idag är det allhelgona, och så smått börjar mängden av ljus på gravgården nu synas på avstånd i skymningen. Jag har ett ljus jag ska gå och tända där lite senare, för en liten kille jag hade förmånen att känna ett tag, och som jag ofta tänker på med saknad och värme. Mina mor- och farföräldrar har också varit i tankarna, med samma saknad och värme.

Men sen tänder jag nog också mina ljus, och skickar mina tankar, till dem som inte riktigt räknas. De som inte kom. Sorgen över försöken som slutade i missfall eller ”bara” negativt besked - den sorgen är ofta svår för andra att förstå. Att man kan sakna någon som aldrig funnits, sörja någon som aldrig ens blev till, eller vars liv stranda ren under de allra första veckorna. Men det är också en verklig sorg, en påtaglig saknad. Så - som tidigare år - tänder jag ljus även för dem. Inte lika stark saknad nu mera, men visst finns den där.